Kap 6. Samtalet och den första av tolv predikningar

Jag tror att det nu handlar om att skapa en fördjupad tillgång till de unika berättelser som bär kyrkan och kristen tro men alltid vara redo att sjösätta dem i nya sammanhang. Jag menar att vi också har anledning av vara känsliga om ord och begrepp faktiskt har givit sig iväg från den mening vi tror att de ännu har.

Nu återstår mycket samtal för att både bli sanna mot den unika inkarnation som Jesu födelse och kyrkans liv inneburit och samtidigt gestalta detta i varje ny tid. Det handlar inte om en nytolkning, men en ständigt aktiv nutolkning av det unika kristna budskapet. För att det ska fungera måste vi leva nära trons egna källor men också ta intryck av de förändringar som skapar nya förutsättningar för våra ord, våra former och för gestaltningen av kärlek som förändrar världen. ”Älska världen tillbaka till Gud”, som Olov Hartman skaldar i en psalm.

Med dessa texter har jag velat lämna mitt bidrag till samtalet, mer finns att säga. Gör det!


Hur skulle då detta kunna låta i praktiken? Jesus – från nollpunkten

Man kan fundera om var Jesus skulle ha fötts om det hade skett idag? I en fauela utanför Rio, i en by i Kongos djupa skogar, på en soptipp i Manilla, vid Ground Zero i New York, i en israelisk bosättning i Hebron, eller i ett flyktingläger i Gaza, eller i en samisk kåta i Nordnorge?

Vem skulle vara hans mamma? Skulle hon, som Maria, ha en relation med en avlägsen släkting till något avsomnat kungahus? Kanske snarare en ensamstående tjej i en förort? Hur skulle människor ha reagerat? Hade det funkat med änglar och herdar som uppbackning?

Jesus är djupt indragen i vår tradition, vår historia och vår kultur. Kyrkan har liksom målat in honom i ett hörn i kyrkan. Klätt på honom en dress som nu har hundratals, ja tusentals år på nacken, som inte alls är modern. Men inte bara det. Kanske finns det också sådant som gör att vi misstar oss. Att vi inte ser vem han är.

Men vem var han? Varför kom han? Vad ville han mig och dig? Skulle ärendet sett annorlunda ut idag än då?
En del av dessa texter blev predikningar under sommaren 2010 i Centrumkyrkan i Kållered. Vi prövade om vi kan nalkas frågan från dess nedersta botten – från nollpunkten:

Det kom en man och gick längs stranden – kan en historia börja så?


Gud tror på oss
Jag håller på att skriva en bok. I själva verket har jag skrivit flera stycken, romaner – jag har snart en byrålåda full med manus. I ett av manuskripten kämpar jag med en envis berättare som hela tiden ställer till det för mig. Han undrar hela tiden varför jag börjar berätta där jag börjar min berättelse. Det finns en alltid en förhistoria, menar han. Den tänkte berättaren, som håller på att helt ta över min bok, envisas med att ställa frågor om vad som hade hänt tidigare, varför människor heter som de heter, varför de talar som de gör, vad som hade hänt tidigare på samma plats? Det är svårt för mig att övertyga min egen berättarröst om att någonstans måste en sak börja. Man får dra liksom ett streck i sanden och säga: ”Så här gick det till när…”, sedan får saker och ting komma allteftersom.

Precis likadant är det med den här berättelsen. Någonstans måste den börja. Jag ska berätta om Jesus, han föddes i ett stall, och det var han som kom och gick där på stranden… Men berättelsen kräver ett sammanhang.

Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…

Hela vår tillvaro är ett mysterium. Varför lever vi? Varför är livet så kort? Vad är meningen? Hur blev vi sådana vi är? Vad är kvar av mig då allt är slut? Dessa, och en lång rad andra frågor, stöter vi på ibland. Ofta ställer vi dem själva. Livets gåtfullhet; så fyllt av skönhet, men samtidigt innehåller det också så många utmaningar som tär på oss. En del av dem kan vi summera som goda erfarenheter, andra sårar oss och smärtar, ger ärr för livet. Skönhet och skörhet – sådant är livet.

