Läser Efraim, syriern

Hymnerna om tron, Artos. Just i en tid före kyrkan gled upp i Maktens knä och förlorade sin själ. Efraim var syrier, talade ett arameiskt närstående språk och strider, med poesins hjälp, mot Arius och hans efterföljare – den kanske allvarligaste konflikten i kyrkans långa historia.

Arius, som han tolkades, tonade ner Kristus, skapad av GUD, men inte själv GUD. Efraim tonar upp Sonen, den Förstfödde, och språket och bilderna känns tydligt igen från Paulus och senare Irenaeus (som levde mitt emellan de båda andra).

Efraim kom alltså från Syrien, men förvisades till Mindre Asien, nuvarande Turkiet. (Kyrkans tre stora, ovan nämnda, kommer alla från dessa trakter, men I verksam i nuv. Frankrike.) (Arius kom från Libyen, verksam i Egypten.)

Efraim talar om symboler, metaforer. Skulle gillat mitt uttryck Konnotaforer (av konnotationer och metaforer). Till och med en fågel på himlen vittnar för E om korset, titta efter själv. Sonen är, som hos Paulus, i centrum för Skapelsen, och mötet mellan himmel och jord. Han är i praktiken Skaparen, människorna bär, ursprungligen, hans bild. Och i argumentationen mot Arius (som aldrig nämns) blir det outsägliga, outgrundliga och osynliga hos Sonen det vi ska tillbedja. Inte utforska. Arianerna, och andra, kallas för forskare, eller utforskare, eller disputerarna. Men det outsägliga kan inte utforskas, men tillbedjas, äras, vördas.

Genom det nära vittnesbördet
skall man tro på det som är fjärran, säger E, s25, och

i liknelsen steg han ner ända till senapskornet. (s42)

I dispyten med arianerna argumenterar E ofta längs det här spåret:

Om vi inte räcker till för hans mänsklighet,
vem kan då räcka till
för hans osynliga gudom? (s53)

Det blir till slut en vacker, utmanande tro:

Öppna dina skatter för honom
och bär fram dina gärningar. (s54)

Efraim talar i form av Poetisk teologi. Hymnerna är många och långa, i en fantastisk översättning, och tolkning, av Sten Hidal.

Rekommenderas. Där finner vi tonen av kyrkans hjärta.