Josefs släkttavla hos Matteus och Lukas

Varför är Josefs släkt förtecknad hos Matteus och av Lukas? Mitt korta svar är: jag vet inte. 

Idag räknas judiskheten på mödernet. Vet inte hur det var för 2000 år sedan. Kyrkan har tydligt hävdat Jesu släktskap till Gud, inte till Josef. 
Man har antagit att Josef var äldre än Maria, möjligen gift och änkeman. Vi vet att Jesus hade syskon. De kan ha varit Josefs barn, eller yngre och då Josefs och Marias. Men där har kyrkan fått märkliga problem. Skulle jungfrun sedan fött vanliga barn? 

Jakob var en av dem. Ledare för Jerusalemsförsamlingen. Möjligen en tidig martyr. Är det hans släkttavla som finns i Matteus och Lukas?

Jag tycker att detta är en spännande gåta. 

Nästa vecka om tiden efter den tomma graven. 

Bibel, NT-tisdag

Så har jag återvänt till sammanhangsläsning av Bibeln. Matteus, Markus och Lukas, -us evangelisterna, är ju texter trädda på samma tråd. Kanske är Markustexten den äldsta och de andra två - med sina längre texter- dessutom haft någon, eller flera andra källor.

Sökte en gemensam synopsis, antar att det finns, men valde till slut att klippa samman dem i tre spalter och jämka texterna. Intressant. Väldigt mycket gemensamt, till och med identiskt.

Tror jag kommer att ägna mig åt det som sticker ut, avviker, ger egna betoningar.

Rekommenderar en egen läsning, gärna med parallelläsning.

Markus och i viss mån Lukas skriver till en global publik, medan Matteus lägger till rätta för en judisk läsekrets.

Man måste nog, tyvärr, tänka sig ett antal författare, redaktörer och möjligen några årtionden in i den unga kyrkan. Man känner verkligen att man hade önskat dagboksanteckningar inifrån lärjungagruppen. Ord som luktade svett och vånda,som tog med oss i aha-upplevelser.

Men texten är mer friserad, men inte långt när så kammad som dogmtillverkningen senare blev i kyrkan.

Inkarnationen är ingen stor sak, uppståndelsen mest något självklart, men där börjar texterna bli rapsodiska.

Återkommer nästa tisdag till släktlistorna. Josefs släktlistor. Hur kunde de bli så stor sak hos Matteus och Lukas?

PK 14, sista avsnittet för nu

Är i slutredigerartagen om mina texter i ämnet postkristendomska. Dels en argumenterande del som ger skäl för vår reflektion, och dels en text kristen tro i koncentrat som talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

Ett avsnitt som jag nu ska revidera är det jag har skrivit om några bibliska grundbegrepp; omvändelse, nåd och innehållet och förståelsen av begreppet bön.

Den mest kritiska frågan handlar nog om nådesbegreppet. Här rör vi oss mellan modern förståelse, som jag menar mer hämtar sina bilder och paradigm från marknaden: Tron blir en marknadsfråga, har den attraktivitet ”säljer den”, om inte förlorar den all kraft. Den bibliska tron bygger ju mera direkt på relationen mellan Gud och människa. Det är skillnad på en bild av Gud som människan står i skuld till, eller om en tro på en Gud ska ”sälja sig” på en marknad.

Den klassiska trons grund i detta avseende hämtar sina grundläggande paradigm från en helt annan tid. Auktoriteten eller överheten behövde aldrig argumentera för sin rätt, den var gudagiven eller en del av det naturliga förhållandet. Jag menar att vår tid bygger dessa relationer på helt andra principer. Och detta ”drabbar” gudsperspektivet.

Man kan se genomslagen av detta pardigmskifte på föräldrars relation till sina barn. Jag vet inte om fler ser det jag ser när jag ser unga föräldrar. Men deras respekt för sina barn både imponerar och oroar mig. Barnet får en dignitet som barn inte har haft. De är små kungar. De ska motiveras, servas, skyddas… För att göra det blir föräldrarna en serviceinrättning; barn skjutsas, barnet bestämmer vad och när det ska äta, tålamod testas eller utmanas inte, barnet ska istället roas och underhållas. Det är fult att ha tråkigt.

Med detta vill jag inte hylla bilden av barnet som något ofärdigt som ska formas, fostras, tuktas, trimmas. Men jag ser risker i ett falskbyggt imperium som inte egentligen har någon som helst effekt utanför hemmet egna väggar – där ute är tillvaron vass och farlig, kungarikets makt är mycket begränsat.