Det är väl ingen tvekan om att alternativet vore värre. Då skulle vi ju aldrig kunnat ställa våra frågor. Kanske är det just människans förmåga att tänka som gör oss lite speciella. Vi kan grunna på sådant vi inte ser, som ligger bortom, har historia, vi kan drömma om framtiden och tänka oss alternativa bilder, till och med utopier.

Ibland kan vi uppfatta den kristna tron som en uppsättning färdiga dogmer, eller idéer. Ett paket som är fyllt av trons historia. Kyrkan har kämpat sin kamp under två tusen år, i konflikter och möten med andra kulturer och annan tro. Under den långa resan har olika frågor fått uppmärksamhet och ur dessa möten har den tro mejslats fram som kyrkan idag bekänner. Denna process fortsätter hela tiden. Man kan se kyrkans rika dogmhistoria som en uppsättning idéer – försök att greppa mysteriet – men en del ser dem nog mest som ett regelverk.

Den moderna människan söker sig gärna till gränslandet, testar gränsen för sin förmåga och sin tanke. Idag är vi fostrade att tänka själva. Vi prövar själva existensens utmarker. I grunden söker vi det som är lagom, men frestas att tänja våra gränser, vår kapacitet, vår uppfinnar- och sökarlusta. Vi slits mellan det invanda – det trygga - och det som väcker vår nyfikenhet, det som utmanar oss. Vi accepterar inte livets regelbok, vi testar gränser.

Trons väg börjar inte heller i regelboken. Går man på fotboll är det inte för att invänta offsiden, man går för att se dramat runt bollen. Likadant är det med kristen tro som handlar om mötet med Livet.

Det är som om själva existensen ställer sina frågor till oss. Vi reflekterar, undrar och vill veta mer om Livets gåtfullhet.

Gud tror på oss (Det kom en man och gick längs stranden, han hade ett ärende…)

Det är det som är trons grund. Det är alltså inte människans sökande och alla frågorna (eller reglerna), utan tilltron från Gud som bygger förutsättningen för tron. Det är om detta Bibeln berättar. Adam och Eva, så kallar Bibeln de första människorna, är som om de vore våra föräldrar. De är också ett bra exempel på hur Bibeln berättar. Numera vet vi att de nog bodde i Afrika – därifrån har alla människor som idag finns sina mest uråldriga släktingar. Det gör att vi alla är släkt.

Adam och Eva bodde i lustgården. Det är människans ursprungsberättelse. Där var det lätt att leva, klimatet var gott och de vandrade nakna i sitt Paradis, och det är där som den eviga berättelsen om kampen mellan ont och gott får sin första tydning. Där söker Gud människan, samarbetar med dem, ger dem uppdraget att leva och leda Guds skapelse. Relationen till allt levande omkring oss är i själva verket en del av vår relation till Gud och den börjar hos Gud, som söker oss.

Berättelsen handlar om hur Gud gjorde Människan till sin avbild. Det är som om spegelbilden vi ser av oss själva låter oss ana vem Gud är. Den första bilden vi får är tecknen på människans skaparlust. Gud ville sitt universum. Det blev gröna skogar, porlande vatten och en rik variation av djur och växter, allt sammanvävt i ett känsligt men vackert samspel. Livets nätverk spändes ut över jorden. Människan liknar Gud i denna lust till skapande.

I Bibelns berättelse finns det dessutom några ytterligare motiv som behandlas. Kyrkan har ofta betonat lydnaden. Människorna bröt mot Guds vilja, tog sig större makt än de hade rätt till. De skulle förvalta Skapelsen, men ville gärna ta över den. Kanske kan man säga att vi idag ser följderna av det. Vi har överanvänt naturens resurser. Slaktat jorden, eller mera korrekt, skadat de känsliga samspel som håller Livet samman.

