Artikel i tidningen Sändaren

I papperstidningen, men verkar inte tillgänglig på nätet, är en liten irritationstext från mig. Stör mg på avståndet mellan det lite störiga evangeliet och vår extrema lust till anpassning och acceptens.



Kyrkan är mer annorlunda

Församlingens karaktär och uppdrag är mer apart än vi orkar tänka oss. Annorlundaheten är en permanent utmaning för oss, nedan skissar jag på några av utgångspunkterna.

Vår maktlöshet är evangelisk, men oroar den biologiska drivkraften att vara centrum, ha inflytande och utöva denna påverkan. Församlingen är, redan från början, en rörelse i marginalen. Makten residerade i Rom. I Jerusalem fanns lydstaten och det religiösa etablissemanget men Hebréerbrevets författare skriver: Ty när översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns kropparna utanför lägret. Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Heb 13:11-13

Att tjäna är aldrig helt frivilligt. Mänskligt naturligare är att önska bli tjänad, sedd, uppmärksammad, värderad. Lärjungarna kivades om framtida uppsatthet. Jesus plockade ner deras drömmar, monterade ned dem i gruset: Den som är störst är de andras tjänare. Och för att bevisa det tvättade han lärjungarnas fötter, ett renodlat slavarbete.

I en kultur där barnet var en blivande vuxen, en prototyp för en riktig människa, är det just barnen Jesus placerar som modeller för en äkta människa, en som kan komma GUD nära. Låt barnen komma till mig, sa han. Underifrånperspektivet slår igenom i bild efter bild.

Evangeliet är en motkraft, inte minst i vår tid, då den biologiska identifikationen är så stark: Vi är det vi är, vi ska följa våra inre drömmar, vi påminns om att vi duger, det är mänskligt att fela, osv. Men tron vill något mer med oss. Den vill växt, förvandling och förnyelse. Den nöjer sig inte med att vi är som vi är, den vill att vi ska bli de vi egentligen är (ämnade att vara). Det går utöver, och ibland på tvärs, med det vi har begränsat oss själva till att vara.

Den fattiga kvinnan, med sin närmast löjligt lilla allmosa, blev förebilden. Ingen revisor hade delat Jesu bedömning. I det verkliga livet är det Pengar som betyder något. På sista raden i årsbokslutet räknas inte ören. Utom i Annorlundahetens rike.

Samarierna var inte välsedda, ett slags sekunda judendom med eget berg att tillbedja på, Jerusalems counterpart. Också de blir föredömen i Jesu förkunnelse: Kvinnan vid brunnen, samariern bland leviter och präster på Jerikovägen. Synvinkeln var utanförskapets, Jesus gjorde det till sitt.

Tullmännen profiterade på ockupationen, den tidens Quislingar. Alltid betraktade som svekfullt kollektiv. Jesus visualiserade individerna bland dem, använde en Matteus Levi och närmast demonstrativt gästade han Sackaios i Jeriko. Där fanns dessutom ett berömt Bibeldrama som illustrerade djupet, just där: Liksom Rahav en gång gömde de israeliska spejarna inför återvändandet efter seklerna i Egypten. Även fienden består av trofasta individer.

Ja, hela lärjungaskaran var i grunden en exempelsamling på utanförskap. Ingen mer än Judas kom från Judéen, normaliseringens region, från normaliteten, istället var de alla lantisar från Galiléen. Utanförskapet luktade fisk, och dialekten, och kanske klädseln, avslöjade dem.

Jesu liv kännetecknas av utanförskapet. Utan plats i härbärget, utomäktenskaplig, flykting i Egypten, snickarlärling i Nasaret, utan formell rabbinutbildning (och status)...

Så där går det på. Bibeln är mer eller mindre nerlusat med utanförskap, nerifrånperspektiv, maktlöshet, perifera perspektiv, värderingen från marginalen. Hur kunde det sedan gå så fel, och ännu tonsättas mer av militär marschmusik än gerillasoldatens tysta visselsignal? Mer av maktdemonstrationer och rikedomsmanifestationer än tvättade fötter och solidaritet i marginalerna. Hur kommer det sig att vi läser evangeliet så illa, så bekvämiserat? Och ändå tror att vi är GUDs församling. När fick vi fribrev från marginalen?

Jo, det finns andra texter. Som vi nog gillat mer genom historien: Alla knän ska böjas, mig är given all makt, gör alla folk till lärjungar... Är det ord från Jesu tid, eller hör vi här kyrkan tala, kyrkan som snabbt bytte om till romerska soldatseder och uniformer, hierarkier, svärd och makt? Vi har inte helt koll på tillkomstperioder och glidningar i betydelserna. Men om vi läser helhet – skrift ska med skrift belysas – är det väl rätt enkelt att se var betoningarna ligger.

Jesus – fottvättaren är evangeliets mest centrala bild, och harmonierar väl med både krubban i Betlehem och Korset i Jerusalem. Han var i marginalen, men vi tror att ljuset står i berömmelse, acceptens, i centrum.

Ack så tokigt vi gått.



PA Sahlberg, Equmeniakyrkan i Kållered