Längtan efter Riket

Under maktens tjocka täcke...

2012-01-26T10:14:00.001+01:00

Under de senaste 17-18 hundra åren har kyrkan levt i tvångsäktenskap med Makten. Redan innan dess, från 300-talet, satte kyrkans män redskapen i händerna på maktsugna kejsare. Den romerska stormakten med krigsorganisation och lydnad som främsta märke, i tydliga hierarkier, smittade inte bara kyrkans organisation, också tanken erövrades.

Detta fanns förstås inte hos Paulus. Han levde "på andra sidan".

Dags att återvända dit.

Längtans hus

2012-01-19T12:44:00.001+01:00

blir nog rubriken på nästa bok. Det är en uppföljare av Längtan efter Riket.

I den första boken ger jag en introduktion till Paulus, hans liv och de uppbrott han gjorde.

När nu nästa bok är klar i en råmanusversion drar jag ut linjerna av de teologiska slutsatserna. Tydningen av försoningen och smittan av makten är i fokus.

I en andra del beskriver jag konsekvenserna av detta "Kyrkans hus".

Herrens hus har många rum.

Räknar med att bok 2 kommer ut inför sommaren.

så befriande

2012-01-17T11:51:00.001+01:00

Paulus har i grunden en helt annan ingång till kristen tro, än den som kommit att dominera kyrkans betoningar.

Främst handlar det om det jag betonat i min bok: Allt tyds, tolkas och levs inom ramen för Förbundet.

Sedan handlar det om hans judiska läsning av begreppet Rättfärdigheten.

I det perspektivet får inte Försoningen läsas i de rättsliga termer som kyrkan kommit att göra.

Vidare motiverar aldrig Paulus GUD.

Han talar aldrig om helvetet.

Korset är tecknet på den nya gemenskapen med GUD.

En paulinsk kristendom är 2000-talets kristendom.

rättfärdigheten

2012-01-15T22:11:00.001+01:00

Förbundet och Försoningen har vi nu rätt bra ordning på, Paulus och jag. Men Rättfärdigheten - hur kan vi tala om den?

En absolut GUD som inte talar maktspråk. De ni!

Paulus 2

2012-01-09T00:37:00.001+01:00

Jag har nu dragit slutsatserna av min första bok om Paulus. Tror att den kan läsas av såväl teologer som av bibelläsare i allmänhet.

Storyn om Paulus innebär en uppfräschning av hans perspektiv och den nya läsningen av Paulus som en judisk teolog skärper ett antal perspektiv.

Ser nu fram mot reaktioner, reflektioner och protester.

I nästa bok drar jag alltså ut konsekvenserna av ffa hans syn på försoningen.

Jag menar att kyrkan har betonat fel. Detta får konsekvenser för vår impregnering av maktperspektiven.

Därför kommer den andra delen av den nya boken att utgöras av en befrielseteologi.

Paulus och jag hoppas kunna trampa på många ömma tår.

Men jag tror att man bör läsa ettan innan tvåan kommer.

maktanalys

2012-01-07T10:19:00.001+01:00

Paulus och jag tredskas med maktanalysen. Han är på bortre sidan. Innan kyrkan red de höga hästarna. Jag på hitsidan, nu när det vittrar. Vi kommer att bli ense. Kommer i nästa bok som bygger på Längtan efter Riket, min omläsning med Paulus.

\"Jag var gripen av en längtan efter att förstå Paulus’ brev till romarna och intet hindrade mig utom uttrycket ‘Guds rättfärdighet’, vilket jag hade lärt mig förstå som den rättfärdighet genom vilken Gud är rättfärdig och rättvist straffar de orättfärdiga….jag stod inför Gud som en syndare med dåligt samvete och jag trodde inte alls på att mina förtjänster skulle blidka honom. Därför älskade jag inte en rättvis och vred Gud, utan snarare hatade jag honom.….Natt och dag grubblade jag tills jag fann sambandet mellan Guds rättfärdighet och uttrycket ‘den rättfärdige skall leva av tro’. Då förstod jag att Guds rätttfärdighet är den rättfärdighet genom vilken Gud av nåd och ren barmhärtighet rättfärdiggör oss genom tron…Efter detta kände jag mig vara född på nytt och att ha vandrat genom öppna dörrar in i paradiset. …Medan ‘Guds rättfärdighet’ tidigare hade fyllt mig med hat, så ingav mig nu detta ord kärlek.\"

2012-01-01T15:26:00.001+01:00

Skriver Martin Luther 1545. Delar det. Men Luther kom inte ända ner. Han såg inte skillnaden mellan människors natur och individens resa.

Detta är det som upptar mig nu. Nu när 2012 just öppnat ögonen.

Paulus och jag önskar Gott Årsskifte

2011-12-30T11:14:00.001+01:00

Och ett riktigt Gott och spännande 2012.

Summerar man

2011-12-25T07:30:00.001+01:00

mina mest centrala findings i min bok Längtan efter Riket är det nog tre avgörande omläsningar som förebådar reformationen.

1. Korset. Det är helt avgörande på vilken sida om korset vi läser. Det gäller och NT och våra uttydningar och formuleringar idag. Jag menar att vi inte helt förstått detta. Och det gäller både GT och NT.

2. Rättfärdigheten och begreppet Försoning. Paulus läser allt inom ramen för Förbundet. Senare traditioner läste samma verklighet mer i en romersk rättstradition. Det har vridit perspektiven delvis tokigt.

3. Begreppet Tro är alldeles för flackt hos oss. Det måste djupnas.

Paulus och jag

2011-12-22T10:25:00.001+01:00

önskar Goda Helger.

60 Längtan distribuerade. God Läsning.

PA(ulus)

Paulus hotar makten

2011-12-20T21:50:00.001+01:00

Konsekvenserna av min omläsning av Paulus handlar teologiskt mest om omläsningen av Försoningen. Av det blir följderna för makten alldeles oerhörda. Det blir en av huvudpunkterna i min nästa bok.

minorna efter Paulus

2011-12-18T18:24:00.001+01:00

När jag nu arbetar med konsekvenserna av min omläsning av Paulus är tre områden fyllda av minor:
Makten
"Västerniseringen", och
De skadade judiska rötterna.

Under kyrkans två årtusenden är frågan om makten, på alla nivåer, den allvarligaste. Den har korrumperat de innersta trådarna i det som Jesus och Paulus gav oss.

Skriver nu på revolutionen, inte enbart reformationen.

att bryta igenom paradigmtaket

2011-12-14T08:01:00.001+01:00

Det var Paulus utmaning. Och det är vår. Meningar och tydningar biter sig fast. En del blir totalt fel. Paulus stretar på.

Oh, att vi kunde smittas.

Paulus

2011-12-13T08:37:00.001+01:00

Korset stod i Jerusalem, men det famnade hela världen.

Paulus

2011-12-11T20:33:00.001+01:00

Vi måste finna glödbädden i vårt eget liv. Längtan efter Riket.

Nu längtar de efter läsande ögon

2011-12-08T17:41:00.001+01:00

De första tog nyss postbåten. Lycklig resa säger jag.

längtan efter Riket

2011-12-07T08:53:00.001+01:00

Från idag finns den för köp och beställning i Centrumkyrkan.

"Nåden gnager i honom medan han utvidgar GUDs famntag till världen."

Palle min vän

2011-12-06T21:54:00.001+01:00

Saul fängslade en Jesuslärjunge, sig själv, och han blev gripen för livet.

findings 1 om Paulus

2011-12-04T21:25:00.001+01:00

Den mest centrala upptäckten är på ytan en självklarhet: Korset gör skillnad.

Den insikten är den slagruta jag använt när jag läser GT texter - många men inte alla - som tar sin utgångspunkt från Förbundet. GUD lovar sin närvaro, folket responderar: Allt vad Herren har sagt vill vi göra.

I detta paradigm gäller Torah - lagen. Det är vägen till Rättfärdigheten, dvs GUD. Men Lagen är god men det är inte människan.

Saul inser att denna väg inte leder till Rättfärdigheten. Nåden behövs. Den blir inte riktigt "på allvar" före Jesus.

Den fortsatta kampen handlade om hur man blandade redskapen från de två olika "verktygslådorna". Och denna blandning har inte upphört.

I detta avseende är Paulus sylvass. Omskär ni er har ni alls ingen nytta av Kristus, säger han till galaterna.

Enkelt uttryck kan man säga att det handlar att leva med Lagen eller Nåden.

Till och med i evangelierna måste vi vara medvetna om vi läser "pre"-kors eller "post"-kors.

Paulus 2

2011-12-02T14:46:00.001+01:00

Saul/Paulus levde ett spännande liv. I vänsterspalten har jag lagt ett kapitel som inte platsade i boken. Det är lite för spekulativt. Men texten är lite spännande. Jag tänker mig att jag krupit in under pannbenet på Saul/Paulus.

PAULUS

2011-11-23T21:45:00.004+01:00

Oväntat har jag en ny favorit. Visst kunde jag en del om Paulus. Jag har predikat ur hans 13 brev många gånger. Och följt honom på vägen från Damaskus till Rom i Apostlagärningarna. Det var dessutom Paulus jag först läste då jag som fjortonåring började läsa Bibeln på allvar.

Men inte förrän i somras tog jag mig tid att närma mig honom mera grundligt. Via Jesus och Johannes döparen och deras konflikter med fariséerna bestämde jag mig för att tala med en av de mest välkända fariséerna, Saul/Paulus. På köpet fick jag träffa Gamaliel och hans farfar Hillel, och hans konkurrent - Shammai - på den fariseiska scenen, ungefär vid Jesu och Paulus födelse. Fariséerna lär mig mycket, men mest lär jag mig av Paulus, alltså själv farisé, i varje fall fram till Damaskus.

Frågade man Paulus vid slutet av hans liv, i fängelse i Rom i mitten av 60-talet skulle han nog sagt att han var farisé. Men det var nog ingen annan som såg det.

I min bok berättar jag om vad Paulus lärt mig. Och vilka frågor som genom detta studium avslöjar delvis nya svar.

Till min hjälp har jag haft den gamla professorn Hugo Odeberg som, trots sitt rykte om tyskvänlighet före Andra världskriget, skrivit en riktig fin liten, men arg, bok om Fariseismen och kristendomen. En nyare bok är Mikael Tellbes bok Med framtiden i ryggen, en utsökt guide för bibelläsare som vill umgås med Paulus tretton brev och dessutom den anglikanske teologen och biskopen NT Wright som bland annat skrivit boken Vad sa Paulus egentligen?

Sju scener: 1 och 2

2011-05-05T09:08:00.002+02:00

I min bok om Postkristendomska har jag 12 "typ-predikningar", varav de med de sju scenerna är de centrala. Här scen 1 och 2.

Scen 1: Skapelsens ”Bliv!”

Allt innefattas i ordet ”Bliv!” Hela Skapelsen. Inte bara det konkreta, det levande, allt vi ser, allt vi minns, också själva riktningen framgår – något som utgått ur en skaparhand, som dessförinnan tänkts och drömts. Själva skapandet föds inne i en tanke, en idé, ett sammanhang som plötsligt blir synligt, en tanke som prövar vingarnas flykt, om uppvindarna bär tar idén form, blir till planer. Ur den icke-materiella tanken föds en konkretion, en verklighet.

Min dotter och jag var på vernissage, hon var kanske tio år och inte alls imponerad av det hon såg. Hon pekade på en installation som en av Kungsbackas stora söner hade gjort, ”en så´n där kan väl vem som helst göra”, sa hon. ”Visst”, sa utställningspedagogen. ”Nu ja, när du sett den, men det var konstnären som tänkte ut det.” Där börjar vi – i den goda tanken, avsikten. Återstår att göra det, få det ett hålla ihop och i någon mening fungera.

Skapelsen är inte främst en ändlig eller oändlig samling av molekyler och atomer, den är främst något som har sin grund i Guds avsikt. Den uttrycker Skaparen, den gestaltar den som Ska-par, det skapade rymmer i varje detalj, och alla stora sammanhang, länkar till sin Skapare.

Detta är Bibelns och den kristna trons skapelseberättelse. I grunden är texten ointresserad av i vilken ordning det skapade ordnades i, eller när. Den vill framförallt berätta om Gudsordet som andades ut över jorden och universum och utsade sitt ”Bliv!” Detta är vad som rullas ut i Bibeltexterna som är människornas tydning och förhållningssätt av den tanke som formade världen.

Det är inte bara Genesis, Moseböckernas inledning, som berättar om hur Gud tänkt och avsett. Psalmer, vishetslitteraturen och även i Nya testamentet skildras Skapelsen – det är i den vi lever, rör oss och är till. I Guds tanke blev vi till, det är också i Guds tanke vi lever våra liv och dit vi slutligen återvänder.
I boken om Job förs till exempel ett långt resonemang för att finkalibrera världsbilden. Författaren låter Gud ställa Job inför de stora frågorna. ”Var var du då jag skapade?” undrar Gud. Jorden blir Guds fotapall, jordens skikt genomsyras av Guds tanke, ja av Gud själv.

Den kristna tron handlar om att se hur Guds Ande fortsätter att andas med sin skapelse. Människan beskrivs som Guds avbild, en självmedveten, kanske självupptagen bild, av sin egen centrala roll. ”Av sig själv känner man andra”, säger vi ibland i en avslöjande replik. Den är sann. Vi börjar identifiera Gud i vår egen gudslikhet, som barnet som söker identifikationspunkter med sina föräldrar, speglar sig själv i andras kommentarer, och blir till i identifikation och blir successivt en egen individ: Människans BLIV! Från den utgångspunkten etableras relationen till levande Gud och till det Gud skapat.

Människans förhållande till det skapade är som relationen till sig själv, till alla andra, till allt runt omkring oss och Gud själv. Men kvalitén och innehållet i relationen till levande varelser är annorlunda än till tingen, vi skiljer på ett slags själslighet i tillvaron, Gud och människan skiljer ut sig, annat blir själlöst och utan uppkoppling till evigheten, men förvisat till kretsloppens tröstlösa roterande kring tidlösheten.

Därför är Gud och Guds skapelse inte bara det materiella, el-ler andliga rum människan befinner sig i, utan länkar oss till Guds tanke, den innersta avsikten med allt skapat. Vi blev till i Gudsordets Bliv!

Skapelse, frälsning, tro och liv är som trådar i samma väv. Idag skulle vi kanske säga att det är som om vi är ständigt upp-kopplade, inpluggade i ett tidlöst och globalt system av täta sam-band. Människan har ett speciellt och unikt samband, och det kommer ur vår närhet till Gud. Därför är Bibelns grundläggande budskap att Skapelsen – när allt blev till – och Frälsningen – då allt återvanns – är starkt förknippade med varandra.

Det är också i denna berättelse som världsbilden ställs in. Inte den antivetenskapliga som en del troende hamnar i, inte i fråga om Bibelns uppfattning om när, eller i vilken ordning. Men i fråga om själva avsikten – någon tänkte goda tankar för det skapade, det fanns till i Guds tanke innan det fanns som vårt universum. Gud talar genom sin Skapelse. Du är en del av denna Skapelse som Gud har älskat fram.

Scen 2: Exodus – lagen och folket

Uttåget är en berättelse om Människans resa från hopplöshet till upprättelse. Ramen är politisk. Josef, Abrahams sonsonson hade blivit ”budgetminister” hos Farao. De sju goda åren bäddade för sju missväxtår. Josef blev hela det egyptiska rikets hjälte när han i en dröm förstår att de måste spara under de sju goda åren. Det hebreiska folket växte och folket glömde Josefs hjältehistoria. Den främmande folkgruppen sågs mer och mer som ett problem, och de förslavades. 15 generationer efter Josef hade förtrycket blivit massivt. Mose, som hade haft en egen sagolik tur och blivit adoptivson i hovet såg hur hans eget folk förtrycktes. Han blev förbannad och slog ihjäl en av slavdrivarna, och tvingades på flykt.

Detta är grundberättelsen. Den är som vilken film eller roman som helst; i ena ringhörnan de undanskuffade och i den andra de mäktiga, offren mot bödlarna, det goda mot de onda. Gud ser till de förtryckta, ställer sig på förlorarsidan. Detta är utan tvekan ett bibliskt grundparadigm, det är inte de mäktiga och de stöddiga som får Guds stöd.

Gud behövde någon som kan föra upprorets, uppbrottets och protesternas talan. Mose fick uppdraget. Man kan spekulera i varför, men möjligen spelade det roll att han var uppväxt vid hovet, hans förbrytelser kanske hade preskriberats, han talade språket, kunde koderna. Sedan han som fyrtioåring hade tvingats på landsflykt hade han under decennier levt ute i öknen, mött midjaniter, ett dåtida nomadfolk, varit fåraherde, bildat familj som svärson hos prästen Jetro. Mose hade nu i ett livslångt lärande bakom sig; dels med hovets prinsutbildning, och dels en religiös ledarskapsträning.

Ute i öknen träffades han av uppenbarelsen från Gud, han mötte sina fäders Gud vid en brinnande buske. Mose fick order om att dra skorna av fötterna, platsen där han fick sitt Gudsmöte var nu helig.

Egentligen var Mose som klippt och skuren för uppdraget att leda det hebreiska folket. Men, Mose var ovillig. Han tyckte inte att han kunde bli talesman. Kanske var han blyg. Eller rädd. Rentav feg?

Mose får brodern Aron som sin assistent och förhandlingarna med Farao börjar. Till slut får folket klartecken att bryta upp och dra iväg. Då förbereds det osyrade lammets högtid, den viktiga judiska minneshögtiden pesach, blir till, och återberättas i de judiska hemmen varje år.

Under ökenvandringen formades det judiska folkets nationella och religiösa identitet. Budorden (Tio Guds bud) överlämnades till Mose, Gud försörjde folket med vaktlar och manna när de längtade tillbaka till de egyptiska köttgrytorna (då hade de glömt piskorna).

Där ute i öknen skedde den tidlösa kampen mellan vad folket valde att tillbe; en gjuten guldkalv – konkret och gjorda av folkets egna smeder – istället för den mer transcendenta guden som enligt tron var den som faktiskt hade befriat folket. Människorna hade svårt att hålla sig till avtalet med en Gud de inte såg, de fick lita till Mose och Aron, men även de svajade emellanåt.

Till slut når de det utlovade landet, landet som skulle flyta av mjölk och honung, arbetsfria livsmedel, i kontrast med slaveriets tunga liv. All längtan bär kontrastens färg; fattiga sjunger om himlens gator av guld, fångar drömmer om sin frihet, sjuka ber om sin hälsa…

Himmel och jord närmar sig varandra i denna berättelse. Det börjar hos Gud som såg människornas betryck, hörde deras rop. Gud sänder människor som sina medarbetare. De lärs upp för att få Gud för ögonen, ur detta skapas ett folk, en tro och en framtid.
Gud bekräftar sin goda avsikt; i den brinnande busken, då budorden ges och de sedan bildar grund för avtalet mellan himmel och jord, räddningen genom Röda Havet, mannat i öknen och till slut det egna landet.

Exodus är den stora berättelsen om befrielse och bemyndi-gande, de båda hänger alltid samman, det är inte bara frihet från, utan också frihet till. Bojorna löses och avtal ska hållas. Berättelsen handlar också om ledarskap och den komplicerade väven av religion och nationell självständighet, som vi sett så mycket av i historien, inte bara i positiv mening.

Mest av allt är det berättelsen om Gud som ser till de för-tryckta. Symboluttrycket är: ”Ut ur Egypten kallar jag min son…”

Kap 6. Samtalet och den första av tolv predikningar

2011-04-13T18:10:00.002+02:00

Jag tror att det nu handlar om att skapa en fördjupad tillgång till de unika berättelser som bär kyrkan och kristen tro men alltid vara redo att sjösätta dem i nya sammanhang. Jag menar att vi också har anledning av vara känsliga om ord och begrepp faktiskt har givit sig iväg från den mening vi tror att de ännu har.

Nu återstår mycket samtal för att både bli sanna mot den unika inkarnation som Jesu födelse och kyrkans liv inneburit och samtidigt gestalta detta i varje ny tid. Det handlar inte om en nytolkning, men en ständigt aktiv nutolkning av det unika kristna budskapet. För att det ska fungera måste vi leva nära trons egna källor men också ta intryck av de förändringar som skapar nya förutsättningar för våra ord, våra former och för gestaltningen av kärlek som förändrar världen. ”Älska världen tillbaka till Gud”, som Olov Hartman skaldar i en psalm.

Med dessa texter har jag velat lämna mitt bidrag till samtalet, mer finns att säga. Gör det!

Hur skulle då detta kunna låta i praktiken? Jesus – från nollpunkten

Man kan fundera om var Jesus skulle ha fötts om det hade skett idag? I en fauela utanför Rio, i en by i Kongos djupa skogar, på en soptipp i Manilla, vid Ground Zero i New York, i en israelisk bosättning i Hebron, eller i ett flyktingläger i Gaza, eller i en samisk kåta i Nordnorge?

Vem skulle vara hans mamma? Skulle hon, som Maria, ha en relation med en avlägsen släkting till något avsomnat kungahus? Kanske snarare en ensamstående tjej i en förort? Hur skulle människor ha reagerat? Hade det funkat med änglar och herdar som uppbackning?

Jesus är djupt indragen i vår tradition, vår historia och vår kultur. Kyrkan har liksom målat in honom i ett hörn i kyrkan. Klätt på honom en dress som nu har hundratals, ja tusentals år på nacken, som inte alls är modern. Men inte bara det. Kanske finns det också sådant som gör att vi misstar oss. Att vi inte ser vem han är.

Men vem var han? Varför kom han? Vad ville han mig och dig? Skulle ärendet sett annorlunda ut idag än då?
En del av dessa texter blev predikningar under sommaren 2010 i Centrumkyrkan i Kållered. Vi prövade om vi kan nalkas frågan från dess nedersta botten – från nollpunkten:

Det kom en man och gick längs stranden – kan en historia börja så?

Gud tror på oss
Jag håller på att skriva en bok. I själva verket har jag skrivit flera stycken, romaner – jag har snart en byrålåda full med manus. I ett av manuskripten kämpar jag med en envis berättare som hela tiden ställer till det för mig. Han undrar hela tiden varför jag börjar berätta där jag börjar min berättelse. Det finns en alltid en förhistoria, menar han. Den tänkte berättaren, som håller på att helt ta över min bok, envisas med att ställa frågor om vad som hade hänt tidigare, varför människor heter som de heter, varför de talar som de gör, vad som hade hänt tidigare på samma plats? Det är svårt för mig att övertyga min egen berättarröst om att någonstans måste en sak börja. Man får dra liksom ett streck i sanden och säga: ”Så här gick det till när…”, sedan får saker och ting komma allteftersom.

Precis likadant är det med den här berättelsen. Någonstans måste den börja. Jag ska berätta om Jesus, han föddes i ett stall, och det var han som kom och gick där på stranden… Men berättelsen kräver ett sammanhang.

Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…

Hela vår tillvaro är ett mysterium. Varför lever vi? Varför är livet så kort? Vad är meningen? Hur blev vi sådana vi är? Vad är kvar av mig då allt är slut? Dessa, och en lång rad andra frågor, stöter vi på ibland. Ofta ställer vi dem själva. Livets gåtfullhet; så fyllt av skönhet, men samtidigt innehåller det också så många utmaningar som tär på oss. En del av dem kan vi summera som goda erfarenheter, andra sårar oss och smärtar, ger ärr för livet. Skönhet och skörhet – sådant är livet.

Det är väl ingen tvekan om att alternativet vore värre. Då skulle vi ju aldrig kunnat ställa våra frågor. Kanske är det just människans förmåga att tänka som gör oss lite speciella. Vi kan grunna på sådant vi inte ser, som ligger bortom, har historia, vi kan drömma om framtiden och tänka oss alternativa bilder, till och med utopier.

Ibland kan vi uppfatta den kristna tron som en uppsättning färdiga dogmer, eller idéer. Ett paket som är fyllt av trons historia. Kyrkan har kämpat sin kamp under två tusen år, i konflikter och möten med andra kulturer och annan tro. Under den långa resan har olika frågor fått uppmärksamhet och ur dessa möten har den tro mejslats fram som kyrkan idag bekänner. Denna process fortsätter hela tiden. Man kan se kyrkans rika dogmhistoria som en uppsättning idéer – försök att greppa mysteriet – men en del ser dem nog mest som ett regelverk.

Den moderna människan söker sig gärna till gränslandet, testar gränsen för sin förmåga och sin tanke. Idag är vi fostrade att tänka själva. Vi prövar själva existensens utmarker. I grunden söker vi det som är lagom, men frestas att tänja våra gränser, vår kapacitet, vår uppfinnar- och sökarlusta. Vi slits mellan det invanda – det trygga - och det som väcker vår nyfikenhet, det som utmanar oss. Vi accepterar inte livets regelbok, vi testar gränser.

Trons väg börjar inte heller i regelboken. Går man på fotboll är det inte för att invänta offsiden, man går för att se dramat runt bollen. Likadant är det med kristen tro som handlar om mötet med Livet.

Det är som om själva existensen ställer sina frågor till oss. Vi reflekterar, undrar och vill veta mer om Livets gåtfullhet.

Gud tror på oss (Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…)

Det är det som är trons grund. Det är alltså inte människans sökande och alla frågorna (eller reglerna), utan tilltron från Gud som bygger förutsättningen för tron. Det är om detta Bibeln berättar. Adam och Eva, så kallar Bibeln de första människorna, är som om de vore våra föräldrar. De är också ett bra exempel på hur Bibeln berättar. Numera vet vi att de nog bodde i Afrika – därifrån har alla människor som idag finns sina mest uråldriga släktingar. Det gör att vi alla är släkt.

Adam och Eva bodde i lustgården. Det är människans ursprungsberättelse. Där var det lätt att leva, klimatet var gott och de vandrade nakna i sitt Paradis, och det är där som den eviga berättelsen om kampen mellan ont och gott får sin första tydning. Där söker Gud människan, samarbetar med dem, ger dem uppdraget att leva och leda Guds skapelse. Relationen till allt levande omkring oss är i själva verket en del av vår relation till Gud och den börjar hos Gud, som söker oss.

Berättelsen handlar om hur Gud gjorde Människan till sin avbild. Det är som om spegelbilden vi ser av oss själva låter oss ana vem Gud är. Den första bilden vi får är tecknen på människans skaparlust. Gud ville sitt universum. Det blev gröna skogar, porlande vatten och en rik variation av djur och växter, allt sammanvävt i ett känsligt men vackert samspel. Livets nätverk spändes ut över jorden. Människan liknar Gud i denna lust till skapande.

I Bibelns berättelse finns det dessutom några ytterligare motiv som behandlas. Kyrkan har ofta betonat lydnaden. Människorna bröt mot Guds vilja, tog sig större makt än de hade rätt till. De skulle förvalta Skapelsen, men ville gärna ta över den. Kanske kan man säga att vi idag ser följderna av det. Vi har överanvänt naturens resurser. Slaktat jorden, eller mera korrekt, skadat de känsliga samspel som håller Livet samman.

Men det finns fler motiv. Ett motiv är alltså människans egen skaparlust. Vi vill kreera. Skapa nytt. Människan har visat sig talangfull på det området, hon skapar vackert och en hel del nyttigt. Men allt det vi har skapat har inte varit nyttigt. Alltför mycket resurser har lagts på sådant som skadar istället för att bygga upp. Vi är ett hot mot varandra, ja ytterst mot mänskligheten och själva Skapelsen.

Ett annat motiv är utforska gränser. Var går gränsen för våra möjligheter. Vi har rest till månen, manipulerat gener och trängt allt djupare in i Livets byggstenar. Med nanoteknik och genmanipulation står vi idag inför nya erövringar. Gränserna, också livets gränser och människornas möjligheter, flyttas hela tiden. Lustgården blev i sanning människan för trång.

Kanske är dock det viktigaste motivet att Människan inte tog ansvar. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Så har vi hållit på. Skyllt ifrån oss.

Det kan vara så att Guds största besvikelse över Människan inte gäller frågan om lydnaden, att hålla sig på mattan, inom sina gränser, utan just detta att vi inte tar ansvar. Därför talar Bibeln symboliskt om den förste Adam. Människan som inte tog ansvar, men försökte smita undan, men faktiskt skämdes över att hon var så oduglig. Men Bibeln berättar också om den andre Adam, han får namnet Jesus. Han tog ansvar. Det är han som kommer där på stranden.

Det finns en situation där dramat ser ut att hålla på att ta slut. Jesus begriper att han kommer att dödas. Han går undan, blir för sig själv och talar med Gud – han ber. Och de ord han bad, som Bibeln berättar det, visar hur den nya Adam är. Han ber: ”Låt mig slippa, men låt det inte bli som jag vill, utan som du vill, Gud.”

Det är om denne man, den nya Människan – Jesus – jag vill berätta. Även om det bara är Nya testamentet som handlar om honom och om de första kristna, brukar vi säga att Jesus är hela Bibelns kärna och stjärna.

