Kapitel 1 i min bok om "Postkristendomska"

1. Problemet: Budskapet är inte övat att möta vår tids män-niskor
När prästen bedjande vänder sig mot altaret och ryggen mot fol-ket, tror begravningsföljet att det är paus – samtalet i bänkarna breder ut sig…

… när orden som seglar från bedjande läppar, predikande präster och poesins psalmskatt, inte längre möter ett mottagande öra…
… när det talade språket låter som grekiska, eller gammalkinesis-ka…
… när Richard Olsson i SVT:s Vem vet mest ska berätta rätt svar till frågan om var Jesus döptes säger han ”Djårdn”, med engelskt uttal, och vi säger Jordaaan…
… när andra frågor om Bibel och kristen tro mera sällan får rätt svar…
… när många sanningar konkurrerar…
… när värderingskartan mer liknar en marknad än en allmänt ac-cepterad gemensam norm…
… när kyrkan uppfattas som en sluten sekt som stänger sig mot sin omvärld, och människor inte förstår bibelmetaforerna eller de klassiska dogmernas upphov eller relevans…
… då har vi en ny situation.

Kristen tro har förlorat sin betydelse, eller i vart fall har dess roll ändrats radikalt. Budskapet är helt en-kelt inte övat att möta människors öron. Det är en postkristen tid.

I vår tid ser vi hur en komplett marknadsstyrd logik växer fram. Konsumismen överordnas alla andra mänskliga behov, na-tionalstaten viker i betydelse, de särpräglade folkliga kulturerna får maka på sig då de globala marknadsmarkörerna vinner mark. Vi ser alltmer en mänsklighet, men inte med en tro utan många parallellställda etiska mönster med allt kortare giltighetstid. Det är en stor omställning att betrakta tron som en marknadsvara. Då människor väljer och vrakar är det dock just vad det är frågan om.

Religionens marginalisering och pluralism väntades innebära andlighetens död. Vetenskapen och de globala mänskliga rättigheterna skulle träda i religionens och ”vanföreställningarnas” ställe. Men så blev det inte. Samtidigt som de institutionaliserade religionerna minskar i betydelse, eller nu kramar sina sista monopolbastioner, ser vi hur andligheten åter brett ut sig. Likt en återfödd grekisk parnass befolkas människors privata olympiska gudaberg med allsköns gudomar, helighållanden och etiska mönster; veganism, kroppsvård, djurrätt…

Vi står idag inför marknadslogikens globala villkorskultur – det som säljer utvecklas, det som ratas avvecklas.

Den kristna kyrkan har idag en tydlig utmaning i att bevara, utveckla och fördjupa sin klassiska tro samtidigt som den måste bereda sig på mötet med människor som möter kristen tro utan fördomar eller förkunskaper, men som ställer dörrar och fönster på glänt för det som upplevs meningsfullt, ger en mening åt tillva-ron och kan försvara sig och konkurrera med alla andra intressen.

Situationen för den kristna förkunnelsen är, eller blir, helt ny då nya generationer saknar egna erfarenheter och referenser till kristen tro. Man talar med rätta om en postkristen, eller rent av postsekulär tid, som liknar en nytestamentlig eller förkyrklig tid. Vanor, symboler och bibliska bilder förlorar å ena sidan sitt ome-delbara värde, men blir å andra sidan nya skatter att upptäcka. Man kan felaktigt uppfatta den postkristna tiden som icke-religiös. Men det är viktigt att konstatera att alla människor är andliga, men inte alla religiösa.

Evangeliet har under tvåtusen år talats in i kulturmönster där en omfattande förförståelse präglade människors mottaglighet för budskap, bilder, symboler och de delade ritual erfarenhet. Den nytestamentliga miljön är delvis baserad på kunskap om judisk tro. Senare kyrklig förkunnelse har kunnat göras inom ramen för en kristen kulturell förförståelse; t.ex. reformationen, väckelsetiden m.fl. epoker. Kyrkliga högtider och ritualer har varit kända – dop, konfirmation, vigsel och begravning i kyrkan, liksom kristendomsundervisning i skolan har utgjort basen i de tider som föregått vår.

