från min bok TALA OM JESUS - om postkristendomska
De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra benet – stödjebenet – i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret. Nya testamentets ord, formspråk och tydningar är på ett sätt i kontinuitet med den judiska kontexten och samtidigt ett tydligt nyspråk. De flesta sammanhang som skildras tar sin tydliga utgångspunkt i den judiska myllan.
Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Den avser att pre-sentera kristen tro utan referenser till Skrifterna och den judiska historien.
Med Paulus, delar vi frågan: Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?
Vad predikade de första predikanterna?
Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början återberättas det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med Paulus, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).
När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Det första ledordet är Guds rike.
Den första predikan som Lukas sedan berättar om i Apostla-gärningarna är Petri predikan på Pingstdagen. Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel och anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutelsen, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.
Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som san-nolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.
Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.
Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet dödade ni. Genom tron på hans namn kan ni bli räddade.
Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?
Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)
Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom, detta är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt hade att utgå ifrån.
Paulus predikan i Aten
Paulus besöker Aten. Han startar som vanligt i synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Blir de väl mottagna där utgör den sedan bas, avisas man går man utanför kretsen av judar. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.
Paulus steg fram inför areopagen och sade: Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.
När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.
Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.
En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.
När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:
"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."
Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker visar han att han respekterar åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, det med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Första punkten är alltså den klassiska lokala anknytningen. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.
Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den ex-tremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse. Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.
Med den är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap. Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen i brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så fruktbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, drog in människorna i den missionerande kyrkans tro.
Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?
Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?
Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen.
Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.
Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss. De centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse.
Men vad är det vi kommunicerar, och hur gör vi det på ett sätt som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot och blir till liv i människors erfarenhet.
Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.
Vilka slutsatser kan vi då dra?
Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.
Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.
Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.
Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.
Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.
Markusevangeliet brukar ju användas som ett annat exempel på försök att presentera evangeliet för icke-judar och människorna utan direkt bakgrund i den judiska tron. Lukas hade kanske liknande ambitioner, Johannes tar ett delvis eget grepp.
Vi saknar verkligen inte vare sig förebilder eller exempel. Men kyrkan har strömlinjeformats att stanna för de betoningar som en gång gjordes i en bestämd historisk situation, med väl definierade fiender eller heretiker.
De motstående bilderna har inte slutat att figurera, men är delvis nya, tar andra utgångspunkter. Hur möter vi dem?
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
torsdag 31 mars 2011
måndag 21 mars 2011
Kap 4. Orden
Från min bok om postkristendomska
Ord har laddning. Laddningen förändras över tid. Vi ser det tydligt när vi återvänder till tidigare Bibelöversättningar. Vi som vant oss vid den gamla texten kan ibland ha svårigheter med att överge de gamla kära och bekanta uttrycken. För oss har de en mening. Men om inte den meningen längre kommuniceras, vad har vi då? Wittgenstein, filosofen, menade att ord ibland måste plockas ut ur språket, rengöras och sedan åter sättas i cirkulation. Postkristendomska – kyrkans nya språk – handlar om det.
Detta avsnitt prövar en del av kyrkans ord, och ser på dess komplexitet, den förkunskap och bakgrund som kommer med be-greppen. Jesus har själv ett intressant resonemang när han måste försvara sig mot kritiken att inte han och lärjungarna lever ett lika asketiskt liv som Johannes och hans lärjungar. Jesus säger enligt Matteusevangeliet: "Man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar" , men i Lukas evangelium tillfogas ytterligare en mening: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”
Vi hamnar, eller kommer att hamna i, situationer där de gamla orden och uttrycken omhuldas av kyrkans folk, de som har Bibeln och traditionen i blodet, och de som senare söker sig in i gemenskapen med annan, icke-kristen, bakgrund riskerar att lämnas utanför.
Centrala kristna begrepp som synd, frälsning, omvändelse, bot, bättring, försoning, nåd, andedop, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse är inte bara snåriga filosofiska konstruktioner, de bygger också på en Guds- och världsbild som kanske inte alls svarar mot människors grundläggande värderingar och perspektiv på tillvaron.
Många begrepp bygger på förståelsen av Gud som alltings centrum. Denna bild är ett faktum i kristen, och judisk tro, men är inte längre allmängods. För att kommunicera evangeliets verklighetsbild kan vi inte bara se till ”den rätta läran” utan måste också värdera de bilder människor själva kommer med. Om Gud i gammal kristen kultur kan sägas vara axiomet – i Gud är det som vi lever, rör oss och är till – är det idag en mer mångtydig bild; man kan tänka sig en tillvaro utan Gud, kanske olika gudar, människan har förstorats upp till att vara alltings mått (och mitt) och Sanningen har relativiserats.
Låt oss, för att ytterligare konkretisera detta, titta på några centrala begrepp i vår tro: Omvändelse, bön, ordet nåd, himmel och försoning.
OMVÄNDELSE: Internt har vi flera begrepp för omvändelse: frälsta, pånyttfödda, rättfärdiggjorda, troende kristna, bot, bättring, syndabefrielse… I kyrkans första hundra år anknöt dessa ord till den bild som kulturkristendomen lärt oss. De betyder att vi kommer tillkorta inför Gud, vi går inte Guds ärenden, vi tjänar Djävulen. I den lutherska kontexten har människor lärt sig orden: Jag fattig syndig människa… En människa kunde dra slutsatsen av sitt usla liv och i ljuset av kyrkans ord, inte minst väckelserörelsens församling, kunde en väg stakas ut till ett annat liv. Synd – skuld och skam hänger samman.
