Sju scener: 1 och 2

I min bok om Postkristendomska har jag 12 "typ-predikningar", varav de med de sju scenerna är de centrala. Här scen 1 och 2.

Scen 1: Skapelsens ”Bliv!”

Allt innefattas i ordet ”Bliv!” Hela Skapelsen. Inte bara det konkreta, det levande, allt vi ser, allt vi minns, också själva riktningen framgår – något som utgått ur en skaparhand, som dessförinnan tänkts och drömts. Själva skapandet föds inne i en tanke, en idé, ett sammanhang som plötsligt blir synligt, en tanke som prövar vingarnas flykt, om uppvindarna bär tar idén form, blir till planer. Ur den icke-materiella tanken föds en konkretion, en verklighet.

Min dotter och jag var på vernissage, hon var kanske tio år och inte alls imponerad av det hon såg. Hon pekade på en installation som en av Kungsbackas stora söner hade gjort, ”en så´n där kan väl vem som helst göra”, sa hon. ”Visst”, sa utställningspedagogen. ”Nu ja, när du sett den, men det var konstnären som tänkte ut det.” Där börjar vi – i den goda tanken, avsikten. Återstår att göra det, få det ett hålla ihop och i någon mening fungera.

Skapelsen är inte främst en ändlig eller oändlig samling av molekyler och atomer, den är främst något som har sin grund i Guds avsikt. Den uttrycker Skaparen, den gestaltar den som Ska-par, det skapade rymmer i varje detalj, och alla stora sammanhang, länkar till sin Skapare.

Detta är Bibelns och den kristna trons skapelseberättelse. I grunden är texten ointresserad av i vilken ordning det skapade ordnades i, eller när. Den vill framförallt berätta om Gudsordet som andades ut över jorden och universum och utsade sitt ”Bliv!” Detta är vad som rullas ut i Bibeltexterna som är människornas tydning och förhållningssätt av den tanke som formade världen.

Det är inte bara Genesis, Moseböckernas inledning, som berättar om hur Gud tänkt och avsett. Psalmer, vishetslitteraturen och även i Nya testamentet skildras Skapelsen – det är i den vi lever, rör oss och är till. I Guds tanke blev vi till, det är också i Guds tanke vi lever våra liv och dit vi slutligen återvänder.
I boken om Job förs till exempel ett långt resonemang för att finkalibrera världsbilden. Författaren låter Gud ställa Job inför de stora frågorna. ”Var var du då jag skapade?” undrar Gud. Jorden blir Guds fotapall, jordens skikt genomsyras av Guds tanke, ja av Gud själv.

Den kristna tron handlar om att se hur Guds Ande fortsätter att andas med sin skapelse. Människan beskrivs som Guds avbild, en självmedveten, kanske självupptagen bild, av sin egen centrala roll. ”Av sig själv känner man andra”, säger vi ibland i en avslöjande replik. Den är sann. Vi börjar identifiera Gud i vår egen gudslikhet, som barnet som söker identifikationspunkter med sina föräldrar, speglar sig själv i andras kommentarer, och blir till i identifikation och blir successivt en egen individ: Människans BLIV! Från den utgångspunkten etableras relationen till levande Gud och till det Gud skapat.

Människans förhållande till det skapade är som relationen till sig själv, till alla andra, till allt runt omkring oss och Gud själv. Men kvalitén och innehållet i relationen till levande varelser är annorlunda än till tingen, vi skiljer på ett slags själslighet i tillvaron, Gud och människan skiljer ut sig, annat blir själlöst och utan uppkoppling till evigheten, men förvisat till kretsloppens tröstlösa roterande kring tidlösheten.

Därför är Gud och Guds skapelse inte bara det materiella, el-ler andliga rum människan befinner sig i, utan länkar oss till Guds tanke, den innersta avsikten med allt skapat. Vi blev till i Gudsordets Bliv!

Skapelse, frälsning, tro och liv är som trådar i samma väv. Idag skulle vi kanske säga att det är som om vi är ständigt upp-kopplade, inpluggade i ett tidlöst och globalt system av täta sam-band. Människan har ett speciellt och unikt samband, och det kommer ur vår närhet till Gud. Därför är Bibelns grundläggande budskap att Skapelsen – när allt blev till – och Frälsningen – då allt återvanns – är starkt förknippade med varandra.

Det är också i denna berättelse som världsbilden ställs in. Inte den antivetenskapliga som en del troende hamnar i, inte i fråga om Bibelns uppfattning om när, eller i vilken ordning. Men i fråga om själva avsikten – någon tänkte goda tankar för det skapade, det fanns till i Guds tanke innan det fanns som vårt universum. Gud talar genom sin Skapelse. Du är en del av denna Skapelse som Gud har älskat fram.