Sekulariseringen, som är en lång och komplex process, tar alltså sin början i samband med humanismen, ny vetenskap och reformationen som på allvar bröt en enhetlig hegemoni, också påtaglig i samband med väckelserörelsernas framväxt, då en ny uppsättning bilder successivt bröt sönder den nationella enhetskulturen.
Den sista svenska generationen ”kristna” i mer egentlig me-ning är fyrtiotalisterna som medvetet bröt mot kyrkan och inte satte in sina barn i den tusenåriga kulturkrets som dittills präglat i stort sett alla västerländska samhällen. Sverige får anses som det land där denna process är mest långtgående men det mesta talar för att andra länder följer i våra spår.

Om kyrkliga och bibliska referensramar saknas har vi en helt ny situation för evangeliet i vår tid och framtiden. Människor har under hundratals år fostrats med en världs- och gudsbild som for-mat människors bilder av tron. ”Jag fattig, syndig människa…” har varit en metafor som säkert gjort starka intryck.

Om nu helt andra laddningar, och en mångfald av dem, präg-lar vår tid, vad innebär då detta för kyrkan? Hur passar våra ord, former för gudstjänst, våra psalmer, orgelmusiken in i denna nya tid?

Kyrkan – i den postkristna situationen – är som ett renove-ringsobjekt. Det handlar om att värna det unika, det särpräglade, kärnan av existensen samtidigt som anpassning till nya förhållan-den krävs. Kyrkan/församlingen är laddad av berättelser och god historia, burna av en levande Mästare, men nu handlar det om hur medvetet förnyelsen sker. Jag kallar det för en angelägen nuformulering av evangeliet.

Tes – antites – syntes
Hegels historisk-materialistiska teori bygger på ett samband som kan vara lättare att se i teorin än i praktiken, och oftast tydligast i efterhand. Varje idé eller dominerande kultur (tes) möter sin reak-tion (antites) och ger upphov till en ny värderingsplattsform (syn-tes) som inväntar sin antites… Rent innehållsligt är kulturutvecklingen som vi nu studerar serien:
• kristendomen (tes) dominerade kulturbygget under ett par tusen år,
• sekulariseringen (antites) i sen tid innebar att människor di-stanserade sig från kyrkan, kulturbanden löstes upp och vi fick en mer plural kultur med en del som tar sin utgångspunkt i att vara motbild till den gamla.
• Kanske är vi nu på väg in i en postsekulär tid (syntes), det är inte längre gentemot kyrkan eller kristendomen man markerar sig, det behövs inte för den har redan i sig marginaliserats.

Idén bygger inte på att det är det ena eller det andra som tar över hela scenen, kristendomen finns kvar, sekulariseringen pågår, samtidigt har vi en postsekularism som inte tar spjärn mot kyrkan, kanske snarare mot sekularismen och frågar om vilka värden som faktiskt gäller och om de håller.

Det är ett misstag att tro att detta innebär en (automatisk) återgång till kristendomen. Syntesen, i detta fall postsekularism, innebär inte ett återvändande till förhållanden som rådde före sekulariseringen blev utbredd, men ger en mera avspänd, fördomsfri men också kunskapsgrund relation till kyrka, kristen tro och vårt budskap.

Evangeliet, som vi gestaltar det, är inte övat att möta vare sig det sekulära eller det postsekulära örat. I den sekulära tiden handlar det om apologetik, att försvara tron, men i den postsekulära rör det sig om att ny- och nuformulera evangeliet. Vi känner oss kanske inte bekväma med termer från marknaden, men det är nog de som allra bäst beskriver den nya situationen. Kyrkan är ett marknadsstånd bland andra.

Hur hörs vi, hur kommunicerar vi, vad är det som sticker ut? ”Handlar” ingen hos oss är vi snart ett minne blott.