Idag är skam något helt annat. Skuld existerar enbart med anknytning till miljöskuld, eller i ekonomiska termer. Människor kan fortfarande känna brister, men det handlar då mer om att inte duga, inte se bra ut, inte räknas med. Det utvecklas inte i någon naturlig mening till en skuld som relaterar till Gud.
Omvändelse i betydelsen korrigerat liv är en helt annan sak. Det finns fortfarande ett värde i begreppet, men anknyter mer till de stora frågorna om fattigdomen i världen, livsstilsfrågor som knyter ihop oss med miljöskulden och klimathotet. Gud står inte för den individuella lösningen på mitt, eller mänsklighetens pro-blem.
Begreppet BÖN följer ett delvis annat mönster. Aftonbön och t.ex. bön om välsignelse över maten var en utbredd företeelse. I skolan fanns morgonbön. Bön – vet vi som kristna – är ett komplext fenomen som vi ytterst beskriver som vårt umgänge med Gud. Bönen är relationell. Bön och Bibel hänger samman – relationen gör oss bekanta med Guds hjärta, vi andas Gud.
Men bön i mer allmän mening, och där krisen slår till, är en renodlad räddningsplanka, sista utvägen. Man kan se små knäckar i den stora SOM-undersökningens statistik vid t.ex. Estoniakatastrofen - kris föder religiositet. Vi kan kalla det halmstråteologi. Så har det sett ut genom historien. Vid förra sekelskiftet drev en kometskräck på rörelsen till kyrkan. Men vad föder detta synsätt? Gud som fixaren, undergöraren, Den Stora Föräldern? Hur ser sambandet ut mellan kris- och räddarteologin och relationsteologin? Eller – kan vi fråga oss – ska vi medverka till denna i grunden rätt banala Gudsbild?
Ett annat område kommer med ordet NÅD. Det anknyter till omvändelsefrågan, men är komplicerat på det sättet att det rymmer en hel räcka av förutsättningar som ytterst knyter an till juridisk tolkningsanalys, det som var den stora försoningsstriden i ung missionskyrklighet, och ett klassiskt utformat system där distansen mellan Gud och människan betonades mer än närheten. Är man inte dömd (eller känner sig dömd) behöver man ingen nåd. Om Gud är aktör på en ”marknad” är det helt andra begrepp som ryms i den då aktuella världsbilden.
Vi rör oss alltså med begrepp som dels bygger på en lång rad av analyser och konfrontationer genom kyrkans historia och dels sådana som kommer ur en världsbild som kanske inte längre är vare sig relevant eller kommunicerar det som Bibeln faktiskt talar om.
Liknande är det med begreppet HIMMEL. Dels har vi det i samband med förståelsen av Guds rike, eller himmelriket. Men där finns också hela den teologi som följer av eskatologin och det kristna hoppet. I tider av stor fattigdom eller ofärd var naturligtvis himmelstemat något som anknöt till människors knapphet. Det var inte svårt att kontrastera sin egen belägenhet med en himmel – med gator av guld. Det var ungefär som för hebréerna som, då de var slavar i Egypten, längtade efter det egna landet och en situation som bjöd närmast arbetsfri försörjning; Landet som flyter av mjölk och honung. Mjölken från de vilda getterna och fåren, honung av vilda bin. Landet var som ett sprängfyllt skafferi, överlevnaden var möjlig utan slavdrivarnas piskor.
Men i evangeliet är himlen symbolordet för fullhetens rike, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Nu ser vi dunkelt som i en spegel… Väckelsens himmelska sånger sjungs ur erfarenheten av fattiglivet. Men vilka bilder gör sig människor idag? Kanske är himlen i deras drömmar en tid utan stress och press, om alls det finns rum för himlar? Det är också anmärkningsvärt att vi fortsätter att tala om himlen som om det är en plats. Det kan knappast sägas uttrycka så värst mycket teologisk reflektion.
Om inte Gud uppfattas som en realitet, och inte livet levs ur Guds hand, måste vi till och med fundera över attraktiviteten i något så centralt som evigheten och himlen. Allt behöver återpresenteras.
Med ordet FÖRSONING kommer åter frågan om Gudsrelationen i fokus. Straff och befrielse från straff är inga givna bilder för den moderna människan. Också vi måste fundera över vad som är det verkliga, reella innehållet, i dessa ord. Vi måste både fundera över frälsningen i dem, och den realitet den möter hos moderna människor med deras (vår?) världsbild.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och vilka medvetna uttryck vår tro får i människors ögon.
Vilket innehåll har orden? Vad är omistlig kristendom? Hur nutyds dessa begrepp in i den världsbild som människor har?
Det handlar, som jag ser det, både om att tvätta orden, sätta dem i cirkulation i en ny tid, men det kan också handla om omprövning och betoningar av den tro som kanske skärptes i en alldeles speciell kontext och som nu måste slipas för en ny värld, möta nya tankar och utmaningar. Förenklingar och banaliseringar gröper ur orden. Detta är ett slags teologiskt och lexikalt arbete. I slutet av den här skriften redogör jag för en del av de predikningar som jag har hållit under sommaren 2010 där jag har försökt undvika den klassiska terminologin men predikat ett centralt evangelium. På motsvarande sätt rensade jag i psalmboken och inte många psalmer kunde användas om de i förväg laddade orden skulle undvikas.
