Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

3 Mos, vi forsätter:

Lista över rena och orena djur. Man kan fundera om det gäller som kostråd. Nu hade folket levet i tiotals generationer i fångenskap, nu skulle de själva klara livhanken. Vi vet inte.

En del av traditionerna överlevde in i den kristna kyrkan, inte så mycket ”djurlistan” men reningsdimension för en födande kvinna etc. Också det var sannolikt mera sanitets- och hygienråd än rent och orent i någon absolut eller religiös mening. För offret (Kap 12 fanns också en budgetvariant för fattiga.)

När det gäller spetälskan (i kap 13 och 14) är det uppenbart att det är medicinska råd, för att hejda smitta. Intressant parallell är det lortiga 1700-talets England där en av John Wesleys böcker hette Primitive Physics (enkel sjukdomslära) som innehade en hel del hygienråd och en del förfärliga behandlingsmetoder, men detta i en tid då läkarna gick från bädd till bädd och bar smitta, från obduktioner till sjuksängar...

Kap 15 avhandlar diverse kön(sjukdoms)relaterade åkommor. Intressant att notera är att männen blir orenförklarade snabbare än kvinnorna!

Kap 16: Den stora försoningsdagen. Religionen räknade med syndens realitet. Men det fanns räddning. I åttonde versen nämnds Asasel och det är namnet på en ökendemon eller beteckning på ett stup där syndabocken störtades ner. Intressant med en sorts alternativ Gud mitt i det heliga monoteistiska systemet.

Till Asasel fördes syndabocken ut, bärande på folkets synder.

En gång om året skall detta ske, i alla tider; ”och bringa försoning åt det allra heligaste” (3 Mos 16:33)

Till nästa vecka läser vi 3 Mos kapitel 17-26. Vi övergår nu till helighetslagarna. Här gäller det att ligga i och läsa…

”Vi älskar därför att han först älskade oss” (1 Joh 4:19)

Första Johannes brev

Jag vet att vi inte säkert kan säga vem som skrivit brevet, eller vart de sänts, om
de sänts.

Men jag tycker om tanken att det är Johannes som skriver. De yngste bland lärjungarna. Nu är han nog gammal. Inte så gammal som då Uppenbarelseboken skrevs.

Då var det en gammal man som vädjade på gränsen till graven. Nu är det en yngre, mera målmedveten. Man kan nästan se hur han i breven summerar sina favoritpredikningar. Det är enkelt, ibland förenklat, men koncentrerat evangelium.

Det är en rysligt stark upptakt. ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord.”

Det som var, som vi hört, som vi har sett, tagit på – det är vårt ärende.
Kapitel ett stänker av koncentrerat evangelium. Ofta citerat, använt. Mörker – ljus, den klassiska konfliktscenen: ”Vandra i ljuset!”

Vad är då det nya budet. Kort och koncist: Kärleken. ”Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” (1 Joh 2:8)

”Förbli i honom”, och ändå väckte det förvåning att en av arbetsgrupperna för en ny kyrka väljer att tala om Gud som relationell – redan Johannes gjorde det.

I 1 Joh 3:9 säger aposteln koncentrerat, men ack så förenklat: ”Den som är född av Gud syndar inte, ty Guds säd förblir i honom. Och han kan inte synda eftersom han är född av Gud.” Men bilder han väljer är trädet som bär frukt. Vi har gjort synd till en läro- och moralfråga. Johannes talar om frukten, som kommer ur naturen – Guds barn bär Guds frukt. (Observera att det inte är tro eller moral som står i fokus, men den enkla som är så svårt, älska sin nästa.)

Det tuffaste ordet 1 Joh 3:14: ”Den som inte älskar är kvar i döden.” Som om kärleken kan befallas! Kanske kan den det.

I 1 Joh 4:2 ser vi den starka kopplingen till Johannesevangeliet. Inkarnationen – Gud blev människa. Så här kan det summeras: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder." (1 Joh 4:10)

Backa och läs igen, kontrollera hur många gånger Johannes vågar använda ordet fullhet, fullkomlig och liknande. Det uttrycker, inte den perfekta människan, men tilltro till en stor Gud.