Historien

I Sverige utbreddes kristendomen under de fyra århundradena kring tusentalet. Ca år 1000 döptes kung Erik vid Husaby källa, omkring år 800 hade Ansgar kommit till Birka. 1248 hölls kyrko-mötet i Skänninge och den katolska kyrkan kopplade greppet om den unga statsbildningen med Birger Jarl som den starke mannen i svensk administration. Under femton- och sextonhundratalen slets banden av med Rom och vi får en luthersk, nationell kyrka. På 1800-talet strömmade andra kristendomstolkningar in i landet och resan mot religiös mångfald och religionsfrihet tog sin början. Under andra halvan av 1900-talet löstes efter hand de starka banden mellan staten och den lutherska kyrkan, flera kyrkor delade på utrymmet och andra religioner blev mera synliga. Allt fler väljer att stå utanför de organiserade religionerna. År 2000 fick vi en modern lagstiftning som i princip skiljde stat och kyrka och gav rättsligt jämlik status för registrerade trossamfund.

Då var 1000 år av statskristendom över. Den kristna kultur som var reformationens ramverk och väckelserörelsens landskap finns nu bevarad hos en minoritet av folket. Färre än tio procent har en aktiv relation till kristen tro och färre än så har ett verkligt aktivt medlemskap. Detta innebär alls inte att detta är mått på religiositet eller andlighet i vårt land. Andlighet finns långt utanför kyrkorna, många människor söker djupen i sig själva.

Postkristendom
Är det dags att inse att vi är lämningar från historien och släcka ljuset och stänga kyrkan?

Sekulariseringen i egentlig mening kom med modernismen. Reformationen och upplysningstiden bröt den Katolska kyrkans monopol och under fyra-fem århundraden tar en inomkristlig plu-ralism över. Monokulturen blir en parentes i den europeiska historien. Världens uppdelning i kristna områden, muslimska, hinduiska och buddhistiska bryts sönder, med tydlig början i den kristna kulturkretsen. Det går att diskutera hur långt utvecklingen har gått, men jag tror inte att någon kan ifrågasätta riktningen.

Något vi hade har gått förlorat, för en del rymmer det sorg, för andra kan det kallas befrielse. Så, vad kommer nu istället?

Historien kan inte bara beskrivas som en förlust. Sedan kejsar Konstantins dagar under 300-talet, då makten lade kristendomen under sig, har det funnits en dubbelriktad rörelse i kristentron. Den ena linjen har varit maktens ockupation av kristen ideologi, den andra en folklig, ibland underjordisk motrörelse, som har ställt sig avvisande till makten och varit en påtaglig motrörelse. Samtidigt som Konstantin satt ordförande för de avgörande kyrkomötena och koncilierna i kyrkan gick klostereremiterna ut i öknen och distanserade sig från makten. När kyrkan klädde sig i romerskt militära mitror, byggde alltmer överdådiga katedraler och klädde sig i guldpläterade kåpor drog samtidigt fattigmunkarna i grå kappor ut och blandade sig med folket och delade deras fattigdom. När reformationen spelade maktspelet med europeiska kungar och furstar som såg chansen att bryta med Rom gick baptistiska och reformerta rörelser in i ett mera öppet kritiskt förhållningssätt till krigsrustningarna och den monopolära enhetsstaten, värnade människans självständighet mot stater och monolitiska enhetssträvanden.

Historiska skeenden har ofta många, och delvis motsägelse-fulla anletsdrag. Luther gav samtidigt Bibeln till folket och kung-arna ett instrument att hävda såväl sin jordiska som sin andliga makt. Calvin gav kristentron ett avskalat ansikte att blicka in i men samtidigt en moralistisk vanföreställning om en Gudsstat. Den romersk katolska globaliteten gav samtidigt en auktoritär enhetskultur kring Påven och ett mikrokosmos av ordnar och rörelser som puttrat vitaliserande i den gigantiska kyrkokroppen under sekler. Den pietistiska frikyrkligheten stred för religionsfrihet och värnade rätten till det egna valet – gjorde både Gud och människan helig – samtidigt som den blev moraliserande, banaliserande och inåtvänd.