Gud tror på oss. Från det Gud skapade människan – och allt levande – är vi förbundna med varandra. Guds ansvar för oss uttrycks ofta med ordet kärlek. Som en förälder till sitt barn. Man vill det väl, men kan inte ständigt bevaka barnets steg, det skulle göra livet outhärdligt, både för föräldern och för barnet. Barnets felsteg blir med stigande ålder till lärdom, det är den hårda och svåra vägen, men den Enda Vägen. Dock är det så att barnets världsbild växer ur den kärlek som föräldern laddat det med och omsluter barnet med. Det finns för den unge en famn att återvända till, känna dofterna och minnas det Paradis som de aningslösa åren fyllt oss med, eller borde finnas. Alla har det inte så.

Psykologerna säger att hela vårt liv är ett sökande efter det allsmäktiga paradis då vi var helt upptagna av oss själva och med våra späda skrik dompterade omgivningen. Denna hämningslösa lycka är vårt ursprungs mått. Mot den mäter vi alla misslyckanden.

Men vi vet att Paradiset är krossat, ja, vi vet mer än så. Det var en illusion redan då. Men vi längtar trots det paradiset åter, fastän vår kunskap säger att det aldrig riktigt är möjligt. Människan längtar fullhetens liv. Som målarens dröm om att göra den slutliga, perfekta bilden, författaren som vill skriva den Stora Berättelsen eller musikern som vill tonsätta den fullödiga Musiken. Vi längtar åter till Paradiset. Visserligen vet vi att vi är sårbara, dödliga, begränsade. Vuxenlivet lär oss den livsvandringen. Gud är ingen förenklare.

Genom hela Livet vet vi att Gud tror på oss. Livet blir människans svar. Då kan vi säga: Vi gör så gott vi kan. Men också: Vi kan bättre, vi tar ansvar.

Dopet som en del av oss tog emot då vi var mycket små är just denna signal. Gud satte sin stämpel på oss. Sa; ”du är min”. Gud tror på oss. Där börjar den kristna tron. Om detta ska jag berätta.

Talar NT för en nuformulering? Kap 5

2011-03-31T09:49:00.002+02:00

från min bok TALA OM JESUS - om postkristendomska

De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra benet – stödjebenet – i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret. Nya testamentets ord, formspråk och tydningar är på ett sätt i kontinuitet med den judiska kontexten och samtidigt ett tydligt nyspråk. De flesta sammanhang som skildras tar sin tydliga utgångspunkt i den judiska myllan.

Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Den avser att pre-sentera kristen tro utan referenser till Skrifterna och den judiska historien.

Med Paulus, delar vi frågan: Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?

Vad predikade de första predikanterna?

Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början återberättas det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med Paulus, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).

När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Det första ledordet är Guds rike.

Den första predikan som Lukas sedan berättar om i Apostla-gärningarna är Petri predikan på Pingstdagen. Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel och anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutelsen, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.

Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som san-nolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.

Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.

Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet dödade ni. Genom tron på hans namn kan ni bli räddade.

Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?

Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)

Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom, detta är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt hade att utgå ifrån.

Paulus predikan i Aten

Paulus besöker Aten. Han startar som vanligt i synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Blir de väl mottagna där utgör den sedan bas, avisas man går man utanför kretsen av judar. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.

Paulus steg fram inför areopagen och sade: Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.

När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.

En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.

När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:

"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."

Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker visar han att han respekterar åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, det med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Första punkten är alltså den klassiska lokala anknytningen. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.

Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den ex-tremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse. Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.

Med den är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap. Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen i brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så fruktbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, drog in människorna i den missionerande kyrkans tro.

Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?

Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?

Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen.

Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.

Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss. De centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse.

Men vad är det vi kommunicerar, och hur gör vi det på ett sätt som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot och blir till liv i människors erfarenhet.

Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.

Vilka slutsatser kan vi då dra?

Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.

Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.

Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.

Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.

Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.

Markusevangeliet brukar ju användas som ett annat exempel på försök att presentera evangeliet för icke-judar och människorna utan direkt bakgrund i den judiska tron. Lukas hade kanske liknande ambitioner, Johannes tar ett delvis eget grepp.
Vi saknar verkligen inte vare sig förebilder eller exempel. Men kyrkan har strömlinjeformats att stanna för de betoningar som en gång gjordes i en bestämd historisk situation, med väl definierade fiender eller heretiker.

De motstående bilderna har inte slutat att figurera, men är delvis nya, tar andra utgångspunkter. Hur möter vi dem?

Kap 4. Orden

2011-03-21T20:12:00.002+01:00

Från min bok om postkristendomska

Ord har laddning. Laddningen förändras över tid. Vi ser det tydligt när vi återvänder till tidigare Bibelöversättningar. Vi som vant oss vid den gamla texten kan ibland ha svårigheter med att överge de gamla kära och bekanta uttrycken. För oss har de en mening. Men om inte den meningen längre kommuniceras, vad har vi då? Wittgenstein, filosofen, menade att ord ibland måste plockas ut ur språket, rengöras och sedan åter sättas i cirkulation. Postkristendomska – kyrkans nya språk – handlar om det.

Detta avsnitt prövar en del av kyrkans ord, och ser på dess komplexitet, den förkunskap och bakgrund som kommer med be-greppen. Jesus har själv ett intressant resonemang när han måste försvara sig mot kritiken att inte han och lärjungarna lever ett lika asketiskt liv som Johannes och hans lärjungar. Jesus säger enligt Matteusevangeliet: "Man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar" , men i Lukas evangelium tillfogas ytterligare en mening: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”

Vi hamnar, eller kommer att hamna i, situationer där de gamla orden och uttrycken omhuldas av kyrkans folk, de som har Bibeln och traditionen i blodet, och de som senare söker sig in i gemenskapen med annan, icke-kristen, bakgrund riskerar att lämnas utanför.

Centrala kristna begrepp som synd, frälsning, omvändelse, bot, bättring, försoning, nåd, andedop, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse är inte bara snåriga filosofiska konstruktioner, de bygger också på en Guds- och världsbild som kanske inte alls svarar mot människors grundläggande värderingar och perspektiv på tillvaron.

Många begrepp bygger på förståelsen av Gud som alltings centrum. Denna bild är ett faktum i kristen, och judisk tro, men är inte längre allmängods. För att kommunicera evangeliets verklighetsbild kan vi inte bara se till ”den rätta läran” utan måste också värdera de bilder människor själva kommer med. Om Gud i gammal kristen kultur kan sägas vara axiomet – i Gud är det som vi lever, rör oss och är till – är det idag en mer mångtydig bild; man kan tänka sig en tillvaro utan Gud, kanske olika gudar, människan har förstorats upp till att vara alltings mått (och mitt) och Sanningen har relativiserats.

Låt oss, för att ytterligare konkretisera detta, titta på några centrala begrepp i vår tro: Omvändelse, bön, ordet nåd, himmel och försoning.

OMVÄNDELSE: Internt har vi flera begrepp för omvändelse: frälsta, pånyttfödda, rättfärdiggjorda, troende kristna, bot, bättring, syndabefrielse… I kyrkans första hundra år anknöt dessa ord till den bild som kulturkristendomen lärt oss. De betyder att vi kommer tillkorta inför Gud, vi går inte Guds ärenden, vi tjänar Djävulen. I den lutherska kontexten har människor lärt sig orden: Jag fattig syndig människa… En människa kunde dra slutsatsen av sitt usla liv och i ljuset av kyrkans ord, inte minst väckelserörelsens församling, kunde en väg stakas ut till ett annat liv. Synd – skuld och skam hänger samman.

Idag är skam något helt annat. Skuld existerar enbart med anknytning till miljöskuld, eller i ekonomiska termer. Människor kan fortfarande känna brister, men det handlar då mer om att inte duga, inte se bra ut, inte räknas med. Det utvecklas inte i någon naturlig mening till en skuld som relaterar till Gud.

Omvändelse i betydelsen korrigerat liv är en helt annan sak. Det finns fortfarande ett värde i begreppet, men anknyter mer till de stora frågorna om fattigdomen i världen, livsstilsfrågor som knyter ihop oss med miljöskulden och klimathotet. Gud står inte för den individuella lösningen på mitt, eller mänsklighetens pro-blem.

Begreppet BÖN följer ett delvis annat mönster. Aftonbön och t.ex. bön om välsignelse över maten var en utbredd företeelse. I skolan fanns morgonbön. Bön – vet vi som kristna – är ett komplext fenomen som vi ytterst beskriver som vårt umgänge med Gud. Bönen är relationell. Bön och Bibel hänger samman – relationen gör oss bekanta med Guds hjärta, vi andas Gud.

Men bön i mer allmän mening, och där krisen slår till, är en renodlad räddningsplanka, sista utvägen. Man kan se små knäckar i den stora SOM-undersökningens statistik vid t.ex. Estoniakatastrofen - kris föder religiositet. Vi kan kalla det halmstråteologi. Så har det sett ut genom historien. Vid förra sekelskiftet drev en kometskräck på rörelsen till kyrkan. Men vad föder detta synsätt? Gud som fixaren, undergöraren, Den Stora Föräldern? Hur ser sambandet ut mellan kris- och räddarteologin och relationsteologin? Eller – kan vi fråga oss – ska vi medverka till denna i grunden rätt banala Gudsbild?

Ett annat område kommer med ordet NÅD. Det anknyter till omvändelsefrågan, men är komplicerat på det sättet att det rymmer en hel räcka av förutsättningar som ytterst knyter an till juridisk tolkningsanalys, det som var den stora försoningsstriden i ung missionskyrklighet, och ett klassiskt utformat system där distansen mellan Gud och människan betonades mer än närheten. Är man inte dömd (eller känner sig dömd) behöver man ingen nåd. Om Gud är aktör på en ”marknad” är det helt andra begrepp som ryms i den då aktuella världsbilden.

Vi rör oss alltså med begrepp som dels bygger på en lång rad av analyser och konfrontationer genom kyrkans historia och dels sådana som kommer ur en världsbild som kanske inte längre är vare sig relevant eller kommunicerar det som Bibeln faktiskt talar om.

Liknande är det med begreppet HIMMEL. Dels har vi det i samband med förståelsen av Guds rike, eller himmelriket. Men där finns också hela den teologi som följer av eskatologin och det kristna hoppet. I tider av stor fattigdom eller ofärd var naturligtvis himmelstemat något som anknöt till människors knapphet. Det var inte svårt att kontrastera sin egen belägenhet med en himmel – med gator av guld. Det var ungefär som för hebréerna som, då de var slavar i Egypten, längtade efter det egna landet och en situation som bjöd närmast arbetsfri försörjning; Landet som flyter av mjölk och honung. Mjölken från de vilda getterna och fåren, honung av vilda bin. Landet var som ett sprängfyllt skafferi, överlevnaden var möjlig utan slavdrivarnas piskor.

Men i evangeliet är himlen symbolordet för fullhetens rike, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Nu ser vi dunkelt som i en spegel… Väckelsens himmelska sånger sjungs ur erfarenheten av fattiglivet. Men vilka bilder gör sig människor idag? Kanske är himlen i deras drömmar en tid utan stress och press, om alls det finns rum för himlar? Det är också anmärkningsvärt att vi fortsätter att tala om himlen som om det är en plats. Det kan knappast sägas uttrycka så värst mycket teologisk reflektion.
Om inte Gud uppfattas som en realitet, och inte livet levs ur Guds hand, måste vi till och med fundera över attraktiviteten i något så centralt som evigheten och himlen. Allt behöver återpresenteras.

Med ordet FÖRSONING kommer åter frågan om Gudsrelationen i fokus. Straff och befrielse från straff är inga givna bilder för den moderna människan. Också vi måste fundera över vad som är det verkliga, reella innehållet, i dessa ord. Vi måste både fundera över frälsningen i dem, och den realitet den möter hos moderna människor med deras (vår?) världsbild.

Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och vilka medvetna uttryck vår tro får i människors ögon.
Vilket innehåll har orden? Vad är omistlig kristendom? Hur nutyds dessa begrepp in i den världsbild som människor har?

Det handlar, som jag ser det, både om att tvätta orden, sätta dem i cirkulation i en ny tid, men det kan också handla om omprövning och betoningar av den tro som kanske skärptes i en alldeles speciell kontext och som nu måste slipas för en ny värld, möta nya tankar och utmaningar. Förenklingar och banaliseringar gröper ur orden. Detta är ett slags teologiskt och lexikalt arbete. I slutet av den här skriften redogör jag för en del av de predikningar som jag har hållit under sommaren 2010 där jag har försökt undvika den klassiska terminologin men predikat ett centralt evangelium. På motsvarande sätt rensade jag i psalmboken och inte många psalmer kunde användas om de i förväg laddade orden skulle undvikas.

Jag tror inte att vi den här vägen ”vänder trenden”. Det avgörande är, har alltid varit och kommer att förbli, hur Jesu lärjungar lever evangeliet troget och i vad mån människorna som kommer i kontakt med oss får syn på Jesus. Men processen i sig ger också oss anledning att återbesöka teologins grundbegrepp och låta dem lysa över vår tro och ge oss en spegel för våra ord om vårt hopp.

Kap 3. Det postsekulära landskapet

2011-03-15T07:56:00.003+01:00

forts från min bok Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.

Vi har, menar jag, en ny situation. Kyrkan har – på gott och ont – förlorat greppet. Vi står i en ny situation där vi kan möta människor på djupet av sin existens, men måste göra en rejäl djupdykning för reflektionen kring hur vi själva tänker och hur människor uppfattar orden om vår allra heligaste tro.

Kommunikationen
Per Schlingman, den dåvarande moderata partisekreteraren talade om olika kommunikationsvägar för ett politiskt parti. Han menade att det finns tre olika ingångar då man väljer strategi:
• Ideologiskt baserad – vi har ett budskap
• Kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det
• Säljbaserad – vi har något du behöver

Han menade att alternativ ett och tre är den traditionella politiska strategin, men ansåg att de nya svenska moderaterna valde det andra angreppssättet: kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det. Han menade att detta var ett avgörande strategiskt beslut för partiets valframgång i valet 2006. Jag tror att han har rätt och menar att det finns anledning för oss i kyrkan att fundera över vårt perspektiv.

Jag tror att världen fortfarande är mottagare av tilltalet från himlen och kärleken från Gud. Vi ser in i Guds ansikte och har att tyda det i vår tid. Vi är Guds mission, jag tror inte att Sändaren/Uppdragsgivaren är problemet, men frågan om hur vi gestaltar evangelium idag, hur lever vi det, hur blir vi autentisk Jesusrörelse i vår tid? Det är vår verkliga utmaning.

Bibeln är den urkälla ur vilken erfarenheterna av Gud oförtrutet rinner fram genom årtusendena. Men dessa erfarenheter måste läsas, tolkas, tydas och rubba cirklar i varje ny tid. Det måste dessutom göras av varje ny generation. Det är sådana ”konfrontationssprång” som har förändrat och förnyat gudsfolket genom århundraden. Om det berättar Bibeln själv; Jeremias reformation och återvändandet till rötterna, Josia, profeternas tydning, kanske Johannes döparen… Det är en never-ending story om återupptäckande.

Vi ska nuformulera Guds glada budskap.

Människorna

Magnus Hagevi har i sin forskning pekat på hur fyrtiotalisterna bröt med det urgamla kristna monopolkulturarvet, som en effekt av såväl sekularisering, politisering och pluralisering i allmänhet. Den unga generationen, från fyrtiotalisternas barn och framåt, är religiöst neutral, saknar i huvudsak både förkunskaper och fördomar om kristen tro och de klassiska kulturinslag som byggt vår civilisation. Deras bakgrund är mindre en rigid kyrklig kultur, med normer som kan ifrågasättas, och mer en utslätad värdegrund där det saknas något att ta spjärn emot.

Det är detta grundläge vi nu har att förhålla oss till. Jag talar alltså om det som en postkristendomsk era, eller om den postsekulära tiden. Den gamla enhetskulturen har gett vika och det är svårt att definiera vad vi nu har. Språk, och former i våra kyrkliga traditioner har i hög grad formats in en ”kristen värld” och fungerar inte självklart i den postkristna eran. Pluralismen, relativismen och ett vetenskapligt prövande förhållningssätt dominerar sekularisterna men deras barn – de postsekulära – kan komma att söka en mer välorienterad och balanserad värdeskala.

Religiös analfabetism ska inte blandas samman med andligt ointresse, men mer av marknadens värderingar slår in i människors synsätt också på institutionaliserad religion. Det är i huvudsak neutralt vilken kyrka vi talar om. Det nedärvda ”lillasysters”-syndromet, där vi är Svenska kyrkans småsyskon, är i stort sett inte relevant. Fördomarna – som lever kvar – är vare sig större eller mindre mot ”frikyrkan”, och okunskapen är lika monumental i förhållande till alla samfund.

I Gemensam Framtids arbete för en ny kyrka publicerades skriften Vägen vidare. Där finns en niopunkts summering av ”världsläget”. Det är en bra analys, från den går det att föra verk-ligt bra samtal. Den rymmer ett försök att beskriva vår tid. Allt kan ifrågasättas, men den ger en god utgångspunkt för ett samtal som kan gå på djupet.

Vägen vidare pekar på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:

1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?

2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?

3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.

4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebran-schen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?

5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nu-tidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?

6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro efter-som man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relatio-ner och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?

7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?

8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är satt under omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?

9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?

Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?

Svenskarnas religiositet
Människor i Sverige beskrivs i den landsomfattande långa mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet enligt följande:
• 10 % kan anses var kristna, kyrkligt aktiva, i någon mening
• 16-30 % därutöver är på något sätt kulturkristna, går till kyrkan någon gång under ett år, kanske på de stora helgerna, men säger sig inte be
• 6-8 % har rötter i länder med annan kulturreligion, främst is-lam
• 8-10 % är privatreligiösa, och
• 10-15 % menar sig vara ateister
• Återstår 27-48 % som inte alls förhåller sig till religion

Tio procent besöker ett religiöst möte varje månad, 50 % har aldrig gått dit. Sällanbesökarna har minskat från 40 % (år 1987) till 34 % (år 2000). För uppemot 90 procent är kyrkan i grunden en alltmer främmande värld.

Samtidigt är kulturens makt stark. Det är alldeles för tidigt att basunera ut kristendomens död. Ännu döps över 60 % av svenska barn i Svenska kyrkan. 33 % konfirmeras (Sveriges största tonårsrörelse vid sidan av den svenska skolan), nästan 50 % av vigslarna sker i Svenska kyrkan och över 80 % av de avlidna begravs av kyrkan.

Medlemstalet i Svenska kyrkan har dock minskat från 95 % 1972 till 74 % 2007 av svenska folket. Och, som vi sett, den aktiva relationen till Svenska kyrkan, också andra kyrkor, minskar, och innebär att färre än 10 % i mera klassisk mening kan betraktas som kyrkligt aktiva .

Postkristendom, kapitel 2

2011-03-06T22:17:00.002+01:00

2. Paradigmen

Man brukar skämtsamt illustrera begreppet paradigmskifte med Colombus´ erfarenheter; då han for till Amerika var jorden platt, då han kom tillbaka var den rund. Utöver att det är en starkt förenklad, och bitvis felaktig, beskrivning finns där en koncentration av begreppet paradigm och paradigmskifte. En ny verklighet har skjutit den gamla i sank. De gamla bilderna blir obsoleta, duger inte längre till att förklara världen.

Jag tror att ett grundläggande perspektiv som har förskjutits i vår tid handlar om synen på människan. Detta kan anses utgöra bakgrund till att en hel del av dessa paradigm hänger samman med hur vår tids människor ser på dels frågan om människan ska anses ond eller god, och dels det grundläggande förhållandet mellan Gud och mänskligheten/den enskilda människan. Människan anser sig inte längre stå redovisningsskyldig inför en allsmäktig Gud.

För att tydliggöra och dra ut konsekvenserna kan tabellen tjäna som illustration:

(Tabellen funkar inte här - köp boken)

Utan att hävda att detta är vare sig en korrekt eller en uttömmande beskrivning målar det bilden av grundläggande skillnader i de ingångsvärden som gäller vid olika epoker. Sambandet mellan dominanta värderingar, samhällets organisation och människors etiska mönster bygger ett slags standardvärldsbild – ett paradigm. Med det gamla som bakgrund skedde missionerandet för nya värden.

Inte minst övergången från s.k. hednisk tid till kristen tid var i hög grad en fråga om hövdingarnas nya vägval, pådrivande var säkert att en växande utrikeshandeln gynnades av detta paradigmskifte. Även övergången från katolsk till protestantisk tro markerar hur dessa skiften av värderingar grundas på en sorts politik uppifrån. Man kan säga att tron blev ett instrument för politiken.

Annorlunda var det med väckelsetiden som i sin tid lade grund för demokratin och en mångfald av (parallella) värdesystem. Den verkade mer som en motkraft till enhetsstaten och auktoriteterna. Denna pluralism har i vår tid fått fullt genomslag och nu är det vi som ställer oss tveksamma till effekterna av det som våra egna företrädare var med och åstadkom!

I tabellen ovan är ett avgörande moment vad som anses bilda grund för det gemensamma samhället. Ur tabellen kan man utläsa att det i förkristen tid byggde på den starkes rätt. Det var de lokala hövdingarna som satte normen, deras strider avgjorde också undersåtarnas tillhörighet och rättigheter. I den kristna kulturen överordnades Gud. Allt människan gör underordnas Gud och Guds lagar. Ämbetet är av Gud, makten kommer ur Guds hand, skörden tackar man Gud för… I vår moderna tid kan man säga att människans värde överordnats andra värden, och i bästa fall med bilden av alla människors lika värde.

Orienteringen har alltså förskjutits från Vapnets och den starkes rätt, till Guds omnipotens och därefter till människan som alltings mått och mål. Min fråga blir; vad har detta inneburit för de paradigm som medvetet och undermedvetet styr oss?
Liknande är det med själva Meningen – om det är ett oblitt öde som gynnar den dristige, eller en fråga om att Gud välsignar eller förbannar, eller om det handlar en uppgiven tydning om att det inte finns någon kosmisk rättvisa, livet är ett lotteri. Dessa perspektiv förändrar bilden av världen och människans ansvar och roll. Hävdar ens kristentron idag att hälsa och välgång är gåvor givna ur Guds hand? Eller motsatsen; att fördärv och elände beror av att Gud vänt människorna ryggen?
För kyrkan och hennes förkunnelse är detta avgörande glid-ningar i värderingarna som måste beaktas. Det är också sannolikt att dessa paradigmatiska skiften också är synliga i vår egen världsbild, i församlingen. Men teologin och grundläggande paradigm hämtar sina ord och former från en annan tid.

I det följande låter jag begreppet ”jag fattig syndig människa” il-lustrera det grundläggande paradigm som i grunden nog har för-skjutits. Människan söker inte Gud från den skuldmedvetnes position, hon söker möjligen Gud för en mening, en glädje, ett innehåll. Men i vår tid kan människan lika gärna välja att räkna med andra värden.

En enkel invändning mot detta synsätt handlar om att människor måste upplysas om ”det rätta förhållandet”. Jag har ingen argumentation mot det, i sak. Men om min tes är korrekt – om det nu har skett så pass grundläggande förskjutningar i människornas värderingar – så måste argumentationen och kommunikationen se helt annorlunda ut. Jag menar också att det finns anledning för oss att reflektera kring om dessa uppsättningar av kristna värdemönster är helt förenliga med t.ex. Jesu synsätt och undervisning.

De fronter jag ser handlar alltså om att rida spärr mot en ba-naliserad och förenklad världsbild med hänvisning till Ordets bokstav. De s.k. fundamentalisterna eller bokstavstroende som presenterar kristen tron idag har ett stort ansvar för att värderingsspannet till dagens människors tänkande ökar. En annan front handlar om den mot dem som gör om kristentron till en allmän feel-good rörelse, Guds älskar dig och finns till för dig. En tredje om att presentera kristentron i mer terapeutiska gestaltningar där Gud också blir ett individualiserat instrument för människors utveckling i att finna sig själva.

Kyrkans budskap i en postsekulär tid måste dels befria sig från den världsbild som rådde då kyrkan dominerade hela samhäl-let och tänkandet och formandet av människors gemenskap och dels samtidigt söka sig till ett mer autentiskt återuppväckande av det befriande och utmanande budskap som Jesus själv represente-rar och det som kommer till uttryck i evangelierna och den unga kyrkan.

Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och därmed vilka medvetna uttryck vår tro får inför människors ögon.

Dock, och det är otroligt viktigt, nedgången i institutionell religiositet får aldrig förväxlas med bilden av minskat andligt intresse, på den punkten är det tvärsom, men det är i sig ett uttryck för postkristendomen. Andligheten ökar, den är mer kommersiell och den verkar i grunden hemlös.

Kapitel 1 i min bok om "Postkristendomska"

2011-02-26T21:17:00.002+01:00

1. Problemet: Budskapet är inte övat att möta vår tids män-niskor
När prästen bedjande vänder sig mot altaret och ryggen mot fol-ket, tror begravningsföljet att det är paus – samtalet i bänkarna breder ut sig…

… när orden som seglar från bedjande läppar, predikande präster och poesins psalmskatt, inte längre möter ett mottagande öra…
… när det talade språket låter som grekiska, eller gammalkinesis-ka…
… när Richard Olsson i SVT:s Vem vet mest ska berätta rätt svar till frågan om var Jesus döptes säger han ”Djårdn”, med engelskt uttal, och vi säger Jordaaan…
… när andra frågor om Bibel och kristen tro mera sällan får rätt svar…
… när många sanningar konkurrerar…
… när värderingskartan mer liknar en marknad än en allmänt ac-cepterad gemensam norm…
… när kyrkan uppfattas som en sluten sekt som stänger sig mot sin omvärld, och människor inte förstår bibelmetaforerna eller de klassiska dogmernas upphov eller relevans…
… då har vi en ny situation.

Kristen tro har förlorat sin betydelse, eller i vart fall har dess roll ändrats radikalt. Budskapet är helt en-kelt inte övat att möta människors öron. Det är en postkristen tid.

I vår tid ser vi hur en komplett marknadsstyrd logik växer fram. Konsumismen överordnas alla andra mänskliga behov, na-tionalstaten viker i betydelse, de särpräglade folkliga kulturerna får maka på sig då de globala marknadsmarkörerna vinner mark. Vi ser alltmer en mänsklighet, men inte med en tro utan många parallellställda etiska mönster med allt kortare giltighetstid. Det är en stor omställning att betrakta tron som en marknadsvara. Då människor väljer och vrakar är det dock just vad det är frågan om.

Religionens marginalisering och pluralism väntades innebära andlighetens död. Vetenskapen och de globala mänskliga rättigheterna skulle träda i religionens och ”vanföreställningarnas” ställe. Men så blev det inte. Samtidigt som de institutionaliserade religionerna minskar i betydelse, eller nu kramar sina sista monopolbastioner, ser vi hur andligheten åter brett ut sig. Likt en återfödd grekisk parnass befolkas människors privata olympiska gudaberg med allsköns gudomar, helighållanden och etiska mönster; veganism, kroppsvård, djurrätt…

Vi står idag inför marknadslogikens globala villkorskultur – det som säljer utvecklas, det som ratas avvecklas.

Den kristna kyrkan har idag en tydlig utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillva-ron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.

Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen, eller rent av postsekulär tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt ome-delbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.

Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är delvis baserad på kunskap om judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse; t.ex. reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända – dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.

Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar alltså sin början i samband med humanismen, ny vetenskap och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då en ny uppsättning bilder successivt bröt sönder den nationella enhetskulturen.
Den sista svenska generationen ”kristna” i mer egentlig me-ning är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.

Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden. Människor har under hundratals år fostrats med en världs- och gudsbild som for-mat människors bilder av tron. ”Jag fattig, syndig människa…” har varit en metafor som säkert gjort starka intryck.

Om nu helt andra laddningar, och en mångfald av dem, präg-lar vår tid, vad innebär då detta för kyrkan? Hur passar våra ord, former för gudstjänst, våra psalmer, orgelmusiken in i denna nya tid?

Kyrkan – i den postkristna situationen – är som ett renove-ringsobjekt. Det handlar om att värna det unika, det särpräglade, kärnan av existensen samtidigt som anpassning till nya förhållan-den krävs. Kyrkan/församlingen är laddad av berättelser och god historia, burna av en levande Mästare, men nu handlar det om hur medvetet förnyelsen sker. Jag kallar det för en angelägen nuformulering av evangeliet.

Tes – antites – syntes
Hegels historisk-materialistiska teori bygger på ett samband som kan vara lättare att se i teorin än i praktiken, och oftast tydligast i efterhand. Varje idé eller dominerande kultur (tes) möter sin reak-tion (antites) och ger upphov till en ny värderingsplattsform (syn-tes) som inväntar sin antites… Rent innehållsligt är kulturutvecklingen som vi nu studerar serien:
• kristendomen (tes) dominerade kulturbygget under ett par tusen år,
• sekulariseringen (antites) i sen tid innebar att människor di-stanserade sig från kyrkan, kulturbanden löstes upp och vi fick en mer plural kultur med en del som tar sin utgångspunkt i att vara motbild till den gamla.
• Kanske är vi nu på väg in i en postsekulär tid (syntes), det är inte längre gentemot kyrkan eller kristendomen man markerar sig, det behövs inte för den har redan i sig marginaliserats.

