Paulus och postkristendomen

Nu är nya boken klar. 150s om Paulus i vår egen tid. Med utmaningar, fortsatta tramp på ömma tår och en ton vi ännu måste leta språk för. Läs, bli glad. Bli arg. Tänk själv.

120:- beställ nu för pinfärska böcker inom några veckor.

Palmsöndagen

Skuggan av ett kors faller över Jesu ansikte. Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Vägen till korset är den kärlekens väg som GUD valde att gå. Vägen kantades av Hosiannarop – människorna anade Messiasmetaforen. Men snart skulle samma människomassor ropa Korsfäst. Det är nära mellan Hosianna och Korsfäst – de vilar på var sin sida om tungan.

Livet spänns mellan högstämda bekännelser och tydliga förnekanden – fråga Petrus. Eller mellan blodig förföljelse och missionens vedermöda – fråga Paulus. Mellan Dom och tvådda händer – fråga Pilatus. Mellan bön och offer den ena stunden, och en utlämnad Jesus Messias i nästa – fråga översteprästen. Mellan hjälpropen och föraktet – fråga rövarna på ömse sidor om Jesus på Golgata.
Döm inte, sa Paulus. Han visste hur svårt det var, han hade prövat både Lagens lydnadsväg och trons korsväg. Korset är placerat mitt i verkligheten. Den där verkligheten som är på riktigt, på den där platsen som visar hur svåra valen är.
Jag antar att vi alla har upplevt det: En sådan där vecka när Livet blir riktigt på allvar. Sjukdom, död, avgörande beslut – allt hänger som svärd på silkestrådar ifrån taket och närsomhelst kan en tråd ge vika. Det känns som luften stillnar, skiljeväggen mot döden blir tunn som en fladdrande tyllgardin, allt kan hända men vi anar doften av den stora katastrofen. Det är på riktig – och hela livet sätts i fråga.
Jesus visste att en sådan tid nu närmade sig. Den började med Hosianna och slutade med korsfäst, men alldeles slut var den inte, den där veckan som förändrade världen. Kanske är detta det unika med den Stora Veckan: Den har inget riktigt slut.
Men en början har den: Palmsöndagen – Vägen till korset.
Kyrkans unga tid spänns ut mellan detta romerska dödsstraff, nedkört i en klippa i Jerusalem och kejsar Konstantin den Stores vision då segertecknet syntes över hans armé: In hoc signo vinces (i detta tecken ska du segra). På ena sidan den flämtande lågan av en tro, på den andra en armé av övertygelse.
Korset är ett tecken som spretar: Det är bilden av död – och tecknet på liv. Uppgivenhetens tecken – och hoppets tecken.
Det är människans symbol för den avkunnade dödsdomen – och GUDs triumf över döden. Det var förbannelsens tecken – och vi gör korstecknet som tecken på välsignelse.
Skärtorsdagen ska vi samlas i skuggan av korset, se sveket och tröttheten – den mänskliga otålighetens två systrar. Långfredagen – the Good Friday – ska vi kontemplera vid GUDs avsikter, som Paulus läste dem, Påskdagen är det två tömda symboler som bär tron: ett tomt kors och en tom grav.
Tomas Tranströmer skriver:

Bakom var och en som går här svävar ett kors
som vill hinna upp oss,
gå förbi oss,
förena sig med oss.
Ur Gator i Shanghai, Tranströmer,
För levande och döda, 1989

I teologin är korset främst Livets Träd.

