Har ni tänkt på att vi säger mycket i kyrkan: Ett är nödvändigt. Vem som helst kan bli frälst. Jesus är svaret. Gud hör bön. Trons kraft. Jesus hjälper. För den som tror samverkar allt till det bästa. Den Gud älskar lyckan får.
Vad menar vi? Vad betyder orden? Har vi – har ens vi – försökt förstå vad vi säger?
Ett är nödvändigt. Vem kan man säga det till? Till den sörjande? Till mig som nyss upplevt att hustrun vill skiljas? Till den hungrige? Till den som gått vilse? Till 10 miljoner hemlösa i Pakistan? Jesus är svaret – Gud hör bön!
Samtidigt som vi kanske tycker att detta sticker i ögonen tror jag inte någon av oss skulle säga; det är inte sant. Så är det inte. Det vore som att ställa sig på kanten till den stora oceanen och säga: Sluta gunga! Stoppa dina strömmar! Torka ut! Den väldiga kraften av mångtusenårigt vatten rubbar vi inte. Men vad betyder: Ett är nödvändigt?
Jag har haft en ny anledning att fundera över detta under de senaste veckornas intensiva och chockartade trauma i mitt liv. Den sätter fru, hus, bil, båt i ett sammanhang. Vad är själva kärnan i mitt liv? Vad är det som finns kvar när allt annat brister? Hur värderar jag det i förhållande till allt annat som styr och ställer i mitt liv?
John Wesley lär ha sagt att han önskade han var mannen av en enda bok. Detta säger författaren och förläggaren John Wesley. Kanske var det så att han faktiskt levde av inkomsterna från sin bokförsäljning. Det var böckerna som gav honom brödet på bordet. Mannen av en enda bok. Ett är nödvändigt.
Jag tror att vi har ett grundläggande problem att göra upp med. Och det återfinns i hela Bibeln. Förhållandet mellan det materiellt goda och det som till slut återstår när allt annat förlorat sin kraft att skänka oss liv.
Tänk nu på allt som vi lägger i den materiella vågskålen: Livet, hälsan, familj, vänner, hem, bil, allt vad vi äger; teveapparat, dator, telefon, (i många fall i plural), möbler, tvättmaskin och diskmaskin, vispar och kastruller, öppna garderoben, kika i förråden…
Lyssna sedan till orden: Ett är nödvändigt.
Vad eller vem skulle du ta med dig till en öde ö? Med vad brister din sträng till livet? Ett är nödvändigt.
Livet med Gud mäts i en annan skala. Så under vilket paradigm lever vi? Kanske är det den mest dramatiska frågan för oss. I vilken av vågskålarna lägger vi vår tillit?
Boken om Job är kanske den starkaste vittnesbäraren i dessa frågor. Job var välsignad med allt. I allt en framgångsrik man. En man om vilken man kunde säga att han hade allt. Han utsattes för de andliga krafternas experiment. Mer som litteratur än som livsbiografi. Han fråntogs allt, allt utom livet. Vardagen märktes av saknaden, inte ens hälsan stod honom bi. I boken samtalar han med vännerna. De tar på sig att förklara Jobs öde. Själv anklagar Job Gud: Varför drabbar du mig med livets avigsidor? frågar Job. Boken ger inga enkla svar. Konstaterar närmast att Job och Gud spelar i olika divisioner. Nöj dig – Job – med att vara människa. Jag åtar mig att vara Gud, säger Gud. (Var var du när jag skapade? Möjligen är slutet av boken en black om foten på själva budskapet, Jobs liv återställs också i materiellt hänseende.)
Hela Bibeln, inte minst Psaltaren, är fylld av frågan ”Varför går det så bra för den ogudaktige?” Finns det en rättvisa? Anknytningspunkten är de varma orden från Jesus: ”Finn vila för din själ?”
Men visst finns där en nästan kantstött motsägelse i de korta raderna som är dagens evangelium ”Ta på er mitt ok, och lär av mig, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda lätt.” Det låter som om Jesus talar tröstande, men gör han det?
Jag skulle tro att ett ok kännetecknas av två saker: Tunga bördor som ska bäras och att det skaver. En enorm laddning och motsägelse ligger i Jesu bild, och inte bara i orden, utan också i själva uppdraget att vara Jesus. ”Ta på er mitt ok.”
Det är lite festligt att ni vi läser det stannar vi gärna vid de sista orden: ”Mitt ok är skonsamt och min börda lätt” men hastar över de första ”Ta på er mitt ok…”
Jag tror inte att jag behöver vara särskilt utförlig då jag påminner om Jesu livsresa; flykting, hånad, ifrågasatt, ansatt av kritiska förföljare, omgiven av tvivlare och förnekare, ensam, utlämnad, korsfäst… ”Ta på er mitt ok…”
Skojade han? Man kan inte utesluta det. Det finns ett antal så bjärta bibliska bilder att man i vart fall måste pröva tanken på ironi. Ironin kännetecknas av en skarp kärna av sanning, men tillvriden så att den går att skratta åt. Senapskornet är ett sådant, mannen som sådde slarvigt och fröna föll hittan och dittan, eller när Jesus ordgnabbas med Judas om prioriteringar och säger ”de fattiga har ni alltid ibland er…” Och så nu detta ok.
Vad hörde de som hörde Jesus? Ordens bokstav, eller ett sammanhang som öppnade dammluckorna in i själens djup och mörka natt?
Snarare handlar det nog om själva grundvärdet. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag skänka er vila.” Jesus inbjuder inte till förenkling. Det finns, tror jag, inget banalt hos Jesus, men en hållning till livet som inte alltid bor granne med oss. Jesus inbjuder de slitna, inte till vilohemmet. Men till en omprövning – ett nytt fokus.
Nyckelorden är ”ta på er mitt ok”.
De som lyssnade då visste bara en bråkdel av vad vi vet. De hade inte vandrat upp till Jerusalem, sett korset, hört hånet. Ändå tror jag inte att någon hörde Jesus sälja ett ”quick fix” – en livsförenkling.
Det är Jobskunskapen som återkommer; var var du då Jag skapade? Eller söndagens tema: ”Ett är nödvändigt”. Bara i begränsad omfattning är kristen tro en problemlösare, sällan en materiell återställare, den raderar inte tidens tand som gnager på vår kropp. Men den skapar nytt fokus.
”Ni ska finna vila för er själ” – säger Jesus. I sommar har vi ägnat oss ett tema som hade rubriken från Markusevangeliet ”Gud är större än mitt hjärta…” De är båda släkt med Jobs bok och den djupa visdom som livet bär.
Kanske är det här som musslan låter sig öppnas. Det är inte vardagens möda som sveps undan. Vi ska akta oss för att banalisera. Men ett nytt fokus blir synligt. Vi ska akta oss om inte vi gör det tydligt. Jesu vandring indikerar stigen, vi vet att den ledde till döden.
/Men vi vet mer. Det var den som ledde till Livet.