Idén bygger inte på att det är det ena eller det andra som tar över hela scenen, kristendomen finns kvar, sekulariseringen pågår, samtidigt har vi en postsekularism som inte tar spjärn mot kyrkan, kanske snarare mot sekularismen och frågar om vilka värden som faktiskt gäller och om de håller.

Det är ett misstag att tro att detta innebär en (automatisk) återgång till kristendomen. Syntesen, i detta fall postsekularism, innebär inte ett återvändande till förhållanden som rådde före sekulariseringen blev utbredd, men ger en mera avspänd, fördomsfri men också kunskapsgrund relation till kyrka, kristen tro och vårt budskap.

Evangeliet, som vi gestaltar det, är inte övat att möta vare sig det sekulära eller det postsekulära örat. I den sekulära tiden handlar det om apologetik, att försvara tron, men i den postsekulära rör det sig om att ny- och nuformulera evangeliet. Vi känner oss kanske inte bekväma med termer från marknaden, men det är nog de som allra bäst beskriver den nya situationen. Kyrkan är ett marknadsstånd bland andra.

Hur hörs vi, hur kommunicerar vi, vad är det som sticker ut? ”Handlar” ingen hos oss är vi snart ett minne blott.

Historien

I Sverige utbreddes kristendomen under de fyra århundradena kring tusentalet. Ca år 1000 döptes kung Erik vid Husaby källa, omkring år 800 hade Ansgar kommit till Birka. 1248 hölls kyrko-mötet i Skänninge och den katolska kyrkan kopplade greppet om den unga statsbildningen med Birger Jarl som den starke mannen i svensk administration. Under femton- och sextonhundratalen slets banden av med Rom och vi får en luthersk, nationell kyrka. På 1800-talet strömmade andra kristendomstolkningar in i landet och resan mot religiös mångfald och religionsfrihet tog sin början. Under andra halvan av 1900-talet löstes efter hand de starka banden mellan staten och den lutherska kyrkan, flera kyrkor delade på utrymmet och andra religioner blev mera synliga. Allt fler väljer att stå utanför de organiserade religionerna. År 2000 fick vi en modern lagstiftning som i princip skiljde stat och kyrka och gav rättsligt jämlik status för registrerade trossamfund.

Då var 1000 år av statskristendom över. Den kristna kultur som var reformationens ramverk och väckelserörelsens landskap finns nu bevarad hos en minoritet av folket. Färre än tio procent har en aktiv relation till kristen tro och färre än så har ett verkligt aktivt medlemskap. Detta innebär alls inte att detta är mått på religiositet eller andlighet i vårt land. Andlighet finns långt utanför kyrkorna, många människor söker djupen i sig själva.

Postkristendom
Är det dags att inse att vi är lämningar från historien och släcka ljuset och stänga kyrkan?

Sekulariseringen i egentlig mening kom med modernismen. Reformationen och upplysningstiden bröt den Katolska kyrkans monopol och under fyra-fem århundraden tar en inomkristlig plu-ralism över. Monokulturen blir en parentes i den europeiska historien. Världens uppdelning i kristna områden, muslimska, hinduiska och buddhistiska bryts sönder, med tydlig början i den kristna kulturkretsen. Det går att diskutera hur långt utvecklingen har gått, men jag tror inte att någon kan ifrågasätta riktningen.

Något vi hade har gått förlorat, för en del rymmer det sorg, för andra kan det kallas befrielse. Så, vad kommer nu istället?

Historien kan inte bara beskrivas som en förlust. Sedan kejsar Konstantins dagar under 300-talet, då makten lade kristendomen under sig, har det funnits en dubbelriktad rörelse i kristentron. Den ena linjen har varit maktens ockupation av kristen ideologi, den andra en folklig, ibland underjordisk motrörelse, som har ställt sig avvisande till makten och varit en påtaglig motrörelse. Samtidigt som Konstantin satt ordförande för de avgörande kyrkomötena och koncilierna i kyrkan gick klostereremiterna ut i öknen och distanserade sig från makten. När kyrkan klädde sig i romerskt militära mitror, byggde alltmer överdådiga katedraler och klädde sig i guldpläterade kåpor drog samtidigt fattigmunkarna i grå kappor ut och blandade sig med folket och delade deras fattigdom. När reformationen spelade maktspelet med europeiska kungar och furstar som såg chansen att bryta med Rom gick baptistiska och reformerta rörelser in i ett mera öppet kritiskt förhållningssätt till krigsrustningarna och den monopolära enhetsstaten, värnade människans självständighet mot stater och monolitiska enhetssträvanden.

Historiska skeenden har ofta många, och delvis motsägelse-fulla anletsdrag. Luther gav samtidigt Bibeln till folket och kung-arna ett instrument att hävda såväl sin jordiska som sin andliga makt. Calvin gav kristentron ett avskalat ansikte att blicka in i men samtidigt en moralistisk vanföreställning om en Gudsstat. Den romersk katolska globaliteten gav samtidigt en auktoritär enhetskultur kring Påven och ett mikrokosmos av ordnar och rörelser som puttrat vitaliserande i den gigantiska kyrkokroppen under sekler. Den pietistiska frikyrkligheten stred för religionsfrihet och värnade rätten till det egna valet – gjorde både Gud och människan helig – samtidigt som den blev moraliserande, banaliserande och inåtvänd.

forts Tala om Jesus

2011-02-17T06:22:00.002+01:00

Här kommer förordet till min bok i "postkristendomska"

förord

Detta är berättelsen om en tid då kristendomen förlorade kontrol-len och började marginaliseras. Vi talar om post kristendom – efter kristendomen. Från olika perspektiv kan man diskutera om denna epok redan har trätt in, eller om den ännu står i portgången. Oavsett det, när den postkristna tiden kommer måste den kristna kyrkan vara beredd.

Det fanns en tid före kristendomen – pre kristendom – och sedan den långa tid då den kristna kulturen också blev ett av maktens redskap. Vad kommer sedan? Var kristendomen bara en historisk parentes? Något som satt avtryck i statsbildning och kultur, men sedan arkiverats bland kuriösa, om än viktiga, minnen. Som något vi kan betrakta musealt, men som inte längre svarar mot nutida behov. Och vad innebär det att kyrkans kultur ändå ligger där och puttrar i rötterna i den svenska folksjälen, men inte i första hand ses som en fråga om andlighet, estetik eller livsstil?

Än är kristendomen inte alldeles död. Den gör intryck på människor och sätter avtryck. Men inte bara sådana vi är stolta över. Pedofilskandalerna inom kyrkans ansvarsområden, diskus-sionerna kring hbt-människornas rätt att höra till, moral som av-slöjats som skenmoral, etiska värden som gröpts ur, en inåtvänd kristenhet som ser en allt mer djupnande klyfta till sitt samtida samhälle, allt sådant är också bilder av kyrkan, som förmedlar bil-der till människor i vår tid.

Ännu lever tron. Men uttrycken för tro, gestaltningen i varje ny tid, av trons innersta sidor; av Jesu födelse, liv, död och upp-ståndelse, är i hög grad konserverade från en tid då kristendomen var vår enda gemensamma kulturella deg ur vilken samhälle, kultur, moral och estetik bakades.

Det kan nog verka troligt att vi är i, eller snart kommer till, en tid som kan beskrivas som post kristendom. En unik tid. Under tusentals år i vår kultur, och i de flesta kulturer, har Människan tagit eller fått livet ur Guds hand. För Skörden har man Gud att tacka. Hälsan kommer ur Guds hand. Går livet emot, olyckan kommer, såg man det som ett möjligt uttryck för Guds straff. Mycket talar för att Människan i vår tid, kanske för första gången, har ryckt livet ur Guds hand. Idag är Människan alltings mått. Mänskliga rättigheter är, i vart fall i teorin, den samlade ”enda religionen” och ingen finns att slutligen redovisa inför.

Den kan sägas likna den förkristna tiden; kunskapen om våra ord och värden, presentationen av Jesus blir alldeles ny. Människor kommer att lyssna till den utan förkunskaper, men också delvis utan fördomar. Den kan sägas likna den nytestamentliga tiden, i ett romarrike som spände över många kulturfält presenterades den kristna tron. Tiden liknar alls inte den som våra förfäder mötte: John och Charles Wesley - Metodistkyrkans förgrundsmän, FO Nilsson – baptismen svenske pionjär och PP Waldenström – som var med när Missionsförbundet formades, och den är i grunden annorlunda än hela den långa tid som gått sedan våra församlingar började tilltala svenskarna under 1800-talet och in i nittonhundratalet.

Vilka krav ställer detta på kyrkan och den kristna församlingen? Om det vill den här texten bilda ett underlag – för det viktiga samtalet.

Onsala, Klövsjö och i olika hamnar och invid kobbar och bojar längs Bohuskusten, sommaren 2010

Pär Axel Sahlberg

Ett antal av predikningarna, i den andra delen, har hållits i Centrumkyrkan i Kållered, sommaren 2010. Församlingen har också gjort utgivningen av denna skrift möjlig.

Bibelcitat från Bibel 2000. www.bibeln.se

Att tala om Jesus

2011-02-11T15:19:00.002+01:00

Lägger nu ut min text från boken Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.

Börjar med texten från bokomslaget:

Att tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet är de kristnas stora utmaning i vår tid. Det innebär också att själva reflektera över Honom, som om han vandrar vid vår sida, i vår tid. Vilka frågor ställer människorna? Hur ser världsbilden ut? Vad vill Mästaren? Vad händer med våra ord och uttryck då de möter människor som påverkats av lång tids sekularisering?

Sedan länge är inte tillvaron något som man ser på som en gåva från Gud, eller att tillvaron en gång ska redovisas för Himmelens Gud. Människor har liksom ryckt tillvaron ur Guds hand. Har vi också gjort det? Människans livsväg kantas av utmaningar och omprövningar. Språket är vårt försök att finna nycklarna till tillvarons lås, men orden glider undan, ändrar betydelse och sammanhang.

Nu är det dags för oss som delar den kristna tron att ta Ordet på allvar. Att se hur det utmanar oss i en ny tid. Detta handlar en hel del om hur vi tänker och talar. Kanske handlar det dock allra mest om hur vi lever . Vi är utmanade!

Denna lilla bok vill starta, eller fortsätta att stimulera till, det samtalet. Den första halvan berör vår tid, kanske kan den kallas en postkristen tid. Språket vi behöver lära oss handlar om ”postkristendomska”. Men utmaningen till ett liv i Jesu efterföljd är nog som det alltid har varit. Utmanande. Det är svårt. Och meningsfullt.

Den andra delen är ett försök att presentera kristen tro utan att använda De Stora Orden: nåd, frälsning, omvändelse… men tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

Krubbans evangelium - Juldagen 2010

2010-12-24T20:56:00.002+01:00

Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Ackompanjerade och guidade av änglar. Krubban är skärningspunkt. Mellan himmel och jord. Och rymmer himmel och jord. Gudomligt och mänskligt. Ytterst är det Guds fortsatta kärlek till sin skapelse, till sin idé om skapelsen, som möter oss. I det mötet sker också konfrontationen mellan fattig och rik, landsbygd möter staden, kvinnan möter mansvärlden, de maktlösa kommer i fokus och Herodes spelar maktspelet förgäves. Det är här, i krubban som mötet sker. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.

Julens evangelium berättas för att beskriva tid och rum. Betlehem bär sin särskilda laddning, Herodes tidsätter händelsen. De vise männen sätter också kungafödseln i stallet i sitt globala perspektiv, stjärnan låter universum rikta ljuset mot denna plats, vid denna tid, med detta uppdrag.

Idag ska vi lyssna till just de sex figurer som gästar oss i det här stallet. Lammet, kon, åsnan, Josef, Maria och Jesus.

Lammet
Herdekulturen, de nomadiska folken, människor i rörelse som följde bästa betet, det öppna landskapet – det pastorala landskapet – säkert överdriven som idyll. Det var också kamp mot mörkret, natten, svälten, torkan, vilda djur. I Gamla testamentet är lammet mest bilden av det fredliga, det skyddsvärda – de som betade med lejon. Kung David vaktade får som ung – i just dessa trakter kring Betlehem. Jakob, en av patriarkerna, sysslar med avancerad avel och lurar sin dubbelsvärfar och släkting på stora delar av hans förmögenhet – räknad i antalet får. Men det är i Nya testamentet som offerlammet blir symbolen. Jesus blir Guds lamm – offret för världens synder – vi sjunger Guds rena lamm oskyldig, på korset för oss slaktad.

Om man vill upptäcker man denna rika bild redan i krubban. Lammet bär mildhetens budskap. Tillsammans med duvan är de de främsta offersymbolerna – och är bilden av freden.

Kon
Nötkreatur. Har inte förrän de sista dagarna hört storheten i ordet. Kreatur. Ett massord – har jag tyckt. ”Behandlas som kreatur.” ”Diktaturens kreatur” - var det så Palme sa. Nu hör jag istället Skapelseordet, det kreerade, creatura – creation. Nöt – det nyttiga och värdefulla. Det nyttigt skapade. Hon finns här. Guds nyttiga skapelse. Ligger här och idisslar – tuggar om – tillvarons under. Skapelsemaskinen – Skapad av Gud, tämjd av människor, fyller på människans förråd.
Klart att hon ska vara vid krubban. På ett sätt representerar hon det dubbla budskapet i dagen. Skapad av Gud, tänkt i himmelens tankar, och det som tämjts och avlats för människans grundläggande behov. Himmel och jord, Gud och människa.
Kons råmande till änglarnas sång. Jord och himmel besjunger undret i krubban. Hela skapelsen suckar och våndas, det är i Gud vi lever, rör oss och är till…

Livets kärnskapelse. Den tämjda oxen med fru – avel för livet. Mjölken, grädden och ostens moder…

Åsnan
Den bibliska kungasymbolen. Den andra bilden – motbilden. Hästen var maktens symbol. Snabb. Hög. Mäktig. Åsnan var Gudsrikets djur. Det arbetsamma. Det sega och uthålliga. Den envist framskridande.

Åsnan vid krubban, kanske den som följt dem från Galiléen, som tog dem till Egypten. Den ofta omdiktade, som ett slags alter ego för Jesus. Som åsåg händelserna när Guds rike trängde fram. Genom åsnan hör vi redan Hosiannaropen, då när Jesus begav sig mot Jerusalem. Dagen då riken kolliderade – den judiska och ockuperade staten med sin frustration under belägring, det ohotade romarriket som spände sina mäktiga tält över hela Medelhavsområdet, och Guds rike – det annorlunda. Det som fortsatte att finnas då alla riken spruckit sönder, då alla härskare torkat i sina gravar. Åsnan. En annorlunda symbol för Det Nya Uppdraget – Guds rike.

Det annorlunda kungaskapet, det nya rikets symbol. (jfr demokraterna i USA som har just åsnan som sin symbol.)

Josef
Gudsrikets stuntman. Så nära strålkastarljuset, men ständigt i skuggan av anfadern David och sonen Salomo, överflyglad av sin unga trolovade, för att inte tala om hur han blev utkonkurrerad av styvsonen Jesus.

Hantverkaren, den grå snickaren i Nasaret. Som lärde Jesus ett yrke, snickaren från de galileiska bergen. Vi vet inte vad som var hans stora insats. Hur viktigt var det att han var ättling till ett avsomnat, storslaget kungahus? Hans närvaro inympade den gudomligt oäkta sonen i det stolta judiska folket – var det så det var? Som Mose – fast tvärtom. Mose fostrades vid det egyptiska hovet – men kände kraften i sina hebreiska rötter. Jesus – med gudomligt ursprung – men rotad i judisk bergsmylla. Båda kallades ut ur Egypten, främlingslandet.

Kanske står Josef här som symbolen för oss. Vi främlingar, stuntmän på himmelsscenen. Vi drar inte strålkastarljuset på oss, men står där i ljuskäglans utkant och är redo att försvara huvudrollsinnehavarna.

Den hårt arbetande styvpappan. Hantverkarens ädla ämbete. Familjens beskyddare, den maskuline mannen, dock öppen för andliga drömmar och lyhördhet för himlen.

Maria
Om ljuset föll vid sidan av Josef, så satt Maria i flödande ljus. Hon, som mitt i rampfebern, överöstes av intryck, bilder hon sedan samlade och värnade. Och begrundade. Detta vackra och andliga ord. Begrundandets människa. Sorterande intrycken av sitt gudomliga möte, det Stora Uppdraget, och sedan oron för den självständige sonen, som var hennes förstfödde, men ändå så autonom, fri. Folk föll för honom. Och Hon var alltid med, hela vägen till korset, till den öppna graven. På första parkett när himlen kramade jorden.

Gudaföderskan. Omedvetet medveten om sin unika tjänst. Himlen och jorden skar i Maria det möteskors av dödligt och odödligt, ”just kluven av ett svärd” som Britt-Marie Ireblad skriver i sin dikt om Maria, hon var förebilden för det möte som är vårt möte. Som låter himlen utmana jorden, och jorden och det mänskliga ställa krav på himmelen.

Den unga kvinnan som begrundade. Som vågade göra det Gud ville, som vågade vara nära Jesus och vågade begrunda fragmenten av det stora.

Jesus
Sist i sextetten. Jesus. Ännu just ett barn. Frälsaransvaret och glorian vilar i barnets sömn. Livets stora uppdrag får anstå. Nu är det dags att sova. Vad betyder då änglar, herdar, kor som råmar, åsnor som skriar eller Vise männens guld, myrra och rökelse. Inget av allt detta går upp mot sömnen som släcker intrycken, som söker tystnaden i trygg sömn som på tankarnas fragment av dagen bildar kudde. Inget av världens och himlens ansvar stör i denna stund barnets trygga sömn. Omvärlden är nedsläckt, i det inre vilar barnet i sin stolta förvissning om att vara medelpunkten.
Nu är inte tid att oroa sig över att bli alla tiders mest kända namn. Inget svek, inga kungliga möten, inget kors, ingenting stör denna stund av helig sömn.
Ännu ett barn. Men som alla barn den potential som är ett liv. Som bär gener och arvet, släktens förhoppningar, men som banar sig sin väg till framtiden. I denna stund av vila ryms det stora verk som utgjorde människovärldens existentiella centrum. Vilande i Uppdragets obevekliga Storhet.

Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Krubban är skärningspunkt. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.

Detta är Krubbans evangelium.

Människoson

O Guds människoson,
du som sprängde vår gräns
mot den himmelska glädjen i tiden,
lär mitt hjärta att se
vem du kommer ifrån
innan levnadens dag är förliden.
Fil 2:1-5

Dikten ur Britt-Marie Ireblads diktsamling Hjärta till hjärta

Gudaföderskan

2010-12-17T16:10:00.005+01:00

FJÄRDE ADVENT - Herrens moder
Sef 3:14-17, Luk 1:30-35

Maria. Finns det något namn som väcker så många goda associationer. Maria. Konstigt att inte alla flickor heter Maria. Hur många av er heter Maria?

Herrens moder. Gudaföderskan. Jungfrun. Heliga Guds moder. Sankta Maria.

Idolporträtten samlas när adventet övergår i jul. Johannes döparen. Maria. De är som stora skyltar, eller pilar, som pekar mot Jesus. Deras liv har ingen annan mening än att peka på Mästaren. De är liksom insatta i ett språk som gör att man ser förbi dem, för att finna bilden, livet och utmaningarna i Jesus. Finns det en större roll att spela?

Jag har alltid älskat den där korta satsen då Lukas säger att Maria begrundade… Visserligen har kyrkans tradition burit hennes storslagna lovsång till oss. Lovsången är som ett evangeliskt kraftpaket som summerar, och skakar om de mäktiga. Men mest av allt ser vi henne lite i ytterkanten av de stora folksamlingarna, mer en betraktare än en aktör, mer en iakttagare än en iscensättare. Hon begrundar. Det finns mycket att lägga tillrätta. Att förstå, att förhålla sig till. Så hon höll sig i utkanten, ville inte missa något tillfälle att vidga sitt synfält, samla på erfarenhet. Sedan gick hon hem och grunnade.

Ängeln visste nog vad han sa då han talade med Maria. Var inte rädd. Det var ofta de änglarna sa. De mötte människor som hade uppspärrade ögon. Det var människor som anade att granne med deras verklighet bodde ett stort och spännande rike – Guds rike – och det hade de bara fragment av förståelse för att förstå. Ylva Eggehorn har byggt på det i sin lilla vackra psalmtext. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig, nu när du går…

Maria är en förebild. Som Johannes, som förelöpare. Som pekade på Jesus. Men också genom sin beredvillighet att ge rum för Jesus. Föda Kristus in i vår tid, bära honom, bädda för honom. Och hon följde tålmodigt, och begrundande hela vägen till Korset, och till den tomma graven. Hon fanns alltid på plats.

Tre mod hos Maria:
• Våga göra som Herren vill
• Våga vara nära Jesus
• Våga begrunda fragmenten av Det Stora.

Detta är modellen för oss. Maria bar Gud inom sig – det gör också vi. Maria var betrodd med ett uppdrag – det är också vi. Maria var inte noga med att själv glänsa – det gäller också för oss. Maria följde hela vägen – det är utmaningen också för oss.

Göra som Herren vill:
Vi gör det inte för att vi måste, för att vi är rädda för straffet, eller för att vi är lagstyrda, eller fjärrkontrollerade. Vi gör det för att vi där mött den kärlek som förvandlar världen.

Vi vill vara nära det drama som är Guds möte med Människorna. Jesus visade – också på det här området – sin förebildlighet. Ske inte min vilja, sa Jesus. Vi kan erbjudas att beträda mark som vi aldrig själva, eller självmant, skulle ha valt. Vi gör det av ett enda enkelt skäl: Vi vill göra Guds vilja. Det var också så Maria bad. Hon överlät sig, lät sig vara Guds instrument för himmelens kärlek.

Vara nära Jesus:
Det finns ingen annan orienteringspunkt som är så avgörande för våra liv än att vara nära Jesus. Det kristna livet är en vandring, men vi går inte ensamma. Vi går vägen tillsammans och vi går den med vår Mästare.
Hos Maria tar det här unika former. Hon har vård om Jesus. Inte undra på att hon får en särställning i kyrkans tro. Ingen människa ställs i en så utsatt position som den som gällde Guds moder. Varje kritik träffar modershjärtat. Varje piskrapp repar sår på moderns kropp. Dödsångesten blir moderns alldeles egen.
Det är inget att förvåna sig över att Maria blev en av Jesu mest hängivna efterföljare. Hon hade goda skäl. Men har inte också vi det?

Begrunda fragmenten av Det Stora:
Tid för tankar är en bristvara i vår tid. På ett sätt står den som ett monument, på ena sidan vägen. På den andra sidan står konsumismen. I dess bjärta form som i julhandeln, men också i mer överförd betydelse. Vi konsumerar. Köper, underhålls, mal ner tiden och oss själva. Vi är drabbade av köpandets mening, men söker inte meningen där Meningen finns.

Maria var annorlunda. Hon begrep inte allt som skedde. Där växte frågor stora som träd. Men hon begrundade. Tron är inte en intellektuell övning, det är estetik. Att närma sig undret, det ofattbara – han som var en skyddslös bebis i hennes armar, bär nu all världens synder.

Det fanns mycket att begrunda.

Och än finns det mycket att grunna över. Jag önskar att kyrkan och Guds församling skulle kännas som en verkligt ärlig plats där vi förstummas, och jublar över undret som vi är indragna i. Även om kristen tro i klassisk mening viker i betydelse och inflytande får det inte innebära att vi tror att tron viker från människorna. Alla människor är troende, men alla är inte religiösa. Den institutionaliserade religionen minskar i direkt betydelse, men andligheten fortsätter att söka sig nya former och uttryck. På ett sätt kan man säga att Gud numera talar direkt med människorna.

Allt förstår vi inte. Men vi får grunna tillsammans. Detta är nog den kristna kyrkans särskilda bidrag till vår tid. Gemensamt tolkande, tydande, lovsjungande av det levande.

Maria
Finns det någon vackrare bild
för kyrkan
än du, Maria,
gudaföderskan

din naiva bejakan
av det omöjliga,
själens stora lovsång
till fädernas häpnadsväckande Gud,
den förundrade vakan
över orden och synerna
i ditt ruvande hjärta,
din återkommande närvaro
när allt stod på spel

förtröstansfull och ivrig,
tillrättavisad,
mor på nytt
just kluven av ett svärd

du, vår första storasyster
vad jag ser upp till dig

Luk 1:45-55 (Dikten av Britt-Marie Ireblad från diktsamlingen Hjärta till hjärta)

Bana väg för Herren

2010-12-10T16:53:00.000+01:00

TREDJE ADVENT - Bana väg för Herren
Mal 4:4.6, Matt 11:12-19

Programmet för Guds kyrka; Bana väg för Herren. Se på Kållered. En gång en liten lantlig idyll. Några gårdar med ängar och åkrar som bredde ut sig i den flacka dalgången söder om de växande städerna i norr. Den smala riksvägen slingrade sig genom byn, som genom många byar. Historiskt hade byn varit gränsland. Sverige slutade här. Söder om oss tog det danska stormaktsriket vid. Här har krigats. Kungar har slagit sig ner. Och emellanåt har gränsen flyttats, och till slut eroderat. Sverige bredde ut sig.

Och inte bara Sverige. Mölndal bredde ut sig. Nya förorter skulle byggas. De gamla lantgårdarnas egendom köptes in. Järnvägen hade redan skurit genom dalgången, nu planerades också motorväg. Nya hus och områden, gårdarnas namn lever kvar i dalgången, men inga kor, eller hästar, får eller getter. Nu bor här 9000 människor. Nästan ingen har rötter från den gamla byn.
Tänk dig hur det här gick till. Transformeringen från avlägsen landsbygd till förorten som kännetecknas mer av vägen bort än hem. En gång ritad på ett kommunalt planeringsbord och beslutat i fullmäktige. Därefter rullades planen ut.

Idag är temat Bana väg för Herren. Det är utan tvekan kortbeskrivningen av kyrkans och församlings uppdrag, det som stressar oss så, oroar oss. Tittar vi tillbaka ser vi hur olika saker varit viktiga, i olika tider. I slutet av 1800-talet var det predikningarna, samlingarna kring Guds ord, i mindre grupper – klasser – eller i hyrda möteslokaler. Det fanns en kraft att mötas. Det gamla evangeliet blev nytt. Människor lyssnade, samlades, enades, formade församlingar. Vi ska inte glömma att det sociala kittet alltid varit en sorts biprodukt. Guds församling var en mötesplats, vänskapsband knöts, äktenskapstycken uppstod, familjer tog form. Senare var söndagsskolan den öppna famn som välkomnade barnen i Guds hus, och juniorer och ungdomsförening. Efter den första vågen av mötesattraktion var det under femtio år via MKU som det slogs i dörrar i Guds hus. De egna barnen var kärntruppen, med dem kamrater som växte in gemenskapen, blev ledare, tog ansvar. Det syddes och snickrades, åktes på läger. Den förtätade stämningen runt lägerbålet banade väg för Herren.

När konkurrensen från föreningsliv och teve marginaliserade den kanalen spelade sången och musiken roll. Man samlades kring ett intresse och när vänskapsband knöts banades nya vägar för Herren.

Ordet, vänner, intressen – alltsammans var de instrument som vägröjaren använde. Metodisterna talade om den förekommande nåden. Innan vi anade konturerna av Gudsriket var vi höljda av Guds kärlek – den förekommande nåden. Den klarnade till ett ömsesidigt ja, den frälsande nåden, och bredde ut en väg, den fullkomnande nåden.

Mitt bland alla andra riken öppnade Guds rike filial. Gränsande på alla sidor till människors erfarenhet gled en ny verklighet in. Fly det onda, gör det goda, använd nådemedlen, var John Wesleys korta recept.

Hur beskriver vi detta onda? Numera kanske vi undviker det. Talar hellre om det goda, om attraktiviteten. Men ondskan är personlig, men kan också vara strukturell. De första metodisterna såg slaveriet som synd, insåg att de var insatta i en struktur som drev på slavhandeln och beslutade sig för att starta en handelsbojkott mot socker. Sockret, och bomullen var den ena kommersiella trading-linjen; från Amerika till Europa. Från Afrika gick den svarta traden, slavar till Amerika, både i syd och i nord. Analysen krävde att man såg – eller insåg, att man begrep – kunde göra analysen, och att man gjorde sig redo att handla.
Ondskans riken. Ondskan har många ansikten, ofta förtäckta, maskerade. Gemensamt är kortsiktig vinning, ointresse för människors värde och förnedring som instrument. På ett sätt kan de sammanfattas i en egoismens perversion. Men de kan också kläs i ideologiska termer. Att köpa och sälja människor för sina egna behov måste betraktas som den mänskliga lågvattenpunkten; för sexuella ändamål, barn – för barnarbete eller prostitution, eller slaveri.

