Kap 3. Det postsekulära landskapet

forts från min bok Tala om Jesus - med människor som inte har Bibeln i blodet.

Vi har, menar jag, en ny situation. Kyrkan har – på gott och ont – förlorat greppet. Vi står i en ny situation där vi kan möta människor på djupet av sin existens, men måste göra en rejäl djupdykning för reflektionen kring hur vi själva tänker och hur människor uppfattar orden om vår allra heligaste tro.

Kommunikationen
Per Schlingman, den dåvarande moderata partisekreteraren talade om olika kommunikationsvägar för ett politiskt parti. Han menade att det finns tre olika ingångar då man väljer strategi:
• Ideologiskt baserad – vi har ett budskap
• Kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det
• Säljbaserad – vi har något du behöver

Han menade att alternativ ett och tre är den traditionella politiska strategin, men ansåg att de nya svenska moderaterna valde det andra angreppssättet: kommunikativt baserad – vi talar med er om hur ni/vi har det. Han menade att detta var ett avgörande strategiskt beslut för partiets valframgång i valet 2006. Jag tror att han har rätt och menar att det finns anledning för oss i kyrkan att fundera över vårt perspektiv.

Jag tror att världen fortfarande är mottagare av tilltalet från himlen och kärleken från Gud. Vi ser in i Guds ansikte och har att tyda det i vår tid. Vi är Guds mission, jag tror inte att Sändaren/Uppdragsgivaren är problemet, men frågan om hur vi gestaltar evangelium idag, hur lever vi det, hur blir vi autentisk Jesusrörelse i vår tid? Det är vår verkliga utmaning.

Bibeln är den urkälla ur vilken erfarenheterna av Gud oförtrutet rinner fram genom årtusendena. Men dessa erfarenheter måste läsas, tolkas, tydas och rubba cirklar i varje ny tid. Det måste dessutom göras av varje ny generation. Det är sådana ”konfrontationssprång” som har förändrat och förnyat gudsfolket genom århundraden. Om det berättar Bibeln själv; Jeremias reformation och återvändandet till rötterna, Josia, profeternas tydning, kanske Johannes döparen… Det är en never-ending story om återupptäckande.

Vi ska nuformulera Guds glada budskap.

Människorna

Magnus Hagevi har i sin forskning pekat på hur fyrtiotalisterna bröt med det urgamla kristna monopolkulturarvet, som en effekt av såväl sekularisering, politisering och pluralisering i allmänhet. Den unga generationen, från fyrtiotalisternas barn och framåt, är religiöst neutral, saknar i huvudsak både förkunskaper och fördomar om kristen tro och de klassiska kulturinslag som byggt vår civilisation. Deras bakgrund är mindre en rigid kyrklig kultur, med normer som kan ifrågasättas, och mer en utslätad värdegrund där det saknas något att ta spjärn emot.

Det är detta grundläge vi nu har att förhålla oss till. Jag talar alltså om det som en postkristendomsk era, eller om den postsekulära tiden. Den gamla enhetskulturen har gett vika och det är svårt att definiera vad vi nu har. Språk, och former i våra kyrkliga traditioner har i hög grad formats in en ”kristen värld” och fungerar inte självklart i den postkristna eran. Pluralismen, relativismen och ett vetenskapligt prövande förhållningssätt dominerar sekularisterna men deras barn – de postsekulära – kan komma att söka en mer välorienterad och balanserad värdeskala.

Religiös analfabetism ska inte blandas samman med andligt ointresse, men mer av marknadens värderingar slår in i människors synsätt också på institutionaliserad religion. Det är i huvudsak neutralt vilken kyrka vi talar om. Det nedärvda ”lillasysters”-syndromet, där vi är Svenska kyrkans småsyskon, är i stort sett inte relevant. Fördomarna – som lever kvar – är vare sig större eller mindre mot ”frikyrkan”, och okunskapen är lika monumental i förhållande till alla samfund.

I Gemensam Framtids arbete för en ny kyrka publicerades skriften Vägen vidare. Där finns en niopunkts summering av ”världsläget”. Det är en bra analys, från den går det att föra verk-ligt bra samtal. Den rymmer ett försök att beskriva vår tid. Allt kan ifrågasättas, men den ger en god utgångspunkt för ett samtal som kan gå på djupet.

Vägen vidare pekar på nio viktiga förhållanden och frågor i vår tid:

1) Att hastigheten ökat drastiskt som en följd av globaliseringen genererar förtvivlan hos många människor över att inte vara subjekt eller huvudperson i sitt eget liv. Tidsstressen och det höga tempot gör det svårt att hinna med, finna sig själv, tolka och förstå vad som händer för att kunna ta ansvar och handla på ett sätt som stämmer överens med människans egna värderingar. Hur finner nutidsmänniskan balans mellan vardag och vilodag, mellan att göra och att vara?

2) Lever man fort, tenderar man att leva ytligt. Det är de förenklade livslösningarna som vinner gehör. De mera omfattande tankarna har man inte ro att ägna sig åt. Ytan trivialiserar och förringar människan genom att den förnekar djupdimensionen och komplexiteten i livet. Hur finner nutidsmänniskan vägar till att utveckla sin originalitet, sin personlighet? Hur får nutidsmänniskan tid att ställa sina frågor och söka sina svar, söka sin fördjupning?

