Paulus utmanar allt vi lärt oss

Paulus och dagens kristendom

Ett religiöst grunddrag är underkastelse. Hopplöst omodernt i vår tid. Vi hävdar friheten och betonar att vi duger som vi är. Men värjer oss från frihetens ansvar och det reella behovet att faktiskt förändras; djupna, bli mognare och klokare. En annan dimension handlar om Ödet eller Makterna som ska bevekas. Det onda ödet besegras av en favoriserande GUD. En bild av en partisk GUD som ser om de sina men straffar de orättfärdiga. Många av Psaltarens psalmer stensätter en sådan tro. En tredje dimension rör därför vår meritokratiska syn. Det verkar rimligt att vi på olika sätt ska göra oss värda GUDs omsorger.

Jag tror att dessa ganska primitiva tydningar spelar större roll än vad vi vill tro. Framgångsteologi, jultomtesyndrom och ett evigt schackspel med gudar blir en platt vanföreställning av tron i allmänhet, men också av den kristna tron.

Denna kamp, om än med olika andra uttryck, var också Paulus kamp. Jag har försökt skildra detta i mina två böcker med en omläsning av Paulus och med honom också en omläsning av såväl GT som NT.

Meritokrati, Ödestro, Bevekandetro är på olika sätt i vägen för en gudsnärhet, den Jesus visade vägen till. Men budskapet blir faktiskt inte tydligt i evangelierna, men väl hos Paulus. Detta kan locka ner oss i det andra diket: En bild av GUD som överslätande och närmast menlös.

Dessa aparta bilder slet Paulus med. Och den samlade bild som han nådde fram till blir synlig när vi får grepp om den kronologiska utvecklingen i hans teologi. Kyrkan orkade inte då hela vägen, och inte heller senare har djupen öppnat sig helt för oss.

Som jag läser Paulus var det korset som till slut blev nyckeln. Dittills hade han som fariséerna levt med drömmen om rättfärdiggörelsen som målet efter en trägen Torah-vandring. De uteslöt alls inte GUDs nåd, men den var bonus på människans lydighet och strävan. I denna paradigmatiska anda är I huvudsak GT OCH evangelierna skrivna! Paulus, liksom senare bl à Luther och Wesley, får klart för sig hur denna Rättfärdighet är GUDs gåva. Given av nåd men till priset av Kristus. Rättfärdigheten är inte målet men utgångspunkten, genom korset.

Leder detta till universialism (att alla är räddade)? Ja, och nej. Och detta är den riktigt svåra passagen. Paulus väljer att tala om detta med orden "i Kristus", "ikläd er Herren Jesus", "den andliga människan"... Det är ett nu - med korset som grund - och samtidigt ett ännu icke. Vi är frälsta, men ska sträva efter vår frälsning. Vi har härligheten men ska sträva efter härlighetens kropp. Vi lever i Kristus men ska fullkomnas i GUDs rike. Nu, men ännu icke. Helt, men ännu inte helt. Allt är givet, men vi ber om att få det. Det är i detta perspektiv som korskonsekvensen skildras i Rom kapitel 12-15. Det är inte etik, inte lagkrav som ska uppfyllas men ideal som vi utmanas leva in i. Det är korsets dagliga realitet av förvandling.

Alltså talar sedan inte Paulus om att de heliga syndar. De har ännu syndens märken, lever under påverkan av syndens natur, men är ändå en ny kropp med Kristus. Vi är i varje stund det ideal vi ännu inte är.

Men det är ingen meritokrati. Det är inte vi som kvalar in i ett godkänt liv, men Kristus som lever fram det nya livet i oss.

Räddningen finns inom räckhåll. För alla. Men vi behöver få syn på och leva "i korsets skugga".

Vi behöver inte beveka GUD, inte bevaka GUD (eller GUDs intressen) men bejaka GUD som i Kristus lever i oss. Därför ska vi "ikläda oss Herren Jesus".

Enklare uttryckt lever vi i GUDs nåd. Men nådens liv är inget banalt. Det är att "godta varandra som Kristus har godtagit oss till GUDs ära".

Vi kan, ska, förmår inget göra för vår räddning. Men räddningen genom korset förvandlar oss helt.