Självupptagenhetens riken. I Sydafrika har man ett ord för mänsklig gemenskap – Ubuntu. Man blir till i gemenskapen med andra, ditt liv är en bit av mitt liv, och mitt liv ingår i dina erfarenheter. Jag är ett vi. Vår tid har format en bild av individen, på gott och ont. Men alla inser vi att vi är mycket mer beroende av andra än vad vi vill erkänna. När det verkligen bränner till är människorna omkring oss viktigare än allting annat. Ett gäckande ondskans rike är detta självupptagenhetens rike.
Osynliggörandets riken. Är ett annat förrädiskt uttryck. Vi orkar, vill eller bryr oss inte om att se människor omkring oss. Vi har nog alla upplevt det, både i form av att det drabbat oss, men kanske vi också ser att vi har varit de som har blundat. De som sätter ord och ljus på det som ofta döljs avslöjar onda krafter.

Förnekelsens riken. De finns de som hävdar att klimathotet och fattigdomen är myter. Också andra sanningar förtigs. Denna strutsens strategi är inte särskilt smart. Som om det som inte syns inte finns. En dag segrar sanningen. Krisen växer till oanade proportioner.

Idag är Kållered en första landningsplats för människor från hela vår jord. Som flytt från riken som faller sönder, eller inte värnar sina medborgare, de kan vara människor som drabbas av ekologiska kriser, eller fattigdom som drivit dem på flykt. De kommer hit. Flyktingar och asylsökande. Ensamkommande barn. Splittrade familjer.

Berättelsen om Johannes döparen är en av Bibelns hjältehistorier. Han dog på Sanningens offerplats. Men dessförinnan hade han banat väg. Med sina lärjungar hade han talat ett kärvt budskap till sin tid. Omvänd er! Gör bättring!

Han döpte, det var Bättringens bad. Men mest av allt banade han väg för Jesus. Och såg det som naturligt att strålkastarljuset föll på Jesus, tvekade inför det rimliga i att det var han som skulle döpa Jesus. Han var ju inte ens värdig…
Fly det onda. Gör det goda.

För Johannes innebar det goda att vara vägröjaren. Han gjorde vad Jesus senare föreslog; Låt ert ljus lysa för människorna, de ser era goda gärningar och prisar Gud.

Vi kan inte alltid veta hur dessa goda yttringar av sann mänsklighet leder till hur vägar planeras och byggs. Inte visste alla söndagskollärare att de byggde den framtida församlingen? Juniorledaren visste inte att han just instruerade en blivande ledare i församling och samhälle. Körledaren visste inte att hon formade en röst för den svenska stjärnhimlen som senare kom att glädja många.

Men vi kan inte göra mer. Inte mer än att bana väg för Herren. Så ser samarbetet ut. Människor sår, men Gud ger växten.

Ett nådens år

2010-11-27T21:58:00.001+01:00

Predikan i Centrumkyrkan, Kållered FÖRSTA ADVENT - Ett nådens år (sö kl 11)
Sak 9:9-10, Matt 21:1-9

Folket blev entusiastiska. Människor, också de som inget visste om Jesus, drogs med. Man sjöng, hurrade, hyllade… Kristus kommer. Det är kyrkans centrala budskap. Det flyttar fokus från oss själva, men ställer ut oss på gatan. Där, på vägen som speglar rörelsen i vår tid, är människor på väg. Var och en kånkar på sitt eget öde. Varje människa sitter med sin uppsättning av bilder, och alla kämpar vi med att befria oss från vår egen självupptagenhet och istället se andra. Det är i detta seende, utåt, från oss själva, som vi upptäcker världen, och – paradoxalt nog – också oss själva. Sådan såg lärjungarnas resa ut, den vägen rymde alla de som samlades i Jerusalem och underhölls, och kanske utmanades, av Jesus som kom ridande på en åsna, och det utmanar också oss i vår egen tid.

Vi behöver, för egen del och, för vårt uppdrags skull återbesöka ”den gamla riksvägen” in i Jerusalem, liksom många andra av de platser där Jesus satte avtryck i människornas uppfattningar om sig själva och sin omvärld.

Det var nog inte många som begrep vem mannen var, han som red på åsnan. Men de drogs med i Hosianna-ropet. (Men det var i stort sett samma folkmassa som sedan övergick till att ropa Korsfäst!) Vi kan livligt föreställa oss hur olika bilder man hade av det som nu höll på att gå i uppfyllelse. Där fanns de revolutionära som närde hoppet om att det nu var dags att liva upproret mot ockupationsmakten. Kanske hade de vapen gömda hemma, ständigt beredda att lockas med i befrielsekampen. Andra såg en lantis som gjorde sig märkvärdig då han kom till huvudstaden. De drog på smilbanden, men var inte särskilt imponerade. Men där fanns också de som hade stött på den märklige predikanten tidigare. Han hade planterat nya tankar i deras sinnen. De hade börjat be på ett nytt sätt. Tron hade kopplat greppet om dem. Där fanns de som hade botats av Jesus. Han var symbolen för deras hälsa, de bar en tacksamhetsskuld till den mannen.

Där fanns säkert också de som anade att han var Messias. De som hade verklig anledning att sjunga Hosianna. Profetorden rasslade genom deras sinnen. De såg David – konungen – som en gång hade hållit samman landet, lagt grund för de goda år som blommat under kung Salomo. De kände lycka, men också bävan. De tillhörde nu den generation som såg Löftet gå i uppfyllelse.

Vi vet att besöket i Jerusalem innehöll de dramatiska dagarna som ledde till Jesu död. Där firas den sista måltiden, där överges lärjungarna i mitten av sitt tvivel och sina svek, när Jesus blir utlämnad till Maktens domstolar. I den staden står Korset – symbolen för Guds fullbordade kärleksgärning till sitt folk.

Palmsöndagens tema ligger tung över adventsdagen. Men den är nu mest av allt bilden av Ankomsten. För nu är det nästa skikt i Guds Frälsningsplan som blir synligt. Jerusalem, åsnan, till och med Mästaren är bilder av Kristus – konungen – som inträder i vårt liv, i vår tid, i vår vardag… Jesus Kristus står över alla tider, finns i alla tider och möter oss allra mest ur framtiden. Det finns en stark riktning i evangelium – det tar sikte på framtiden: Morgondagens utmaningar, Hoppet om det Eviga Livet, En framtid med Levande Gud.

Det är bra för oss att leva med dessa tre skikt, samtidigt. Barnet som talar till våra allra innersta känslor (när vi firar julen och inkarnationens under), Jesus – Mästaren som går vid vår sida (också när vi firar Palmsöndagens kluvna dag), och Kungen som har Framtiden och Domen i sin hand (Idag, på första söndagen i Advent). Allt detta är Jesus, det skildrar olika sidor av tilltalet som omfattar oss på alla sidor. För det är i honom vi lever, rör oss och är till…

Jag tror att det är entusiasmen som är Första Advents särskilda budskap. Hosiannaropen, folket drogs in i hyllningskören, palmkvistar och finaste manteln i vägens damm, alltsammans uttrycker den rörelse som lyfter oss ur vardagen. Det är en furste som kommer, en fredens furste, en annorlunda man.

Evangeliet tar oss inte ut ur världen, men ger en dimensionen av att vi ingår i något större, mera omfattande, ännu mera omvälvande. Jag skulle vilja se en större entusiasm hos oss. Vi vet att livet inte är enkelt, vi predikar inte Gud som en förenklare. Men vi är vissa om att vi ingår i en större familj, tillhör ett folk som sträcker sig genom alla skikt av tid och över alla gränser. Vi är Guds husfolk. Kanske inte grevar och baroner, inte de mest lyckade, inte de rikaste. Men vi har återknutit till den hemvist som anar Skapelseordet.

Det hörs ett ”Bliv!” bland gudsfolket. Vi ser ett barn födas, anar Guds kärlek, vi följer en unik vandring på Palestinas dammiga vägar, vi hör orden predikas, ser Ondskan skrämmas på flykten, anar Guds kärlek då hammarslagen ekar över Golgata och begapar Uppståndelsens oemotståndliga kraft då själva Döden möter sin överman.

En frimodighet höves gudsfolket. Silver och guld har jag inte, sa Petrus då han talade i Salomos pelargång, men vad jag har ger jag dig… Låt oss möta människor med en större frimodighet. Vi har inte svar på alla frågor. Men i vårt liv, och med våra ord, kan vi låta en annan verklighet komma i sikte. Den är som är störst är de andras tjänare. Jesus tvättade fötterna på sina lärjungar. Uppochnervända världen. Barnen gavs en hedersplats, bli som barn, sa Jesus. Änkans skärv var mer värd än den stora donationen. Ett vittnesbörd från kvinnan vid Sykars brunn brann till mer än prästerskapets rena lära. Den som är utan synd kastar första stenen…

Jag har talat om Gudsrikets annorlundahet. Det utmanar oss. Entusiastiskt sjöng folket Hosianna. Men ropen byttes senare ut till Korsfäst. Vad ropar vi - med våra liv och våra ord?

Den kristna tron blir allra tydligast under Advents- och Jultid. Det är så uppenbart att trons centrum ligger hos Gud – Gud som kommer till oss, tydligast genom Jesus Kristus. Ur det föds lovsången och tron.

Ert ljus ska lysa för människorna,

2010-11-06T10:29:00.002+01:00

sa Jesus.

In i novembermörkret talar Jesus dessa ord på Alla Helgons dag. ”Ert ljus ska lysa för människorna.”
Alla helgon är döda. Alla döda är inte helgon. Men godheten lyser in i vårt mörker. Vi minns dem, kanske inte som helgon, men vem frågar efter det – vi vet väl alla hur svårt det är att vara människa. En god gärning duger gott.
Ett ljus ger mörkret svar på tal.

Vågorna från Gennesarets sjö kluckade längs den steniga stranden. Den bördiga marken bredde ut sig innanför dem, idag växer det bananer och dadlar där, kanske var det andra grödor då – på Jesu tid. På längre avstånd reser sig branta kullar, där längst uppe låg de små städerna. Väl befästa, av människans hand, men också av skapelsekrafterna som hade veckat jordskorpan.

Jag har varit däruppe, i resterna av en av de små städerna som var och en klängde sig fast vid de branta klipporna. Även på natten glimmade de i den klara natten. Det var inga neonskyltar eller slösande gatuljus, bara små flämtande lågor från de små oljelamporna. ”En stad uppe på ett berg kan inte döljas”, sa Jesus och pekade. Läget var inte främst byggt för vacker utsikt, utan för att söka skydda sig. Fiender fanns överallt, man visste aldrig var.

Människornas gärning lyser. Jesus sa inget om att de samlas till stjärnor i kronan vi fått, men att, ”ert ljus lyser för människorna, de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Det är så det hänger ihop. Det är en annorlunda stjärnklans än i Idol, melodifestival och människors längtan efter sin stund i strålkastarljuset inför kameralinserna. Ljuset lyser för att ge oss vårt sammanhang. Inte vår berömmelse, inte tack, men lyser för att leda vägen fram till lovsången till Gud. Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud. Lärjungarna gjorde som vi, kivades om vem som var störst. Skvallrade på varandra, såg med missunsamhet. Jesus tvättade deras fötter och sa att den störste är de andras tjänare. Älska varandra, sa han. Ta vara på tillfället, sa han till Marta. Gläds över att era namn är skrivna i himmelen.

Nu berättar Jesus om hur det hänger ihop. Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud. Detta är helgonens vittnesbörd, de lyste inte för att synas, men för att peka på vägen till Gud. Men Jesus sa inte det om de andra, han sa det till sina lärjungar, till oss. ”Ert ljus ska lysa för människorna.”

Kanske är det just detta som gör evangeliet till det verkligt annorlunda. Inte minst i vår tid. Ljuset faller inte på den goda gärningen, eller dess upphovskvinna. Detta stämmer inte med våra uppfattningar. Egoism, berömdhet, beröm. 15 sekunder i strålkastarljuset, framför kameran. Det är inte det som är saken. Hela kristna tron har ett enda syfte; sända signaler om att vi hör Gud till. Att vi har lovsjungit att vi hör samman i den helhet som har Gud – skapare och fader, broder och frälsare, ande och hjälpare – som vårt sammanhang.

Det är detta som är helgonens bud. De skickar oss signaler om vem Gud är. Människornas gärning lyser. Jesus sa inget om att de samlas till stjärnor i kronan vi fått, men att de, ”då de lyser för människorna de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Ljuset lyser för att ge oss vårt sammanhang. Inte vår berömmelse, inte tack, men lyser för att leda vägen fram till lovsången till Gud. Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud. Ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. På det sättet är det vi som är Guds signalverk.

På Vinga byggdes en av Sveriges första ”telegrafer”, en dåtida ”digital” informationsteknologi. Vi talar om sextonhundratalet. En främmande båt, kanske en fiende dyker upp. En gigantisk skylt annonserar en kort kodifierad sifferkod, med 10 skyltar som kunde varieras, 512 varianter. Den tas emot av en beväring med kikare på Brännö och sattes upp där, för att sedan läsas av för den militära ledningen vid Kärringsberget, eller Västerberget som det står i sjökortet.

”Men”, sa jag när jag hörde om detta ute på Vinga. ”Det kunde ta flera minuter.” ”Det var snabbt”, svarade man mig, ”för fienden kunde det ta en vecka att segla in till Älvsborgs fästning!” Detta signalsystem var faktiskt i bruk ända till 1881. Den tioställiga koden berättade om fartygsnamn, nationalitet, kanske fanns där olika slags varningsnivåer. Vingatelegrafen.
Telegrafen i Guds rike är nog mer tekniskt raffinerad. Vi är tränade att fånga signaler – mest av fiendskap faktiskt. Vi är på vår vakt. Sedan jägartiden tyder vi tecknen, vill veta om det är dags att fly eller att gömma sig. Jesus försöker vrida vår blick utåt. Se och ge signaler som pekar – inte på oss själva, men mot Gud. Signalerna kontrollerades – pekar de på Gud, eller på mig eller dig?

Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud.

Det är vårt arbete, som helgonens. Peka på Gud. Människor håller kollen på oss. Vem pekar vi på?

När Gudsriket etableras går det inte att dölja. Man sätter inte ett ljus i en burk, man sätter det på ljusstaken så att det syns. Vi trodde att det handlade om våra ord, vårt vittnesbörd. Jesus är tydlig som sikten en hög septemberdag; det handlar om vad vi gör. Helgonens liv värderades efter kraften i deras liv, och deras död. Pekade de på Gud?

Alla helgon är döda. Alla döda är inte helgon. Men godheten lyser in i vårt mörker. Vi minns dem, kanske inte som helgon, men vem frågar efter det – vi vet väl alla hur svårt det är att vara människa. En god gärning duger gott. Ett ljus ger mörkret svar på tal.

Predikan i Centrumkyrkan, Kållered 101106, Alla Helgons dag

Guds rike, om frälsningen. Predikan 31 okt 2010

2010-10-30T21:16:00.001+02:00

Βασιλεία τοῦ Θεοῦ - GUDS RIKE
Predikan 31 okt 2010 i Centrumkyrkan

Husannonser, numera med bilder. Stylade hem, alla lika. Det är som om folk bodde i en heminredningstidning, eller på IKEA eller i butiken på Fina gatan. Det ska inte finnas någon själ, det ska faktiskt inte se ut som om det bor någon där. Själlöst, öppet för dig att bara flytta in. Funkar det verkligen? Antar det, eftersom det är så alla annonser ser ut. Jag tycker det verkar konstigt. Är det tecken på att jag kan komma att trivas när det inte ser ut som om de som nu bebor huset trivs där?

Vår tid bär en del autistiska drag. Kontakterna med känslolivet är svagt. Umgänget är satt på undantag, vår tid är mer yta än djup, mer förpackning än innehåll.

Med Guds rike är det alldeles tvärtom. Det kan inte fotograferas. Inte ens adressen kan sättas ut. I söndags såg vi tydligt hur det mäktiga romarriket, som kittades ihop av vapenmakt och pengar, kolliderar med Guds rike – Sackaios på den ena sidan, Jesus på den andra. Guds rike är annorlunda. Mest för att det är den miljö som alltid, på alla sätt, med alla uttrycksmedel påminner om Gud. Jesu vandring på jorden är det tydligaste tecknet på Guds rike, visar på dess ”annorlundahet”, och denna vandring med detta andra rike pågår ännu, du och jag är indragna i det.

”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden…” börjar den korta texten i Markusevangeliet. Guds rike och himmelriket är väl använda bilder. När Lukas sammanfattar Jesu gärning i Apostlagärningarnas inledning säger han att Jesus sedan påsken ”talade med dem om Guds rike”. På en gång sammanfattar detta uttryck hela evangeliet, samtidigt är själva begreppet lite undflyende. Låter sig inte fångas eller definieras. Men var säkert inte obekant för de som då lyssnade.

Jesus säger:
• Inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike
• Ni har fått veta Guds rikes hemlighet
• Guds rike är invärtes i er, eller mitt ibland oss
• Det rycker fram med storm
• Vi ber: låt ditt rike komma
• Guds rike är som ett senapskorn
• En skatt
• Sök först Guds rike
• Barnen hör Guds rike till
• Guds rike är nära
• Men inte av denna världen
• Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike
• Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike

Guds rike (grekiska: Βασιλεία τοῦ Θεοῦ) är ett vanligt uttryck från Nya Testamentet som syftar på den kristna rörelsen, evangeliet (i betydelsen ”budskapet om frälsningen”) och det nya förbundet mellan Gud och människa genom Jesus Kristus. Uttrycket används främst av Jesus men finns också i bland annat Apostlagärningarna och i flera av Paulus brev.

Uttrycket syftar på ett andligt rike som man får medborgarskap i genom tro och andlig pånyttfödelse (Joh. 3:5). I detta rike är maktpositionerna omvända, och den störste är de andras tjänare (Matteusevangeliet 20:26, 23:11, Markusevangeliet 10:43).

Riket är samtidigt redan här men ännu inte, Jesus betonar flera gånger (bland annat i Mark. 1:15 och Luk. 10:9-11) att Guds rike redan är här och det som Jesus och hans efterföljare sa och gjorde ses som manifestationer av det. Men Jesus talar också om Guds rike som något som skall komma (till exempel i Mark. 14:23-25). Riket kommer i sin fullhet först när Jesus kommer tillbaka, och skapelsen återställs till Guds syfte.

(Luk 17:20): "Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: ”Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ’Se här är det’, eller: ’Där är det’. Ty se, Guds rike är invärtes i eder.”

Enligt de tre första evangelierna handlade Jesu förkunnelse i huvudsak om Guds rike (ibland sägs bara "riket" (t.ex. Matt 4:23), i Matteusevangeliet ofta "himmelriket"). Uttrycket antyder att Gud, hela världens rättmätige härskare (Ps 24:1; 47:3), en dag skall återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt (jfr Sak 14:9). Guds rike är det tillstånd som då upprättas (Matt 6:10). Det sker vid Messias framträdande, som kunde tänkas på ett konkret jordiskt sätt (jfr Mark 11:10; Apg 1:6) men som i NT framför allt förbinds med orden om Människosonen (i Dan 7:13 f). Till detta ställe anknyts tanken att riket redan finns i himlen och att Människosonen skall komma med det (Matt 16:28; Luk 23:42). I urkyrkan talas det om Kristi rike (Ef 5:5; jfr 1 Kor 15:24), Kristus skall överlämna riket åt Gud. Uttrycket "Guds rike" kan också användas om de ansatser till gudomligt herravälde som genom Jesus finns redan på jorden (Matt 12:28), som utbreds genom hans kyrka (Kol 1:13) och som råder inom de troende (Luk 17:21).

Markustexten ger i all sin korthet några viktiga besked om Guds rike, som bär frälsningen till oss:
• Människan sår
• Säden gror och växer och såningsmannen vet inte hur
• Av sig själv bär jorden gröda
• Det sker i god ordning; strå blir ax som blir mognat vete
• När grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.

En femstegs raket som sker inom ramen för Guds design. Människan är Guds partner, hon sår och skördar, men Gud gör och värnar växten. Å ena sidan avdramatiserar detta vårt budskap om frälsningen, det är Gud som är växtens Gud. Å andra sidan skärper bilden vikten av människans, och kyrkans, del. Sådd och skörd ligger på oss, växten är Guds område.

Om detta är en grund för vår strategi ligger fokus för Guds församling på att så ut och att bärga skörden. Växten, innehållet ligger helt i Guds hand. När vi ägnar oss åt att ympa, beskära, avgränsa träder vi in på Guds område, och där är vi hopplösa amatörer.

Wesley sa: ”Jag erbjöd dem Kristus”, när han skulle förklara strategin bakom sin framgång. Detta erbjudande följer inkarnationens mönster; Ordet blir synligt, konkret och berör människor. Det sker främst genom vår handling: kyrkan som en öppen famn, diakonin som är Guds rikes språk. Vi kan inte mer, och inte mindre, än att erbjuda Kristus. Sedan stensätter vi vägen som vi som kristna – folket i Guds rike – vandrar tillsammans. Detta är ett av skälen till att vi under sommaren ägnat oss vad jag kallar postkristendomska – att tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet. Det är våra ord som sås, men också våra liv. Det är den gigantiska utmaningen.

Slappna av – det är Gud som värnar växten. Ansträng dig – vi erbjuder Kristus.

Predikan 24 okt FN-dagen om Samhällsansvar

2010-10-24T06:50:00.003+02:00

Vid gemensam gudstjänst i Kållereds kyrka, idag kl 11.

Sackaios, himmelriket, MR och FN och medmänniskor i sikte

Känn efter var du har plånboken!
Håll hårt i den!

För detta är söndagen där evangeliet sträcker sig ända in i plånboken och bankkontot. ”Huk´ er i bänkera, för nu laddar han om”, som Erlander sa hos Hyland, för länge sedan. Himmelriket är nära. Det betyder något då Jesus kommer vandrande. Något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok. Jesu besök i Jeriko fick inte murarna att rasa, som när Josua kom mer än tusen år tidigare – men något mer dramatiskt skedde. Människor förvandlades.

Det fick Sackaios uppleva.

Situationen är den gamla vanliga. Jesus kommer vandrande med sin lärjungaskara.

Folket samlas. De flesta såg det som ett trevligt avbrott i vardagen, andra anade revolutionen. Bland dem Sackaios. Han var tullare i de gamla gränslandens paradis. Dadlar, oliver, balsam och parfymer, varje transport klirrade till i Sackaios fickor. Romarna hade ett finurligt, närmast modernt sätt, att hålla ihop sitt rike, kitta ihop det med vapenmakt och med det ännu starkare vapnet – pengarna.

Tulllverksamheten sköttes på entreprenad, Rom fick sitt, den regionala lydkungen sitt, och entreprenörerna på fältet sitt. Sackaios var en makthavare, en nyrik makthavare. Som en maffiapersonlighet i Italien, eller oligark i Ryssland, eller en byggbeställare i Göteborgs kommun. Man skodde sig på folket, skattepengar rann ner i privata fickor.

Vapenbärarna och tullmännen sågs som manifestationer av den romerska övermakten. Man hatade överheten, men kröp för den. Den trängde långt in i det privata, men man förbehöll sig rätten att göra narr av den. Den svarta humorn flödade, som ventiler som släppte ut övertrycket.

Bilden är vardaglig, men vi anar redan i dess inledning hur den är laddad med potentiell dramatik. Himmelriket och romarriket råkar i en praktfull konfrontation, det sker en allvarlig kollision på Jerikos gränder, den gamla staden skakar i sina grunder – igen. Jesus och Sackaios.

Sackaios var inte bara moraliskt kortväxt, han var dessutom liten till växten. Det gick inte att få syn på Jesus – det vandrande gudomliga universitetet. Tullaren klättrar upp i ett träd. Nöden hade ingen lag.

Ett viktigt möte väntade, eller i vart fall en blick på mannen som väckte uppmärksamhet var han än gick. Sackaios brukar anses illustrera en sökare, mer tydlig var att han den här gången blev uppsökt, tilltalad, satt i centrum. Mannen som till en början var kort i rocken kom att spela en huvudroll i Jesu Jerikobesök.

Ja, så till den milda grad att kyrkan senare uppvärderade honom till andligt högrest; i en tradition var han den lärjunge som valdes in i apostlakretsen, då girigheten tagit död på Judas Iskariot, under sitt nya namn Mattias. En annan tradition säger att han blev kyrkans biskop i Cesarea. Om detta vet vi inget säkert.
Fokus i texten ligger dock inte på korta rockar, eller sykomorträd. Men Mötet som förvandlade. Folk knorrade, den kungliga avundsjukan var redan etablerad,

Sackaios var en lokal och korrumperad överlöpare, jobbade för romarna. Ställde till det när köpmannaeliten skulle sköta sin export och import. Jesus avvisar – som vanligt – Jantelagens gnäll. Han såg människan. Korta rockar, korruption och kunglig avundsjuka var inget för honom. Han såg människan. Bakom alla fasader, han kikade bakom de stora ord, ytlig makt genomskådades, det var människan han såg. I barnen, den fattiga änkan vid templet, horan vid Sykars brunn, tjuvarna på korset, rådsmedlemmarna… Jesus såg alltid människan. Dessutom såg han inte bara det andra såg, han såg potentialen, människornas inre växt väcktes av Jesu blick.

Idag, som varje dag, sker dessa möten, mellan dig och Jesus. Han ser potentialen. Det är det som är mötet med himmelriket.

OCH DET FÅR KONSEKVENSER.

För Sackaios handlar det om hur han uppfattas. Han sätter hela sin prestige på spel. Bara klängandet i sykomoren var en insats, han riskerade en hel massa bara för att få syn på Jesus. En viss statusrenovering får han när Jesus säger att han ska gästa tullmannens hus. Plötsligt var han någon igen. Men det är sen som himmelriket vrider om paradigmen, en ny verklighet slår in över Sackaios. Omvändelsen och mötet med Jesus tränger in i hans samvete och ända in i bankkontot.
Himmelriket tar ut med ränta!

På den här punkten måste vi stanna upp. Vi behöver fundera över hur vårt möte med Jesus ser ut. Jag tror inte alls att vi alla ska vara evangelister och tjata hål i huv´et på folk vi möter.

Men vårt personliga möte med Jesus sträcker sig djupare in i oss än vad vi kanske ger utrymme för, eller tillåter.

Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.

Det är FN-dagen i dag. Efter Andra världskriget såg sig världen om och stakade ut förhoppningarna om en ny värld. Det konstituerande mötet skedde faktiskt i en Metodistkyrka i London, alldeles intill Westminster, det brittiska parlamentet. Krigets fasor väckte fredens förhoppningar. Reser man idag i de fattiga länderna på jorden så är FN mer tydligt närvarande än vi kanske förstår.

Inte alltid som en framgångssaga, men som ett närvarande tecken på att man inte är lämnad ensam. Fattigdom och konflikter är envisa och uthålliga fiender. Men Förenta nationerna bär hoppet. I Sahara såg jag FNs tankbilar som sörjde för de westsahariska flyktingarnas totala vatten- och förnödenhetstransporter. I Kenya har jag sett FNs bilar, och i Kongo, i Palestina, Libanon och Jordanien, i Kosovo, i Burundi och Rwanda och i Addis Abeba. Överallt halmstrået av hjälp, i vita FNjeepar.
Världens gemensamma ansvar är inte en svårartad administrativ koloss på Manhattan, men en gemensam och utsträckt hand. Vi bor alla grannar på vår enda jord. I FNskrapan deltog jag i ”food for oil”-programmet när man satte press på Iraks diktator Saddam Hussein och deltog i möten mellan palestinier och israeler.

Freden har också den konsekvenser, ända in på bankkontot. 2015 ska världens fattigdom vara halverad genom det s.k. millenieprogrammet. Tendensen är god, men för långsam. Genom världssamfundets insatser för att bekämpa fattigdom har många goda beslut tagits, men genomförandet av dem har dragit ut på tiden. De finansiella kriserna i den rika världen har stänkt med nya konflikter i den fattiga världen och ökade klyftor. Världens stormakter viger sig inte för att delta helhjärtat, men kramar sin ”veto-rätt” i FN-systemet, nu senast Kina när det gäller vapenexport till konflikten i Sudan.

Ytterst handlar Sackaios och FN-temat om samhällsansvar och medmänsklighet. Alla kan inte sköta den storskaligt globalt, den första grannen bor nära hemma, och grannskapet sträcker sig ut över klotet, och ansvaret in i vår bekvämlighet och, som sagt, det egna bankkontot.

När himmelriket kommer vandrande in i Jeriko i Jesu gestalt utmanas mänskliga system, makthavare, religiösa gränspoliser och människornas förmåga att sträcka sig utanför sitt eget ego.

Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.

Mötet med Jesus sker inte bara i Bokens berättelse, i en dammig forntid, i en av världens äldsta städer – Jeriko. Den sker i Kållered 2010.

Håll i plånboken. Evangeliet får de mest egendomliga träffar.

Ett är nödvändigt (predikan 12 sep)

2010-09-12T08:19:00.002+02:00

Har ni tänkt på att vi säger mycket i kyrkan: Ett är nödvändigt. Vem som helst kan bli frälst. Jesus är svaret. Gud hör bön. Trons kraft. Jesus hjälper. För den som tror samverkar allt till det bästa. Den Gud älskar lyckan får.

