Jag och Du

KÄRLEKEN

Labyrint,
spegelsal och spöktåget
ger sina bilder av
gränser som överskrids
vrids snids
Vi ser oss själva
men bakifrån
ovanifrån, i centrum och i marginalen.
Ibland liknar vi någon helt annan
som mest liknar oss själva.
Hon kräver det kärleken
att perspektiven förskjuts
Ett jag blir vi

som blir du som är jag.

Ur med sikte på horisonten, Sahlberg 2013


Mötet mellan Jag och Du, eller Jag och Det är det som ytterst gör oss till människor. Det är inte bara biologin eller människans kemiska soppa som möts, och blandas, men själva existensen som delas.

Hur sker detta möte? Hur kan vi möta Den Andre utan att dränka hen i mitt jag? Samtidigt som mitt jag blir till i ditt du, och vice versa, är vi ju olika, men lika. Kan vi röra oss från att tala till och etablera form för att tala med?

I min senaste bok, Vad är då en människa?, talar jag om Jaget och Laget – den svåra balansgången mellan att vara en del av det hela och delar, samtidigt. Att bära den unika dna-strängen och på samma gång inse hur vi är nära släkt...

Påskens evangelium

The Good Friday (predikan inne i PoS 138)

Påskveckan kallas t.ex. Holy Week, i ortodox tradition Stora veckan. Den engelskspråkiga Långfredagen heter bl.a. the Good Friday. Det är bättre teologi.

Långfredag

Predikan, del 1

Vi har ingen annan kung än kejsaren. Hör vi det fullständiga sveket? De vände inte bara Jesus – och GUD – ryggen. De kastade sig i famnen på ockupationsmakten. Prästerna drev, i evangeliernas berättelse, folket rätt i famnen på ockupanterna. Evangeliet blir en romkritisk berättelse. Det framstår mer och mer som om Jesus och lärjungarna är den enda kärnan till gudsfolket. Alla andra står med ryggen mot GUD. Sedan Eden, lustgården österut, hade frågan varit om folket vände GUD ryggen. Och till slut, under upprepade ockupationer, blev frågan: Har Gud rent av vänt oss ryggen.

Ett tydligt streck dras i sanden. Ni har nu vänt GUD ryggen. Jesus hade talat, kallat lärjungar, botat sjuka, mättat hungriga, upprättat människor: GUD hade gått fram. Synlig som dagen. Under den dramatiska veckan inne i Jerusalem kulminerar berättelsen: Den är på allvar.

Hela påskberättelsen tycks handla om val av kung. Vilken riktning valde folket? Förstod de vem Jesus egentligen var? Förstår vi?

Palmsöndagen är den politiska triumfen: Folket besjunger sin kung.

Långfredagen är våldets och lidandets triumf. Folket hade bytt kung.

Påskdagen är GUDs triumf. GUD krönte sin egen kung. Den Ende.

Det är de tre stora scenerna.

När Jesus under veckan rensade och renade templet var det upprorets triumf. Pengarna förlorade tronen.
Påskafton är Dödens triumf, och den tömda maktens korta triumftåg: Upprorsmakaren var tystad. Livet var inte längre kung.

Långfredagen nås kulmen. Människornas hängivna underkastelse under Rom är häpnadsväckande. Vad hos Jesus väckte så starka känslor? Kanske har vi inte vågat gå in i den frågan, men snarare flytt in i den angränsande, den mera avgränsade och personliga tolkningen: Jesus dog för mig. Men påskens drama är också ett kosmiskt drama: GUD valde att konfrontera människorna. Kärlekens vassa redskap presenteras i en blodig, utlämnande och stark berättelse. Det är en ny tid som bryter igenom. Den utmanar, i alla tider, ett mänskligt beteende som är oacceptabelt i GUDs ögon.

Jesus tänkte inte på sig själv
Vi måste möta varandra under helt nya förutsättningar
Vi identifieras med Kristus
Vi förvandlas
Vi blir kärlekens bärare, liksom vi är burna av kärleken
Vi är satta i fredens tjänst
Och vi är godhetens lärjungar.

Ingen utmaning är större. Ingen är rimligare. Vi är på väg till denna förvandling.

Jesus du mitt liv, min hälsa
För att mig från banden lossa, min tunga kedjor krossa


Predikan del 2

Långfredagens och korsets budskap är detta förvandlade liv. Att möta Jesus är som att möta sin egen idealbild. Vi speglar våra liv i hans liv. Våra värderingar möter där den Masterplan, som är själva förlagan för hela vår existens. Vi dör och uppstår med Kristus.

Jesus Kristus var sändebud från GUD och var GUD som själv i ord och handling visade vägen och är vägen till den uppresta, upprättade och befriade människan: Vi ska bli det vi är ämnade att vara. Och det är en vandring under kamp och motstånd, ofta det inre motstånd som vår natur ställer till med, det Paulus kallar den gamle Adam.

Då Jesus kom till jorden var det för att skärpa konturerna av mönstret i denna kärlekens väv. Orden, livet, samlandet av lärjungar och sändningsuppdraget är den vackra karta som leder fram till korset: Det ultimata kärlekstecknet. Där är Jesus Kristus inte främst offerlamm, men på allvar GUD och Människa. Återföreningen av vårt heliga uppdrag – att vara GUDs avbilder – fick en ny konkretion. Därför lever inte längre jag men Kristus lever i mig, skaldade Paulus (Gal 2:20). Vi dör och uppstår med Kristus – det är den dramatiska bilden av vår nystart, i sökandet efter Den Nya Människan i oss. Synden är hos Paulus inte främst den plågsamma bilden av vår otillräcklighet, men den motkraft som lockar oss bort från GUD och därmed oss själva. Han ger den namnet den gamle Adam, som vände GUD ryggen, som ännu härjar i oss, den som inte främst alls bekämpas med ånger, botgöring eller självförakt, men med vandringen för att likna Kristus, slå följe med honom, ikläda oss herren Jesus Kristus.

Den resan slutar inte vid korset. Den börjar där.


Du fick bära korsets plåga, jag fick liv och hopp som gåva...