Har du inte tid att läsa ngt annat i Bibeln, Läs Joh första brev, och kap 1 i Johannesevangeliet. Där finns vad du behöver…

De andra två breven har liksom bara hakats på, det är i 1 Joh som koncentrerat evangelium finns. Läs dem till nästa vecka. (2 Joh, 3 Joh brev)

Hela menigheten samlades vid ingången till uppenbarelsetältet

3 Mos 8-10, instruktioner för Aron och prästerskapet

Kan inte låta bli att läsa detta med hänvisning till beslutet inom de tre samfunden att nu bilda en ny gemensam kyrka. Guds instruktioner till Mose är enkla: ”Ta med dig Aron och hans söner, dräkterna, smörjelseoljan, syndoffertjuren, de båda baggarna och korgen med osyrat bröd och samla hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet.” (3 Mos 8:2-3)

Det är en praktisk, enkel och tydlig instruktion.
1. Han (Mose) tvättade dem med vatten.
2. Klädde dem
3. Utrustade dem (urim och tummim)
4. Smorde dem
5. Offrade för dem (kött och blod)
6. 7 dagar inför Herrens altare (iaktta Herrens ordning)
7. Bringa försoning
8. Välsigna folket (alla jublade och kastade sig till marken)
9. Ej vin och starka drycker (för att ni ska kunna skilja på heligt och icke heligt)

Urim och tummim är föremål med vars hjälp man - genom något slags lottkastning - sökte utforska Guds vilja. De förvarades i översteprästens ämbetsdräkt, och rätten att använda dem framstår som ett prästerligt privilegium.

Det var instruktioner för sin tid. Blodigt och köttsligt, men konkret och något som talade till många sinnen. I vår tid kan man tänka sig en annan lista. Herrens tjänare renas för sin tjänst, utrustas, stillhet inför Herren, i syfte att bringa försoning och välsignelse.

I avslutning kommer ett slags koncentrerat evangelium: ”Jag visar min härlighet bland dem som är mig nära” (3 Mos 10:3)

Till nästa vecka läser vi 3 Mos kapitel 11-16 (Renhetslagar som leder fram till Stora Försoningsdagen.)

Judas brev

Paulus, Johannes, Jakob och Judas. Alla skriver de brev. Idag hade de väl mailat. Kortfattat, fragmentariskt. Breven har mer eller mindre tydlig knytning till kända avsändare och/eller kända mottagare. Men i allmänhet måste man nog säga att breven är en form av pamfletter, predikningar. Ungefär som John Wesleys predikningar som nog aldrig har hållits, men som utgör en sammanhållen beskrivning av en serie predikningar på aktuellt tema.

Judas, Jakobs bror kan också ha varit Jesu bror (halvbror säger man ibland – frågan lever i kyrkans historia om Maria födde fler barn efter Jesus… med underbetydelsen om det skulle underminera hennes jungfrulighet). Man kan tycka att det då skulle stått i Judas presentation, men kanske kändes det förmätet, vad vet vi?

Tonen är inte olik Uppenbarelseboken. Det är kyrkans ledare som manar, förmanar, uppmuntrar och varnar. I texten finns ett av få exempel på frågan om förutbestämmelse (eller predestination). Om allt är givet i förväg, somliga destinerade för domen, verkar det inte vara så meningsfullt att kämpa emot?

Jag tror att dörren står öppen för alla. Men att det är frivilligt att gå in genom den.

Författaren varnar för beteenden som skadar gemenskapen, stutuerar exempel. ”De knotar, är missnöjda och lever efter sina begär. De är stora i orden samtidigt som de smickrar dem som de kan ha nytta av.”(16)

Varningstext för lismande pratmakare.

Från Uppenbarelseboken känner vi igen mönstret: Var uthålliga, stå emot, sök Gud och Följ Kristus.