Vad menar vi? Vad betyder orden? Har vi – har ens vi – försökt förstå vad vi säger?
Ett är nödvändigt. Vem kan man säga det till? Till den sörjande? Till mig som nyss upplevt att hustrun vill skiljas? Till den hungrige? Till den som gått vilse? Till 10 miljoner hemlösa i Pakistan? Jesus är svaret – Gud hör bön!

Samtidigt som vi kanske tycker att detta sticker i ögonen tror jag inte någon av oss skulle säga; det är inte sant. Så är det inte. Det vore som att ställa sig på kanten till den stora oceanen och säga: Sluta gunga! Stoppa dina strömmar! Torka ut! Den väldiga kraften av mångtusenårigt vatten rubbar vi inte. Men vad betyder: Ett är nödvändigt?

Jag har haft en ny anledning att fundera över detta under de senaste veckornas intensiva och chockartade trauma i mitt liv. Den sätter fru, hus, bil, båt i ett sammanhang. Vad är själva kärnan i mitt liv? Vad är det som finns kvar när allt annat brister? Hur värderar jag det i förhållande till allt annat som styr och ställer i mitt liv?

John Wesley lär ha sagt att han önskade han var mannen av en enda bok. Detta säger författaren och förläggaren John Wesley. Kanske var det så att han faktiskt levde av inkomsterna från sin bokförsäljning. Det var böckerna som gav honom brödet på bordet. Mannen av en enda bok. Ett är nödvändigt.

Jag tror att vi har ett grundläggande problem att göra upp med. Och det återfinns i hela Bibeln. Förhållandet mellan det materiellt goda och det som till slut återstår när allt annat förlorat sin kraft att skänka oss liv.

Tänk nu på allt som vi lägger i den materiella vågskålen: Livet, hälsan, familj, vänner, hem, bil, allt vad vi äger; teveapparat, dator, telefon, (i många fall i plural), möbler, tvättmaskin och diskmaskin, vispar och kastruller, öppna garderoben, kika i förråden…

Lyssna sedan till orden: Ett är nödvändigt.

Vad eller vem skulle du ta med dig till en öde ö? Med vad brister din sträng till livet? Ett är nödvändigt.

Livet med Gud mäts i en annan skala. Så under vilket paradigm lever vi? Kanske är det den mest dramatiska frågan för oss. I vilken av vågskålarna lägger vi vår tillit?

Boken om Job är kanske den starkaste vittnesbäraren i dessa frågor. Job var välsignad med allt. I allt en framgångsrik man. En man om vilken man kunde säga att han hade allt. Han utsattes för de andliga krafternas experiment. Mer som litteratur än som livsbiografi. Han fråntogs allt, allt utom livet. Vardagen märktes av saknaden, inte ens hälsan stod honom bi. I boken samtalar han med vännerna. De tar på sig att förklara Jobs öde. Själv anklagar Job Gud: Varför drabbar du mig med livets avigsidor? frågar Job. Boken ger inga enkla svar. Konstaterar närmast att Job och Gud spelar i olika divisioner. Nöj dig – Job – med att vara människa. Jag åtar mig att vara Gud, säger Gud. (Var var du när jag skapade? Möjligen är slutet av boken en black om foten på själva budskapet, Jobs liv återställs också i materiellt hänseende.)

Hela Bibeln, inte minst Psaltaren, är fylld av frågan ”Varför går det så bra för den ogudaktige?” Finns det en rättvisa? Anknytningspunkten är de varma orden från Jesus: ”Finn vila för din själ?”

Men visst finns där en nästan kantstött motsägelse i de korta raderna som är dagens evangelium ”Ta på er mitt ok, och lär av mig, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda lätt.” Det låter som om Jesus talar tröstande, men gör han det?

Jag skulle tro att ett ok kännetecknas av två saker: Tunga bördor som ska bäras och att det skaver. En enorm laddning och motsägelse ligger i Jesu bild, och inte bara i orden, utan också i själva uppdraget att vara Jesus. ”Ta på er mitt ok.”

Det är lite festligt att ni vi läser det stannar vi gärna vid de sista orden: ”Mitt ok är skonsamt och min börda lätt” men hastar över de första ”Ta på er mitt ok…”
Jag tror inte att jag behöver vara särskilt utförlig då jag påminner om Jesu livsresa; flykting, hånad, ifrågasatt, ansatt av kritiska förföljare, omgiven av tvivlare och förnekare, ensam, utlämnad, korsfäst… ”Ta på er mitt ok…”

Skojade han? Man kan inte utesluta det. Det finns ett antal så bjärta bibliska bilder att man i vart fall måste pröva tanken på ironi. Ironin kännetecknas av en skarp kärna av sanning, men tillvriden så att den går att skratta åt. Senapskornet är ett sådant, mannen som sådde slarvigt och fröna föll hittan och dittan, eller när Jesus ordgnabbas med Judas om prioriteringar och säger ”de fattiga har ni alltid ibland er…” Och så nu detta ok.

Vad hörde de som hörde Jesus? Ordens bokstav, eller ett sammanhang som öppnade dammluckorna in i själens djup och mörka natt?

Snarare handlar det nog om själva grundvärdet. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag skänka er vila.” Jesus inbjuder inte till förenkling. Det finns, tror jag, inget banalt hos Jesus, men en hållning till livet som inte alltid bor granne med oss. Jesus inbjuder de slitna, inte till vilohemmet. Men till en omprövning – ett nytt fokus.

Nyckelorden är ”ta på er mitt ok”.

De som lyssnade då visste bara en bråkdel av vad vi vet. De hade inte vandrat upp till Jerusalem, sett korset, hört hånet. Ändå tror jag inte att någon hörde Jesus sälja ett ”quick fix” – en livsförenkling.

Det är Jobskunskapen som återkommer; var var du då Jag skapade? Eller söndagens tema: ”Ett är nödvändigt”. Bara i begränsad omfattning är kristen tro en problemlösare, sällan en materiell återställare, den raderar inte tidens tand som gnager på vår kropp. Men den skapar nytt fokus.

”Ni ska finna vila för er själ” – säger Jesus. I sommar har vi ägnat oss ett tema som hade rubriken från Markusevangeliet ”Gud är större än mitt hjärta…” De är båda släkt med Jobs bok och den djupa visdom som livet bär.

Kanske är det här som musslan låter sig öppnas. Det är inte vardagens möda som sveps undan. Vi ska akta oss för att banalisera. Men ett nytt fokus blir synligt. Vi ska akta oss om inte vi gör det tydligt. Jesu vandring indikerar stigen, vi vet att den ledde till döden.

/Men vi vet mer. Det var den som ledde till Livet.

Josefs släkttavla hos Matteus och Lukas

2010-08-25T22:44:00.001+02:00

Varför är Josefs släkt förtecknad hos Matteus och av Lukas? Mitt korta svar är: jag vet inte.

Idag räknas judiskheten på mödernet. Vet inte hur det var för 2000 år sedan. Kyrkan har tydligt hävdat Jesu släktskap till Gud, inte till Josef.
Man har antagit att Josef var äldre än Maria, möjligen gift och änkeman. Vi vet att Jesus hade syskon. De kan ha varit Josefs barn, eller yngre och då Josefs och Marias. Men där har kyrkan fått märkliga problem. Skulle jungfrun sedan fött vanliga barn?

Jakob var en av dem. Ledare för Jerusalemsförsamlingen. Möjligen en tidig martyr. Är det hans släkttavla som finns i Matteus och Lukas?

Jag tycker att detta är en spännande gåta.

Nästa vecka om tiden efter den tomma graven.

Bibel, NT-tisdag

2010-08-18T08:00:00.003+02:00

Så har jag återvänt till sammanhangsläsning av Bibeln. Matteus, Markus och Lukas, -us evangelisterna, är ju texter trädda på samma tråd. Kanske är Markustexten den äldsta och de andra två - med sina längre texter- dessutom haft någon, eller flera andra källor.

Sökte en gemensam synopsis, antar att det finns, men valde till slut att klippa samman dem i tre spalter och jämka texterna. Intressant. Väldigt mycket gemensamt, till och med identiskt.

Tror jag kommer att ägna mig åt det som sticker ut, avviker, ger egna betoningar.

Rekommenderar en egen läsning, gärna med parallelläsning.

Markus och i viss mån Lukas skriver till en global publik, medan Matteus lägger till rätta för en judisk läsekrets.

Man måste nog, tyvärr, tänka sig ett antal författare, redaktörer och möjligen några årtionden in i den unga kyrkan. Man känner verkligen att man hade önskat dagboksanteckningar inifrån lärjungagruppen. Ord som luktade svett och vånda,som tog med oss i aha-upplevelser.

Men texten är mer friserad, men inte långt när så kammad som dogmtillverkningen senare blev i kyrkan.

Inkarnationen är ingen stor sak, uppståndelsen mest något självklart, men där börjar texterna bli rapsodiska.

Återkommer nästa tisdag till släktlistorna. Josefs släktlistor. Hur kunde de bli så stor sak hos Matteus och Lukas?

PK 14, sista avsnittet för nu

2010-08-13T20:05:00.002+02:00

Är i slutredigerartagen om mina texter i ämnet postkristendomska. Dels en argumenterande del som ger skäl för vår reflektion, och dels en text kristen tro i koncentrat som talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

Ett avsnitt som jag nu ska revidera är det jag har skrivit om några bibliska grundbegrepp; omvändelse, nåd och innehållet och förståelsen av begreppet bön.

Den mest kritiska frågan handlar nog om nådesbegreppet. Här rör vi oss mellan modern förståelse, som jag menar mer hämtar sina bilder och paradigm från marknaden: Tron blir en marknadsfråga, har den attraktivitet ”säljer den”, om inte förlorar den all kraft. Den bibliska tron bygger ju mera direkt på relationen mellan Gud och människa. Det är skillnad på en bild av Gud som människan står i skuld till, eller om en tro på en Gud ska ”sälja sig” på en marknad.

Den klassiska trons grund i detta avseende hämtar sina grundläggande paradigm från en helt annan tid. Auktoriteten eller överheten behövde aldrig argumentera för sin rätt, den var gudagiven eller en del av det naturliga förhållandet. Jag menar att vår tid bygger dessa relationer på helt andra principer. Och detta ”drabbar” gudsperspektivet.

Man kan se genomslagen av detta pardigmskifte på föräldrars relation till sina barn. Jag vet inte om fler ser det jag ser när jag ser unga föräldrar. Men deras respekt för sina barn både imponerar och oroar mig. Barnet får en dignitet som barn inte har haft. De är små kungar. De ska motiveras, servas, skyddas… För att göra det blir föräldrarna en serviceinrättning; barn skjutsas, barnet bestämmer vad och när det ska äta, tålamod testas eller utmanas inte, barnet ska istället roas och underhållas. Det är fult att ha tråkigt.

Med detta vill jag inte hylla bilden av barnet som något ofärdigt som ska formas, fostras, tuktas, trimmas. Men jag ser risker i ett falskbyggt imperium som inte egentligen har någon som helst effekt utanför hemmet egna väggar – där ute är tillvaron vass och farlig, kungarikets makt är mycket begränsat.

Vi – menar jag – fostrar små odrägliga egoister, och dagen då det går upp för de små telningarna att kungadömet har snäva gränser blir en ohyggligt tuff påminnelse om livets realiteter.

Ska vi älska Gud för att Gud är bussig, eller för att Gud är Skaparen och själva Livets grundvillkor? Ska vi ha relation med Gud för att Gud är ett bra tidsfördriv, eller för att det står i överensstämmelse med vår bestämning? Är Gud ett val bland många, som bara själv kan motivera sin relevans, och då konkurrerar ut andra värdebestämningar?

Avståndet mellan paradigmet som Bibeln bygger på och tidens verklighetsuppfattning är enormt. Ser vi det? Säg gärna att jag har fel. Jag har gärna det. För detta är i grunden riktigt besvärligt. Och jag tror inte det bara handlar om postkristendomska generationen, också äldre har redan vaggats in i tidens gestaltningar. Lydnad, lärjungaskap, livsnormer är ute. Människan har ingen skuld till Gud. Om någon har skuld är det Gud som inte skyddar oss i tillräcklig grad.

Nästa vecka
drar jag igång bibelläsandet igen. Då läser vi färdigt NT - det är evangelierna det handlar om, och GT.

PK 13

2010-08-09T09:40:00.000+02:00

PK 13

Vad händer när orden och formerna blir ett skal? Ett kulturellt kitt eller en tunn förnissa?

Jag märkte att när vi förnyade gudstjänsten de starkaste motreaktionerna kom från sällanbesökarna. De gick till kyrkan förstasdvent för en nostalgikick. Allt skulle vara som det alltid hade varit. Eller som det såg ut i minnenas vindskamrar.

Folket blir som utpost till Riksantikvarien - man låser tillvaron till en viss tid och avfyrar minnets missiler.

Nu finns allt färre som minns. Vi har kommit allt längre från en källa som ännu flödar. Det blir kulisser.

Vägen till renovering är lång. Kyrkorna blir förvaltare av förfluten tid. Hus ska bevaras, restkulturen gör sig allt tydligare påmind.

I andra ringhörnan de banala lösningarna. En Gud som ordnar allt, den privatiserade lyckoguden dyrkas. En flykt från tiden, ett datorspel i fiktion.

Var är profeternas Gud? Jesu Gud som utmanade etablissemanget? De fromma fick alla sina fiskar varma. Det var inte orden, ens kulten som var fel, men Livet. Jesus - i evangeliernas tappning - var benhård.

Postkristendomen måste bli en Livets tro. Hur gör vi det när vi samtidigt måste vara förvar för det lite nattståndna?

PK 12

2010-08-04T16:07:00.000+02:00

PK 12

Den första generationen var fromma och radikala, de såg Gud i allt, bönemötet, den olagliga eller ogillade nattvardsandakten utan ordinerad präst, men också i fackligt pionjärarbete, kamratstödjare och nykterister. (1870-1910). Den andra genarationen blev bara fromma, den inre renheten tog över, man blev världsfrånvänd. (1890-1930). Den tredje generationen blev moralister. Kärnan av tro hade stelnat till form. Detta kulminerar i fyrtiotalets syndakatalog (1915-1935). Den fjärde generationen bryter med formalismen, blir åter radikal, men förlorar tron (mest tron på systemet). (1940-1968). Den femte generation kan nog kallas Guds barnbarn. De bär inte föräldrarnas avoghet till moralismen, men församlingen betyder allt mindre. Där skaffade man sig vana från en scen, men publiken blev en annan. Och innehållet. (1960-1985). (här finns Gardell, Betnér m fl). Sjätte generationen växer nu, mest utanför kyrkan, men i grunden vidöppna för andlighet och djupare värden. (1975-2010). Nästa generation är nog den genuint postkristna. (födda från 1990-)

Vi som har synpunkter på kyrkans historia revolterar mot sådant som inte längre finns. Men vi är känsliga för resterna av moralismen. De som är unga idag gör en friare och friskare ansats. Reagerar närmast på frånvaro av glöd. Vart de nu går avgör inte bara hur nästa paradigm formas utan nog själva existensen och livskraften i våra församlingar.

Så, mot vad tar de spjärn? Hur inomkyrkligt vaccinerade är de? Möter det världen?

Känner du igen dig i dessa schabloniserade bilder? Hur medvetna är vi om våra tillval och frånval?

Pk 11

2010-07-30T07:47:00.002+02:00

I förkristen tid gällde det att gudarna hjälper den starke, i kristen tid underordnade man sig den Allsmäktige, som var den som gav livet, regerade allt, människan fattig och syndig. I postkristen tid kramar vi den goda teorin om alla människors lika värde och rätt. Styrka, inordning under Guds välde, idag är människan alltings mått.

Tror vi inte att sådant ingenting betyder? Dras vi inte själva med i paradigmskiftena? Följer orden och teologin med?

Synd, nåd, omvändelse... Ord som monterats i sin kulturella ram, givits ett bestämt innehåll.

Vad händer när ramen byts?

På ett område verkar orden ha postkristen relevans. Klimatet. Vi ser ett förvaltarskap som har brustit, vi har inte förstått de sköra samband som vi, delvis omedvetet, har skadat. Vi har del i en skuld, men förmår inte se vidden av vårt handlande och förfogar inte över instrumenten att reparera.

Är ekoteologi det 21a århundradets svar på synden? Händer det något med grundperspektivet om det är mot Moder Jord vi brutit, och inte främst ser att det är relationen till Fader "Himmel" vi har syndat? Vad innebär det stora mötet mellan himmel och jord för klimathotet? Vad betydde det att Gud blev människa - avstod från allt? Har korset som kilades fast i Moder Jord ett räddande budskap för denna jord. Eller är det tomma korset och den tomma graven själva flykten? Rädda sig den som kan!

Är vi i själva verket eskapister som främst vill undfly vreden? Bekvämt att göra det till en individuell räddning. Allt ska ju ändå gå om intet. Det är mer Noa än Mose i vårt evangelium.

Det finns anledning att grunna.

PK lektionspass 10

2010-07-27T04:32:00.000+02:00

Kyrkan på värderingsmarknaden

Det är där jag tror vi måste inse att vi är. Kyrkans primära relation till omvärlden är, sedd från "folkets" sida, en fråga om marknadsföring. Vi behöver finna de relevanta argumenten som för andra motiverar varför vi finns, och varför vi har ett ärende till människor.

I det avseendet är vår situation väldigt lik den unga kyrkan som gav sig iväg över Medelhavet. Den grekiska kulturen hade passerat sin zenit och Romarriket föll sönder. Mängder av idéer slogs om människornas uppmärksamhet.

Jag har pekat på Paulus tal i Aten som det unika talet i vilket han inte kunde använda bibliska metaforer eller judiska bilder. Man har påpekat att tex Markusevangeliet nog hade en likartad kontext.

Det är här vi behöver grunna. Postkristendomska handlar mindre om nytolkning, mer om nuläsning.

Ett uttryck för den är Bibelns egen mångfald. Olika bilder och tydningar levde sida vid sida. Försöken att skapa rätlinjighet är en motsägelse. Evangelium greppar ett så stort ämne att det är en styrka om många röster hörs.

Postkristendomska, lektionspass Nio

2010-07-23T19:08:00.003+02:00

Paradigm dör inte, men förlorar i betydelse. Det sker gradvist, och inte hos alla samtidigt, hos somliga aldrig.

Kristendom - postkristendom är en enkel bild.

Något mer komplicerat, och relevant, är serien kristendom - sekulär tid - postsekulär tid.

Under nära 1000 år regerade kristendomen, verkligen bokstavligt. I vårt land, och i många andra västländer, var kyrkan och staten tätt hopvirade med varandra. Sådan var tiden, ur den växte nationalstaten. Reformationen gav den nationelle kungen ett redskap för maktutövning, kyrkan kände sig trygg i statens (och kungens) knä.

Bit för bit öppnades den sekulära fronten. Med upplysningstiden, religiös mångfald och demokrati. Först i slutet av 1900-talet ser vi de tydliga tecknen på separation; staten står för sig, religioner och trossamfund för sig. Vi är väl många som tycker att det är en logisk och klok utveckling. Staten är stat (för alla), religionen troshemvist för dem som så önskar.

Det är vidare naturligt att det sekulära paradigmet drivs av sin motbild. (Tes - antites). Efterhand eroderar den gamla kulturen och det är delvis oklart vad som kommer istället. Det nya definieras som en motbild till det gamla.

Vad vi nu kan se är hur antitesen växer fram: den postsekulära människan. Hon har inte samma behov som den sekulära att definiera sig som motbild, men söker mera förutsättningslöst. Kristna vill gärna tolka det som en återgång. Så tror inte jag att det blir.

I det monopolsamhälle vi hade var kyrkans LÄRA den stora saken, inte för inte var det Luthers (lilla) katekes tillsammans med psalmboken som var de mest spridda böckerna i svenska hem.

I den sekulära tiden behövde kyrkan bygga upp sitt försvar, vara apologeter. Argumentera mot det sekulära, den stora Hedeniusdrivna debatten om tro är ett bra exempel.

I den postsekulära tiden handlar det mer och mer om presentation, på värderingsmarknaden blir kyrkan en av många aktörer. Detta ställer krav på kyrkan, hennes språk och gestaltning av tron.

Det är här som jag ser att vi behöver djupna i vårt medvetande.

Jag nalkas de här frågorna inte som en genomgång av kyrkans tro och lära, men som en diskussion om vår kommunikation. Det är egentligen vad vi frikyrkliga alltid har gjort, på ett sätt är vi en del av sekulariseringen, men det inser vi mera sällan. Vi bars av kraften i en motbild. Mot prästernas dominans i samhället talade vi för lekfolket, Bibeln läst och tolkad av teolgerna slets ur händerna på prästerna och vanligt folk läste tillsammans, nattvarden (där man kunde utestängas om man inte passade in) firades i enkla stugor utan prästen. Statskyrkan motsades av frivilligt organiserade föreningar där demokratin föddes...

Frågan är egentligen: Står vi kvar vid vårt uppror?

Postkristendom, lektion åtta

2010-07-21T13:19:00.003+02:00

Jag fattig, syndig människa VS. Människan är unik och värdefull.

Just nu har dessa två paradigm kommit att koncentrera mitt arbete med postkristendomska, som två brännpunkter.

Det är väl ingen tvekan om att båda synsätten kan sägas ha sina rötter i Bibeln och hör hemma i kristen tro. Jag tror kanske inte heller att den lutherska svarta människosynen på ganska länge har satt speciellt djupa avtryck, sekulariseringen har ju pågått ett tag...

Noterar också att kristentron kanske påverkats mer än vad man i förstone tror. Det gör i sin tur att världsbild och tydningar av livet glider allt längre ifrån det som kyrkan värnat och hävdat genom århundraden, men att teologin och dogmerna i grunden är desamma. Och glappet vidgas.

Energin och kraften i mitt lilla projekt tilltar, men också komplexiteten. Jag söker inte en ny tro, men vill pröva formerna för hur denna gamla tro (Giv´me that Old time religion) filtreras genom både inom- och utomkyrkliga filter.

På ett sätt kanske det mest naturliga hade varit att utmönstra det gamla. Städa garderoben, so to say. Och det vet man ju hur det är. Man hittar en massa gammalt som kanske inte kan användas mer, men som bär starka band till minnen. Och inte bara det. Som väcker till liv det man en gång kände.

Min enkla tes står kvar: Om man utgår från människan som unik och värdefull så betyder ord som omvändelse, nåd och försoning något helt annat (än om jag lever med bilden av mig som fattig, syndig...).

Där. I själva brytpunkten mellan Gud och Människan, Himmel och jord, har något hänt som förändrar våra förutsättningar.

Men det är inte Gud som har förändrats, inte heller erbjudandet och budskapet, kanske inte heller i grunden människans belägenhet.

Jag snurrar kring detta just nu. Välkomnar bidrag.

Paradigmen smyger (postkristendomska, lekt sju)

2010-07-19T08:20:00.002+02:00

Skiftet från ett paradigm till ett annat är som en gryning - svårt att avgöra när det längre är mest mörkt eller ljust. Skämtsamt brukar man säga att det mest konkreta paradigmskiftet var när Colombus for till Amerika - när han åkte var jorden platt, när han kom hem var den rund...

Andra paradigm smyger sig på oss.

Än döps hälften av Sveriges barn, en tredjeddel konfirmeras, hälften av vigslarna sker i kyrkan, över 80% av begravningarna med religiösa former...

Men 40 åringarna och neråt går minst ofta i kyrkan, men vissa kurvor kan läsas som att de unga (yngre än 25) är mer positiva, kanske neutrala till andlighet (troligen mera i allmänhet...(troendebegreppet som används är mkt vagt. Men fler unga kallar sig troende än vad gäller mellangenerationerna).

Den postsekulära människan, som kan anses vara kristendomens och sekularismens syntes, kommer smygande. Ännu tror en del att trenden kan vändas - väckelsen kommer. Jag anar att den snarare är som tidvattnet - i Bretagne, där det kan vara tolv meter, säger man att det kommer lika fort som hästar galopperar...

Är vi redan i postkristendomens tid är det hög tid, är vi snart där är det dags...
för kyrkan att lära sig tala postkristendomska.

Postkristensdomska lektion sex

2010-07-15T18:01:00.002+02:00

Textseminarium

Jag har nu ett råmanus till mitt försök att presentera kristen tro för människor som inte har Bibeln i blodet. Tror att där finns ett riktigt kontroversiellt avsnitt, annat är försök att utan de klassiska dogmatiska ingångarna presentera kärnan i kristen tro.

Delar gärna med dig om du lovar respons. Sänd din adress till pasahlberg@hotmail.com

Min text är på ca 65 boksidor.

mvh PA

Postkristendomska femte lektionen, dispositionen

2010-07-12T10:32:00.003+02:00

Så - med denna bakgrund har jag alltså gett mig i kast med att börja försöka formulera hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet. Det är alltså en situation som liknar Paulus´ i Aten, Ansgars i Birka och missionärer som for till främmande kontinenter och mötte folk med ett språk som var dittills okänt utanför den egna stammen.

Hur gör man?

Jag menar att den kristna tron, som den växt fram under kyrkans liv, med rötter i Bibelns ord, inte ger utrymme för några väsentliga nyheter. Däremot finns det anledning att fundera över hur vissa betoningar tillkom i en konfliktsituation som kan se annorlunda ut i vår tid. Nya konflikter tillkommer.

Under tusen år har evangeliet kunnat presenteras in i en miljö där Bibelns bilder, personer och vissa grundläggande sammanhang varit kända. Nu står vi (kanske i portgången) till en tid då det inte är fallet. Människor har varken kunskaper eller specifika fördomar mot Tron eller Kyrkan.

Jag har, för sommarens predikoserie och den lilla text jag hoppas kunna summera en disposition. Jag har valt att reducera psalmboken till psalmer som inte kräver omfattande förkunskap, inte många blev kvar. Faran är att banalisera eller förenkla. Men det är inte min avsikt. Inte heller att väja för den stora dramatiken; Gud blev människa.

Min disposition är tillsvidare denna:

1. Gud tror på oss (andligheten har sin rot i Gud, inte hos människorna)
2. Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron tar sikte på Gud).
3. Gud vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
4. Presentation av sju centrala scener

5. Skapelsen (Gud sa sitt Varde),
6. Exodus, lagen och folket,
7. När Gud blev människa (allt blev till genom det),
8. När Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son),
9. Korset (det är fullkomnat),
10. Den tomma graven, uppståndelsen (och han såg och trodde),
11. Himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och pingsten (ett dån som av en stormvind).

12. Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ )
13. Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemen-samma livsstigen lämnar oss inte oberörda).

14. Summering
15. Efterord som kunde ha varit förord

Det är tre introduktionsavsnitt. Sedan följer sju centrala scener. Därefter två avslutande avsnitt.

De sju scenerna är centrala för kristen tro. De handlar alla om Mötet mellan Himmel och jord. Gud bekräftar sin närvaro och synliggörs i krafter, änglar eller tilltal.

På vägen stöter jag på ord som vi behöver fundera kring. Återkommer till dem.

Just nu tänker jag mig att jag behöver två texter. En som vänder sig till kyrkfolket för att visa på behoven, svårigheter och utmaningar. En som blir en testtext om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

We´ll see.

Postkristendomska fjärde lektionen - autenticiteten

2010-07-10T04:44:00.002+02:00

Relevans är med rätta ett omdiskuterat begrepp. Kanske för att det är släkt med relativt, lite vagt, frågan blir vad och vem som avgör.

Själv skulle jag säga att jag har lika stora problem med att låta relevansen styra som att låta bokstavsläsande tydning gälla. Därför tror jag att postkristendomska f f a utmanar vår förmåga och våra uttryck för det autententiska.

Under den här resan mot ny gemensam kyrka har jag från olika håll lärt mig att tala mera om Jesus. Hade väl kanske glidit in i tesen som väl blev titeln på en bok "Gud - ja, men Jesus?" Det kändes mera öppet att benämna det heliga med ordet Gud. Bibliskt är det helt OK, det är i Gud vi lever, rör oss och är till...

Men bestämningen - riktningen blir tydligare om kyrkan väljer att tala om Jesus. Hur låter det tilltalet för dem som inte har Bibeln i blodet? Kanhända är det just här postkristendomskan kommer till. Autenticiteten i inkarnationen, Jesu liv, död och uppståndelsen. Konkret och synlig då den berör människor. Den historiske Jesus och den levande Herren - hur talar vi om Honom?

Postkristendomska andra och trejde lektionen

2010-07-07T04:34:00.005+02:00

Dessa två lektioner kräver mer av er.

Om lektion ett innebar ett resonemang om tes-antites-syntes, tex kristenkultur-sekularism-postsekularism så är det en - av minst tre - olika ingångar i postkristendomska.

Den andra är skildrad av en arbetsgrupp i GF-skriften Vägen vidare. De har målat nio scener som beskriver belägenheten för människor idag. Det dröjer innan jag är i vanlig dator, så sök dem här på nätet; www.missionskyrkan.se och bläddra bland Gemensam framtids texter.

Det är dessutom ett väldigt bra arbetsmaterial när man språkar samman om vår tid.

