Guds rike, om frälsningen. Predikan 31 okt 2010

Βασιλεία τοῦ Θεοῦ - GUDS RIKE
Predikan 31 okt 2010 i Centrumkyrkan

Husannonser, numera med bilder. Stylade hem, alla lika. Det är som om folk bodde i en heminredningstidning, eller på IKEA eller i butiken på Fina gatan. Det ska inte finnas någon själ, det ska faktiskt inte se ut som om det bor någon där. Själlöst, öppet för dig att bara flytta in. Funkar det verkligen? Antar det, eftersom det är så alla annonser ser ut. Jag tycker det verkar konstigt. Är det tecken på att jag kan komma att trivas när det inte ser ut som om de som nu bebor huset trivs där?

Vår tid bär en del autistiska drag. Kontakterna med känslolivet är svagt. Umgänget är satt på undantag, vår tid är mer yta än djup, mer förpackning än innehåll.

Med Guds rike är det alldeles tvärtom. Det kan inte fotograferas. Inte ens adressen kan sättas ut. I söndags såg vi tydligt hur det mäktiga romarriket, som kittades ihop av vapenmakt och pengar, kolliderar med Guds rike – Sackaios på den ena sidan, Jesus på den andra. Guds rike är annorlunda. Mest för att det är den miljö som alltid, på alla sätt, med alla uttrycksmedel påminner om Gud. Jesu vandring på jorden är det tydligaste tecknet på Guds rike, visar på dess ”annorlundahet”, och denna vandring med detta andra rike pågår ännu, du och jag är indragna i det.

”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden…” börjar den korta texten i Markusevangeliet. Guds rike och himmelriket är väl använda bilder. När Lukas sammanfattar Jesu gärning i Apostlagärningarnas inledning säger han att Jesus sedan påsken ”talade med dem om Guds rike”. På en gång sammanfattar detta uttryck hela evangeliet, samtidigt är själva begreppet lite undflyende. Låter sig inte fångas eller definieras. Men var säkert inte obekant för de som då lyssnade.

Jesus säger:
• Inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike
• Ni har fått veta Guds rikes hemlighet
• Guds rike är invärtes i er, eller mitt ibland oss
• Det rycker fram med storm
• Vi ber: låt ditt rike komma
• Guds rike är som ett senapskorn
• En skatt
• Sök först Guds rike
• Barnen hör Guds rike till
• Guds rike är nära
• Men inte av denna världen
• Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike
• Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike

Guds rike (grekiska: Βασιλεία τοῦ Θεοῦ) är ett vanligt uttryck från Nya Testamentet som syftar på den kristna rörelsen, evangeliet (i betydelsen ”budskapet om frälsningen”) och det nya förbundet mellan Gud och människa genom Jesus Kristus. Uttrycket används främst av Jesus men finns också i bland annat Apostlagärningarna och i flera av Paulus brev.

Uttrycket syftar på ett andligt rike som man får medborgarskap i genom tro och andlig pånyttfödelse (Joh. 3:5). I detta rike är maktpositionerna omvända, och den störste är de andras tjänare (Matteusevangeliet 20:26, 23:11, Markusevangeliet 10:43).

Riket är samtidigt redan här men ännu inte, Jesus betonar flera gånger (bland annat i Mark. 1:15 och Luk. 10:9-11) att Guds rike redan är här och det som Jesus och hans efterföljare sa och gjorde ses som manifestationer av det. Men Jesus talar också om Guds rike som något som skall komma (till exempel i Mark. 14:23-25). Riket kommer i sin fullhet först när Jesus kommer tillbaka, och skapelsen återställs till Guds syfte.

(Luk 17:20): "Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: ”Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ’Se här är det’, eller: ’Där är det’. Ty se, Guds rike är invärtes i eder.”

Enligt de tre första evangelierna handlade Jesu förkunnelse i huvudsak om Guds rike (ibland sägs bara "riket" (t.ex. Matt 4:23), i Matteusevangeliet ofta "himmelriket"). Uttrycket antyder att Gud, hela världens rättmätige härskare (Ps 24:1; 47:3), en dag skall återta sitt herravälde, som rubbats av ondskans makt (jfr Sak 14:9). Guds rike är det tillstånd som då upprättas (Matt 6:10). Det sker vid Messias framträdande, som kunde tänkas på ett konkret jordiskt sätt (jfr Mark 11:10; Apg 1:6) men som i NT framför allt förbinds med orden om Människosonen (i Dan 7:13 f). Till detta ställe anknyts tanken att riket redan finns i himlen och att Människosonen skall komma med det (Matt 16:28; Luk 23:42). I urkyrkan talas det om Kristi rike (Ef 5:5; jfr 1 Kor 15:24), Kristus skall överlämna riket åt Gud. Uttrycket "Guds rike" kan också användas om de ansatser till gudomligt herravälde som genom Jesus finns redan på jorden (Matt 12:28), som utbreds genom hans kyrka (Kol 1:13) och som råder inom de troende (Luk 17:21).