Till nästa tisdag läser vi Johannesbreven. De är olika långa men vi tar ett i veckan. 1 Joh nästa tisdag. Samma plats, samma kanal.

En lukt som gör Herren nöjd

Tredje Moseboken - Leviticus

3 Mos kapitel 1-7, offerlagarna.

Leviticus – boken om prästerna

Kostråden som ges kan nog diskuteras. På få områden är jag så renons på kunskap. Men ett citat är lite kul: Allt fett tillhör Herren.

Texterna som vi läst rymmer många dimensioner: Behövde Gud offret? Hur ser sambandet ut mellan det yttre offrandet och en inre ånger och renoverad livsstil? Varför togs offret bort i senare judendom?

Offer

Först några ord om offrandet.

1. Det hörde samman med slakten. Slakten i sig var ett brott; man gick in på Guds arena och tog beslut om liv och död. För detta (som dock ansågs nödvändigt) krävdes särskild ödmjukhet. Därav de rigorösa slaktreglerna för t.ex. judar och muslimer. Man ser slaktoffret i ögonen innan man lägger det dödande snittet och låter blodet rinna ut. (jfr halal- och kosherslakt)

2. En del av det slaktade (liksom grödor och vin) tillhör Gud. Man visste varifrån livet stammade, symboliskt återlämnades en del till Gud som tack. (Jfr Karl-Oskar när han förbannar missväxten och kastar skördad säd mot himlen…)

3. Offrandet signalerar främst förbindelserna och medvetenheten om att livet är en gåva vi tar emot ur Guds hand. Hela vårt liv, vårt uppdrag och vår tjänst är därför ett tackoffer till den Levande.

4. Vi använder ibland ordet offer om kollekt, det uttrycker i grunden samma perspektiv – bandet med Livets Gud. (Begrepp som tionde hör hemma här. Därför var också en del av offergåvorna lön ”i natura” till Aron och prästerskapet.)

I Leviticus ges noggranna instruktioner för olika slags offer: Syndoffer, gemenskapsoffer, skuldoffer, tackoffer, brännoffer (mera sättet på hur det utförs), matoffer, syndoffer, skuldoffer, prästvigningsoffer.

Offrande var en vanlig religiös handling. Offerplatser verkar också vara de som leder till förfall och offrande till andra gudar (Baal m fl). Efterhand centraliserades därför offrandet till templet i Jerusalem för att sedan helt upphöra. Man kan säga att det yttre utförandet fick ge vika för den inre innebörden.

Älskar Gud offret? Det står om lukten som gör Herren nöjd. Vi minns konflikten mellan Kain och Abel, den ena offrade jägarens ”skörd”, den andra domesticerade offer. Vi diskuterade då hur Gud förhöll sig till samhällsutvecklingen…

Ibland behöver människa de yttre bilderna för en inre verklighet. (Vi knäpper händerna då vi ber, vi tar emot bröd och vin, vi döper med vatten, smörjer med olja…) Men risken finns alltid att de yttre attributen tar över den inre betydelsen.

Kan vi se offret så?

till nästa vecka: 3 Mos kap. 8-10, instruktioner för Aron och prästerskapet

Uppenbarelseboken: slutsummering: Gud ger er upprättelse!

Vet du, jag tänker mig lätt in i Johannes läge. Han var en gammal predikant. Alla församlingarna hade han besökt. Han hade sett det som gladde honom, och det som oroade honom. Han såg dem som brann, de som bara pratade, de som bluffade. Och han hade predikat.