Jag tror inte att vi den här vägen ”vänder trenden”. Det avgörande är, har alltid varit och kommer att förbli, hur Jesu lärjungar lever evangeliet troget och i vad mån människorna som kommer i kontakt med oss får syn på Jesus. Men processen i sig ger också oss anledning att återbesöka teologins grundbegrepp och låta dem lysa över vår tro och ge oss en spegel för våra ord om vårt hopp.
Ord har laddning. Laddningen förändras över tid. Vi ser det tydligt när vi återvänder till tidigare Bibelöversättningar. Vi som vant oss vid den gamla texten kan ibland ha svårigheter med att överge de gamla kära och bekanta uttrycken. För oss har de en mening. Men om inte den meningen längre kommuniceras, vad har vi då? Wittgenstein, filosofen, menade att ord ibland måste plockas ut ur språket, rengöras och sedan åter sättas i cirkulation. Postkristendomska – kyrkans nya språk – handlar om det.
Detta avsnitt prövar en del av kyrkans ord, och ser på dess komplexitet, den förkunskap och bakgrund som kommer med be-greppen. Jesus har själv ett intressant resonemang när han måste försvara sig mot kritiken att inte han och lärjungarna lever ett lika asketiskt liv som Johannes och hans lärjungar. Jesus säger enligt Matteusevangeliet: "Man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar" , men i Lukas evangelium tillfogas ytterligare en mening: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”
Vi hamnar, eller kommer att hamna i, situationer där de gamla orden och uttrycken omhuldas av kyrkans folk, de som har Bibeln och traditionen i blodet, och de som senare söker sig in i gemenskapen med annan, icke-kristen, bakgrund riskerar att lämnas utanför.
Centrala kristna begrepp som synd, frälsning, omvändelse, bot, bättring, försoning, nåd, andedop, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse är inte bara snåriga filosofiska konstruktioner, de bygger också på en Guds- och världsbild som kanske inte alls svarar mot människors grundläggande värderingar och perspektiv på tillvaron.
Många begrepp bygger på förståelsen av Gud som alltings centrum. Denna bild är ett faktum i kristen, och judisk tro, men är inte längre allmängods. För att kommunicera evangeliets verklighetsbild kan vi inte bara se till ”den rätta läran” utan måste också värdera de bilder människor själva kommer med. Om Gud i gammal kristen kultur kan sägas vara axiomet – i Gud är det som vi lever, rör oss och är till – är det idag en mer mångtydig bild; man kan tänka sig en tillvaro utan Gud, kanske olika gudar, människan har förstorats upp till att vara alltings mått (och mitt) och Sanningen har relativiserats.
Låt oss, för att ytterligare konkretisera detta, titta på några centrala begrepp i vår tro: Omvändelse, bön, ordet nåd, himmel och försoning.
OMVÄNDELSE: Internt har vi flera begrepp för omvändelse: frälsta, pånyttfödda, rättfärdiggjorda, troende kristna, bot, bättring, syndabefrielse… I kyrkans första hundra år anknöt dessa ord till den bild som kulturkristendomen lärt oss. De betyder att vi kommer tillkorta inför Gud, vi går inte Guds ärenden, vi tjänar Djävulen. I den lutherska kontexten har människor lärt sig orden: Jag fattig syndig människa… En människa kunde dra slutsatsen av sitt usla liv och i ljuset av kyrkans ord, inte minst väckelserörelsens församling, kunde en väg stakas ut till ett annat liv. Synd – skuld och skam hänger samman.
Idag är skam något helt annat. Skuld existerar enbart med anknytning till miljöskuld, eller i ekonomiska termer. Människor kan fortfarande känna brister, men det handlar då mer om att inte duga, inte se bra ut, inte räknas med. Det utvecklas inte i någon naturlig mening till en skuld som relaterar till Gud.
Omvändelse i betydelsen korrigerat liv är en helt annan sak. Det finns fortfarande ett värde i begreppet, men anknyter mer till de stora frågorna om fattigdomen i världen, livsstilsfrågor som knyter ihop oss med miljöskulden och klimathotet. Gud står inte för den individuella lösningen på mitt, eller mänsklighetens pro-blem.
Begreppet BÖN följer ett delvis annat mönster. Aftonbön och t.ex. bön om välsignelse över maten var en utbredd företeelse. I skolan fanns morgonbön. Bön – vet vi som kristna – är ett komplext fenomen som vi ytterst beskriver som vårt umgänge med Gud. Bönen är relationell. Bön och Bibel hänger samman – relationen gör oss bekanta med Guds hjärta, vi andas Gud.
Men bön i mer allmän mening, och där krisen slår till, är en renodlad räddningsplanka, sista utvägen. Man kan se små knäckar i den stora SOM-undersökningens statistik vid t.ex. Estoniakatastrofen - kris föder religiositet. Vi kan kalla det halmstråteologi. Så har det sett ut genom historien. Vid förra sekelskiftet drev en kometskräck på rörelsen till kyrkan. Men vad föder detta synsätt? Gud som fixaren, undergöraren, Den Stora Föräldern? Hur ser sambandet ut mellan kris- och räddarteologin och relationsteologin? Eller – kan vi fråga oss – ska vi medverka till denna i grunden rätt banala Gudsbild?
Ett annat område kommer med ordet NÅD. Det anknyter till omvändelsefrågan, men är komplicerat på det sättet att det rymmer en hel räcka av förutsättningar som ytterst knyter an till juridisk tolkningsanalys, det som var den stora försoningsstriden i ung missionskyrklighet, och ett klassiskt utformat system där distansen mellan Gud och människan betonades mer än närheten. Är man inte dömd (eller känner sig dömd) behöver man ingen nåd. Om Gud är aktör på en ”marknad” är det helt andra begrepp som ryms i den då aktuella världsbilden.
