Talar NT för en nuformulering? Kap 5

från min bok TALA OM JESUS - om postkristendomska

De första kristna står på ett säreget sätt med ett ben i judendomen, som förföljer dem i olika former, och det andra benet – stödjebenet – i det som uppfattades som en ny förkunnelse som utgår från Jesus från Nasaret. Nya testamentets ord, formspråk och tydningar är på ett sätt i kontinuitet med den judiska kontexten och samtidigt ett tydligt nyspråk. De flesta sammanhang som skildras tar sin tydliga utgångspunkt i den judiska myllan.

Det finns en tydlig predikan i Nya testamentet som helt riktar sig till icke judar. Det är Pauli predikan i Aten. Den avser att pre-sentera kristen tro utan referenser till Skrifterna och den judiska historien.

Med Paulus, delar vi frågan: Hur predikar vi evangelium för människor som saknar (våra) bilder, språk, kunskap om Bibeln, eller bara har en ytlig kunskap om det som generationer tidigare haft med sig som kulturell basföda av grundläggande kristendom?

Vad predikade de första predikanterna?

Lukas berättar i Apostlagärningarna om de första kristna. I början återberättas det som var den unga kyrkans berättelser. Sedan blir det ett ”vi” i texten och vi förstår att Lukas, läkaren, reste med Paulus, kanske gjorde anteckningar, hörde (och säkert talade själv).

När han summerar vad Jesus gjorde efter uppståndelsen, fram till himmelsfärden summerar han det med orden han (Jesus) gav dem många bevis på att han levde… han visade sig för dem och förkunnade Guds rike. Det första ledordet är Guds rike.

Den första predikan som Lukas sedan berättar om i Apostla-gärningarna är Petri predikan på Pingstdagen. Petrus, i den kollektiva kretsen av apostlar som plötsligt hade allt ansvar, inspirerad av händelserna som kom ur att helig Ande fyllde dem alla, börjar i profeten Joel och anknyter till en text som bottnade i de erfarenheter som de församlade judarna hade. Texten fokuserar på andeutgjutelsen, och spetsen riktas mot dem som åkallar Herrens namn – de ska bli räddade. Nästa ledord blir Jesus från Nasaret, den man som Gud bekräftade genom de kraftgärningar, under och tecken han gjorde. Han utelämnades efter Guds beslut och ni, säger Petrus, lät laglösa spika fast och döda honom.

Petrus förklarade Anden, med ett citat ur Skriften, anklagade åhörarna för vållandet till Jesu död och förkunnade att Gud lät honom uppstå, med en ny referenstext ur Psaltaren, ord som san-nolikt var väl kända och många kunde utantill. Petrus hävdar att uppståndelsen var aviserad i psaltartexten och att Jesus var Messias. Ni kan vara förvissade om att Gud gjort honom (Jesus) till Messias och Herre. Uppståndelsen var det starka argumentet för att något nytt hade hänt. Nästa ledord kan vara: Omvänd er, låt döpa er så får ni den helige anden som gåva.

Kopplingen mellan Jesus (från Nasaret) och Messias/Herre rymmer det som senare blir centralt i kyrkans tro, ofta uttryckt som inkarnationen – Jesus som Gud och människa, förenad i en enda kropp.

Nästa stora predikan är Petri försvarstal i Salomos pelargång. ”Ni förnekade honom”, han som var helig och rättfärdig, vägvisaren till livet dödade ni. Genom tron på hans namn kan ni bli räddade.

Stefanos håller sedan sin predikan. Han knyter budskapet till en lång genomgång och nämner alla viktiga i den judiska och bibliska ”olympen”: Abraham, Mose, David, Salomo… Och säger: Finns det någon profet ni inte har förföljt?

Summeringen av de första predikningarna indikerar alltså några basbegrepp:
• Guds rike
• Jesus från Nasaret
• Jesus – Messias
• Uppståndelsen
• Omvänd er, låt döpa er, ta emot den helige anden.
• Jesus - vägvisaren till livet
• Genom tron på hans namn (hos ingen annan finns frälsning)
• En hörnsten (som byggningsmännen förkastade)

Så predikade de första kristna. Jesuscentreringen är tydlig, Jesu person – Gud och människa – uppståndelsen och omvändelsen, Jesus som vägvisaren till livet och att leva med honom, detta är den unga kyrkans tydliga centrum. De talade om sitt möte med Jesus, och de talade utifrån biblisk erfarenhet. Alla delade de den uppsättning bilder man gemensamt hade att utgå ifrån.

Paulus predikan i Aten

Paulus besöker Aten. Han startar som vanligt i synagogan. I varje ny stad blir den ett brohuvud men också den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Blir de väl mottagna där utgör den sedan bas, avisas man går man utanför kretsen av judar. I Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen , det första och enda riktiga nytestamentliga talet direkt till dem som saknade Bibelns (och judendomens) bilder.

Paulus steg fram inför areopagen och sade: Athenare, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting.

När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt.

Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom - han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet.

En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.

