Näe, inser

att jag inte får till bibelläsarbloggen i sommartider. Läser just nu efter annan ordning, jobbar med en sommarpredikoserie. När det mörknar framåt hösten tar jag upp tråden.
Då läser vi ut GT och Johannes och tar ett gemensamt grepp om synoptikerna; Matteus, Lukas och Markus.
Följ min andra blogg under sommaren; www.tanksjalvpa.blogspot.com

Lasaros (Joh 11)

Gör honom fri och låt honom gå

Två fokus; Lasaros och rådet som planerar för att döda Jesus. Två helt skilda perspektiv, det enda befrielsens tjänst, den andra maktens svartsjuka hämndbegär. Och mitt i Jesus. Jesus var bara för mycket för dem i rådet. De teoretiserade, Jesus handlade. De läste skrifterna, Jesus var Det Nya Riket.

Till nästa vecka: Joh 12, Maria och smörjelsen, intåget i Jerusalem – början på slutet, eller början på början…

Bibelläsningsplanen

uppskjuten pga konferensen Utmanad. Återkommer ti till NT, fre fortsätter vi med Jesaja.

Herden (Joh 10)

Texten om den gode herden kan förstås själavårdande, den är fylld av signalord: Den gode herden…
… tar ansvar…
… beskyddar sin hjord…
… fåren hör hans röst…
… han ropar på sina får med deras namn…
… han för ut dem…
… han går före dem…
… fåren följer honom…
… de känner igen hans röst…
… känner dem (och de känner herden)…
… kallar dem vid namn…
… har kommit för att ge dem liv (liv och överflöd)…
… ger sitt liv för fåren.

Den vidgar världsbilden
Det intresserar mig att Jesus inte säger ni, utan för att ”de ska ha liv.” Varför säger han inte ”ni”? Det finns en gränsöverskridning i texten som utmanar mig. ”De” förstod inte, ofta var det lärjungarna eller folket eller rent av de närmaste tolv. De stod som gapande fågelholkar. Vad säger karl´n? Vad menar han? Berättelsen slutar också i ett ganska normalt kaos: ”De orden gav upphov till ny oenighet bland judarna. Många sade: "Han är besatt och från sina sinnen.”

Gudsriket var hela tiden en för stor tugga. Vi vill gärna lägga till rätta, krympa evangeliet så att det passar (oss). Evangeliernas återkommande perspektiv är att de inte förstod, inte var redo att möta den stora verklighet som Jesus kom med. Senare skulle apostlarna själva möta denna oförståelse när de förkunnade, land och rike kring.

Vi riskerar alltid att göra Jesus för liten, anpassad för vår tanke och våra perspektiv, men det är tydligt hur ofta, alltid (?), som Jesus vidgar gränserna, överskrider fattningsförmågan, utmanar fördomarna, tänjer perspektiven.

Detta är det nya riket som kommer. Ingångsvärdet, som Jesus hela tiden återkommer till (tydligast just i Johannesevangeliet), är att Han och Fadern är ett. Det är inte ett nytt budskap, men de har inte begripit. Abraham förmådde inte måla bilderna, inte Mose, inte Elia, inte profeterna. Lagen räckte inte till. De korta perspektiven måste hela tiden tänjas, riket är större, det omfattar fler, nåden räcker längre, Guds perspektiv är alltid större, vidare, mera omfattande, mera inneslutande…

Ja, Jesus går längre än vanligt i den här texten. Han säger: ”Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare.” Menar han verkligen det? Eller var det de ”messiasar” som hade hörts vid denna tiden, kanske var den messianska rörelsen något som rörde sig i tiden. Många hävdade anspråket – men de var ”tjuvar och rövare”, bara han var ”äkta vara” – han var inte lejd, det fanns ingen dold agenda. Detta ”de”, en uppgörelse med ”vi-och-dom” är den verkliga utmaningen från texten om den gode herden. Han var inte bara snäll i allmänhet, han utmanade all mänsklig dumhet och spände perspektiven.

”De andra”
Texten utmanar (vilka är ”de andra fåren”) andra får, som inte hör till den här fållan. Är detta desamma ”de” som han har kommit till.

Detta måste ha varit det mest förfärliga med Jesus. I den ganska inåtvända religiositet som fanns hos folket som levde med känslan av att ha varit de utvalda talar han om ”de andra fåren”. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde”. Den enklaste läsningen, i efterhand, är naturligtvis att Jesu uppdrag vidgades, stannade inte vid Palestinas gränser, Jesusvännerna globaliserades. ”En herde och en hjord”. (Inte jude eller grek, man eller kvinna - sa Paulus – som kanske var den som tydligast begrep. Ev. ngt om Petrus, som verkligen fick en tillsägelse, såg en syn, men det verkar vara Paulus som gjorde allvar av det.)

Texten kan läsas innerligt: vi är får – vi har varandra, beror av varandra, är en hjord och vi har en god herde. Den kan också läsas utmanande – vilka är dessa ”de” – vänder sig Jesus också idag till ett vidare fält. Är Guds mission större än vi anar? Finns det ett problem i vår självupptagenhet och självgodhet? Hur vidgas vår världsbild? Hur suddas gränserna?