Scen 2: Exodus – lagen och folket

Uttåget är en berättelse om Människans resa från hopplöshet till upprättelse. Ramen är politisk. Josef, Abrahams sonsonson hade blivit ”budgetminister” hos Farao. De sju goda åren bäddade för sju missväxtår. Josef blev hela det egyptiska rikets hjälte när han i en dröm förstår att de måste spara under de sju goda åren. Det hebreiska folket växte och folket glömde Josefs hjältehistoria. Den främmande folkgruppen sågs mer och mer som ett problem, och de förslavades. 15 generationer efter Josef hade förtrycket blivit massivt. Mose, som hade haft en egen sagolik tur och blivit adoptivson i hovet såg hur hans eget folk förtrycktes. Han blev förbannad och slog ihjäl en av slavdrivarna, och tvingades på flykt.

Detta är grundberättelsen. Den är som vilken film eller roman som helst; i ena ringhörnan de undanskuffade och i den andra de mäktiga, offren mot bödlarna, det goda mot de onda. Gud ser till de förtryckta, ställer sig på förlorarsidan. Detta är utan tvekan ett bibliskt grundparadigm, det är inte de mäktiga och de stöddiga som får Guds stöd.

Gud behövde någon som kan föra upprorets, uppbrottets och protesternas talan. Mose fick uppdraget. Man kan spekulera i varför, men möjligen spelade det roll att han var uppväxt vid hovet, hans förbrytelser kanske hade preskriberats, han talade språket, kunde koderna. Sedan han som fyrtioåring hade tvingats på landsflykt hade han under decennier levt ute i öknen, mött midjaniter, ett dåtida nomadfolk, varit fåraherde, bildat familj som svärson hos prästen Jetro. Mose hade nu i ett livslångt lärande bakom sig; dels med hovets prinsutbildning, och dels en religiös ledarskapsträning.

Ute i öknen träffades han av uppenbarelsen från Gud, han mötte sina fäders Gud vid en brinnande buske. Mose fick order om att dra skorna av fötterna, platsen där han fick sitt Gudsmöte var nu helig.

Egentligen var Mose som klippt och skuren för uppdraget att leda det hebreiska folket. Men, Mose var ovillig. Han tyckte inte att han kunde bli talesman. Kanske var han blyg. Eller rädd. Rentav feg?

Mose får brodern Aron som sin assistent och förhandlingarna med Farao börjar. Till slut får folket klartecken att bryta upp och dra iväg. Då förbereds det osyrade lammets högtid, den viktiga judiska minneshögtiden pesach, blir till, och återberättas i de judiska hemmen varje år.

Under ökenvandringen formades det judiska folkets nationella och religiösa identitet. Budorden (Tio Guds bud) överlämnades till Mose, Gud försörjde folket med vaktlar och manna när de längtade tillbaka till de egyptiska köttgrytorna (då hade de glömt piskorna).

Där ute i öknen skedde den tidlösa kampen mellan vad folket valde att tillbe; en gjuten guldkalv – konkret och gjorda av folkets egna smeder – istället för den mer transcendenta guden som enligt tron var den som faktiskt hade befriat folket. Människorna hade svårt att hålla sig till avtalet med en Gud de inte såg, de fick lita till Mose och Aron, men även de svajade emellanåt.

Till slut når de det utlovade landet, landet som skulle flyta av mjölk och honung, arbetsfria livsmedel, i kontrast med slaveriets tunga liv. All längtan bär kontrastens färg; fattiga sjunger om himlens gator av guld, fångar drömmer om sin frihet, sjuka ber om sin hälsa…

Himmel och jord närmar sig varandra i denna berättelse. Det börjar hos Gud som såg människornas betryck, hörde deras rop. Gud sänder människor som sina medarbetare. De lärs upp för att få Gud för ögonen, ur detta skapas ett folk, en tro och en framtid.
Gud bekräftar sin goda avsikt; i den brinnande busken, då budorden ges och de sedan bildar grund för avtalet mellan himmel och jord, räddningen genom Röda Havet, mannat i öknen och till slut det egna landet.

Exodus är den stora berättelsen om befrielse och bemyndi-gande, de båda hänger alltid samman, det är inte bara frihet från, utan också frihet till. Bojorna löses och avtal ska hållas. Berättelsen handlar också om ledarskap och den komplicerade väven av religion och nationell självständighet, som vi sett så mycket av i historien, inte bara i positiv mening.

Mest av allt är det berättelsen om Gud som ser till de för-tryckta. Symboluttrycket är: ”Ut ur Egypten kallar jag min son…”