Markustexten ger i all sin korthet några viktiga besked om Guds rike, som bär frälsningen till oss:
• Människan sår
• Säden gror och växer och såningsmannen vet inte hur
• Av sig själv bär jorden gröda
• Det sker i god ordning; strå blir ax som blir mognat vete
• När grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.

En femstegs raket som sker inom ramen för Guds design. Människan är Guds partner, hon sår och skördar, men Gud gör och värnar växten. Å ena sidan avdramatiserar detta vårt budskap om frälsningen, det är Gud som är växtens Gud. Å andra sidan skärper bilden vikten av människans, och kyrkans, del. Sådd och skörd ligger på oss, växten är Guds område.

Om detta är en grund för vår strategi ligger fokus för Guds församling på att så ut och att bärga skörden. Växten, innehållet ligger helt i Guds hand. När vi ägnar oss åt att ympa, beskära, avgränsa träder vi in på Guds område, och där är vi hopplösa amatörer.

Wesley sa: ”Jag erbjöd dem Kristus”, när han skulle förklara strategin bakom sin framgång. Detta erbjudande följer inkarnationens mönster; Ordet blir synligt, konkret och berör människor. Det sker främst genom vår handling: kyrkan som en öppen famn, diakonin som är Guds rikes språk. Vi kan inte mer, och inte mindre, än att erbjuda Kristus. Sedan stensätter vi vägen som vi som kristna – folket i Guds rike – vandrar tillsammans. Detta är ett av skälen till att vi under sommaren ägnat oss vad jag kallar postkristendomska – att tala om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet. Det är våra ord som sås, men också våra liv. Det är den gigantiska utmaningen.

Slappna av – det är Gud som värnar växten. Ansträng dig – vi erbjuder Kristus.

Predikan 24 okt FN-dagen om Samhällsansvar

Vid gemensam gudstjänst i Kållereds kyrka, idag kl 11.

Sackaios, himmelriket, MR och FN och medmänniskor i sikte

Känn efter var du har plånboken!
Håll hårt i den!

För detta är söndagen där evangeliet sträcker sig ända in i plånboken och bankkontot. ”Huk´ er i bänkera, för nu laddar han om”, som Erlander sa hos Hyland, för länge sedan. Himmelriket är nära. Det betyder något då Jesus kommer vandrande. Något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok. Jesu besök i Jeriko fick inte murarna att rasa, som när Josua kom mer än tusen år tidigare – men något mer dramatiskt skedde. Människor förvandlades.

Det fick Sackaios uppleva.

Situationen är den gamla vanliga. Jesus kommer vandrande med sin lärjungaskara.

Folket samlas. De flesta såg det som ett trevligt avbrott i vardagen, andra anade revolutionen. Bland dem Sackaios. Han var tullare i de gamla gränslandens paradis. Dadlar, oliver, balsam och parfymer, varje transport klirrade till i Sackaios fickor. Romarna hade ett finurligt, närmast modernt sätt, att hålla ihop sitt rike, kitta ihop det med vapenmakt och med det ännu starkare vapnet – pengarna.

Tulllverksamheten sköttes på entreprenad, Rom fick sitt, den regionala lydkungen sitt, och entreprenörerna på fältet sitt. Sackaios var en makthavare, en nyrik makthavare. Som en maffiapersonlighet i Italien, eller oligark i Ryssland, eller en byggbeställare i Göteborgs kommun. Man skodde sig på folket, skattepengar rann ner i privata fickor.

Vapenbärarna och tullmännen sågs som manifestationer av den romerska övermakten. Man hatade överheten, men kröp för den. Den trängde långt in i det privata, men man förbehöll sig rätten att göra narr av den. Den svarta humorn flödade, som ventiler som släppte ut övertrycket.

Bilden är vardaglig, men vi anar redan i dess inledning hur den är laddad med potentiell dramatik. Himmelriket och romarriket råkar i en praktfull konfrontation, det sker en allvarlig kollision på Jerikos gränder, den gamla staden skakar i sina grunder – igen. Jesus och Sackaios.

Sackaios var inte bara moraliskt kortväxt, han var dessutom liten till växten. Det gick inte att få syn på Jesus – det vandrande gudomliga universitetet. Tullaren klättrar upp i ett träd. Nöden hade ingen lag.

Ett viktigt möte väntade, eller i vart fall en blick på mannen som väckte uppmärksamhet var han än gick. Sackaios brukar anses illustrera en sökare, mer tydlig var att han den här gången blev uppsökt, tilltalad, satt i centrum. Mannen som till en början var kort i rocken kom att spela en huvudroll i Jesu Jerikobesök.