Nu var den gamle ”avsidestagen”. Fängslad för sin tro och för sitt budskap. Den gamle mannen var en statsfiende. Han trampade på ömma tår. Vad ska han göra? Predika kunde han inte längre, han fick inte röra sig fritt, livet var snart utrunnet…

De sista orden, vittnesbördet om det som han brunnit för, hur kunde de summeras? Ännu en predikan? Vädjan, kallelse, utmaning, tröst, hot… Och han ska tala till ett betryckt folk, förföljelse pågår, främmande gudar predikas, statens repressiva makt tränger allt längre in i hemmen. Den ene kejsaren är tokigare än den andre, och näste…

Strängt taget blir det alltsammans. Han, såväl som alla andra vid denna talar i ett kort perspektiv. Herren kommer snart. (Tänk så fel han hade, vi går omkring här än, nästan 2000 år senare…) Men detta perspektiv är det enda. Lev som om dagen är den sista. Om du vet att världen går under i morgon, plantera ändå ditt äppelträd. Om morgondagen vet vi inget, nuet kan sträcka sig dit…

Han laddade texten med allt det som kunde göra att människor höll ut. Och vi håller ut ännu.

De som läser Joh Uppenbarelse som en kalender, att planera efter, går vilse. Den handlar om tidlös maning till att hålla sig till Centrum, leva sitt liv under ansvar, och hoppas på Trösten. Den är kritiskt till makten, betonar värmen och glöden.

Jag påminner om vad jag skrev i inledningen till studiet. Johannes vill:

• tala tröst till dem som lider under sin tro och i livet,
• uppmana dem att hålla fast vid tron, inte lockas till andra ”gudar”,
• visa att Gud har allt i sin hand.

Så läser jag boken. Tack för att du följde med.


Vi går nu över till ett kort brev. Judas brev. Läs, så talas vi vid på tisdag.

.

Avsnitt 18: Lagen

2 Mos 19-31 Mötet med Gud på Sion, buden, arken, prästerna.

Det långa avsnittet ur Andra Mosebok är viktigt ur en lång rad synpunkter.
Det första handlar om hur religionen institutionaliseras. Det andra om de prioriteringar som buden enligt bibeltexten lyfter fram, det tredje om den roll som lagen symboliserar; lagtavlorna, arken, tabernaklet och prästerna.

1. Religionen
Den tro som nu normeras, främst genom lagtexten har mänskligt sett tre rötter. (1) Handlar om det judiska folket, Israels barn, hebréerna egen nedärvda berättelse; om Abraham som fick löftet om det utlovade landet, en Gud som celebrerades utefter vägen. Abraham byggde altare där han drog fram. Omskärelsen och förbunden var de yttre tecknen på en inre gemenskap med Gud. (2) Mose hade sannolikt en god insyn i Egyptens lagstiftning och statsbildning. (3) Svärfar Jetro bar nyttig information och erfarenhet till Mose ifrån midjaniternas tradition (ett av folkslagen som pekas ut att ha fört bort Josef! Några sekler tidigare.)

Nu formaliseras religionen. Inte minst med ett synligt centrum; lagtavlorna och arken. Och religionen får förvaltare: Prästerna. Om man granskar denna transformering kritiskt kan man se hur den inre överenskommelsen med Gud (som i och för sig brutits vid upprepade tillfällen) får ny en kostym av professionalisering. Religionen formaliseras och avståndet till det vanliga folket ökar.

2. Lagens innehåll
Den första lagtavlan handlar om relationen till Gud: en enda gud, (tillbe inga avbilder), missbruka inte Guds namn och håll sabbaten. Sedan 7 bud om mänskliga relationer på den andra: Aktning för mor och far (4 – familjen är kittet), inte döda (5 – respektera livet), inte begå äktenskapsbrott (6 - trohet), inte stjäla (7 - äganderätten), inte ljuga (8 – tillit är viktigt), var inte avundsjuk (9 och 10 – mera svårtolkat, om det inte bara ska förstås som en förklaring av äganderätten).

Uppenbart bygger nu lagen samhället. Det forna slavfolket, där Egyptens piska var lagen, krävde nu egna moraliska och juridiska normer.

3. Lagen
10 budord. I sig inte så märkvärdiga, troligen i linje med de normer som gällde, praxis ritualiseras. Det märkvärdiga är den roll de kommer att spela. Det blir den synliga, om än inte tillgängliga, bilden för Gud. Dess ”heligstatus” ökar över tid: Ingen kan se Gud och leva. Gud blir en alltmer distanserad Gud.