Summeringen blir trefaldig:
• Känslan av trygghet
• Vidgad världsbild
• Se församlingens roll (se att det finns andra fårahus) – de ska bli en hjord.

Joh 11 till nästa tisdag

Ge oss råd, visa en väg… (16:3)

Profeten talar om eländet runt omkring, allt centrerat kring det egna folket. ”När våldet upphör och skövlandet är slut, när den som förtrycker landet är borta, då skall av nåd en tron bli rest, och genom Guds trofasthet skall en domare regera i Davids borg, en som söker rättvisan och vet vad rätten kräver." (16:4)

Det är Israels helige och Herren Sebaot som till slut ska samla resterna av folken. Tonen av en vidgad globalitet fascinerar. Det är inte bara en snäv nationalitet, det är samlingen av de olika folken i en gemensam tro som är brännpunkten.

Till nästa vecka läser vi från 19:18 bjuds sedan en delvis ny ton. Med kulmen i 22: synernas dal, vi fortsätter till och med 30. (Herren ska skaka lössen av dig…)

Vi måste bli en läsarrörelse

Frågan om bibelsyn, eller rättare, hur vi läser, fascinerar mig. På ytan ser det ut som om det finns några olika distinkta lägen:

• Bibeln är Guds ord. Gud är ren, hel, allsmäktig. Alltså speglar Ordet Gud. Guds ord kan inte ha fel. (Frågorna om på vilket språk, i vilken översättning går man hastigt förbi, likadant är det med en del innehåll; stening, omskärelse, kvinnans roll, äktenskap, skilsmässa och omgifte.)
• Bibeln innehåller Guds ord. Det måste förstås från helheten, det är människor som tyder och tolkar Gud. (Det kan lätt bli en relativiserad tolkningsmanöver; det man förstår använder man, annat drar man en slöja över.)
• Bibeln är en historisk bok, den berättar om människors erfarenhet av Gud, men kan inte läsas bokstavligt. (Man återvänder mera sällan till boken för att skaffa specifik lärdom, den används som litteratur, en bakgrundstext att förkunna från, tolkningen ges i vår tid, bland vår tids människor, som skiljer sig en hel del från Bibelns tid.)
• Bibeln är troende människors sagor. Vetenskap, mänsklig historia har visat att boken är obsolet. (Religion borde höra historien till, den har inte tillfört något gott.)

Alla fyra positionerna bekymrar mig. Jag är i en mening fundamentalist. Möjligen skulle jag kalla mig johannitiskt kristen. Joh 1 är Bibelns absoluta centralord; Ordet blev människa: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Och Ordet blev människa och bodde bland oss

Jesus, inkarnerad Gud – sann Gud och sann människa – är själva den centrala uppenbarelsen. (Till skillnad från muslimsk tro där Koranen är uppenbarelsen och Profeten vittnesbäraren). Om Jesus Kristus vittnar Bibeln, vi läser hela boken med Jesus som kärna och stjärna.

Det är människornas tro, sökandet efter tro, bevarandet av tron som driver hela bibelordet.

• Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron som tar sikte på Gud).
• Gud tror på oss och vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
• Bibelns, och trons, mest centrala händelser är (1) Skapelsen (Gud sa sitt Varde), (2) när Gud blev människa (allt blev till genom det), (3) när Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son), (4) korset (det är fullkomnat), (5) uppståndelsen (och han såg och trodde), (6) himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och (7) pingsten (ett dån som av en stormvind).
• Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ)
• Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemensamma livsstigen lämnar oss inte oberörda).

Vi måste återvända till att leva i Ordet, livet tyds i gemenskapen där Skriften vägleder oss och utmanar oss att uttrycka, utveckla och gestalta vår tro.

Bibelläsningen innehåller olika moment, liksom den är skriven i olika språkliga gestaltningar:

 De historiska böckerna för sammanhang
 Vishets- och psalmlitteraturen för Din andakt och bön
 Evangelierna för att ”ta rygg på Jesus”
 Apostlagärningarna för att inspireras
 Breven för att undervisas
 Uppenbarelseboken och profettexterna för att hålla Dig till det centrala

Jag är övertygad om att det bara är som en läsarrörelse vi förnyas. Men läsningen görs hela tiden på nytt. Vi ska läsa ofta, läsa om, läsa sammanhang, läsa det vi ofta inte besöker, inte begränsa oss till perikoper eller kända texter, läsa olika översättningar, förhålla oss till det vi läser.

Gudsfolket, i dess olika tappningar, relaterar hela tiden sitt liv, sin tro och sina utmaningar till Gud. En central fråga för kristna är den enkla satsen: WWJD (What would Jesus do – hur skulle Jesus gjort).

Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.

(Joh 9) Skulle vara kul att veta vem han var. Bartimaios heter en blindbotad i annat sammanhang. Han blir gästbloggare denna vecka, och tar över ett helt kapitel i Johannes berättelse. Okonstlad, byggd på egen erfarenhet och utan religiöst överhäng. Bara rakt; jag ser.

En av de mest dramatiska vittnesbörden, det kontrasterar mot judarna som smidde ränker mot Jesus. Jag ser. Förut var jag blind. På detta hakas Jesu berättelse om Herden, kap 10.

Det tar vi till nästa tisdag