Herren GUD förvisade människorna från Edens trädgård, öster om Eden satte GUD keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till Livets träd,

läser vi i Genesis, första Mosebok. Denna människans ursprungsmiljö är det djupa minne som lever i vår personlighet: Den livgivande trädgården där människan vandrade med sin Herre och GUD och tog emot var dag som himmelens gåva. Människan var centrum i sitt eget universum, en bild av GUD. Men hon valde bort GUD, eller mera precist: Hon såg inte upp med vilka hon tog råd ifrån.
Inte anade hon då konsekvenserna av det utanförskap detta kom att medföra. Inte ens helt anade hon det då hon vandrade på världens stigar och undrade vilken av alla dessa stigar som leder till Eden. Bibeln målar bilden av den vilsne människan.
Paulus målar bilden av hemkomsten. Den momentana och fullständiga bilden av förvandling vid korset, i berättelsen hos den store Aposteln, är det som efterhand har gripit mig. Vi dör med Kristus och uppstår med honom. Den nya människan föds vid korset och graven. Hon är åter i Eden, eller kanske det nya Eden, hon ikläder sig herren Jesus Kristus och åter vänder GUD sitt ansikte mot henne. Och hon vänder sitt mot GUD.
Vägen till korset är vårt evangelium. Där finns mycket att kontemplera över, kanske kan vi ägna den Stora Veckan åt korset – GUDs kärleks märke.
Bakom var och en som går här svävar ett kors
som vill hinna upp oss,
gå förbi oss,
förena sig med oss.

Babel, Palle och framtiden

It\'s a long way to Tiperary...

Tittade på Babel i går. PO Enquist och Therese Söderlind på besök. Utmärkt samtal om deras två nya böcker. POs tydligen mera självbiografisk.

Tro, skuld , synd och frälsning på programmet. Reser frågor för en som sitter i sin skrivkammare och försöker hantera demonerna. It\'s a long, long way...

Så som det ännu talas om synder, skuld som ska erkännas och frälsning som ska vinnas eller erövras... Maktens avtryck i dessa bilder är djupt präglade, och överlagrade med allehanda.

Therese skriver i Bålberget om häxprocesser i Ångermanland för en tid sedan. Nu finns där en minnessten: Tidens tro drabbar människan.

I sanning. Intill tredje och fjärde led.

Inser hur viktig min Paulusomläsning är. Och hur långt det blir till revolutionen... Var kommer alla inskränkta, människofixerade och meritdrivna bilder ifrån? Och vad gör de med oss?

Den sista boken

i serien om Paulus och Postkristendom håller på att färdigställas.

Just nu ser framsidan ut så här:

Hade Petrus ADHD?

Snabb som en loppa lämnade han båten och följde med Jesus. Impulsiv och direkt.

Han var den ivrigaste av lärjungarna. Om alla skulle svika Mästaren så var han den som sa att han skulle hålla ut, som siste man.

Han tyckte det var så häftigt att Jesus gick på vattnet, så han ville pröva. Väl där blir han skraj för vattnet och börjar sjunka.

Han tar till svärdet i Getsemane. Aggressiv och impulsiv.

På prästernas gård förnekar han all kunskap om Jesus.

När Jesus ger honom chans att revanschera sig värjer han sig mot Jesu ord om kärlek.

När han kommer till Antiochia är han en hyvens kille och umgås med alla , sen kommer det fler från Jerusalem och Petrus drar sig undan. Paulus blir urarg (han hade nog en annan diagnos).

Det hela slutar med att Petrus blir påve. Inget av det som varit satte några djupare spår.

Vi ska ägna oss åt Petrus på Passionsandakt i morgon.

15 mars

Vi kikar på framtiden. Nja. Vi gör mer. Vi påverkar framtiden.

15 mars 9oo-14oo möts det tredje seminariet i serien om Paulus och postkristendomskan. Efter att ha kartlagt dagen (jan), sökte vi dörrarna (feb) och har nu en idé om vart stigen mot framtiden går.

Eller. Ja. Vi hoppas det.

Anmäl dig nu till seminariet fre 15 mars så får du ungefär en vecka innan en text som kan bli vårt gemensamma slutkapitel i PA Sahlbergs tredje bok om Paulus. Nu alltså med inriktning på postkristendomska.

Välkommen med. Ring 031 7952900 eller maila pa.sahlberg (det där spec. Tecknet) gmail.com

Textseminariet inleds av två opp: Lena Huld och Tobias Ålöw. Därefter Samtal och utveckling av texten.

Sista helstanmälan 8 mars.