Vi rör oss alltså med begrepp som dels bygger på en lång rad av analyser och konfrontationer genom kyrkans historia och dels sådana som kommer ur en världsbild som kanske inte längre är vare sig relevant eller kommunicerar det som Bibeln faktiskt talar om.
Liknande är det med begreppet HIMMEL. Dels har vi det i samband med förståelsen av Guds rike, eller himmelriket. Men där finns också hela den teologi som följer av eskatologin och det kristna hoppet. I tider av stor fattigdom eller ofärd var naturligtvis himmelstemat något som anknöt till människors knapphet. Det var inte svårt att kontrastera sin egen belägenhet med en himmel – med gator av guld. Det var ungefär som för hebréerna som, då de var slavar i Egypten, längtade efter det egna landet och en situation som bjöd närmast arbetsfri försörjning; Landet som flyter av mjölk och honung. Mjölken från de vilda getterna och fåren, honung av vilda bin. Landet var som ett sprängfyllt skafferi, överlevnaden var möjlig utan slavdrivarnas piskor.
Men i evangeliet är himlen symbolordet för fullhetens rike, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Nu ser vi dunkelt som i en spegel… Väckelsens himmelska sånger sjungs ur erfarenheten av fattiglivet. Men vilka bilder gör sig människor idag? Kanske är himlen i deras drömmar en tid utan stress och press, om alls det finns rum för himlar? Det är också anmärkningsvärt att vi fortsätter att tala om himlen som om det är en plats. Det kan knappast sägas uttrycka så värst mycket teologisk reflektion.
Om inte Gud uppfattas som en realitet, och inte livet levs ur Guds hand, måste vi till och med fundera över attraktiviteten i något så centralt som evigheten och himlen. Allt behöver återpresenteras.
Med ordet FÖRSONING kommer åter frågan om Gudsrelationen i fokus. Straff och befrielse från straff är inga givna bilder för den moderna människan. Också vi måste fundera över vad som är det verkliga, reella innehållet, i dessa ord. Vi måste både fundera över frälsningen i dem, och den realitet den möter hos moderna människor med deras (vår?) världsbild.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och vilka medvetna uttryck vår tro får i människors ögon.
Vilket innehåll har orden? Vad är omistlig kristendom? Hur nutyds dessa begrepp in i den världsbild som människor har?
Det handlar, som jag ser det, både om att tvätta orden, sätta dem i cirkulation i en ny tid, men det kan också handla om omprövning och betoningar av den tro som kanske skärptes i en alldeles speciell kontext och som nu måste slipas för en ny värld, möta nya tankar och utmaningar. Förenklingar och banaliseringar gröper ur orden. Detta är ett slags teologiskt och lexikalt arbete. I slutet av den här skriften redogör jag för en del av de predikningar som jag har hållit under sommaren 2010 där jag har försökt undvika den klassiska terminologin men predikat ett centralt evangelium. På motsvarande sätt rensade jag i psalmboken och inte många psalmer kunde användas om de i förväg laddade orden skulle undvikas.
Jag tror inte att vi den här vägen ”vänder trenden”. Det avgörande är, har alltid varit och kommer att förbli, hur Jesu lärjungar lever evangeliet troget och i vad mån människorna som kommer i kontakt med oss får syn på Jesus. Men processen i sig ger också oss anledning att återbesöka teologins grundbegrepp och låta dem lysa över vår tro och ge oss en spegel för våra ord om vårt hopp.
tisdag 15 mars 2011
Kap 3. Det postsekulära landskapet
forts från min bok Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.
Vi har, menar jag, en ny situation. Kyrkan har – på gott och ont – förlorat greppet. Vi står i en ny situation där vi kan möta människor på djupet av sin existens, men måste göra en rejäl djupdykning för reflektionen kring hur vi själva tänker och hur människor uppfattar orden om vår allra heligaste tro.
Kommunikationen
Per Schlingman, den dåvarande moderata partisekreteraren talade om olika kommunikationsvägar för ett politiskt parti. Han menade att det finns tre olika ingångar då man väljer strategi:
• Ideologiskt baserad – vi har ett budskap
• Kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det
• Säljbaserad – vi har något du behöver
Han menade att alternativ ett och tre är den traditionella politiska strategin, men ansåg att de nya svenska moderaterna valde det andra angreppssättet: kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det. Han menade att detta var ett avgörande strategiskt beslut för partiets valframgång i valet 2006. Jag tror att han har rätt och menar att det finns anledning för oss i kyrkan att fundera över vårt perspektiv.
Jag tror att världen fortfarande är mottagare av tilltalet från himlen och kärleken från Gud. Vi ser in i Guds ansikte och har att tyda det i vår tid. Vi är Guds mission, jag tror inte att Sändaren/Uppdragsgivaren är problemet, men frågan om hur vi gestaltar evangelium idag, hur lever vi det, hur blir vi autentisk Jesusrörelse i vår tid? Det är vår verkliga utmaning.
Bibeln är den urkälla ur vilken erfarenheterna av Gud oförtrutet rinner fram genom årtusendena. Men dessa erfarenheter måste läsas, tolkas, tydas och rubba cirklar i varje ny tid. Det måste dessutom göras av varje ny generation. Det är sådana ”konfrontationssprång” som har förändrat och förnyat gudsfolket genom århundraden. Om det berättar Bibeln själv; Jeremias reformation och återvändandet till rötterna, Josia, profeternas tydning, kanske Johannes döparen… Det är en never-ending story om återupptäckande.