Ja, så till den milda grad att kyrkan senare uppvärderade honom till andligt högrest; i en tradition var han den lärjunge som valdes in i apostlakretsen, då girigheten tagit död på Judas Iskariot, under sitt nya namn Mattias. En annan tradition säger att han blev kyrkans biskop i Cesarea. Om detta vet vi inget säkert.
Fokus i texten ligger dock inte på korta rockar, eller sykomorträd. Men Mötet som förvandlade. Folk knorrade, den kungliga avundsjukan var redan etablerad,

Sackaios var en lokal och korrumperad överlöpare, jobbade för romarna. Ställde till det när köpmannaeliten skulle sköta sin export och import. Jesus avvisar – som vanligt – Jantelagens gnäll. Han såg människan. Korta rockar, korruption och kunglig avundsjuka var inget för honom. Han såg människan. Bakom alla fasader, han kikade bakom de stora ord, ytlig makt genomskådades, det var människan han såg. I barnen, den fattiga änkan vid templet, horan vid Sykars brunn, tjuvarna på korset, rådsmedlemmarna… Jesus såg alltid människan. Dessutom såg han inte bara det andra såg, han såg potentialen, människornas inre växt väcktes av Jesu blick.

Idag, som varje dag, sker dessa möten, mellan dig och Jesus. Han ser potentialen. Det är det som är mötet med himmelriket.

OCH DET FÅR KONSEKVENSER.

För Sackaios handlar det om hur han uppfattas. Han sätter hela sin prestige på spel. Bara klängandet i sykomoren var en insats, han riskerade en hel massa bara för att få syn på Jesus. En viss statusrenovering får han när Jesus säger att han ska gästa tullmannens hus. Plötsligt var han någon igen. Men det är sen som himmelriket vrider om paradigmen, en ny verklighet slår in över Sackaios. Omvändelsen och mötet med Jesus tränger in i hans samvete och ända in i bankkontot.
Himmelriket tar ut med ränta!

På den här punkten måste vi stanna upp. Vi behöver fundera över hur vårt möte med Jesus ser ut. Jag tror inte alls att vi alla ska vara evangelister och tjata hål i huv´et på folk vi möter.

Men vårt personliga möte med Jesus sträcker sig djupare in i oss än vad vi kanske ger utrymme för, eller tillåter.

Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.

Det är FN-dagen i dag. Efter Andra världskriget såg sig världen om och stakade ut förhoppningarna om en ny värld. Det konstituerande mötet skedde faktiskt i en Metodistkyrka i London, alldeles intill Westminster, det brittiska parlamentet. Krigets fasor väckte fredens förhoppningar. Reser man idag i de fattiga länderna på jorden så är FN mer tydligt närvarande än vi kanske förstår.

Inte alltid som en framgångssaga, men som ett närvarande tecken på att man inte är lämnad ensam. Fattigdom och konflikter är envisa och uthålliga fiender. Men Förenta nationerna bär hoppet. I Sahara såg jag FNs tankbilar som sörjde för de westsahariska flyktingarnas totala vatten- och förnödenhetstransporter. I Kenya har jag sett FNs bilar, och i Kongo, i Palestina, Libanon och Jordanien, i Kosovo, i Burundi och Rwanda och i Addis Abeba. Överallt halmstrået av hjälp, i vita FNjeepar.
Världens gemensamma ansvar är inte en svårartad administrativ koloss på Manhattan, men en gemensam och utsträckt hand. Vi bor alla grannar på vår enda jord. I FNskrapan deltog jag i ”food for oil”-programmet när man satte press på Iraks diktator Saddam Hussein och deltog i möten mellan palestinier och israeler.

Freden har också den konsekvenser, ända in på bankkontot. 2015 ska världens fattigdom vara halverad genom det s.k. millenieprogrammet. Tendensen är god, men för långsam. Genom världssamfundets insatser för att bekämpa fattigdom har många goda beslut tagits, men genomförandet av dem har dragit ut på tiden. De finansiella kriserna i den rika världen har stänkt med nya konflikter i den fattiga världen och ökade klyftor. Världens stormakter viger sig inte för att delta helhjärtat, men kramar sin ”veto-rätt” i FN-systemet, nu senast Kina när det gäller vapenexport till konflikten i Sudan.

Ytterst handlar Sackaios och FN-temat om samhällsansvar och medmänsklighet. Alla kan inte sköta den storskaligt globalt, den första grannen bor nära hemma, och grannskapet sträcker sig ut över klotet, och ansvaret in i vår bekvämlighet och, som sagt, det egna bankkontot.

När himmelriket kommer vandrande in i Jeriko i Jesu gestalt utmanas mänskliga system, makthavare, religiösa gränspoliser och människornas förmåga att sträcka sig utanför sitt eget ego.

Sackaios drog snabbt slutsatser för egen del. Vi vet inte alls vad Jesus hade sagt till honom, troligen hade de inte ens berört ämnet. Men något hände i Sackaios, och det drog in hans egen plånbok.

Mötet med Jesus sker inte bara i Bokens berättelse, i en dammig forntid, i en av världens äldsta städer – Jeriko. Den sker i Kållered 2010.

Håll i plånboken. Evangeliet får de mest egendomliga träffar.