Den tredje utgångspunkten - lektion 3 - finns i RUTs skrift Samtal om ny kyrka - också på nätet. I det sista kapitlet har jag i Bibeln sökt predikan som hölls till icke-judar, dvs människor som inte hade Bibeln i blodet. En enda sådan predikan finns i NT. En! Dessutom troligen underkänd av predikaren själv.

Jag ska senare ge er ytterligare två källor. Sedan kan vi ge oss i kast med frågan om hur vi talar (och gestaltar) Jesus för människor som inte har Bibeln i blodet. Det är miljön för postkristendomska.

På vägen har jag funnit ord och begrepp som absolut kräver nyreflektion. Nåd är ett sådant. Begreppet omvändelse ett annat, men också så grundläggande uttryck och gestaltningar av kristen tro som t ex bön. Jag är inte ens säker på att vi själva riktigt vet - eller har tänkt igenom - vad vi talar, och sjunger, om.

Här kommer nu de två texterna: de nio scenerna från Vägen vidare och min text om Postkristendom

Vi vill peka på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:
1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?

2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?

3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.

4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebranchen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?

5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nutidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?

6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro eftersom man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relationer och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?
7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?

8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är i omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?

9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa? Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?

Postkristendom:
Om vi är på väg till en postkristen tid – hur talar då kyrkan?
Pär Axel Sahlberg

EVANGELIET PÅ DET TJUGOFÖRSTA ÅRHUNDRADET
Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt omedelbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.

Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är i delvis baserad på förförståelsen av judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse, reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända. Dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.

Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar sin början i samband med humanismen och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då alternativa bilder successivt bröt sönder enhetskulturen.

Den sista generationen ”kristna” i mer egentlig mening är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.

Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden.

Vad kan då Nya testamentet lära oss för denna historiskt unika och nya situation?
De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret.

Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Vi ska granska den. Den rymmer det bekymret att Paulus från Aten reste till Korint – han skriver själv om det i Första Korinterbrevets inledning – att han kom dit med övertygelsen att bara predika Kristus, och Kristus som korsfäst, möjligen med en egen analys av att talet i Aten inte var vare sig framgångsrikt eller ”rätt”. Vi ska återkomma till detta.

Men, med Paulus, delar vi frågan. Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?

Vad predikade de första predikanterna?

Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början gör han som med sitt evangelium, återberättar det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).

När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Vid en avslutande måltid ber han dem stanna i Jerusalem och invänta Anden, för att sedan vittna om honom i ”hela världen” – till jordens yttersta gräns. Det första ledordet är Guds rike.

Den första predikan vi sedan får relaterad är Petrus predikan på Pingstdagen. Vad säger då den centralt placerade aposteln första gången han offentligt intar predikstolen?

Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel, anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutandet, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.

Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som sannolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias, ledord tre. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.

Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.

Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet (5) dödade ni. Genom tron på hans namn (6) kan ni bli räddade.

Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?

Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)

Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, där man ser Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt kunde utgå ifrån.

Paulus predikan i Aten
Paulus besöker Aten. Han utgår som vanligt från synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Många kommer till tro och utgör sedan den bas som församlingen byggs utav, eller visas fiendskap och predikanterna tvingas ut på andra arenor. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.

Paulus steg fram inför areopagen och sade:

Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.
När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.
Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.
En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.
När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:
"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."

Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...

Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker kan han vänta respekt från åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.

Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den extremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse.
Några kom till tro.

Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.

Därmed är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap, men själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen till brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så manbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, in i den missionerande kyrkans tro.

Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?

Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?

Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen. Den finns även i Pauli tal i Aten: I honom är det som vi lever, rör oss och är till.

Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.

I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.

Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss och de centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse. Men vad är det vi kommunicerar som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot, blir till liv, i människors erfarenhet. Det kan vara fråga om flera ”övergångsställen” som leder in i djupet av kristen tro.
Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.

Vilka slutsatser kan vi då dra?

Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.

Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.

Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.

Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.

Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.

Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.

Postkristendomska

2010-07-02T20:00:00.000+02:00

Lektion 1

I tusen år har svenskarna vaknat i kyrkan (dopet), blivit vuxna (konfirmationen) och begravts. Kyrkan har varit den värdebärare som format alla. Under 1800-talet började en gradvis religionsfrihet, andra trossamfund fick visst utrymme, först senare kunde man också välja bort religionen.

68:ornas barn, som kulmen på en lång process, är den första generationen som inte formats i denna enhetskultur.
70-talister och senare är - som grupp - en ny sorts svenskar. Den postkristendomska generationen.

En alternativ, men samklingande berättelse, kan beskrivas efter formerna för tes-antites-syntes. Kristendomen är västerländsk tes. Sekulariseringen, gradvis uppluckring, i praktiken från upplysningstiden och reformationen, är antitesen. Syntesen, som sedan följer, innebär inte en återgång, men andligheten är inte på samma sätt en begränsning eller så dogmatiskt orienterad. Vi kan tala om postsekularism, kanske är det mer relevant än postkristendomska, men oavsett vilken förklaringsteoei vi väljer utmanar det kyrkan i grunden.

Min tes är att vi inte begriper hur djupt detta kommer att skaka om oss.

del IV Postkristendomska

2010-06-26T08:12:00.006+02:00

Skapelsen

Gudstjänsten 27 juni Tema Den högstes profet (Joh döparens dag); Jer 22:1-4 (invandraren, den faderlösa, änkan; låt inte oskyldigt blod flyta), Luk 1:57-66 (Vad ska det inte bli av detta barn?)

”Varde!”

Allt innefattas i ordet – hela Skapelsen. Inte bara det konkreta, det levande, allt vi ser, allt vi minns. Också själva riktningen framgår – något som utgått ur en skaparhand, som dessförinnan tänkts och drömts. Själva skapandet föds inne i en flyktig tanke, en idé, ett sammanhang som plötsligt blir synligt, en tanke som prövar vingarnas flykt, om uppvindarna bär tar idén form, blir till planer, ur den icke-materiella tanken föds en konkretion, en verklighet.

Min dotter och jag var på vernissage. Anna var kanske 10-12 år, inte alls imponerad av det hon såg. Hon pekade på en installation av en av Kungsbackas stora söner, ”en så´n där kan väl vem som helst göra”, sa hon. ”Visst”, sa utställningspedagogen. ”Nu ja, när du sett den, men det var konstnären som tänkte ut det…”

”En konstnär som målar liv…” skaldar Boström om Skaparen.

Där börjar vi idag. I den goda tanken – avsikten. Återstår att göra det, få det ett hålla ihop och i någon mening fungera.

Skapelsen är inte en ändlig samling av molekyler och atomer, den har sin grund i Guds avsikt. Den uttrycker Skaparen, det skapade rymmer länkar till sin Skapare .

Detta är Bibelns och den kristna trons skapelseberättelse. I grunden är texten ointresserad av i vilken ordning det skapade ordnades i, eller när. Den vill framförallt berätta om Gudsordet som andades ut över jorden och universum och utsade sitt ”Varde!” Det är vad som rullas ut i Bibeltexterna, människornas tydning och förhållningssätt till den tanke som formade världen.

Det är inte bara i Genesis, moseböckernas inledning, som berättar om hur Gud tänkt och avsett. Psalmer, vishetslitteraturen och även i Nya testamentet skildrar Skapelsen, det är i den vi lever, rör oss och är till. I Guds tanke blev vi till, det är också i Guds tanke vi lever våra liv.

I boken om Job förs till exempel ett långt resonemang för att finkalibrera världsbilden. Författaren låter Gud ställa Job inför de stora frågorna. ”Var var du då jag skapade?” undrar Gud. Jorden blir Guds fotapall, jordens skikt genomsyras av Guds tanke, ja av Gud själv.

Den kristna tron handlar om att se hur Guds Ande fortsät-ter att andas med sin skapelse. Människan beskrivs som Guds avbild, en självmedveten, kanske självupptagen bild, av sin egen centrala roll. ”Av sig själv känner man andra”, säger vi ibland i en avslöjande replik. Den är sann. Vi börjar identifiera Gud i vår egen gudslikhet, som barnet som söker identifikationspunkter med sina föräldrar, speglar dem i andras kommentarer, och blir till i identifikation och blir successivt en egen individ. Människans VARDE. Från den utgångspunkten etableras relationen till levande Gud, och det Gud skapat.

Människans förhållande till det skapade är som relationen till sig själv, till alla andra, till allt runt omkring oss och Gud själv. Men kvalitén och innehållet i relationen till levande varelser är annorlunda än till tingen, vi skiljer på ett slags själslighet i tillvaron, Gud och människan skiljer ut sig.

Därför är Gud och Guds skapelse inte bara ett materiellt, eller andligt rum, människan befinner sig i, utan vi är länkade till Guds tanke, den innersta avsikten med allt skapat. Vi blev till i Gudsordets Varde.

Skapelse, frälsning, tro och liv är som trådar i samma väv. Idag skulle vi kanske säga att det är som om vi är ständigt uppkopplade, inpluggade i ett tidlöst och globalt system av täta samband. Människan har ett speciellt och unikt samband, och det kommer ur vår närhet till Gud.

Synden är när dessa samband bryts. Det är inte när vi knäcker koden som det magiska skingras, det är när vi kapar banden till Livet och Livets Stora Upphov.

I Nya testamentet möter oss en spännande inledningsscen. Gamla testamentets långa räcka av historia, flera århundraden ligger i skugga, sträcker sig tillbaka mot skapelsen, och berättel-serna fortsätter att leva. I denna mylla av levande historia möter vi ett folk som ockuperats av den tidens mest gigantiska riken - Romarriket. Det är ett öde de delar med alla folk kring Medelhavet och långt upp i nuvarande Europa. Vi som kan fortsättningen vet att det var detta lilla rikes sista skälvande generationer. Ett uppror kring år 70 la huvudstaden och hela riket i ruiner, folket skingrades och var sedan spridda och förföljda under nästan ettusenniohundra år.

Där, i skiftet mellan gammalt och nytt, står Johannes Döparen. Han stod i en stark tradition av profeter. Personligheter som upplevde Guds kallelse att stå emot tidens tendenser, peka mot Gud och kritisera förfallet i nationen, eller tala hopp till de förtryckta. Vi vet inte mycket om Johannes. Det verkar som om han var släkt med Jesus, kanske var de tremänningar, eller sysslingar som vi säger härnere. (Mödrarna kan alltså ha varit kusiner). Vi vet inte om familjerna umgicks, men kvinnorna hade mötts då båda väntade sina barn. Berättelsen talar om hur barnen bekräftade varandra, redan i moderlivet.

Johannes´ budskap var Omvändelse och Bättring. Han döpte dem som förband sig till en renare livsstil, som tog spjärn mot tidens tand och vände sig till Gud. Johannes var inte bara intresserad av människors privata livsstil, han tog också strid mot själva kungen. Detta ledde till att han halshöggs. Priset för sanningssägandet var högt. Också det ödet delade han med många profeter som tidigare hade hävt upp sin röst. Vi vet inte heller om han var ensam, kanske var det många som gick runt, samlade lärjungar och predikade. Det fanns nog en sådan tradition.

Det var som förtrupp Johannes verkade, han beredde marken för Jesu uppdrag. Men under en tid löper de bådas verksamhet parallellt. Lärjungarna från de båda profetpersonligheterna möts och de jämför sina Mästares olika tolkningar och livsstil.

Det mest fascinerade med Johannes är hans tydlighet genom att peka på Jesus. ”Det är som det ska”, säger han, ”han – Jesus – växer till och jag förminskas”. Det är som om Gamla testamentet i Johannes gestaltning ger vika för det nya som ännu inte var känt. Johannes döparen står med ett ben i det gamla och med ett i det nya. Och inte bara det. Han vet att markera sin medvetenhet om livets sköra sambandstrådar.

Parallellen kan dras till årstiderna, den ena ligger inbäddad i den andra, våren bör redan hösten i sina anlag, sommaren bäddar för vintervilan och i kylans årstid bereds våren explosion av liv.

Detta är Guds design ”Skapelsen ska nå fulländning, genom oss och våra liv…”
Frälsning och skapelse, två sidor av samma mynt; det inre och det yttre hänger samman.

Jesu död på korset var inte en privatsak, den återband världen med Guds hjärta.

Del III Postkristendomska

2010-06-17T23:31:00.002+02:00

Ungefär så här ser skissen ut för Centrumkyrkan i Kållered på söndag kl 11. Välkommen att kolla...

Gud vill relation med oss
Gudstjänsten 20 juni Tema Förlorad och återfunnen; Jes 51:1-3 (Hör på mig ni som söker Herren), Luk 15:8-10 (Kvinnan med 10 silvermynt, en enda syndare som omvänder sig)

Vi fortsätter idag där vi slutade förra söndagen. Gud intresserar sig för oss. Bibeltexterna som vi läste illustrerar detta. Det är vad vi kallar liknelser. Kanske skulle ordet berättelser vara lika bra. En god historia som ger oss anledning att fundera vidare.

Den kristna kyrkan har idag en pregnant utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillvaron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.

Det handlar om att väcka entusiasm för det som kyrkans tro har burit till oss genom årtusenden och själva återfå glöden för det vi tror på.

Bibeln möblerar ett rum för kommunikation. Guds närvaro var synlig redan då skapelsens grund las. ”Guds Ande svävade över vattnet”. Gud mötte de första människorna i Paradiset och så har det sedan pågått. Noa räddade det som kunde räddas, Gud ingav honom att bygga sin gigantiska båt långt uppe på land. Abraham kände Guds kallelse och drog iväg för att bli ett folk, sonsonen Jakob, som lurat brorsan på arvet, kände Guds närhet och såg hur en stege upp mot himlen fylldes av änglar, själv brottades han med Gud. Mose såg Gud i en brinnande buske och ledde folket mot befrielsen, Gud hade sett deras svåra situation. David är den som tydligast berättar om människans svåra brottningskamp och i Psalmernas bok, Psaltaren, har vi hans vittnesbörd och samtal med Gud.

Det är berättelsen om relationen. Gud vänder sitt ansikte till människorna.
Hela skapelsen är relationell. Allt bygger på ett finmaskigt nätverk av beroende. Människan blir till i relation; sexuellt och biologiskt, men också genom hela sin mentala växt. Vi möts av omsorg och vi tar ansvar.

Relationer är i grunden demokratiska, de förutsätter delak-tighet och deltagande. Annars är det maktutövning och förtryck. Där står världens etablerade principer mot de gudomliga, men vi är vana vid att tolka maktens uttryck och har gjort det också med vår gudstro. Gud blir som en världslig kung – diktator – despot. Men i Bibeln är det ett varmare avtryck av Far – eller Mor. Kyrkan gifte sig med makten, på ett sätt var det för att överleva, men innebar också en frestelse att inta överhetens position, därmed korrumperades trons inre väsen, som är relation – den bygger alltid på ömsesidighet, deltagande och delaktighet.

Därför är Bibelns berättelse i hög grad den uppsökande historien. Gud ropade efter Adam, kallade Abram, följer Ismael och hans mor ut i öknen och får namnet den Seende Guden, sökte ett möte med Mose vid den brinnande busken, ropade till Samuel i templet, sökte upp unga män vid sjökanten och kallade dem till lärjungar, sökte upp det förlorade fåret, den förlorade penningen, tilltalade brottslingen som hängde på Jesu grannkors, ropade till tullaren som gömde sig i trädet…

”Loosers evangelium” är i verkligheten grundtexten för vår tro. Det förlorade är mer i fokus än det segrande. Marginalen är mer i centrum än maktcentra. Andligt sökande mera gynnsamt än den andliga eliten. Fattigdomen mer välsignande än rikedomen. Makten tänker i andra termer, men så gör inte Gud.

Detta är den troendes revolution. Att ompröva världen, se med andra ögon – och inse att Gud är större än mitt hjärta.

Det är till denna gemenskap vi kallas. Barnens, de utstöttas, de föraktades, de förtalades, de undangömdas gemenskap.

Den svåra frågan för oss idag är enkel: Märks detta?

John Wesleys första hus var en skola. En av hans första böcker en om enkel och handfasta medicinska råd. Det finns ingen tro som inte är en social religion, menade han. Vi lever i denna metodistiska tradition, men har förlorat en del av själva nerven av att vara närvarande i vår tid.

Jim Wallis berättade när han talade på den gemensamma samfundskonferensen Utmanad på försommaren om en kyrka i USA som drabbades av ett mord på kyrktrappan. Det var en ganska normal medelklassig kyrka, medlemmarna reste in från vida i kring och slog en ring runt Gud och sin tro på söndagarna. Men en lördagskväll slog verkligheten hål på deras evangelium. Den hårda verkligheten knackade på kyrkans dörr. Bekom det församlingen att deras samhälle höll på att gå sönder i social nöd och ekonomiskt och moraliskt förfall?

Jag tänker ofta på det när jag sitter på den lilla expeditionen här i kyrkan, ser kyrktrappan. Barn kommer och leker, människor passerar förbi, några gånger har människor gått hela vägen upp och knackat på. En ung man kom och frågade om han fick hyra kyrkans hus. En annan ung man parkerade sin blå cykel nedanför trappan och bad att få komma in och sitta i kyrkan en stund. En kamrat hade förolyckats.

Kyrktrappans evangelium.

Gud vill relation. Det vill vi också. Den sträcker sig djupt in i oss. Men den sträcker sig vidare. Orkar vi? Vill vi satsa? Alla kan inte göra allt. Men några kan släppas loss i sin tjänst, våra resurser kan användas.
Där står vi.

Hur låter evangeliet på Centrumkyrkans trappa?

Kallelsen till Guds rike

2010-06-12T19:25:00.001+02:00

Jag har gjort en bättra ingång till min predikan i morgon:

Så här börjar den nu istället:

"I min förra skrift, kära församling, talade jag om att Gud tror på oss. Dopet är ett tydligt tecken på det. Idag talar vi om hur Gud kallar oss till sitt rike. Var är Riket? Guds rike, eller himmelriket, ibland bara himlen är inte en plats. Men vi tänker oss gärna det, tittar upp mot himlen när vi talar om himlen, rätt begripligt. Gud blir en gammal vitskäggig man på ett moln. Fullt begripligt. Men förrädiskt fel.

Himlen är kodnamnet för det rum som Gud bebor. Där Gud styr och ställer, där det är inrett för att avspegla Gud. Jag tror inte att det är stylat – som en husannons. Stylisterna kommer in och säger att allt personligt ska bort, man ska kunna tänka in sina egna saker, och det gör att varje bild i bostadsbilagan ser ut som vilken heminredningsfirma som helst. Och jag tänker – vem skulle vilja bo där? Så totalt renons på personlighet, eller värme av en närvaro.
Rummet som Gud bebor går alltså inte peka ut geografiskt, men jag tror att det bär på starka bilder av Guds närvaro. Detta rum – riket, himmelriket, Guds rike eller himlen – är mötesplatsen med Gud, det är hem till Gud vi är bjudna. Det är kallelsen till Guds rike.

Hur kan vi då veta något om denna plats som inte är en plats, om detta rike som inte är ett vanligt rike, om denna himmel som inte finns på himmelens plats?

Vi har olika kunskapskällor. I vårt eget inre rum finns den ande som söker hemvisten bland andra. Vi har en personlighet som inte nöjer sig med att äta, arbeta och sova, utan också älska, tänka, drabbas av livet, se skönhet, uppleva lycka, känna sig hotad av olyckor… En av de viktigaste kunskapskällorna är Bibeln. Där finns den garderob som Gud inrett för att vi ska kunna samla erfarenheter av andras erfarenhet, ta del av lyckade och misslyckade försök att vara människor, som delar erfarenhet och kunskap om vem Gud kan bli för oss."

Bibeln och Guds rike

2010-06-10T06:53:00.004+02:00

Gudstjänsten 13 juni Centrumkyrkan, Kållered

Tema Kallelsen till Guds rike

5 Mos 7:6-9 (ty du är ett folk som är helgat till Herren), Joh 1:35-46 (Följ med och se)

Två ord möter människor som möter kyrkan. (Ja, många fler; psalmer, bön, nattvard, dop, tro, helgelse, preludium, kollekt…) Bibeln och Skriftenss betydelse, och ord om Guds rike, eller himmelriket, ibland bara himlen.

Vi börjar med Bibeln. För att förstå Bibelns roll och betydelse kan det vara klokt att börja i en annan religion, Islam med rötter från 600-talet.

Inom Islam menar man att Gud (Allah är det arabiska ordet för Gud) gav människorna Koranen. Profeten Muhammed fick hjälp med att skriva ned denna uppenbarelse. Koranen är uppenbarelsen och Profeten vittnar om den.

I kristen tro är det helt annorlunda, på ett sätt tvärtom.

Ordet, i överförd betydelse, uppenbarades i och genom Jesus Kristus. Han är Gud och blev människa. Han föddes av Maria i ett stall i Betlehem, söder om Jerusalem. Ingen annan människa är både Gud och människa. Vi kallar det för inkarnationen – ordet blev kött. I början av Johannes evangelium, Nya testamentets fjärde bok, står det:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Det är kring denna uppenbarelse som de kristna samlas. Gud ville människorna något. En del av oss vill gärna sammanfatta det med ordet kärlek. För den kristne bildar detta centrum, från denna punkt ser vi på allt annat i tron och kyrkans liv.

Bibeln är heliga texter, människor som har sökt Gud vill där berätta om sina erfarenheter. Bibelns Gamla testamente, som vi delar med människor med judisk tro, berättar om tiden före Jesus. Där finns berättelser om Skapelsen, om Abraham som en början till ett folk som blev Guds folk, om Mose som förde detta folk ur fångenskapen i Egypten, om David och Salomo som var kungar i detta folk. Där finns profeter och psalmer. Alltsammans berättar om människornas erfarenhet av Gud, deras kamp med Gud, om tro och tvivel och ytterst vad Gud ville säga till dem.

Nya testamentet är berättelsen om Jesus och den första kyrkan. I evangelierna berättar människor om sina möten med Jesus, i apostlagärningarna om kyrkan efter Jesus och Paulus predikar, mest i form av brev, till församlingar runt om Medelhavet. Då hade tron liksom slutat att vara geografiskt bunden till Palestina/Israel men blev en universell kunskap för alla människor.

Alltså: i Islam Koranen som uppenbarelse, Profeten som vittne. I kristen tro Jesus som uppenbarelse och Bibeln som vittnesbärare.

Det som är den goda nyheten i Bibeln är därför att Gud vill ha gemenskap med människorna. En svensk poet sa om inkarnationen, julnatten då Jesus föddes, att himlen har landat. Det är här på jorden som himlen börjar. Då har Gud blivit någon som vi umgås med, som ger oss en gemenskap som omfattar alla människor och det är därför vi säger att vi lever (som) i Guds hand.

Guds rike, eller i ibland Himmelriket, eller bara Himmelen är alltså detta Guds område där Gud är centrum, där människorna umgås med Gud genom att be, läsa Bibeln och försöka leva på ett sätt som överensstämmer med det Gud önskar. Liksom Gud inte syns kan man inte heller se detta Rike. Men det är en bra beskrivning på den verklighet som gränsar till vår och bestäms av Gud.

(Det är mycket annat som inte syns. Förståndet, tex. Vem kan peka ut det, däremot ser vi om människor är förståndiga. Eller kärleken, hur ser den ut, var finns källan till kärleken i Människan? Det vet vi nog inte, men vi ser om människor har kärlek, och vi känner själva hur den kan slå till i en förälskelse, i omsorg om våra barn eller andra människor.)

På ett mer allmänt sett skulle man kunna kalla detta Rike för andlighet. Det rymmer skönhet, kärlek, klokskap, mänskliga erfarenheter av olika slag. Det finns där som en alternativ tillvaro, vid sidan av, men mitt inne i vår värld. Vi rör oss mellan vardagens grå uppgifter och skönhet, kärlek, stämningar som vi inte alltid finner ord till. Den kristna tron identifierar Gud i detta andliga rike. Men Gud är inte bara en Skapare, en igångsättare av allt liv, Gud är personlig, har en avsikt, och kan nås av människorna. Vi kristna tror att Människan mår väl att ha kontakt med det som vi betraktar som människans ursprung och mål.

Bibeln berättar om det som handlar om människorna och deras Gud, om Gud och Guds skapelse. Det kristna livet handlar om att leva i gemenskap med Gud. Bibeln är ett hjälpmedel, bönen är vår anknytning till Gud. Församlingen och kyrkan är gemenskapen som hjälper oss att hålla fokus på det viktigaste i livet, där kan vi också stödja varandra. Där döps vi till en synlig gemenskap med Gud och där firar vi nattvard.

Detta kallar vi för nådemedel. Nåd betyder egentligen gratis. Vi har fått det som gåva, vi tror att det är av Gud.

Så ser vi hur livet liksom är möblerat för att ge plats för Gud. För var och en av oss handlar en del av livet av att komma Gud nära, förstå vem Gud är, vad Gud vill.

Alldeles för ofta har kyrkorna gett en bild av en kontrollerande Gud, en som vill styra oss, bestämma över oss. Jag tror att Gud mest av allt vill umgås med oss. Dela livet. Skratta med oss, gråta med oss, trösta oss, utmana oss.

För mig är Gud en verklig vän. En annorlunda vän. Men som med andra vänner har vi intresse för varandra, Gud och jag. Gud står ut med mig. Jag inser att Gud är större än mitt hjärta.

Gud tror på oss (intro samt del 1 av 7)

2010-06-06T08:09:00.002+02:00

Gud är större än vårt hjärta”postkristendomska”: Hur talar vi om Jesus på ren svenska?

Disposition:
• Gud tror på oss (andligheten har sin rot i Gud, inte hos människorna)
• Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron tar sikte på Gud).
• Gud vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
• Bibelns, och trons, mest centrala händelser är (1) Skapelsen (Gud sa sitt Varde), (2) Exodus, lagen och folket, (3) när Gud blev människa (allt blev till genom det), (4) när Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son), (5) korset (det är fullkomnat), (6) den tomma graven, uppståndelsen (och han såg och trodde), (7) himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och pingsten (ett dån som av en stormvind).
• Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ )
• Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemensamma livsstigen lämnar oss inte oberörda).

Dessa ämnen genomsyrar sju sommarsöndagar och bildar en helhet, och görs med anknytning till det tema som gäller för söndagarna i Trefaldighetstiden till ett sammanhängande budskap som försöker närma sig frågan om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

1. Gud tror på oss
Gudstjänsten 6 juni Tema: Vårt dop; 2 Mos 14:21-22 (israeliterna gick torrskodda), Joh 1:29-34 (duvan, döper med helig Ande, Guds utvalde)

Jag håller på med att skriva en bok. I själva verket har jag skrivit flera stycken. Snart en byrålåda full. I en av dem har jag en envis berättare som hela tiden stället till det för mig. Han undrar hela tiden varför jag börjar berätta där jag börjar berätta. Det finns en alltid en förhistoria, han – den tänkte berättaren som håller på att helt ta över min bok – envisas med att ställa frågor om vad som hade hänt tidigare, varför människor heter som de heter, varför de talar som de gör, vad som hade hänt tidigare på samma plats. Det är svårt för mig att övertyga om att någonstans måste en sak börja. Man får dra liksom ett streck i sanden och säga: ”Så här gick det till när…”, sedan får saker och ting komma allteftersom.

Precis likadant är det med den här lilla predikoserien. Någonstans måste den börja.

Hela vår tillvaro är ett mysterium. Varför lever vi? Varför är livet så kort? Vad är meningen? Hur blir vi sådana vi är? Vad är kvar av mig då allt är slut? Dessa, och en lång rad andra frågor, stöter vi på ibland. Ofta ställer vi dem till oss själva. Livets gåtfullhet; så fyllt av skönhet, men också så många utmaningar som tär på oss. En del av dem kan vi summera som goda erfarenheter, andra sårar oss och smärtar, ger ärr för livet.

Det är väl ingen tvekan om att alternativet vore värre. Då skulle vi ju aldrig kunnat ställa våra frågor. Kanske är det just människans förmåga till tanke som gör oss lite speciella. Vi kan grunna på sådant vi inte ser, som ligger bortom, har historia, drömmer om framtiden.

Ibland kan vi uppfatta den kristna tron som en uppsättning dogmer, eller idéer, eller mera högtidligt: Läran. Kyrkan har kämpat sin kamp under två tusen år i konflikter och möten med andra kulturer och annan tro. Under den långa resan har olika frågor fått uppmärksamhet och ur dessa möten mejslat fram den tro som kyrkan idag bekänner.

Den moderna människan söker sig gärna till gränserna. Vi är fostrade att tänka själva. Pröva själva existensens utmarker. Ägande och konsumtion prövar de gränserna, liksom missbruk och överdrivna excesser. I grunden söker vi ett lagom, men frestas att tänja våra gränser, vår kapacitet, vår uppfinnar- och sökarlusta.
Går man för att se en fotbollsmatch är det inte för att invänta offsiden, man går för att se dramat runt bollen. Så är det med kristen tro. Det handlar om mötet med Livet. Det är som om själva existensen ställer sina frågor till oss. Vi reflekterar, undrar, vill veta mer om Livets gåtfullhet.