Man skulle kunna hävda att lagens symboliska roll – vara sinnebilden för Gud – är ännu viktigare än lagens innehåll.

Arken med lagtavlorna skulle sedan placeras i tabernaklet, det flexibla, flyttbara templet. En fantastisk bild av Guds rörliga närvaro i människornas liv. Den placerades sedan i Silo och skulle flytta till templet i Jerusalem. Mycket talar för att den inte kom dit. Etiopierna hävdar att den kom dit, och ännu vaktas av en ensam munk.

Vi går nu över till Tredje Moseboken. 3 Mos kapitel 1-7, offerlagarna.

Runar Eldebo om Bibeln

Runar Eldebos svar:

"Den är skriven av människor som erfarit Gud, den är samlad av en kyrka som erfarit att Gud talat. Gamla testamentet är skrivet nära det folk Gud utvalt. Nya testamentet är skrivet nära den människa som man tror var Guds son. Det gör den till något alldeles extra. Bibeln är svår, den är ofta stum till dess man läser den tillsammans i församlingen. Där kommer den till sin rätt".

Läs mer i Jaktlunds krönika i Dagen och hör. Här.

"Och Gud tältar bland människorna”

Upp 19-21

En närvarande Gud. En Gud som bor med människorna, följer dem i deras vandring, på smala rätta stigar och i vilsegång.

Gud torkar tårar. Tänk att sörjandet och gråtandet har en så tydlig plats också i mötet med Gud. En lidande och medlidande Gud. Det är vad människor behöver upptäcka, om det talade Johannes, den gamle på ön.

Nu börjar Johannes plötsligt tala om tusen år. Ligger det framför honom, framför oss… Ska dagarna och åren tolkas bokstavligt? Jag tror inte det. Man skulle kunna säga att framräkningen av tid från profeter och uppenbarelser hitintills varit fel.

Syftet är varning, uppmuntran, tro, trohet – i varje tid.

Till nästa vecka: Vi läser färdigt Uppenbarelseboken. Jag kommer med en samlad ”förklaring” och därefter kastar vi oss över nästa bok i vår ”baklängesläsning” av NT (ti-ti)

Avsnitt 17: Ökenmanagement: "Det här har du inte ordnat bra."

2 Mos kapitel 17 och 18

Mose är en intressant person. Exodustemat har väglett de kristna i alla tider (liksom det judiska folket med sina förfärliga och upprepade exodustillfällen; assyriska fångenskapen, Babylon, restaurering av templet/återbyggnad av Jerusalem, från Europa efter Andra Världskriget).

Folket knorrar och knotar. Fastän de nalkas sin befrielse gnäller de och längtar t.o.m tillbaka till slaveriet. Typiskt mänskligt beteende; vi vet vad vi har men inte vad vi får. Ökenvandringen utmanade. Vattenbristen var bara en brist. ”Finns Herren ibland oss eller inte?”

Svärfar Jetro, ibland Requel, var präst. Relationerna till den hebreiska tron är oklar, men i detta kapitel ”ansluter” sig Jetro till Mose. Men han tjänar också som organisationskonsult:

”Hans svärfar sade: "Det här har du inte ordnat bra. Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam. Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig. Själv kan du vara folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla. Men du skall utse några bland folket, dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. De skall alltid skipa rätt bland folket; alla viktiga fall får de hänskjuta till dig, men i de enklare målen kan de själva döma. Så kan du lätta din börda och låta dem bära den tillsammans med dig. Om du gör detta och det sker på Guds befallning kan du hålla ut, och alla som är här kan också gå hem nöjda." (2 Mos 18, valda delar, Bibel 2000)

Det handlar om delegation, att organisera ”samhället” och en grad av maktdelning. Modernt management.

Till nästa vecka läser vi: 2 Mos 19-31 Mötet med Gud på Sion, buden, arken, prästerna. (Du som följer båda studierna, observera lampställen här; flitigt använda som bild i Uppenbarelseboken.)