Vi – menar jag – fostrar små odrägliga egoister, och dagen då det går upp för de små telningarna att kungadömet har snäva gränser blir en ohyggligt tuff påminnelse om livets realiteter.

Ska vi älska Gud för att Gud är bussig, eller för att Gud är Skaparen och själva Livets grundvillkor? Ska vi ha relation med Gud för att Gud är ett bra tidsfördriv, eller för att det står i överensstämmelse med vår bestämning? Är Gud ett val bland många, som bara själv kan motivera sin relevans, och då konkurrerar ut andra värdebestämningar?

Avståndet mellan paradigmet som Bibeln bygger på och tidens verklighetsuppfattning är enormt. Ser vi det? Säg gärna att jag har fel. Jag har gärna det. För detta är i grunden riktigt besvärligt. Och jag tror inte det bara handlar om postkristendomska generationen, också äldre har redan vaggats in i tidens gestaltningar. Lydnad, lärjungaskap, livsnormer är ute. Människan har ingen skuld till Gud. Om någon har skuld är det Gud som inte skyddar oss i tillräcklig grad.

Nästa vecka
drar jag igång bibelläsandet igen. Då läser vi färdigt NT - det är evangelierna det handlar om, och GT.

PK 13

PK 13

Vad händer när orden och formerna blir ett skal? Ett kulturellt kitt eller en tunn förnissa? 

Jag märkte att när vi förnyade gudstjänsten de starkaste motreaktionerna kom från sällanbesökarna. De gick till kyrkan förstasdvent för en nostalgikick. Allt skulle vara som det alltid hade varit. Eller som det såg ut i minnenas vindskamrar. 

Folket blir som utpost till Riksantikvarien - man låser tillvaron till en viss tid och avfyrar minnets missiler. 

Nu finns allt färre som minns. Vi har kommit allt längre från en källa som ännu flödar. Det blir kulisser. 

Vägen till renovering är lång. Kyrkorna blir förvaltare av förfluten tid. Hus ska bevaras, restkulturen gör sig allt tydligare påmind. 

I andra ringhörnan de banala lösningarna. En Gud som ordnar allt, den privatiserade lyckoguden dyrkas. En flykt från tiden, ett datorspel i fiktion. 

Var är profeternas Gud? Jesu Gud som utmanade etablissemanget? De fromma fick alla sina fiskar varma. Det var inte orden, ens kulten som var fel, men Livet. Jesus - i evangeliernas tappning - var benhård. 

Postkristendomen måste bli en Livets tro. Hur gör vi det när vi samtidigt måste vara förvar för det lite nattståndna? 

PK 12

PK 12

Den första generationen var fromma och radikala, de såg Gud i allt, bönemötet, den olagliga eller ogillade nattvardsandakten utan ordinerad präst, men också i fackligt pionjärarbete, kamratstödjare och nykterister. (1870-1910). Den andra genarationen blev bara fromma, den inre renheten tog över, man blev världsfrånvänd. (1890-1930). Den tredje generationen blev moralister. Kärnan av tro hade stelnat till form. Detta kulminerar i fyrtiotalets syndakatalog (1915-1935). Den fjärde generationen bryter med formalismen, blir åter radikal, men förlorar tron (mest tron på systemet). (1940-1968). Den femte generation kan nog kallas Guds barnbarn. De bär inte föräldrarnas avoghet till moralismen, men församlingen betyder allt mindre. Där skaffade man sig vana från en scen, men publiken blev en annan. Och innehållet. (1960-1985). (här finns Gardell, Betnér m fl). Sjätte generationen växer nu, mest utanför kyrkan, men i grunden vidöppna för andlighet och djupare värden. (1975-2010). Nästa generation är nog den genuint postkristna. (födda från 1990-)

Vi som har synpunkter på kyrkans historia revolterar mot sådant som inte längre finns. Men vi är känsliga för resterna av moralismen. De som är unga idag gör en friare och friskare ansats. Reagerar närmast på frånvaro av glöd. Vart de nu går avgör inte bara hur nästa paradigm formas utan nog själva existensen och livskraften i våra församlingar.  

Så, mot vad tar de spjärn? Hur inomkyrkligt vaccinerade är de? Möter det världen? 

Känner du igen dig i dessa schabloniserade bilder? Hur medvetna är vi om våra tillval och frånval?