Postkristendom, kapitel 2

2. Paradigmen

Man brukar skämtsamt illustrera begreppet paradigmskifte med Colombus´ erfarenheter; då han for till Amerika var jorden platt, då han kom tillbaka var den rund. Utöver att det är en starkt förenklad, och bitvis felaktig, beskrivning finns där en koncentration av begreppet paradigm och paradigmskifte. En ny verklighet har skjutit den gamla i sank. De gamla bilderna blir obsoleta, duger inte längre till att förklara världen.

Jag tror att ett grundläggande perspektiv som har förskjutits i vår tid handlar om synen på människan. Detta kan anses utgöra bakgrund till att en hel del av dessa paradigm hänger samman med hur vår tids människor ser på dels frågan om människan ska anses ond eller god, och dels det grundläggande förhållandet mellan Gud och mänskligheten/den enskilda människan. Människan anser sig inte längre stå redovisningsskyldig inför en allsmäktig Gud.

För att tydliggöra och dra ut konsekvenserna kan tabellen tjäna som illustration:

(Tabellen funkar inte här - köp boken)

Utan att hävda att detta är vare sig en korrekt eller en uttömmande beskrivning målar det bilden av grundläggande skillnader i de ingångsvärden som gäller vid olika epoker. Sambandet mellan dominanta värderingar, samhällets organisation och människors etiska mönster bygger ett slags standardvärldsbild – ett paradigm. Med det gamla som bakgrund skedde missionerandet för nya värden.

Inte minst övergången från s.k. hednisk tid till kristen tid var i hög grad en fråga om hövdingarnas nya vägval, pådrivande var säkert att en växande utrikeshandeln gynnades av detta paradigmskifte. Även övergången från katolsk till protestantisk tro markerar hur dessa skiften av värderingar grundas på en sorts politik uppifrån. Man kan säga att tron blev ett instrument för politiken.

Annorlunda var det med väckelsetiden som i sin tid lade grund för demokratin och en mångfald av (parallella) värdesystem. Den verkade mer som en motkraft till enhetsstaten och auktoriteterna. Denna pluralism har i vår tid fått fullt genomslag och nu är det vi som ställer oss tveksamma till effekterna av det som våra egna företrädare var med och åstadkom!

I tabellen ovan är ett avgörande moment vad som anses bilda grund för det gemensamma samhället. Ur tabellen kan man utläsa att det i förkristen tid byggde på den starkes rätt. Det var de lokala hövdingarna som satte normen, deras strider avgjorde också undersåtarnas tillhörighet och rättigheter. I den kristna kulturen överordnades Gud. Allt människan gör underordnas Gud och Guds lagar. Ämbetet är av Gud, makten kommer ur Guds hand, skörden tackar man Gud för… I vår moderna tid kan man säga att människans värde överordnats andra värden, och i bästa fall med bilden av alla människors lika värde.

Orienteringen har alltså förskjutits från Vapnets och den starkes rätt, till Guds omnipotens och därefter till människan som alltings mått och mål. Min fråga blir; vad har detta inneburit för de paradigm som medvetet och undermedvetet styr oss?
Liknande är det med själva Meningen – om det är ett oblitt öde som gynnar den dristige, eller en fråga om att Gud välsignar eller förbannar, eller om det handlar en uppgiven tydning om att det inte finns någon kosmisk rättvisa, livet är ett lotteri. Dessa perspektiv förändrar bilden av världen och människans ansvar och roll. Hävdar ens kristentron idag att hälsa och välgång är gåvor givna ur Guds hand? Eller motsatsen; att fördärv och elände beror av att Gud vänt människorna ryggen?
För kyrkan och hennes förkunnelse är detta avgörande glid-ningar i värderingarna som måste beaktas. Det är också sannolikt att dessa paradigmatiska skiften också är synliga i vår egen världsbild, i församlingen. Men teologin och grundläggande paradigm hämtar sina ord och former från en annan tid.

I det följande låter jag begreppet ”jag fattig syndig människa” il-lustrera det grundläggande paradigm som i grunden nog har för-skjutits. Människan söker inte Gud från den skuldmedvetnes position, hon söker möjligen Gud för en mening, en glädje, ett innehåll. Men i vår tid kan människan lika gärna välja att räkna med andra värden.

En enkel invändning mot detta synsätt handlar om att människor måste upplysas om ”det rätta förhållandet”. Jag har ingen argumentation mot det, i sak. Men om min tes är korrekt – om det nu har skett så pass grundläggande förskjutningar i människornas värderingar – så måste argumentationen och kommunikationen se helt annorlunda ut. Jag menar också att det finns anledning för oss att reflektera kring om dessa uppsättningar av kristna värdemönster är helt förenliga med t.ex. Jesu synsätt och undervisning.

De fronter jag ser handlar alltså om att rida spärr mot en ba-naliserad och förenklad världsbild med hänvisning till Ordets bokstav. De s.k. fundamentalisterna eller bokstavstroende som presenterar kristen tron idag har ett stort ansvar för att värderingsspannet till dagens människors tänkande ökar. En annan front handlar om den mot dem som gör om kristentron till en allmän feel-good rörelse, Guds älskar dig och finns till för dig. En tredje om att presentera kristentron i mer terapeutiska gestaltningar där Gud också blir ett individualiserat instrument för människors utveckling i att finna sig själva.

Kyrkans budskap i en postsekulär tid måste dels befria sig från den världsbild som rådde då kyrkan dominerade hela samhäl-let och tänkandet och formandet av människors gemenskap och dels samtidigt söka sig till ett mer autentiskt återuppväckande av det befriande och utmanande budskap som Jesus själv represente-rar och det som kommer till uttryck i evangelierna och den unga kyrkan.

Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och därmed vilka medvetna uttryck vår tro får inför människors ögon.

Dock, och det är otroligt viktigt, nedgången i institutionell religiositet får aldrig förväxlas med bilden av minskat andligt intresse, på den punkten är det tvärsom, men det är i sig ett uttryck för postkristendomen. Andligheten ökar, den är mer kommersiell och den verkar i grunden hemlös.