Gud tror på oss. Det är trons grund. Inte människans sökande och alla frågorna (eller reglerna), utan tilltron från Gud. Det är om detta Bibeln berättar. Adam och Eva, så kallar Bibeln de första människorna, de är liksom våra föräldrar. Numera vet vi att de nog bodde i Afrika. Därifrån har alla människor som idag finns sina mest uråldriga släktingar. Det gör att vi alla är släkt. Adam och Eva bodde i lustgården. Det är människans ursprungsberättelse. Det var lätt att leva, klimatet var gott och de vandrade nakna i sitt Paradis. Där får berättelsen om kampen mellan ont och gott sin första tydning.

Berättelsen handlar om hur Gud gjorde Människan till sin avbild. Det är som spegelbilden vi ser av oss själva låter oss ana vem Gud är. Den första bilden vi får är skaparlusta. Gud ville sitt universum. Det blev gröna skogar, porlande vatten och en rik variation av djur och växter, allt sammanvävt i ett känsligt men vackert samspel. Livets nätverk spändes ut över jorden.

I Bibelns berättelse finns det några olika motiv som behandlas. Kyrkan har ofta betonat lydnaden. Människorna bröt mot Guds vilja, tog sig större makt än de hade rätt till. De skulle förvalta Skapelsen, men ville gärna ta över den. Kanske kan man säga att vi idag ser följderna av det. Vi har överanvänt naturens resurser. Slaktat jorden, eller mera korrekt, skadat de känsliga samspel som håller ihop Livet.
Men det finns fler motiv. Ett är människans egen skapelselust, kanske kommer den av vår likhet med Gud. Vi vill kreera. Skapa nytt. Människan har visat sig talangfull på det området. Skapar vackert och en hel del nyttigt. Men allt det vi skapat har inte varit nyttigt. Mer resurser har lagts på att skada än att bygga upp. Makten tog upp kampen med Gud och gjorde oss människor till jordens farligaste art. Vi är ett hot mot varandra, ja ytterst mot mänskligheten.

Ett annat motiv är utforska gränser. Var går gränsen för våra möjligheter. Så har vi rest till månen, manipulerat gener, trängt allt djupare in i Livets byggstenar. Med nanoteknik står vi idag inför nya erövringar. Gränserna flyttas hela tiden. Lustgården blev människan för trång.

Kanske är dock det viktigaste motivet att Människan inte tog ansvar. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Så har vi hållit på. Skyllt ifrån oss.

Bibeln talar symboliskt om den förste Adam: Människan som inte tog ansvar, som försökte smita undan, men faktiskt skämdes över att hon var så oduglig. Men Bibeln berättar också om den andre Adam, han får namnet Jesus. Han tog ansvar. Det finns en situation där dramat ser ut att hålla på att ta slut. Jesus begriper att han kommer att dödas. Han går undan, blir för sig själv och talar med Gud, han ber. Och de ord han bad, som Bibeln berättar det, visar hur den nya Adam är. Han ber: Låt mig slippa, men låt det inte bli som jag vill, utan som du vill, Gud.

Om denne man, Jesus, kommer jag att tala i sommar. Även om det bara är Nya testamentet som handlar om honom och de första kristna, brukar vi säga att Jesus är hela Bibelns kärna och stjärna.

Summerande punkter:
Gud tror på oss
Gud, Människan och Paradiset
Dopet, Gud säger ”du är min”
Vattnet – livets ursrpung

Så – var börjar berättelsen? Klart är att den börjar hos Gud.

Näe, inser

2010-05-21T23:33:00.004+02:00

att jag inte får till bibelläsarbloggen i sommartider. Läser just nu efter annan ordning, jobbar med en sommarpredikoserie. När det mörknar framåt hösten tar jag upp tråden.
Då läser vi ut GT och Johannes och tar ett gemensamt grepp om synoptikerna; Matteus, Lukas och Markus.
Följ min andra blogg under sommaren; www.tanksjalvpa.blogspot.com

Lasaros (Joh 11)

2010-05-18T22:16:00.000+02:00

Gör honom fri och låt honom gå

Två fokus; Lasaros och rådet som planerar för att döda Jesus. Två helt skilda perspektiv, det enda befrielsens tjänst, den andra maktens svartsjuka hämndbegär. Och mitt i Jesus. Jesus var bara för mycket för dem i rådet. De teoretiserade, Jesus handlade. De läste skrifterna, Jesus var Det Nya Riket.

Till nästa vecka: Joh 12, Maria och smörjelsen, intåget i Jerusalem – början på slutet, eller början på början…

Bibelläsningsplanen

2010-05-15T07:11:00.002+02:00

uppskjuten pga konferensen Utmanad. Återkommer ti till NT, fre fortsätter vi med Jesaja.

Herden (Joh 10)

2010-05-11T09:27:00.000+02:00

Texten om den gode herden kan förstås själavårdande, den är fylld av signalord: Den gode herden…
… tar ansvar…
… beskyddar sin hjord…
… fåren hör hans röst…
… han ropar på sina får med deras namn…
… han för ut dem…
… han går före dem…
… fåren följer honom…
… de känner igen hans röst…
… känner dem (och de känner herden)…
… kallar dem vid namn…
… har kommit för att ge dem liv (liv och överflöd)…
… ger sitt liv för fåren.

Den vidgar världsbilden
Det intresserar mig att Jesus inte säger ni, utan för att ”de ska ha liv.” Varför säger han inte ”ni”? Det finns en gränsöverskridning i texten som utmanar mig. ”De” förstod inte, ofta var det lärjungarna eller folket eller rent av de närmaste tolv. De stod som gapande fågelholkar. Vad säger karl´n? Vad menar han? Berättelsen slutar också i ett ganska normalt kaos: ”De orden gav upphov till ny oenighet bland judarna. Många sade: "Han är besatt och från sina sinnen.”

Gudsriket var hela tiden en för stor tugga. Vi vill gärna lägga till rätta, krympa evangeliet så att det passar (oss). Evangeliernas återkommande perspektiv är att de inte förstod, inte var redo att möta den stora verklighet som Jesus kom med. Senare skulle apostlarna själva möta denna oförståelse när de förkunnade, land och rike kring.

Vi riskerar alltid att göra Jesus för liten, anpassad för vår tanke och våra perspektiv, men det är tydligt hur ofta, alltid (?), som Jesus vidgar gränserna, överskrider fattningsförmågan, utmanar fördomarna, tänjer perspektiven.

Detta är det nya riket som kommer. Ingångsvärdet, som Jesus hela tiden återkommer till (tydligast just i Johannesevangeliet), är att Han och Fadern är ett. Det är inte ett nytt budskap, men de har inte begripit. Abraham förmådde inte måla bilderna, inte Mose, inte Elia, inte profeterna. Lagen räckte inte till. De korta perspektiven måste hela tiden tänjas, riket är större, det omfattar fler, nåden räcker längre, Guds perspektiv är alltid större, vidare, mera omfattande, mera inneslutande…

Ja, Jesus går längre än vanligt i den här texten. Han säger: ”Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare.” Menar han verkligen det? Eller var det de ”messiasar” som hade hörts vid denna tiden, kanske var den messianska rörelsen något som rörde sig i tiden. Många hävdade anspråket – men de var ”tjuvar och rövare”, bara han var ”äkta vara” – han var inte lejd, det fanns ingen dold agenda. Detta ”de”, en uppgörelse med ”vi-och-dom” är den verkliga utmaningen från texten om den gode herden. Han var inte bara snäll i allmänhet, han utmanade all mänsklig dumhet och spände perspektiven.

”De andra”
Texten utmanar (vilka är ”de andra fåren”) andra får, som inte hör till den här fållan. Är detta desamma ”de” som han har kommit till.

Detta måste ha varit det mest förfärliga med Jesus. I den ganska inåtvända religiositet som fanns hos folket som levde med känslan av att ha varit de utvalda talar han om ”de andra fåren”. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde”. Den enklaste läsningen, i efterhand, är naturligtvis att Jesu uppdrag vidgades, stannade inte vid Palestinas gränser, Jesusvännerna globaliserades. ”En herde och en hjord”. (Inte jude eller grek, man eller kvinna - sa Paulus – som kanske var den som tydligast begrep. Ev. ngt om Petrus, som verkligen fick en tillsägelse, såg en syn, men det verkar vara Paulus som gjorde allvar av det.)

Texten kan läsas innerligt: vi är får – vi har varandra, beror av varandra, är en hjord och vi har en god herde. Den kan också läsas utmanande – vilka är dessa ”de” – vänder sig Jesus också idag till ett vidare fält. Är Guds mission större än vi anar? Finns det ett problem i vår självupptagenhet och självgodhet? Hur vidgas vår världsbild? Hur suddas gränserna?

Summeringen blir trefaldig:
• Känslan av trygghet
• Vidgad världsbild
• Se församlingens roll (se att det finns andra fårahus) – de ska bli en hjord.

Joh 11 till nästa tisdag

Ge oss råd, visa en väg… (16:3)

2010-05-07T07:18:00.000+02:00

Profeten talar om eländet runt omkring, allt centrerat kring det egna folket. ”När våldet upphör och skövlandet är slut, när den som förtrycker landet är borta, då skall av nåd en tron bli rest, och genom Guds trofasthet skall en domare regera i Davids borg, en som söker rättvisan och vet vad rätten kräver." (16:4)

Det är Israels helige och Herren Sebaot som till slut ska samla resterna av folken. Tonen av en vidgad globalitet fascinerar. Det är inte bara en snäv nationalitet, det är samlingen av de olika folken i en gemensam tro som är brännpunkten.

Till nästa vecka läser vi från 19:18 bjuds sedan en delvis ny ton. Med kulmen i 22: synernas dal, vi fortsätter till och med 30. (Herren ska skaka lössen av dig…)

Vi måste bli en läsarrörelse

2010-05-05T10:14:00.002+02:00

Frågan om bibelsyn, eller rättare, hur vi läser, fascinerar mig. På ytan ser det ut som om det finns några olika distinkta lägen:

• Bibeln är Guds ord. Gud är ren, hel, allsmäktig. Alltså speglar Ordet Gud. Guds ord kan inte ha fel. (Frågorna om på vilket språk, i vilken översättning går man hastigt förbi, likadant är det med en del innehåll; stening, omskärelse, kvinnans roll, äktenskap, skilsmässa och omgifte.)
• Bibeln innehåller Guds ord. Det måste förstås från helheten, det är människor som tyder och tolkar Gud. (Det kan lätt bli en relativiserad tolkningsmanöver; det man förstår använder man, annat drar man en slöja över.)
• Bibeln är en historisk bok, den berättar om människors erfarenhet av Gud, men kan inte läsas bokstavligt. (Man återvänder mera sällan till boken för att skaffa specifik lärdom, den används som litteratur, en bakgrundstext att förkunna från, tolkningen ges i vår tid, bland vår tids människor, som skiljer sig en hel del från Bibelns tid.)
• Bibeln är troende människors sagor. Vetenskap, mänsklig historia har visat att boken är obsolet. (Religion borde höra historien till, den har inte tillfört något gott.)

Alla fyra positionerna bekymrar mig. Jag är i en mening fundamentalist. Möjligen skulle jag kalla mig johannitiskt kristen. Joh 1 är Bibelns absoluta centralord; Ordet blev människa: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Och Ordet blev människa och bodde bland oss

Jesus, inkarnerad Gud – sann Gud och sann människa – är själva den centrala uppenbarelsen. (Till skillnad från muslimsk tro där Koranen är uppenbarelsen och Profeten vittnesbäraren). Om Jesus Kristus vittnar Bibeln, vi läser hela boken med Jesus som kärna och stjärna.

Det är människornas tro, sökandet efter tro, bevarandet av tron som driver hela bibelordet.

• Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron som tar sikte på Gud).
• Gud tror på oss och vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
• Bibelns, och trons, mest centrala händelser är (1) Skapelsen (Gud sa sitt Varde), (2) när Gud blev människa (allt blev till genom det), (3) när Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son), (4) korset (det är fullkomnat), (5) uppståndelsen (och han såg och trodde), (6) himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och (7) pingsten (ett dån som av en stormvind).
• Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ)
• Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemensamma livsstigen lämnar oss inte oberörda).

Vi måste återvända till att leva i Ordet, livet tyds i gemenskapen där Skriften vägleder oss och utmanar oss att uttrycka, utveckla och gestalta vår tro.

Bibelläsningen innehåller olika moment, liksom den är skriven i olika språkliga gestaltningar:

 De historiska böckerna för sammanhang
 Vishets- och psalmlitteraturen för Din andakt och bön
 Evangelierna för att ”ta rygg på Jesus”
 Apostlagärningarna för att inspireras
 Breven för att undervisas
 Uppenbarelseboken och profettexterna för att hålla Dig till det centrala

Jag är övertygad om att det bara är som en läsarrörelse vi förnyas. Men läsningen görs hela tiden på nytt. Vi ska läsa ofta, läsa om, läsa sammanhang, läsa det vi ofta inte besöker, inte begränsa oss till perikoper eller kända texter, läsa olika översättningar, förhålla oss till det vi läser.

Gudsfolket, i dess olika tappningar, relaterar hela tiden sitt liv, sin tro och sina utmaningar till Gud. En central fråga för kristna är den enkla satsen: WWJD (What would Jesus do – hur skulle Jesus gjort).

Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.

2010-05-04T07:15:00.002+02:00

(Joh 9) Skulle vara kul att veta vem han var. Bartimaios heter en blindbotad i annat sammanhang. Han blir gästbloggare denna vecka, och tar över ett helt kapitel i Johannes berättelse. Okonstlad, byggd på egen erfarenhet och utan religiöst överhäng. Bara rakt; jag ser.

En av de mest dramatiska vittnesbörden, det kontrasterar mot judarna som smidde ränker mot Jesus. Jag ser. Förut var jag blind. På detta hakas Jesu berättelse om Herden, kap 10.

Det tar vi till nästa tisdag

Jesaja 8-14

2010-04-30T10:47:00.001+02:00

Dramatiskt, härligt att läsa. Kap 8 är en riktig dysterkvist. Allt går åt skogen, Fienden ska falla över oss, barnen blir symboler för att allt går åt skogen. Mot denna svarta bakgrund målas sedan bilden i Kap 9 – julorden. Nu talas de in i vedermödans morgon. Fantastiska, utopiska, drömska ord – ord om Någon som griper in.

En rest skall vända om, Jakobs rest, till Gud, Hjälten. (10:21)

I Kap 11 kommer paradisbeskrivningen, sedan fiendens konkurs.
Intressant är att tematiken mer bygger på korruption och orättvist styre än tillbedjan och lydnad. De etiska dimensionerna är på ett sätt huvudfrågan.

Till nästa vecka läser vi 15-19:17 – fienderna biter i gräset. Från 19:18 bjuds sedan en delvis ny ton. Med kulmen i Kap 22 - synernas dal.

Ni står inte ut med att höra på mitt ord (Joh 8)

2010-04-27T07:52:00.001+02:00

Johannes evangelium utvecklas alltmer till ett Jesu försvarstal. Metaforerna haglar, nu säger Jesus JAG ÄR världens ljus.

JAG ÄR och jag var innan Abraham blev till – säger Jesus. Metodiskt lägger Jesus grund för den treenighetslära som sedan växer fram. Men det var ett svårsmält budskap.

Till nästa vecka Joh 9

”Jag tål inte falskhet och fest…”

2010-04-23T10:44:00.003+02:00

Profetböckerna; Jesaja
Jesaja var verksam från cirka 740 till 700 f.Kr. Det finns dock ett klart stilbrott vid kapitel 40. De senare kapitlen tillskrivs nu ofta en eller flera senare författare, ofta kallad Deuterojesaja och kanske Tritojesaja.

Fram till 1800-talet har den judiska traditionen och den kristna kyrkan varit överens om att boken är en enhetlig skrift med upphovsmannen Jesaja, Amos son. Detta styrks av en mängd olika källor. Septuaginta-översättningen (ca år 250 f.Kr.) innehåller hela boken som en enda skrift. Den apokryfiska skriften Syrak (från omkring år 190 f.Kr.) citerar Jes 48:24ff och utgår från att det är ord från "Jesaja, profeten", det är alltså samma författare även efter 40:e kapitlet. Den judiske historieskrivaren Josefus menar att Koresh, Babels konung, påverkades av Jes 45 när han sände hem judarna till sitt land. Dödahavsrullarna bevarade hela Jesaja som en enhetlig skrift. Nya Testamentet behandlar också Jesaja som ett verk av en enda man, man citerar hela Jesaja.

Boken har en del språkliga särdrag som kännetecknar hela skriften. I kapitlen 1-39 nämns "Israels Helige" 12 gånger, och i kapitlen 40-66 används uttrycket 13 gånger - sammanlagt 25 gånger. I resten av den hebreiska bibelskriften nämns det bara 6 gånger.

Boken innehåller detaljerade profetior om Messias. Det talas om att det berg där Herrens hus är skall stå där fast grundat och vara det förnämsta bland bergen och upphöjt över andra höjder; och alla nationer skall strömma dit, samt om en fredlig bro mellan Assyrien, Israel och Egypten. Profetiorna om Herrens lidande tjänare i 53:e kapitlet betraktas av kristna som en utförlig beskrivning av Kristi lidande.

Jesaja verkade som profet i Jerusalem i nästan 46 år, under flera olika kungar på 700-talet före Kristus. Under hans tid ägde många långvariga krig rum. Under denna tid växte assyrierna sig till en stormakt. Så småningom intresserade sig assyrierna också för israeliternas land (som på den tiden var uppdelat i två delar; Juda i söder, och Israel i norr). Efter utdragna strider mellan Assyrien och israeliterna (först på 730-talet och sedan 722-721 f.Kr.) gick det nordliga riket Israel under. Huvudstaden Samaria blev intagen år 721/722 f.Kr. Bara sydriket med Jerusalem som huvudstad stod kvar. Assyrierna tågade söderut och intog även delar av sydriket. Men man avbröt plötsligt sin belägring av Jerusalem när assyrierna fick problem på annat håll i sitt vidsträckta rike. Bibeltexten i Jesaja hänvisar till detta som ett Guds ingripande.

Jesaja verkar i början av den stora vedermödan; konflikten med assyrier och babyloner. Med erövringar, deportationer och släckta drömmar.

Jeremia verkar i slutet av samma period, de två stora profeterna omfamnar vedermödan. De är tuffa , spar inte på krutet. Hos Jesaja finns tanken om en rest (av folket – shear/resten) och han talar om Israels Helige. Det är lätt att se att den unga kyrkan läste in Jesus i många av texterna, och så har vi fortsatt att läsa. Till julen är det givet att läsa Jes 9. I kap 6 läser vi Jesajas dramatiska kallelse; jag bor bland ett folk med orena läppar…

Men det är i kap 1 som landskapet beskrivs. Förfallet, men inte minst korruption, maktmissbruk. Det är en inre kritik fastän hoten står massiva utifrån. Rannsakan!

Jesaja 1

Hör, himmel, och lyssna, jord! Herren talar. Barn har jag fostrat och vårdat, men nu har de brutit med mig.

Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd… De har övergivit Herren, visat förakt för Israels Helige och vänt honom ryggen… Vad skall jag med alla era slaktoffer? säger Herren. Jag är mätt på brännofferbaggar och gödkalvars fett, jag vill inte ha blodet från tjurar och lamm och bockar... Kom inte med era meningslösa gåvor, jag avskyr offerröken… - jag tål inte falskhet och fest. Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära… Sluta göra det onda och lär er göra det goda.

Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt. Låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. När era synder är scharlakansröda, kan de då bli vita som snö? När de är röda som purpur, kan de då bli vita som ull? … Herren har talat.

Till nästa vecka läser vi Jesaja 8-14

Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten

2010-04-20T09:28:00.001+02:00

Jag gillar Johannes. Sammanhanget är lite rörigt, men han har ett budskap. Man måste alltid fundera över varför ett budskap ser ut som de gör. Vilka motbilder är det som talaren/skrivaren adresserar?

I Joh 7 handlar det om Messias – kan han komma från Galiléen? De skriftlärda sitter insnärjda i sin text. Davids ätt – Betlehem –Judéen, alls icke det bonniga nordlandet. Historien sveper som kråkvingar över etablissemanget. De kommer liksom inte undan. Historiens cirkelrörelser ska kännas igen. Men Jesus bryter bågarna, för in Gudsrikets nya dimension. (Men visst var har från Betlehem, så de kanske ändå läste rätt. Och av Davids ätt – på Josefs sida?! – hur får man egentligen ihop det?)
Men det stora budskapet tar sikte på enheten mellan Jesus och Den som har sänt. Det är Johannes stora bud, det är som en lång CV för Jesus. Matteus tog sin utgångspunkt i släkttavlan, Johannes i inkarnationen.

De – Jesus och Fadern – är ett som den historiska kontinuitet som uttrycks från far till son, till son, till son… (Jo, jag vet att detta är patriarkalt och ickejämställt – inte heller mot lillebror). Identiteten – det inre varat – bärs genom historien av generationerna. Den äldste sonen har rätt att tala å faderns vägnar, skriva avtal… Folket, inte minst eliten, värjde sig emot denna närmast intima relation med Gud - men just det var det som Johannes hört Jesus tala.

Detta hade dittills inte hänt, och inte sker det igen. Gud som människa, och ändå Gud.

Detta kyrkans kärnbudskap, den djupare identifikationen med Gudsuppdraget. Jesus som gestaltning av den mera avlägsna guden.

Till nästa vecka läser vi kap 8.

Ditt hår är som en flock getter som strömmar utför Gileads berg

2010-04-15T23:10:00.001+02:00

Höga visan shir ha-shirim – egentligen sångernas sång

Visst är det kärlek det handlar om, närmast erotik. Som i all poesi finns där många bottnar, kanske är det Salomo som diktat, troligen är texten yngre än så.

Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor bakom din slöja. (4:1)

Läs och njut.

Till nästa vecka läser vi Jesaja 1-7, nu är det andra tonarter. Profeten varnar, lockar, uttyder och tolkar.

Här är en pojke som har fem kornbröd...

2010-04-13T09:59:00.001+02:00

Joh 6

Brödkapitlet. Det börjar med en pojke som var redo att dela sin matsäck med tusen andra. Det var grabben som hade tro – till skillnad från lärjungarna som gick i troskolan. Jesus manifesterade gudsriket – något nytt, helt annorlunda. Delandets rike, undrens rike. Man kan grunna på vad som var det största undret; människor som gav av det lilla de hade så att alla fick – och det blev över; Jesus som välsignar och brödproduktionen gick igång. Jag ser inte motsatsen.

Johannes fortsätter att stryka under, betona, tydliggöra hur Jesus är Gud. Det går inte att skjuta in en knivspets dem emellan. Gud på två ben – inkarnationen. Jag är livets bröd. Jag-är-satsen återkommer genom Johannes. Jag är Vägen, Sanningen, Livet, Jag är den gode herden. Som Gud som presenterade sig för Mose; Jag är (Jag är den jag är). Som Paulus uttydde i Atén: I honom är det som vi lever, rör oss och är till.

Två ben som går på vatten. Och sedan bryter tvivlet ut. Jantelagen fanns redan där och då. ”Vem är han som kommer och tror att han är något…” Tillochmed i lärjungakretsen sprids tvivlet.

Och Jesu fråga: ”Inte vill väl också ni ge er iväg?”

Petrus – den alltid lika bredkäftade – men nu får han till det: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."

Till nästa ti läser vi Joh 7

.

Ordspråksboken

2010-04-09T19:07:00.000+02:00

Ordspråksboken innehåller en samling, ofta vackert formulerade ordspråk i Salomos namn. Många uppmaningar påpekar att den gudfruktige vinner i längden och om visheten som Guds största gåva till människorna, det viktigaste att sträva efter i livet.

"Hur blir en människa vis? Första steget är att lita på Herren och visa respekt för honom." - 1:7

Ordspråksboken är formulerad som en lärobok i konsten att leva. Dess undervisning utmanar till ställningstagande och vägval. Ordspråksboken som bok har sammanställts på 500-talet f.Kr. men dess innehåll är huvudsakligen betydligt äldre. Det var inte ovanligt att en skriven text ”las i munnen” på en ”kändis”.

Till nästa vecka läser vi den vackra kärleksdikten Höga Visan. Den kan till vissa delar läsas på flera olika nivåer, också som text för relation till Gud.

Nu tar vi itu med den mer systematiska läsningen

2010-04-06T07:23:00.004+02:00

och fortsätter i NT ti-ti, till nästa vecka gäller Joh 6 och i GT (fre-fre) har vi nu nått fram till Ordspråksboken.

Psalmerna och vishetslitteraturen kan inte kommenteras summariskt, där finns kornen utspridda och var och en får läsa.

Välkommen in i den gamla boken; där kan du spegla dig i andra människors erfarenheter och tro, där guidar Gud oss i livet, där följer vi Jesus rätt in i folkmassan...

Brann inte våra hjärtan...

2010-04-05T08:29:00.002+02:00

Två av lärjungarna som hade följt Jesus var på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem, Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.

Han frågade: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" De stannade och såg sorgsna ut, och Kleopas svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar." - "Vad har hänt?" frågade han.

De svarade: "Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte."

Då sade han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut." Då följde han med in och stannade hos dem.

När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem.

Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?"

---

Brann det?

Påskdag

2010-04-04T01:09:00.006+02:00

Vi ville gärna tro att allt nu var i sin ordning. Döden lagd bakom oss. Ondskan och människors svek ett minne blott. Det hade kostat på, men nu hade kärleken besegrat allt; prästerna, makterna, ondskan, svekfullheten, tvivlen, cynismen...

Men bibeltexten för dagen lämnar oss i dimman. Som en båt på land - redo att segla, men saknar elementen.

Texten slutar nämligen med orden: han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Det var inte på plats, inte hela jublet, eller vissheten. De var lämnade. Aningar fanns, tron grodde, men svaren dröjde.

Så ser det ut.

De fem stora scenerna som förbinder himmel och jord bär sina likheter:

1. Krubban, inkarnationen (Gud som är Gud blir också människa i Jesus) - Maria begrundade. Änglarna sjöng: Hosianna, Davids son... (Inkarnationen; Gud som sann Gud och sann människa har sin parallell i skapelsen; Gud sa sitt VARDE, som han utsa Ordet om uppenbarelsen i Joh 1)
2. Dopet. Joahnnes full av beundran. Himlen talar; Denne är min älskade son... (Folket räddades genom vattnet som delades, Herren som en molnstod om dagen och eldstod om natten)
3. Korset. Döden ser ut att avgå med segern, också denna gång. Tomas flyr in i tvivlet, Petrus undflyr genom att låtsas inte ingå. Himlen är förvånansvärt tyst, inga änglar ackompanjerar. Solen förmörkas, förlåten rämnar. Det är fullbordat, men himlen är kusligt tyst... (Mose ser in i det förlovade landet, men får inte komma dit, hela ökenvandringen är ett "ännu inte", vi hoppas och ser, men är ännu inte där...)
4. Graven. Tom. Änglarna ackompanjerar; varför söker ni honom bland de döda... Petrus går med sin undran... (Guds frånvaro har gäckat folket, man drogs till kortfristiga gudar och bilder, David ser templet, men får inte bygga det, profeterna talar, men vet inte riktigt vad det är de lovar)
5. Himmelsfärden, kröningen. Änglarna bekräftar Jesu ord. Undervisningen tar vid... (till slut blir kungaätten inrättad på tronen, David och Salomo glänser ett kort tag, innan allt är förlorat, bara löftet står kvar; vi är ständigt på väg...)

Mönstret kring Jesu fem scener; himlen bekräftar (utom vid korset då till och med himlen tiger), änglarna sjunger eller vittnar. (Allt är förutsagt i det gamla förbundet, aviserat, men ännu inte uttytt)

Där är vi: vi vet förhistorien, kan fortsättningen, men behöver på trons väg vandra in i dimman, okunskapens slöja viker, men inte lättköpt eller banalt, men med djupnande erfarenheter.

Där möter oss Påskens morgon, dopets söndag, alla söndagars söndag. Gryningsljuset anas, men där är vi inte ännu.

Påsken är fullbordandet, men samtidigt detta ännu icke, som är människans hopp.

Där lever vi vår kristna resa. Sanningen är viss - Uppståndelsen är ett faktum - men vi famnar efter övertygelsen och betydelsen.

Om detta ämnar jag predika idag i Centrumkyrkan. Vi vet hur det gick, men undrar än hur det ska gestaltas. Men säger: Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden.