Men det finns fler motiv. Ett motiv är alltså människans egen skaparlust. Vi vill kreera. Skapa nytt. Människan har visat sig talangfull på det området, hon skapar vackert och en hel del nyttigt. Men allt det vi har skapat har inte varit nyttigt. Alltför mycket resurser har lagts på sådant som skadar istället för att bygga upp. Vi är ett hot mot varandra, ja ytterst mot mänskligheten och själva Skapelsen.

Ett annat motiv är utforska gränser. Var går gränsen för våra möjligheter. Vi har rest till månen, manipulerat gener och trängt allt djupare in i Livets byggstenar. Med nanoteknik och genmanipulation står vi idag inför nya erövringar. Gränserna, också livets gränser och människornas möjligheter, flyttas hela tiden. Lustgården blev i sanning människan för trång.

Kanske är dock det viktigaste motivet att Människan inte tog ansvar. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Så har vi hållit på. Skyllt ifrån oss.

Det kan vara så att Guds största besvikelse över Människan inte gäller frågan om lydnaden, att hålla sig på mattan, inom sina gränser, utan just detta att vi inte tar ansvar. Därför talar Bibeln symboliskt om den förste Adam. Människan som inte tog ansvar, men försökte smita undan, men faktiskt skämdes över att hon var så oduglig. Men Bibeln berättar också om den andre Adam, han får namnet Jesus. Han tog ansvar. Det är han som kommer där på stranden.

Det finns en situation där dramat ser ut att hålla på att ta slut. Jesus begriper att han kommer att dödas. Han går undan, blir för sig själv och talar med Gud – han ber. Och de ord han bad, som Bibeln berättar det, visar hur den nya Adam är. Han ber: ”Låt mig slippa, men låt det inte bli som jag vill, utan som du vill, Gud.”

Det är om denne man, den nya Människan – Jesus – jag vill berätta. Även om det bara är Nya testamentet som handlar om honom och om de första kristna, brukar vi säga att Jesus är hela Bibelns kärna och stjärna.

Gud tror på oss. Från det Gud skapade människan – och allt levande – är vi förbundna med varandra. Guds ansvar för oss uttrycks ofta med ordet kärlek. Som en förälder till sitt barn. Man vill det väl, men kan inte ständigt bevaka barnets steg, det skulle göra livet outhärdligt, både för föräldern och för barnet. Barnets felsteg blir med stigande ålder till lärdom, det är den hårda och svåra vägen, men den Enda Vägen. Dock är det så att barnets världsbild växer ur den kärlek som föräldern laddat det med och omsluter barnet med. Det finns för den unge en famn att återvända till, känna dofterna och minnas det Paradis som de aningslösa åren fyllt oss med, eller borde finnas. Alla har det inte så.

Psykologerna säger att hela vårt liv är ett sökande efter det allsmäktiga paradis då vi var helt upptagna av oss själva och med våra späda skrik dompterade omgivningen. Denna hämningslösa lycka är vårt ursprungs mått. Mot den mäter vi alla misslyckanden.

Men vi vet att Paradiset är krossat, ja, vi vet mer än så. Det var en illusion redan då. Men vi längtar trots det paradiset åter, fastän vår kunskap säger att det aldrig riktigt är möjligt. Människan längtar fullhetens liv. Som målarens dröm om att göra den slutliga, perfekta bilden, författaren som vill skriva den Stora Berättelsen eller musikern som vill tonsätta den fullödiga Musiken. Vi längtar åter till Paradiset. Visserligen vet vi att vi är sårbara, dödliga, begränsade. Vuxenlivet lär oss den livsvandringen. Gud är ingen förenklare.

Genom hela Livet vet vi att Gud tror på oss. Livet blir människans svar. Då kan vi säga: Vi gör så gott vi kan. Men också: Vi kan bättre, vi tar ansvar.

Dopet som en del av oss tog emot då vi var mycket små är just denna signal. Gud satte sin stämpel på oss. Sa; ”du är min”. Gud tror på oss. Där börjar den kristna tron. Om detta ska jag berätta.