När Paulus nämnde uppståndelsen från de döda var det några som gjorde sig lustiga, men andra sade:

"Vi vill höra dig tala mera om detta en annan gång."

Därmed lämnade han de församlade. Det var dock några som slöt sig till honom och kom till tro...
Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker visar han att han respekterar åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, det med inskriptionen Åt en okänd Gud. Det var ett praktiskt ”reservaltare”, om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er, säger han. Första punkten är alltså den klassiska lokala anknytningen. Sedan tar han punkt två, Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera en av era egna skalder och säger i honom är det som vi lever, rör oss och är till. Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt tre, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.

Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den ex-tremt framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse. Några kom till tro.
Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.

Med den är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” miljö, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap. Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen i brevet till församlingen i Korint talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.
Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så fruktbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades, drog in människorna i den missionerande kyrkans tro.

Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?

Hur kan vi förstå och tala om Jesus i en postkristen tid?

Då Paulus talade i Aten valde han en filosofisk och mjukt inbjudande ingång, men var troligen inte helt nöjd med sin insats. Andra exempel är mycket begränsade, då det i de allra flesta fall krävde en förförståelse av judisk tro, kännedom om Skriften och ett symbol- och bildspråk som byggde på en monoteistisk Gud och en världsbild av Gud som Skaparen.

Paulus nöjer sig att presentera ”den okände Guden” och betonar att det är denne, som de som lyssnar inte känner (till), som är hans uppdragsgivare.
I en postkristen tid ställs vi inför ”ett kommunikationsuppdrag” som liknar den utmaning som Paulus ställdes inför i Aten. Vi möter människor som har/kan ha ett andligt intresse men inga specifika förkunskaper om tro, eller ord för tron som vi vant oss vid att använda.

Det handlar inte om att reducera tron eller trosföreställningar, vi är i grunden bundna till Skriften och de tolkningsmönster som tvåtusen år av kristen tro har givit åt oss. De centrala bekännelsetexterna är självfallet grunden för vår egen förförståelse.

Men vad är det vi kommunicerar, och hur gör vi det på ett sätt som möter människornas i deras erfarenhet av andlighet och sökande? Det är inte bara en fråga om budskapet som vi förfogar över, utan också hur det tas emot och blir till liv i människors erfarenhet.

Det verkar inte rimligt att först bibringa människor en kunskap om judisk tro, Bibelns skrifter och den kristna traditionen, för att sedan presentera Jesus. Vi måste finna språket och bilderna som ger en glimt av gudsriket som inte kräver den förförståelse som många människor – inte minst de unga – idag faktiskt saknar.

Vilka slutsatser kan vi då dra?

Kanske låter det onödigt kritiskt, men Bibeln lämnar oss utan klara besked om hur och vad vi predikar till hedningar. Inte så att budskapet är oklart, men ingångarna, pedagogiken. Kanske är det ur det här perspektivet som Jesu liv blir särskilt intressant. De grundläggande rörelserna mot Jerusalem, kallandet av lärjungar, undervisning och predikningar, under och tecken. Han mötte människor med olika bakgrund och skiftande erfarenheter, på olika sätt pekar orden, livet och budskapet på Gud. Det är ”ett helt paket” – ett nytt rike som vandrar in i jordiska riken.
Vi behöver ägna mer tid och omsorg i att finna konturerna av detta rike. Att i historiens bråte av religiös överbyggnad finna ”tillbaka till Jesus”. Det som skedde då har giltighet nu. Kristus kom, levde, dödades, uppstod och segrade, han talade, men mest levde han, hela livet blev en bro till tro.

Hur då vårt ”paket” ut? Vi står i en postkristen miljö och måste göra klart vad som är centrum, hur vi möter människors sökande efter mening och hur det budskap vi har att predika förpackas i en ny tid.

Vad är det som blir centralt då vi möter människor som saknar våra referensramar? Kanske ska det snarare sammanfattas i ordet trovärdighet. Hur ser man att vi har ett ärende till folket? Det handlar om att bli förknippade med detta ärende. Det är, som hos Jesus, en fråga om ”hela paketet”.

Vi behöver ingående studier i Ordet med perspektivet om vad det universella budskapet är. Vi behöver få grepp om hur ”vårt paket” kan se ut. Vi behöver väcka lärjungaskapets lust med inspiration från historien.

Nu behöver vi pröva och utmana vår egen heliga tro för att finna former, uttryck, ord och gemenskaper som öppnar för människor att söka gemenskapen med Jesus, möten som förvandlar människor och utmanar samtiden.

Markusevangeliet brukar ju användas som ett annat exempel på försök att presentera evangeliet för icke-judar och människorna utan direkt bakgrund i den judiska tron. Lukas hade kanske liknande ambitioner, Johannes tar ett delvis eget grepp.
Vi saknar verkligen inte vare sig förebilder eller exempel. Men kyrkan har strömlinjeformats att stanna för de betoningar som en gång gjordes i en bestämd historisk situation, med väl definierade fiender eller heretiker.

De motstående bilderna har inte slutat att figurera, men är delvis nya, tar andra utgångspunkter. Hur möter vi dem?