Vi ska nuformulera Guds glada budskap.
Människorna
Magnus Hagevi har i sin forskning pekat på hur fyrtiotalisterna bröt med det urgamla kristna monopolkulturarvet, som en effekt av såväl sekularisering, politisering och pluralisering i allmänhet. Den unga generationen, från fyrtiotalisternas barn och framåt, är religiöst neutral, saknar i huvudsak både förkunskaper och fördomar om kristen tro och de klassiska kulturinslag som byggt vår civilisation. Deras bakgrund är mindre en rigid kyrklig kultur, med normer som kan ifrågasättas, och mer en utslätad värdegrund där det saknas något att ta spjärn emot.
Det är detta grundläge vi nu har att förhålla oss till. Jag talar alltså om det som en postkristendomsk era, eller om den postsekulära tiden. Den gamla enhetskulturen har gett vika och det är svårt att definiera vad vi nu har. Språk, och former i våra kyrkliga traditioner har i hög grad formats in en ”kristen värld” och fungerar inte självklart i den postkristna eran. Pluralismen, relativismen och ett vetenskapligt prövande förhållningssätt dominerar sekularisterna men deras barn – de postsekulära – kan komma att söka en mer välorienterad och balanserad värdeskala.
Religiös analfabetism ska inte blandas samman med andligt ointresse, men mer av marknadens värderingar slår in i människors synsätt också på institutionaliserad religion. Det är i huvudsak neutralt vilken kyrka vi talar om. Det nedärvda ”lillasysters”-syndromet, där vi är Svenska kyrkans småsyskon, är i stort sett inte relevant. Fördomarna – som lever kvar – är vare sig större eller mindre mot ”frikyrkan”, och okunskapen är lika monumental i förhållande till alla samfund.
I Gemensam Framtids arbete för en ny kyrka publicerades skriften Vägen vidare. Där finns en niopunkts summering av ”världsläget”. Det är en bra analys, från den går det att föra verk-ligt bra samtal. Den rymmer ett försök att beskriva vår tid. Allt kan ifrågasättas, men den ger en god utgångspunkt för ett samtal som kan gå på djupet.
Vägen vidare pekar på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:
1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?
2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?
3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.
4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebran-schen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?
5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nu-tidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?
6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro efter-som man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relatio-ner och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?
7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?
8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är satt under omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?
9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?
Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?
Svenskarnas religiositet
Människor i Sverige beskrivs i den landsomfattande långa mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet enligt följande:
• 10 % kan anses var kristna, kyrkligt aktiva, i någon mening
• 16-30 % därutöver är på något sätt kulturkristna, går till kyrkan någon gång under ett år, kanske på de stora helgerna, men säger sig inte be
• 6-8 % har rötter i länder med annan kulturreligion, främst is-lam
• 8-10 % är privatreligiösa, och
• 10-15 % menar sig vara ateister
• Återstår 27-48 % som inte alls förhåller sig till religion
Tio procent besöker ett religiöst möte varje månad, 50 % har aldrig gått dit. Sällanbesökarna har minskat från 40 % (år 1987) till 34 % (år 2000). För uppemot 90 procent är kyrkan i grunden en alltmer främmande värld.
Samtidigt är kulturens makt stark. Det är alldeles för tidigt att basunera ut kristendomens död. Ännu döps över 60 % av svenska barn i Svenska kyrkan. 33 % konfirmeras (Sveriges största tonårsrörelse vid sidan av den svenska skolan), nästan 50 % av vigslarna sker i Svenska kyrkan och över 80 % av de avlidna begravs av kyrkan.
Medlemstalet i Svenska kyrkan har dock minskat från 95 % 1972 till 74 % 2007 av svenska folket. Och, som vi sett, den aktiva relationen till Svenska kyrkan, också andra kyrkor, minskar, och innebär att färre än 10 % i mera klassisk mening kan betraktas som kyrkligt aktiva .
Vi har, menar jag, en ny situation. Kyrkan har – på gott och ont – förlorat greppet. Vi står i en ny situation där vi kan möta människor på djupet av sin existens, men måste göra en rejäl djupdykning för reflektionen kring hur vi själva tänker och hur människor uppfattar orden om vår allra heligaste tro.
Kommunikationen
Per Schlingman, den dåvarande moderata partisekreteraren talade om olika kommunikationsvägar för ett politiskt parti. Han menade att det finns tre olika ingångar då man väljer strategi:
• Ideologiskt baserad – vi har ett budskap
• Kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det
• Säljbaserad – vi har något du behöver
Han menade att alternativ ett och tre är den traditionella politiska strategin, men ansåg att de nya svenska moderaterna valde det andra angreppssättet: kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det. Han menade att detta var ett avgörande strategiskt beslut för partiets valframgång i valet 2006. Jag tror att han har rätt och menar att det finns anledning för oss i kyrkan att fundera över vårt perspektiv.
Jag tror att världen fortfarande är mottagare av tilltalet från himlen och kärleken från Gud. Vi ser in i Guds ansikte och har att tyda det i vår tid. Vi är Guds mission, jag tror inte att Sändaren/Uppdragsgivaren är problemet, men frågan om hur vi gestaltar evangelium idag, hur lever vi det, hur blir vi autentisk Jesusrörelse i vår tid? Det är vår verkliga utmaning.