Dag 7 "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." Luk. 23:46

2010-04-03T00:23:00.001+02:00

Hemvisten för det gudomliga, och det mänskliga, är hos Fadern. Livet omgärdas och fylls av den närvaro som en gång skapade, en gång försonade, en gång bröt destruktionens och dödens villkor. Människans väg är att finna och ingå i den hand som bär livet.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 6. Det är fullbordat Joh 19:30

2010-04-02T07:47:00.002+02:00

Det som ska göras är gjort. Det var redan too much då Gud blev människa i världens nya julmorgon, sedan ett liv som spändes mellan hopp och förtvivlan, nu korset. Mission Accomplished.
Ändå fanns det mer - graven fylld, snart tom - inget rum utan besök. Famnande världen i kärlek.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 5 "Jag är törstig." Joh. 19:28

2010-04-01T09:27:00.001+02:00

Åter slits vi mellan de stora frågorna – övergivenheten – och den nära längtan – törsten. Allt mänskligt är indraget i korsdramat – det är hela mänsklighetens helande heliga plats. Korset är ett globalt centrum i alla tider.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 4 "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Mark. 15:34, Matt. 27:46

2010-03-31T10:17:00.000+02:00

Jesus citerar Ps 22 och dess inledningsord. Han ger läsanvisning till det människorna nu upplever, men det är också människans rop i nöd. Skriet ut kaoset är tidlöst, ropen tar sikte på det som höjer sig över kaos. Övergivenhet är det grundläggande utelämnandets mänskliga bottenskiktet. Där finns Gud att ropa till.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 3 "Kvinna, där är din son." "Där är din mor." Joh. 19:26-27

2010-03-30T07:09:00.002+02:00

Mitt i det stora passionsdramat – med hela världen i sikte – blir det nära och privata tydligt. Jesus ser sin mor, ett helt liv passerar, omsorgen formuleras. En adoption formeras, det finns starka länkar mellan människor. Det är av gemenskapen vi lever, i mötet med andra människor blir vi till. För Jesus var inte avståndet från stort från världens frälsning till en ensam mor.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 2 "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." Luk. 23:43

2010-03-29T10:51:00.000+02:00

Jesus, själv rapsodiskt dömd, en ogärningsmän bland andra, i samtal med dödsgränskamraterna. Fantastiskt och osannolikt möte. En skärv av bekännelse från rövaren vid hans sida. Och Jesu generösa och självklara öppning. Jesus famnar mer än vad vi tror.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör

2010-03-28T10:29:00.004+02:00

Stora veckans sju stationer. Jesu sju ord på korset - ett per dag.

1. "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." (Lukasevangeliet 23:34)
2. "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk. 23:43)
3. "Kvinna, där är din son." "Där är din mor." (Johannesevangeliet 19:26-27)
4. "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Markusevangeliet 15:34)(Matteusevangeliet 27:46).
5. "Jag är törstig." (Johannesevangeliet 19:28)
6. "Det är fullbordat." (Johannesevangeliet 19:30)
7. "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." (Lukasevangeliet 23:46)

Dag 1. "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Lukasevangeliet 23:34

Mamma, romare, präster och skriftlärda, lärjungar, anonyma supporters, rövarna, folk i allmänhet. Sådan var åhörarskaran. Var och en med sina bilder av rättvisan, tron och meningen. Vad kände de? Träffade orden? Var de mottagliga för ens en kortpredikan?

Synd, dom, dogmer var långt borta. Nu gestaltades det centrala evangeliet.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

.

Den mänskliga själens universella språk

2010-03-26T09:13:00.003+01:00

När de egna ord inte räcker till kan vi be med orden i Psalmernas bok. Här möter vi människor i livets alla faser. Här finns sorgen, smärtan, ropet, längtan, undran, frågorna, den innerliga förbönen, men också glädjen, fröjden, dansen och begeistringen.

Psaltaren innehåller all musik i människans hjärta. De första kristna följde den judiska traditionen att be utifrån psalmerna. Denna metod utvecklade sig under Medeltiden till de så kallade tidebönerna, där de bibliska psalmerna utgör själva huvudelementet. Ofta sker det gemensam växelvis läsning och sång. Och så är det alltjämt i många kloster, och på retreatcenter världen över.

Jesus citerade ofta Psaltare, och bad enligt sitt judiska arv. Redan som liten pojke hade han lärt sig att be och sjunga de bibliska psalmerna, och när vi läser evangelierna så ser vi hur han levde med psalmerna i sitt eget liv. När Jesus upplevde och genomlevde sin själs hårdaste kamp, så vände han sig till Psalmernas bok för att finna ord och uttryck som harmoniserade med det han kände i sitt eget hjärta.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Ps 22:2) Och
I din hand överlämnar jag min ande.( Ps 31:6)

Det sägs att den helige Patrick, Irlands apostel som levde på 300-400 talet, att hans andliga hemlighet var att han bad dagligen bad ut 100 psalmer från Psaltaren. Hans efterföljare, historiens kanske främsta missionärer, som förde evangeliet till västra Europa, sägs ha adopterat helige Patriks goda vana. De bad hela Psaltaren varje dag. 50 psalmer på morgonen, 50 psalmer vid middagstid, och 50 psalmer på kvällen.

Vi ska sedan närma oss Ordspråksboken, under nästa vecka - Stora Veckan - läser vi påskens texter.

Ni forskar i skrifterna som ni tror ger evigt liv

2010-03-22T10:36:00.000+01:00

Joh 5

Vid Betesdadammen uppkommer dramatik. Den lame hinner inte ner i vattnet när undret sker. Han är i ett verkligt moment 22 – ur det löser Jesus honom. Kopplingen synd och sjukdom uppkommer som det gör här och var i bibeltexterna. Låt oss lyfta på hatten och erkänna att vi inte begriper vad Jesus/Johannes egentligen menar, om han nu inte bara var fången i sin tid.

I grunden är det förföljelsetemat Johannes följer. Jesus själv agiterar för sin auktoritet – ett tungt bibliskt tema. För judarna bevisa närheten till Gud. De kritiserade honom för att vara det han var – nämligen Gud.

Sedan kommer ett fantastiskt utsnitt – direkt till vår egen tid:
”Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. Människors ära vill jag inte ha, men jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud. Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom. Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden? Tro inte att jag skall anklaga er hos Fadern; den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?" (Joh 5:37-47)
Skrifterna vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. De skriftlärda då, som nu, låter Skriften stå i vägen för budskapet. Hindrar det verkliga mötet som förvandlar.

Till nästa vecka läser vi Joh 6.

Psalmernas bok

2010-03-22T10:22:00.002+01:00

Psaltaren (läses saltaren) består av 150 psalmer. De kan läsas som böner, så används de i såväl judisk som kristen tradition. Tänk dig den gärna som Jesu bönbok.
Det grekiska ordet psalterion är en översättning av det hebreiska ordet kinnor som betyder ”lyra, liten harpa”. Psaltaren citeras ca 80 ggr i NT.

I tidigare översättningar har det funnits med rubriker till psalmerna. Tydligen har man ansett det oklart hur ursprungliga de är, därför har de slopats. Det är både bra och dåligt. Nu kan man mera förutsättningslöst möta dem som text, men samtidigt saknar man en del av den information de förmedlade. Många psalmer tillskrivs David, kungen. Om han har skrivit, eller om de skrivits i hans anda, kan man säkert diskutera. Men även i Andra Samuelsboken finns där psalmer (2 Sam 22 med parallell Ps 18), tal och sånger, även på andra ställen som vi har sett (Deborahsången i Dom 5, Habackuks lovsång (Hab 3). 73 psalmer tillskrivs David.

Vi vet ju att Davids liv var en ”klassresa”. Från fåraherde till hovsångare, sedan kung. Han hade det inte lätt, många ville åt hans liv, han berusades av makten, men besinnade sig och fick kämpa mot företrädare och efterträdare.

Psalmernas skrevs nog som sånger, men har kanske mest tjänat som böner. Många av psalmerna är ”kampsånger”. Ibland närmast depressiva texter, nätterna plågar författaren.

En bestämt tema är de rättfärdiga, de rättrådigas och de troendes kamp. Man kan läsa dem som om Gud är en hämndens Gud.

Jag skulle säga att de är poesi för människans sökande efter mening, rannsakan, grunnande kring rättvisan och människans plats i universum. De bär vittnesbörd om Gud.

De bearbetar den svåra frågan om varför det inte alltid betalar sig att vara troende. Men också den rannsakande frågan om egna brister. Om man skulle drista sig till en sammanfattning handlar de om insikten om att Gud är större. Och att människan är i Guds hand.

Läs, bed, lev i psalmernas bok...

Vi har själva hört honom och vet

2010-03-16T17:57:00.000+01:00

Vi möter den samariska kvinnan som blir ett vittne och skapar en rörelse för tro i Samarien. Ämbetsmannasonen blir botad och det noteras som det andra undret – vinundret i Kana första – allt placerat i Galiléen (och åter i Kana).

Vatten-ande-sanning är orden som för oss vidare in i Johannes evangelium.

Till nästa vecka läser vi Joh 5.

Gud ger Anden utan att mäta. (3:34)

2010-03-08T22:21:00.002+01:00

forts Johannesevangeliet (kap 3)

Först samtalet med Nikodemus om att födas på nytt – född av vatten och ande. Den som kommer från himlen gör himmelens gärningar, men ni tror inte. Men, så följs de känna orden i Joh 3:16 av orden: ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (17) Därför är det så tragiskt att höra dagens kristna hellre tala dom (mot andra) än frälsning för alla.

Kanske är det dock Johannes döparen som här presenterar det allra tydligaste vittnesbördet. Johannes´ lärjungar klagar över konkurrensen från Jesus, men Johannes är tydlig: ”Han ska bli större och jag ska bli mindre.” (30)

”Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand.”(35) Det är inkarnationens budskap, Jesus är Gud, förklarad och synlig, honom möter vi och följer. Tro på hans namn, uttrycket som används i den här texten, är inte främst bekännelse, inte högstämda ord, det är liv tillsammans med Jesus. Denna relationella form av tro är den Johannes talar vi – vi är i Jesus som är i oss.

Till nästa vecka läser vi kap 4. Inkarnation förblir temat; den samariska kvinnan och ämbetsmannasonen. Vatten-ande-sanning är orden som för oss vidare in i Johannes evangelium.

Vem avlar daggens droppar (38:28)

2010-03-04T15:03:00.001+01:00

JOB

Gud är större än vad vi kan förstå (36:26)

Vi lämnar nu de historiska böckerna. De speglar såväl rörelsen mot en samlande tro som ett enande av ett folk. Olika historiska skikt görs synliga, men allt behandlas med stor respekt, man redigerar in också det man inte riktigt förstår, eller har ett sammanhang för, men kanske ligger det i gamla berättelser och ord en sanning som först senare kan förstås och ges en mening.

Med Job är det helt annorlunda. En i grunden fiktiv person och hans vänner illustrerar människans kamp med livet, och med Gud. Job välsignas och testas, närmast förbannas. Där finns vännerna som vill väl. Förklarar, lägger till rätta, försvarar Gud. Förlossaren blir en GT-lig förebild till Messias-Jesus. I Jobs bok ska man leva länge. Kliva ut och in i hans erfarenhet. Till slut, efter vännernas alla råd, Jobs egen klagan mot Gud, sitter han kvar med tre grundläggande frågor, giltiga i vår tid. De handlar alla om hur/vem Gud är. Job ställer fram tre teser:

Gud är varken god eller allsmäktig.
Gud är allsmäktig men inte god.
Gud är god men inte allsmäktig.

Använd dem som slagruta när du hör Jobs reflektion, lyssnar till vännerna och landar i slutsatserna. Var önskar vi att han skulle landa? Var landar han?

Kanske ska man tillfoga en fråga: Vad ska man säga om Jobs vänner? (och vad säger Gud om dem?)

Frågorna handlar i hög grad om vad Jobs (inbillade) rättfärdighet är värd. Slutet beskriver ett dramatiskt möte mellan en människa och Gud. Job, till skillnad från vännerna, underordnar sig – inser att mötet mellan Gud och människan inte kan ske på annat sätt, Guds rättvisa är god, mer det än allsmäktig.

(Det är intressant att vi kommit just hit nu då Gardell härjar i medierna, men visst känner vi igen frågorna?)

Boken slutar med den upprättade Job. Han ger sina döttrar namnen Lillduvan, Kanelblomman och Sminkdosan. Vad sägs om det?

Till nästa vecka läser vi Psaltaren, vi låter det pågå under mars månad, jag fyller på med några betraktelser.

Bröllopet i Kana (Joh 2)

2010-03-02T12:47:00.002+01:00

Johannes predikar. Startar charmant i johannesprologen. Gud tar sin boning och tältar hos oss. Det är inkarnationens klara evangelium. Det första lärjungarna sedan frågar är ”Var bor du?” Den geografiska frågan: ”Hur hittar jag hem?” är sedan Johanni röda tråd. Därför tar han med oss på resan, han vet mycket väl att han inte är kronologisk, han kliver omkring i historien som det passar honom. Budskapet är ”Kom med och se!”

Men Johannes börjar ändå med undret i Kana:

De är på fest. Vinundret sker, Johannes summerar det som det första undret; Jesus visar sin härlighet och hans lärjungar trodde på honom. Gudsriket bryter in och väcker tro hos efterföljarna.

Jesu mor är mer drivande än Jesus, med dem går han sedan till Kafarnaum. Rörelsen från Galiléen till Jerusalem snabbsummeras av Johannes, i inledningen. Från landsbygden går han till centrum i norr; Kafarnaum, på norra stranden av Kinneret, Gennesarets sjö/Galileiska sjön, en korsväg; transporter från öster, långt bortifrån Kina och Indien, in mot centrum i det romerska riket. Där fanns en brännpunkt – ett handelscentrum – för världen samlad, men Jesu mission går till Jerusalem, mot det religiösa etablissemanget. Johannes driver sin tes, från början beskriva Jesu auktoritet; Jesus är Gud, sedan lägga ut detta tema med nedslag i Jerusalem (mycket Jerusalem), Samarien och i Galiléen. Det blir som scener för ett budskap. Efterhand, inte minst med det långa avskedstalet blir det orden som dominerar.

(2:23-25) Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.

Tro som svar på tecken, Gudsriket märks när det rör sig över jordytan.
Sedan kommer två meningar som man kan grunna länge på. Anförtrodde sig inte, kände dem alla, behövde inte höra någon vittna om människan. Och inkarnationens text: Han visste vad som fanns i människan.

Johannes är mycket summarisk. Vi – som inte är Jesus – behöver anförtro oss, känner inte alla, behöver höra vittnesbörden. Men Jesus är som om han samlar allt det mänskliga – därför är han Människan, och samtidigt Gud.

Till nästa vecka läser vi kap 3. Inkarnation förblir temat; Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand.

Vacker och smart

2010-02-26T11:34:00.001+01:00

Ester

Det är skrytfest i borgen i Susa. Xerxes har huset fullt av sina underlydande provinskungar (127 provinser), från Indien till Etiopien. Bland allt vackert som presenteras vill kungen visa upp sin vackra hustru, hon vägrar. Kungen frågar rådgivarna till råds ”de som visste vad stunden krävde” (1:13). Det leder till nya förordningar, den feministiska revolutionen trycks tillbaka.

Kungen skulle välja ny drottning, vackra flickor från hela riket fördes till kungens harem, bland dem var Ester, juden Mordokajs fosterdotter. Givetvis var hon den skönaste av dem alla, hon blev drottning.

Ett attentat mot kungen upptäcktes och det var Ester som räddade livet på Xerxes. Mordokaj vägrade att underkasta sig en av Xerxes upphöjd provinskung, Haman som blev vred och beslutade om att döda – förinta – alla judarna, en bestämd dag.

De utsatta klädde sig i säck och aska. Esters räddningsaktion är elegant, Haman går på pumpen.

Mordokaj upphöjs, blir ”vicekung” med tillgång till Xerxes sigill.

Räddningen, äran i behåll, firas i Purimfesten. Så blir händelserna i Susa en bild av hoppet, räddning undan förintelse.

Nästa vecka läser vi JOBs bok, en kamp med Meningen.

Ordet blev människa

2010-02-23T13:18:00.005+01:00

Johannes evangelium, kap 1 med Johannesprologen

Logos – Ordet. Redan här stöter vi problem, här finner också vi Johannes´ fokus. Logos betyder ordet, men förstås också som logik, kunskap, princip eller standard. Vi finner ordet ihop med vetenskapstermer: geologi, teologi, klimatologi… men också hos logopeden, som hjälper talet (Läran om eller kunskapen om).

Herakleitos, den grekiska filosofen, använder Logos för att tala om den mänskliga kunskapen och universums inneboende ordning. Hos Sokrates förekommer uttrycket mer i form av filosofi, det mänskliga tänkandet. Stoikerna däremot uppfattade den i mer upphöjd betydelse som universums själ.

I judisk och i kristen litteratur har ordet logos särskilt kommit att betyda Guds skapande och uppehållande ord, jfr begreppet Guds ord.

I Johannesprologen (Joh. 1:1-18) framställs Kristus som Guds logos som fanns hos Gud från begynnelsen och genom vilken allting har blivit till. Logos har till slut inkarnerats, det vill säga blivit människa ("kött") i Kristus.

Särskilt under de första kristna århundradena spelade tanken på Kristus som den preexistente och inkarnerade logos en stor roll, till exempel hos Justinus Martyren (logosteologi). Från 300-talet blev det vanligare att man i stället för logos talade om Sonen som den andra personen i Treenigheten, men ordet brukas även när man talar om den johanneiska teologin i Nya Testamentet.

Antitrinitarier lär att Logos inte är synonymt med Jesus och att Joh. 1:1 istället hänvisar till Guds sätt att uttrycka sig själv; hans anledning, syfte och planer, i synnerhet som de förts till handling. (från Wikipedia)

Hos retorikerna handlar det om en av tre delar i det goda talet; logos, ethos och pathos. (kunskap, etik/skäl och känsla)

Så – vad menade Johannes när han talade om Ordet/logos?

För mig har två dimensioner varit viktiga. Det ena (1) är parallellen till skapelseberättelsen, Gud sa sitt ”Bliv/varde” och jorden och allt skapat blev till. Gudsordet – fött i Guds tanke – är handling, materialiseras i det skapade. Guds avsikt blir till liv. På samma sätt som en konstnär har sina uttrycksmedel, som kan identifieras, är det med Gud. Det syns att det är Gud som ligger bakom, ja, mer än så, det finns något av Gud i det som finns, och vi kan så att säga gå bakvägen och finns Gud genom det som har skapats. Så var det då Gud valde att bli människa i Jesus Kristus.

Den andra (2) dimensionen är den totala identifikationen mellan Gud och Ordet/Sonen/Logos. Den är som elledningens kraft; identisk från turbinerna till elurtagen. Man kan bränna ihjäl sig på den, och den kan lysa min läslampa. Skapa dramatiska kortslutningar eller ladda min dators batterier. Ordet/Sonen/Logos är Gud, men identifierbar, sårbar, konkret och nära. Den påminner om Gud, för oss till Gud och är Gud.

De första fem versarna hos Johannes sammanfattar hela Skriften, och rymmer i allt väsentligt det som är kristen tros grund. Klipper vi samman de mest vitala versarna låter det så här:

(1-5) I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (14) Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (16-18) Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det här utsnittet kan du kopiera och trycka upp, memorera och leva i och av. Använd det som tolkningsnyckel för resten av Johannes, och i ditt kristna liv, när du bedömer predikningar och fattar dina beslut.

I Joh 1:43-50 har vi också Filippos geniala inbjudan då Natanael röjer sina tvivel: ”Följ med och se!”

Till nästa vecka läser vi Joh 2; bröllopet i Kana. Johannes går rätt på dramatiken med att konfrontera religiös skenhelighet i Jerusalem. Han satt ganska nöjd med sin prolog, i den hade han fångat essensen.

Jag befann mig i borgen i Susa (Nehemja)

2010-02-19T23:47:00.002+01:00

Nehemja börjar som en gammal riddarroman. ”Jag befann mig i borgen i Susa…”

Esra stod för den andliga återkomsten, står Nehemja för den politiska, men så enkelt är det inte.

Utgångsläget efter deportationen var hårt: Jerusalems mur är raserad och portarna nedbrända… Nehemja reser dit för ockupationskungens räkning. Det startar som ett fantastiskt kollektivbyggverk. Men entusiasmen var möjligen större än smartnessen. De hånas, bilderna är målande. Ah, låt dem bygga, det blir inget av det, de rasar nog när en räv skuttar upp på dem.

Som vanligt hade gnällspikarna problem med visionerna. De klagade på att bygget tog tid för annat. På 52 dagar var det gjort. Där firade de sedan Lövhyggohögtiden. I 9:5 och framåt får vi syndabekännelsen, återkopplingen till historien.

Boken slutar med bön och äreteckning över Nehemja; Min Gud, kom ihåg detta och räkna mig det till godo. (13:31)

Till nästa vecka läser vi Esters bok, nu är det intriger på högsta nivå.

De goda hamnarna

2010-02-16T18:03:00.002+01:00

Apostlagärningarna; Apg 27-28

Lukas reser med Paulus till Rom. Resan verkar oorganiserad, ungefär som en dåligt förberedd utvisning av flyktingar. Och det är i flyktingvatten de seglar. Lukas är troligen bara med i följet, via olika hamnar ger de sig iväg mot Rom.

De håller på att lida skeppsbrott söder om Italien, på väg upp i Adriatiska havet, men strandar på Malta där de infödda är vänliga mot dem.

I Rom samlar Paulus judarna, vill väl söka stöd och inte framstå som en sektmedlem. Men det slutar illa och Paulus skäller ut dem.

Under två år leder han sedan Missionen från Rom i husarrest.

(Troligen far han sedan till Spanien, men om det berättar inte Lukas.)

Apostlagärningarna är ett fantastiskt vittnesbörd om den unga kyrkans kamp, inne i sig själv, med människor av judisk tro, mot kommersiella krafter och inte minst övermakten.

Vi lever nu i Apostlagärningarnas förlängning. I varje stund, på varje plats är det vårt uppdrag att översätta och leva Gudsordet – Jesus Kristus i möte med världen.

Till nästa vecka skrider vi in i evangelierna. Vi börjar med Johannes och läser första kapitlet, där finns den s.k. Johannesprologen. Det kanske viktigaste avsnittet i hela Nya testamentet.

Riksinsamling för Jerusalem, Esra

2010-02-12T08:45:00.001+01:00

Riksinsamling för templet i Jerusalem. Den persiske kungen i Babylon – Kyros – återger det deporterade folket friheten och lovar stöd för att renovera det krigshärjade Jerusalem.

Det var den folkliga eliten som nu återvände, drygt 40 000 personer, en medelstor svensk kommun. Därtill 8000 djur och mängder av silver och guld.

Men det skedde inte utan lokalt motstånd, maktskifte hindrade dem.

Under Esras uppreses reformationen. Det är inte bara templet som byggs upp och renas. Också blandäktenskap upplöses och förbjuds. Det är idén om det rena folket som blir vägen till restaureringen av den drabbade nationen.

Till nästa vecka läser vi Nehemja. Det är parallellberättelsen. Nehemja har den politiska makten, Esra den religiösa.

Apg 21-26, Paulus inför den romerska rätten

2010-02-08T16:50:00.001+01:00

Paulus anklagas men hävdar sin rätt som romersk medborgare. Jesu uppståndelse är den centrala frågan, ständigt betonad i den unga kyrkan, där hamnar han också mitt i den judiska debatten mellan olika parter.

Konflikten mellan en del av judarna och den unga kyrkan skärps. Paulus anklagas och utber kommendantens löfte att få tala till det uppretade folket. I 22 får vi del av talet, Lukas står nedanför och antecknar.

Paulus tal är personligt. Han räddas i första fasen av sitt romerska medborgarskap, men överförs till Rådet. Frågan om uppståndelse i allmänhet, och Jesu uppståndelse i synnerhet kommer i centrum. Fariseer och saddukkeer hade olika uppfattningar. Inför Felix skärps kritiken och nu blir det tydligt att angreppsättet inriktar sig på att han splittrar judarna och tillhör i själva verket ”nasareernas sekt”, som sådan, med anknytning till Jesus från Nasaret (även om nasir också kan ges andra härledningar).

Två år blir Paulus kvar i tämligen fritt men skyddat boende. Felix ersattes av Festus. Och frågan blir aktuell igen.

Agrippa blir nästa instans.

Till nästa vecka läser vi ut Apostlagärningarna; Apg 27-28

2 Kung 18-25, Hiskia

2010-02-06T13:23:00.001+01:00

I 2 Kung 17 kulminerar förfallet och i konflikten mellan fiendelaxeln Assyrien-Egypten faller först Israel/Nordriket och sedan Juda rike till assyrierna genom oheliga allianser, inte minst med riktning mot Egypten. Den assyriska fångenskapen startar. Assyrierna gör som alla ockupationsmakter och flyttar sitt folk till området. Vart och ett av folkgrupperna dyrkade sina egna gudar. 2 Kung 17:41 tas som intäkt för de definitioner som fortsatte att följa folket i Samaria (då texten skrivs, men detsamma gällde som uppfattning även under Nya testamentets tid).

Med Hiskia (18) blir det bättre ordningar i Jerusalem. I 19:14 finns ett fantastiskt avsnitt där den assyriske kungen hotar Jerusalem, skryter över sina bedrifter, Hiskia går till templet och breder ut smädebrevet, för att dela det med Gud. Profeten bistår honom. Jesaja stora tema om ”rest som ska räddas”. Denna rest – shear – är ett starkt bibliskt tema, ”resten” räddas.

I 21 tar den unge Manasse vid som tolvåring, och en ny omgång förfall tar vid. Sonen Amon är inte bättre han.

I 22 samlas hela historien samman. Det är sannolikt under den här tiden som skrifterna samlas, verkligheten skrivs samman till den historia vid hittills följt. Det är liksom en första kulmen av den stolta judiska historien.

Det är Josia som är kung, från åtta års ålder och regerade tills han blev 39.

I vers 8 ”finner prästen Hilkia bokrullen med lagen”. Nu formas huvuddragen av den judiska tron. I kap. 23 reformeras gudstjänsten, men den egyptiske kungen blir Josias fall.

Stora skatteutbetalningar sker som ”gäld” till Egypten och först ses nog Babylon som räddning, men nya vedermödor väntar. Nebukadnessar lät föra bort eliten från Jerusalem. Efter förnyad konflikt utvidgas deportationen.

I Andra Krönikeboken (som är ett slags parallellberättelse till Kungaböckarna) skrivs avslutningsvis att folket ska återvända.

Denna berättelse fortsätter sedan i Esra. Vi läser den till nästa vecka, nu byggs templet upp och tron restaureras, Esra kommer och tar ledningen, Nehemja, som är nästa bok, blir ståthållare. Det finns ett slags kontinuitet med Hiskias reformation.

Apg 18-20 - Sadelmakaren

2010-02-02T17:53:00.002+01:00

Lite problematiskt är det att Paulus nu blivit sadelmakare, inte tältmakare. Är inte riktigt klar över om det är stor skillnad, jag menar man kanske gjorde både det ena och det andra. Tolkningen av lekman är dock densamma, och såväl sadeln som tältet tjänar sitt syfte som flexibel och rörlig – rörelsen märks.

Konfliktbilden är tydlig. Judarna drar sig inte ens från att dra sina konflikter till romersk domstol.

Den nya rörelsen hotar också kommersiella intressen. Apg 19.

I Apg 20 blir det nu ett vi – vi avseglade. Nu är det berättat med stor närvaro, en del av det som just berättats har samma närvaro, kanske var det någonstans i Mindre Asien som Lukas anslöt. Det är påfallande hur många gånger han använder ordet ”vi”. Han var verkligen angelägen.

Apg 21-26, Paulus anklagas men hävdar sin rätt som romersk medborgare. Jesu uppståndelse är den centrala frågan, ständigt betonad i den unga kyrkan, där hamnar han också mitt i den judiska debatten mellan olika parter.

Andra Kungaboken, kapitel 1-17

2010-01-29T16:15:00.001+01:00

I 2 Kung 2 får vi Elias himmelsfärd, sedan en lång rad av misslyckade kungar, fram till ockupationen från assyrierna och den första reformationen under Hiskia, från kapitel 18.

Till nästa vecka 2 Kung 18-25

Paulus stora tal i grekiska huvudstaden

2010-01-26T08:34:00.002+01:00

17:16-34 Paulus predikan i Aten

Paulus besöker Aten. Han börjar, eller utgår, som vanligt från synagogan. I varje ny stad blir det ett brohuvud och den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Många kommer till tro och utgör sedan den bas som församlingen byggs utav. Men i Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen.

Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker kan han vänta respekt från åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, med inskriptionen ”Åt en okänd Gud.” Ett praktiskt ”reservaltare” om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. ”Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er”, säger han. Sedan tar han punkt 2: Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera ”en av era egna skalder” och säger ”i honom är det som vi lever, rör oss och är till.”

Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt 3, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.

Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den extremet framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse.

Några kom till tro.

Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.

Så är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” tid, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap.

Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen till brevet talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.

Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så manbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades in i den missionerande kyrkans tro.

Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?

Till nästa vecka läser vi vidare; kap 18-20

OS i profetkamp - Elia vs Baalsprofeterna

2010-01-22T13:57:00.001+01:00

I 17:e kapitlet träder gudsmannen Elia in på scenen..

”Bryt upp…” (17:3)

En änka i Sidon får uppleva Herrens välsignelse i torkans och hungerns tid.

Vi får den väldiga uppgörelsen mellan Baalsprofeterna och Elia.

Från 19:11 får vi följa Elias möte med Herren mitt i sin egen flykt och rädsla. Herren kom som en susning…

Elisa blir Elias lärjunge.

I slutet av 1 boken får vi en intressant uppgörelse mellan profeterna och frågan om vem som bär sanningens ande.

Till nästa vecka läser vi 2 Kung 1-17