3) Konsumtion har alltid funnits, men konsumismen uppstår när konsumtionen blir den viktigaste drivkraften i samhället. Hur ser sambanden ut mellan vår konsumtion och klimathotet, mellan vår konsumtion och global orättvisa? Vi nutidsmänniskor behöver träning i att släppa taget om oss själva och dela med oss av vårt eget till andra. Livsupplevelsen kan aldrig köpas.

4) Underhållning produceras i stigande mängd av upplevelsebran-schen. Vår tid präglas av flykten från tråkigheten. Underhållaren har en central position. Finns det andra sätt att hantera livsleda och tråkighet? Hur gestaltar vi det vanliga och vardagliga livet i tro på att människan är en meningsskapande varelse?

5) Att vara ”sin egen lyckas smed” tycks idag vara ett dominerande synsätt. Allt mer hänger på mig själv och min egen prestation. Prestationen hänger samman med möjligheten att konsumera, att göra karriär, få ökad inkomst för att möjliggöra mer konsumtion. Den som har mycket, gör mycket, är den mera värd? Hur kan nu-tidsmänniskan leva sitt liv i nåd istället för prestation? Hur skapar vi teologi och miljöer för helande, upprättelse och befrielse för hela människan?

6) Den unga generationen har av olika skäl lärt sig att misstro efter-som man upplever att de vuxna sviker – i hemmet, skolan, relatio-ner och i media. Det finns en misstro mot auktoriteter. Detta gäller även kontakter med kyrkan som representerar den organiserade religiositeten och som har en tendens att göra människor till objekt för sin förkunnelse. Hur talar vi om Gud på ett sådant sätt att det överbryggar misstron och skapar tillit till att Gud går att lita på hur livet än ser ut? Hur utvecklar kyrkan en förmåga att kunna möta den unga generationen så att hon vinner respekt och uppfattas som en dialogpartner?

7) Kyrkan och den enskilde ställs idag inför ett antal stora och svåra frågor. Det kan gälla förhållningssätt till andra religioner, etiska ställningstaganden kring liv och död, frågor kring människans sexualitet. Ofta finns här en underliggande fråga om att bli älskad och accepterad som man är. I kyrkan har vi ibland visat rädsla och osäkerhet inför det annorlunda och okända. Hur talar vi om och gestaltar Guds fullkomliga och villkorslösa accepterande av alla människor samtidigt som vi är lyhörda för den klassiska tolkningen av evangeliets budskap?

8) Kunskaps- och sanningsbegreppet är satt under omprövning. För många tänkare i vår tid finns ingen ”ren”, objektiv eller otolkad kunskap. Frågorna om sanning och äkthet ställs på ett nytt sätt. All kunskap är beroende av den av historien präglade människan, språk, samtidens intressen och värderingar. Det leder till större ödmjukhet hos en del människor vad gäller sanningsanspråk men till vilsenhet för andra. Vad är rätt och vad är fel? På vilka grunder bygger jag mina ställningstaganden? Vilken typ av tro och andlighet är sann när budskapen står mot varandra? Är det min egen personliga upplevelse som avgör?

9) Ensamheten är ett av vår tids problem. Singellivet blir en allt mer vanligt och människor värjer sig mot ansvarsfulla relationer. På religionens område ser vi tydliga tecken på att nutidsmänniskan inte vill gå med i någon sammanslutning eller tillhöra en organisation. Man vill hitta det andliga för sig själv och i sig själv. Detta får återverkan på kyrkor som betonar en given lära, fasta former för verksamhet och medlemskap. Andra andliga rörelser växer som utgår från att individen deltar på sina egna villkor och utifrån sina egna behov och sin egen erfarenhet. Vi frågar: vart tar frågorna om gemenskap och sammanhang vägen? Var finns den gemenskap vi behöver? Var finns den plats där jag både kan vara mig själv och bli accepterad utan förbehåll samtidigt som jag blir behandlad som en myndig och vuxen människa?

Hur talar vi om och gestaltar församlingen i vår tid?

Svenskarnas religiositet
Människor i Sverige beskrivs i den landsomfattande långa mätserie från SOM-institutet vid Göteborgs universitet enligt följande:
• 10 % kan anses var kristna, kyrkligt aktiva, i någon mening
• 16-30 % därutöver är på något sätt kulturkristna, går till kyrkan någon gång under ett år, kanske på de stora helgerna, men säger sig inte be
• 6-8 % har rötter i länder med annan kulturreligion, främst is-lam
• 8-10 % är privatreligiösa, och
• 10-15 % menar sig vara ateister
• Återstår 27-48 % som inte alls förhåller sig till religion

Tio procent besöker ett religiöst möte varje månad, 50 % har aldrig gått dit. Sällanbesökarna har minskat från 40 % (år 1987) till 34 % (år 2000). För uppemot 90 procent är kyrkan i grunden en alltmer främmande värld.

Samtidigt är kulturens makt stark. Det är alldeles för tidigt att basunera ut kristendomens död. Ännu döps över 60 % av svenska barn i Svenska kyrkan. 33 % konfirmeras (Sveriges största tonårsrörelse vid sidan av den svenska skolan), nästan 50 % av vigslarna sker i Svenska kyrkan och över 80 % av de avlidna begravs av kyrkan.

Medlemstalet i Svenska kyrkan har dock minskat från 95 % 1972 till 74 % 2007 av svenska folket. Och, som vi sett, den aktiva relationen till Svenska kyrkan, också andra kyrkor, minskar, och innebär att färre än 10 % i mera klassisk mening kan betraktas som kyrkligt aktiva .