Bibeln är den urkälla ur vilken erfarenheterna av Gud oförtrutet rinner fram genom årtusendena. Men dessa erfarenheter måste läsas, tolkas, tydas och rubba cirklar i varje ny tid. Det måste dessutom göras av varje ny generation. Det är sådana ”konfrontationssprång” som har förändrat och förnyat gudsfolket genom århundraden. Om det berättar Bibeln själv; Jeremias reformation och återvändandet till rötterna, Josia, profeternas tydning, kanske Johannes döparen… Det är en never-ending story om återupptäckande.
Vi ska nuformulera Guds glada budskap.
Människorna
Magnus Hagevi har i sin forskning pekat på hur fyrtiotalisterna bröt med det urgamla kristna monopolkulturarvet, som en effekt av såväl sekularisering, politisering och pluralisering i allmänhet. Den unga generationen, från fyrtiotalisternas barn och framåt, är religiöst neutral, saknar i huvudsak både förkunskaper och fördomar om kristen tro och de klassiska kulturinslag som byggt vår civilisation. Deras bakgrund är mindre en rigid kyrklig kultur, med normer som kan ifrågasättas, och mer en utslätad värdegrund där det saknas något att ta spjärn emot.
Det är detta grundläge vi nu har att förhålla oss till. Jag talar alltså om det som en postkristendomsk era, eller om den postsekulära tiden. Den gamla enhetskulturen har gett vika och det är svårt att definiera vad vi nu har. Språk, och former i våra kyrkliga traditioner har i hög grad formats in en ”kristen värld” och fungerar inte självklart i den postkristna eran. Pluralismen, relativismen och ett vetenskapligt prövande förhållningssätt dominerar sekularisterna men deras barn – de postsekulära – kan komma att söka en mer välorienterad och balanserad värdeskala.
Religiös analfabetism ska inte blandas samman med andligt ointresse, men mer av marknadens värderingar slår in i människors synsätt också på institutionaliserad religion. Det är i huvudsak neutralt vilken kyrka vi talar om. Det nedärvda ”lillasysters”-syndromet, där vi är Svenska kyrkans småsyskon, är i stort sett inte relevant. Fördomarna – som lever kvar – är vare sig större eller mindre mot ”frikyrkan”, och okunskapen är lika monumental i förhållande till alla samfund.
I Gemensam Framtids arbete för en ny kyrka publicerades skriften Vägen vidare. Där finns en niopunkts summering av ”världsläget”. Det är en bra analys, från den går det att föra verk-ligt bra samtal. Den rymmer ett försök att beskriva vår tid. Allt kan ifrågasättas, men den ger en god utgångspunkt för ett samtal som kan gå på djupet.
Vägen vidare pekar på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:
1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?
2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?
3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.
4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebran-schen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?
5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nu-tidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?
6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro efter-som man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relatio-ner och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?
7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?
8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är satt under omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?
9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?
Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?
Svenskarnas religiositet
Människor i Sverige beskrivs i den landsomfattande långa mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet enligt följande:
• 10 % kan anses var kristna, kyrkligt aktiva, i någon mening
• 16-30 % därutöver är på något sätt kulturkristna, går till kyrkan någon gång under ett år, kanske på de stora helgerna, men säger sig inte be
• 6-8 % har rötter i länder med annan kulturreligion, främst is-lam
• 8-10 % är privatreligiösa, och
• 10-15 % menar sig vara ateister
• Återstår 27-48 % som inte alls förhåller sig till religion
Tio procent besöker ett religiöst möte varje månad, 50 % har aldrig gått dit. Sällanbesökarna har minskat från 40 % (år 1987) till 34 % (år 2000). För uppemot 90 procent är kyrkan i grunden en alltmer främmande värld.
Samtidigt är kulturens makt stark. Det är alldeles för tidigt att basunera ut kristendomens död. Ännu döps över 60 % av svenska barn i Svenska kyrkan. 33 % konfirmeras (Sveriges största tonårsrörelse vid sidan av den svenska skolan), nästan 50 % av vigslarna sker i Svenska kyrkan och över 80 % av de avlidna begravs av kyrkan.
Medlemstalet i Svenska kyrkan har dock minskat från 95 % 1972 till 74 % 2007 av svenska folket. Och, som vi sett, den aktiva relationen till Svenska kyrkan, också andra kyrkor, minskar, och innebär att färre än 10 % i mera klassisk mening kan betraktas som kyrkligt aktiva .
söndag 6 mars 2011
Postkristendom, kapitel 2
2. Paradigmen
Man brukar skämtsamt illustrera begreppet paradigmskifte med Colombus´ erfarenheter; då han for till Amerika var jorden platt, då han kom tillbaka var den rund. Utöver att det är en starkt förenklad, och bitvis felaktig, beskrivning finns där en koncentration av begreppet paradigm och paradigmskifte. En ny verklighet har skjutit den gamla i sank. De gamla bilderna blir obsoleta, duger inte längre till att förklara världen.
Jag tror att ett grundläggande perspektiv som har förskjutits i vår tid handlar om synen på människan. Detta kan anses utgöra bakgrund till att en hel del av dessa paradigm hänger samman med hur vår tids människor ser på dels frågan om människan ska anses ond eller god, och dels det grundläggande förhållandet mellan Gud och mänskligheten/den enskilda människan. Människan anser sig inte längre stå redovisningsskyldig inför en allsmäktig Gud.
