PAULUS

Oväntat har jag en ny favorit. Visst kunde jag en del om Paulus. Jag har predikat ur hans 13 brev många gånger. Och följt honom på vägen från Damaskus till Rom i Apostlagärningarna. Det var dessutom Paulus jag först läste då jag som fjortonåring började läsa Bibeln på allvar.

Men inte förrän i somras tog jag mig tid att närma mig honom mera grundligt. Via Jesus och Johannes döparen och deras konflikter med fariséerna bestämde jag mig för att tala med en av de mest välkända fariséerna, Saul/Paulus. På köpet fick jag träffa Gamaliel och hans farfar Hillel, och hans konkurrent - Shammai - på den fariseiska scenen, ungefär vid Jesu och Paulus födelse. Fariséerna lär mig mycket, men mest lär jag mig av Paulus, alltså själv farisé, i varje fall fram till Damaskus.

Frågade man Paulus vid slutet av hans liv, i fängelse i Rom i mitten av 60-talet skulle han nog sagt att han var farisé. Men det var nog ingen annan som såg det.

I min bok berättar jag om vad Paulus lärt mig. Och vilka frågor som genom detta studium avslöjar delvis nya svar.

Till min hjälp har jag haft den gamla professorn Hugo Odeberg som, trots sitt rykte om tyskvänlighet före Andra världskriget, skrivit en riktig fin liten, men arg, bok om Fariseismen och kristendomen. En nyare bok är Mikael Tellbes bok Med framtiden i ryggen, en utsökt guide för bibelläsare som vill umgås med Paulus tretton brev och dessutom den anglikanske teologen och biskopen NT Wright som bland annat skrivit boken Vad sa Paulus egentligen?