För att tydliggöra och dra ut konsekvenserna kan tabellen tjäna som illustration:
(Tabellen funkar inte här - köp boken)
Utan att hävda att detta är vare sig en korrekt eller en uttömmande beskrivning målar det bilden av grundläggande skillnader i de ingångsvärden som gäller vid olika epoker. Sambandet mellan dominanta värderingar, samhällets organisation och människors etiska mönster bygger ett slags standardvärldsbild – ett paradigm. Med det gamla som bakgrund skedde missionerandet för nya värden.
Inte minst övergången från s.k. hednisk tid till kristen tid var i hög grad en fråga om hövdingarnas nya vägval, pådrivande var säkert att en växande utrikeshandeln gynnades av detta paradigmskifte. Även övergången från katolsk till protestantisk tro markerar hur dessa skiften av värderingar grundas på en sorts politik uppifrån. Man kan säga att tron blev ett instrument för politiken.
Annorlunda var det med väckelsetiden som i sin tid lade grund för demokratin och en mångfald av (parallella) värdesystem. Den verkade mer som en motkraft till enhetsstaten och auktoriteterna. Denna pluralism har i vår tid fått fullt genomslag och nu är det vi som ställer oss tveksamma till effekterna av det som våra egna företrädare var med och åstadkom!
I tabellen ovan är ett avgörande moment vad som anses bilda grund för det gemensamma samhället. Ur tabellen kan man utläsa att det i förkristen tid byggde på den starkes rätt. Det var de lokala hövdingarna som satte normen, deras strider avgjorde också undersåtarnas tillhörighet och rättigheter. I den kristna kulturen överordnades Gud. Allt människan gör underordnas Gud och Guds lagar. Ämbetet är av Gud, makten kommer ur Guds hand, skörden tackar man Gud för… I vår moderna tid kan man säga att människans värde överordnats andra värden, och i bästa fall med bilden av alla människors lika värde.
Orienteringen har alltså förskjutits från Vapnets och den starkes rätt, till Guds omnipotens och därefter till människan som alltings mått och mål. Min fråga blir; vad har detta inneburit för de paradigm som medvetet och undermedvetet styr oss?
Liknande är det med själva Meningen – om det är ett oblitt öde som gynnar den dristige, eller en fråga om att Gud välsignar eller förbannar, eller om det handlar en uppgiven tydning om att det inte finns någon kosmisk rättvisa, livet är ett lotteri. Dessa perspektiv förändrar bilden av världen och människans ansvar och roll. Hävdar ens kristentron idag att hälsa och välgång är gåvor givna ur Guds hand? Eller motsatsen; att fördärv och elände beror av att Gud vänt människorna ryggen?
För kyrkan och hennes förkunnelse är detta avgörande glid-ningar i värderingarna som måste beaktas. Det är också sannolikt att dessa paradigmatiska skiften också är synliga i vår egen världsbild, i församlingen. Men teologin och grundläggande paradigm hämtar sina ord och former från en annan tid.
I det följande låter jag begreppet ”jag fattig syndig människa” il-lustrera det grundläggande paradigm som i grunden nog har för-skjutits. Människan söker inte Gud från den skuldmedvetnes position, hon söker möjligen Gud för en mening, en glädje, ett innehåll. Men i vår tid kan människan lika gärna välja att räkna med andra värden.
En enkel invändning mot detta synsätt handlar om att människor måste upplysas om ”det rätta förhållandet”. Jag har ingen argumentation mot det, i sak. Men om min tes är korrekt – om det nu har skett så pass grundläggande förskjutningar i människornas värderingar – så måste argumentationen och kommunikationen se helt annorlunda ut. Jag menar också att det finns anledning för oss att reflektera kring om dessa uppsättningar av kristna värdemönster är helt förenliga med t.ex. Jesu synsätt och undervisning.
De fronter jag ser handlar alltså om att rida spärr mot en ba-naliserad och förenklad världsbild med hänvisning till Ordets bokstav. De s.k. fundamentalisterna eller bokstavstroende som presenterar kristen tron idag har ett stort ansvar för att värderingsspannet till dagens människors tänkande ökar. En annan front handlar om den mot dem som gör om kristentron till en allmän feel-good rörelse, Guds älskar dig och finns till för dig. En tredje om att presentera kristentron i mer terapeutiska gestaltningar där Gud också blir ett individualiserat instrument för människors utveckling i att finna sig själva.
Kyrkans budskap i en postsekulär tid måste dels befria sig från den världsbild som rådde då kyrkan dominerade hela samhäl-let och tänkandet och formandet av människors gemenskap och dels samtidigt söka sig till ett mer autentiskt återuppväckande av det befriande och utmanande budskap som Jesus själv represente-rar och det som kommer till uttryck i evangelierna och den unga kyrkan.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och därmed vilka medvetna uttryck vår tro får inför människors ögon.
Dock, och det är otroligt viktigt, nedgången i institutionell religiositet får aldrig förväxlas med bilden av minskat andligt intresse, på den punkten är det tvärsom, men det är i sig ett uttryck för postkristendomen. Andligheten ökar, den är mer kommersiell och den verkar i grunden hemlös.
Man brukar skämtsamt illustrera begreppet paradigmskifte med Colombus´ erfarenheter; då han for till Amerika var jorden platt, då han kom tillbaka var den rund. Utöver att det är en starkt förenklad, och bitvis felaktig, beskrivning finns där en koncentration av begreppet paradigm och paradigmskifte. En ny verklighet har skjutit den gamla i sank. De gamla bilderna blir obsoleta, duger inte längre till att förklara världen.
Jag tror att ett grundläggande perspektiv som har förskjutits i vår tid handlar om synen på människan. Detta kan anses utgöra bakgrund till att en hel del av dessa paradigm hänger samman med hur vår tids människor ser på dels frågan om människan ska anses ond eller god, och dels det grundläggande förhållandet mellan Gud och mänskligheten/den enskilda människan. Människan anser sig inte längre stå redovisningsskyldig inför en allsmäktig Gud.
För att tydliggöra och dra ut konsekvenserna kan tabellen tjäna som illustration:
(Tabellen funkar inte här - köp boken)
Utan att hävda att detta är vare sig en korrekt eller en uttömmande beskrivning målar det bilden av grundläggande skillnader i de ingångsvärden som gäller vid olika epoker. Sambandet mellan dominanta värderingar, samhällets organisation och människors etiska mönster bygger ett slags standardvärldsbild – ett paradigm. Med det gamla som bakgrund skedde missionerandet för nya värden.
Inte minst övergången från s.k. hednisk tid till kristen tid var i hög grad en fråga om hövdingarnas nya vägval, pådrivande var säkert att en växande utrikeshandeln gynnades av detta paradigmskifte. Även övergången från katolsk till protestantisk tro markerar hur dessa skiften av värderingar grundas på en sorts politik uppifrån. Man kan säga att tron blev ett instrument för politiken.
Annorlunda var det med väckelsetiden som i sin tid lade grund för demokratin och en mångfald av (parallella) värdesystem. Den verkade mer som en motkraft till enhetsstaten och auktoriteterna. Denna pluralism har i vår tid fått fullt genomslag och nu är det vi som ställer oss tveksamma till effekterna av det som våra egna företrädare var med och åstadkom!
I tabellen ovan är ett avgörande moment vad som anses bilda grund för det gemensamma samhället. Ur tabellen kan man utläsa att det i förkristen tid byggde på den starkes rätt. Det var de lokala hövdingarna som satte normen, deras strider avgjorde också undersåtarnas tillhörighet och rättigheter. I den kristna kulturen överordnades Gud. Allt människan gör underordnas Gud och Guds lagar. Ämbetet är av Gud, makten kommer ur Guds hand, skörden tackar man Gud för… I vår moderna tid kan man säga att människans värde överordnats andra värden, och i bästa fall med bilden av alla människors lika värde.
Orienteringen har alltså förskjutits från Vapnets och den starkes rätt, till Guds omnipotens och därefter till människan som alltings mått och mål. Min fråga blir; vad har detta inneburit för de paradigm som medvetet och undermedvetet styr oss?
Liknande är det med själva Meningen – om det är ett oblitt öde som gynnar den dristige, eller en fråga om att Gud välsignar eller förbannar, eller om det handlar en uppgiven tydning om att det inte finns någon kosmisk rättvisa, livet är ett lotteri. Dessa perspektiv förändrar bilden av världen och människans ansvar och roll. Hävdar ens kristentron idag att hälsa och välgång är gåvor givna ur Guds hand? Eller motsatsen; att fördärv och elände beror av att Gud vänt människorna ryggen?
För kyrkan och hennes förkunnelse är detta avgörande glid-ningar i värderingarna som måste beaktas. Det är också sannolikt att dessa paradigmatiska skiften också är synliga i vår egen världsbild, i församlingen. Men teologin och grundläggande paradigm hämtar sina ord och former från en annan tid.
I det följande låter jag begreppet ”jag fattig syndig människa” il-lustrera det grundläggande paradigm som i grunden nog har för-skjutits. Människan söker inte Gud från den skuldmedvetnes position, hon söker möjligen Gud för en mening, en glädje, ett innehåll. Men i vår tid kan människan lika gärna välja att räkna med andra värden.
En enkel invändning mot detta synsätt handlar om att människor måste upplysas om ”det rätta förhållandet”. Jag har ingen argumentation mot det, i sak. Men om min tes är korrekt – om det nu har skett så pass grundläggande förskjutningar i människornas värderingar – så måste argumentationen och kommunikationen se helt annorlunda ut. Jag menar också att det finns anledning för oss att reflektera kring om dessa uppsättningar av kristna värdemönster är helt förenliga med t.ex. Jesu synsätt och undervisning.
De fronter jag ser handlar alltså om att rida spärr mot en ba-naliserad och förenklad världsbild med hänvisning till Ordets bokstav. De s.k. fundamentalisterna eller bokstavstroende som presenterar kristen tron idag har ett stort ansvar för att värderingsspannet till dagens människors tänkande ökar. En annan front handlar om den mot dem som gör om kristentron till en allmän feel-good rörelse, Guds älskar dig och finns till för dig. En tredje om att presentera kristentron i mer terapeutiska gestaltningar där Gud också blir ett individualiserat instrument för människors utveckling i att finna sig själva.
Kyrkans budskap i en postsekulär tid måste dels befria sig från den världsbild som rådde då kyrkan dominerade hela samhäl-let och tänkandet och formandet av människors gemenskap och dels samtidigt söka sig till ett mer autentiskt återuppväckande av det befriande och utmanande budskap som Jesus själv represente-rar och det som kommer till uttryck i evangelierna och den unga kyrkan.
Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och därmed vilka medvetna uttryck vår tro får inför människors ögon.
Dock, och det är otroligt viktigt, nedgången i institutionell religiositet får aldrig förväxlas med bilden av minskat andligt intresse, på den punkten är det tvärsom, men det är i sig ett uttryck för postkristendomen. Andligheten ökar, den är mer kommersiell och den verkar i grunden hemlös.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)