måndag 30 mars 2009

Uppenbarelseboken 10 och 11

Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen klädd i ett moln, med regnbågen kring sitt huvud. Han satte högra foten på havet och den vänstra på jorden. (Upp 10:1-2)

En dramatisk och poetisk beskrivning av ängeln som kommer med bokrullen. ”Och han lyfter sin hand mot himlen.” Allt är där; jorden, havet och himmelen. Tiden är ute.

Det mynnar sedan i en hyllning till Gud. Det är en fantastisk text. Läs och fundera.

Till nästa vecka läser vi Upp kap 12 och kap 13, här kommer det dramatiska 666.

Bibeltexterna från Bibeln.se, sökbar här intill. Glöm inte att ”ange läsfrekvens” i den lilla undersökningen till höger, längst upp.

lördag 28 mars 2009

Avsnitt 12: Josef – budgetministern

På många sätt är väl Josef en av de mer intressanta personerna i Gamla Testamentet, möjligen i skuggan av sin farfar Abraham och den senare store; Moses.

Stöddig, näst yngst i en brödraskara av 12, systrar oräknade. Synsk, skulle man kanske sagt idag. Men från början handlade det mest om ett slags personligt storhetsvansinne. Sådan kan reta storebröder till vansinne. Precis det skedde.

Men han kravlar sig upp ur brunnen, förs av midjanitiska eller ismaelitiska köpmän till Egypten. Här har vi troligen ytterligare ett exempel på två traditioner som skrivs samman; en med midjaniter (likasom i Midjans tid som vi läser i Jultexterna) och ismael, redan ett folk (?), Abrahams ena son.

Hos Farao lyckas Josef få en roll. Drömmen som Farao drömt tas på allvar, ett fantastiskt politiskt värv tar vid. I realiteten socialiserar Josef hela Eygpten; staten hade enorma överskott under sju år och köper sedan upp all mark, all gröda och i realiteten blir folket livegna under Farao.

Det mest dramatiska är väl mötet med bröderna. De kommer för att handla utsäde i överflödets butiker i grannlandet. Som mexikanare som tar sig över gränsen till USA. Försoningen regiseras av Josef.

Nu är den lilla spillran av Abrahams folk etablerade i Egypten. Mellan 1 Mos och 2 Mos fortgår några hundra år, 420 om man ska ta uppgifterna som exakta. Exodus (uttåget) väntar och Moses startar sin verksamhet. Folket, landet och Gud som går före dem; som en molnstod om dagen och som en eldstod om natten. Det är bilden av den närvarande och medlidande Guden som visar sitt ansikte.

Till nästa vecka läser vi 2 Mos kapitel 1-4. Mose födelse, flykten, giftermålet med Sippora, kallelsen och den brinnande busken.

tisdag 24 mars 2009

Det sjunde inseglet

Upp kapitel 8 och 9

När Lammet bröt det sjunde sigillet blev det tyst i himlen i kanske en halv timme. (8:1)

Så börjar det här avsnittet vi nu läser. Varför en halvtimma? Hur lät det annars? Är det lovsång eller tiden? Eller bön och vädjan för folket? Eller ett brus av samtal?
Kanske en cesur, den där viktiga pausen, andhämtningen, återhållet ljud innan allt bryter loss?

Johannes ser nu Ändens tid. Allt är över – jorden och människorna har till slut gjort sitt. Han visste inte, men trodde att Gud hade allt i sin hand, också i förstörelsens stund. Klimatprofeterna vet inte, men hoppas att människorna tar det i sin hand.

Måste jorden gå under? Är det tecknet på Guds slutliga makt? Gud drar s.a.s. in tillståndet. Det är som med profetorden; är de uppmaningen till omvändelse, eller är det det slutliga beskedet. Vi kan aldrig veta, men gör klokt i att vara redo, att söka kärnan…

Guds sigill på sin panna (9:4). Kains märke, vita kläder, dopet… Alltsammans symboler för Guds benämning av de sina, som rösten ur himlen sa när Jesus döptes: Detta är min älskade Son.

De andra människorna, de som inte dödades av dessa plågor, omvände sig ändå inte från sina händers verk: från att tillbe demoner och gudabilder av guld, silver, brons, sten och trä som varken kan se eller höra eller gå. Och de omvände sig inte från sitt mördande eller sin trolldom eller sin otukt eller sina stölder. (9:20-21)

(OBS hur såväl fromhet som vardagslivet utmanas: avgudadyrkan, Mammon, knytning till det materiella... allt listas som det som människorna inte gjorde, fastän nu det var på allvar.)

Du som har öron, hör detta. (13:9) Skriver Johannes.

Glöm inte att läsa boken i miljön av förtryck, förföljelse, en sekulär religion där kejsaren i Rom förföljde dem men antogs vara ”gud”. De kristna känner sig ensamma, sköra.

Fundera kring dina ”demoner”, det som hotar, som vi måste förhålla oss till.

Bibeltexterna från Bibeln.se, sökbar här intill. Glöm inte att ”ange läsfrekvens” i den lilla undersökningen till höger, längst upp.

Till nästa måndag läser vi Uppenbarelseboken kap. 10 och 11; förstörelsen fortsätter.

lördag 21 mars 2009

Vi fortsätter med böckernas Bok

men ser att inte bloggposten uppdateras hos dem som länkar. Därav denna lilla "påa".

Avsnitt 11 Jakob

Jakob som också kallas Israel blir egendomsfolket huvudspår, hans klurighet och hårda arbete för sin hustru/sina hustrur skildras i 27-36, så nu tar vi ett rejält kliv.

(Vi använder Bibeln.se - här till höger kan du själv söka bibeltext eller enstaka ord.)

1. Kan man lura till sig välsignelse
Jakob gjorde det, med mors hjälp. Vi har bibelexempel där man tjatar till sig välsignelse, förhandlar… Ibland tror vi att vi ska kvalificera oss för välsignelsen. Men Gud vill välsigna, ”Så välj då livet” som det står längre fram i moseböckerna. Detta är nådens uttryck; fastän vi inte vet om vi är värda det väljer Gud välsignelsen.

2. Jakob i Betel

I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: "Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig." Jakob vaknade upp ur sömnen. "Sannerligen", sade han, "Herren är på denna plats, och jag visste det inte!" … Här himmelens port. (1 Mos 28:12-17)

En fantastisk berättelsen, Jakobs slutkommentar är läcker: Herren är på denna plats OCH JAG VISSTE DET INTE.

Jakobs svar är mänskligt begränsat; det blir lite av en förhandling med Gud: Om Gud … då ska jag…

Så gör vi ibland. Men kärlek och trohet är inte villkorad av den sortens löften. Den bygger på relationen; vi gör vad vi kan för att stötta varann.

Jakob avgav ett löfte: "Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde." (v. 20-22)

3. Jakobs kluriga förhandling med svärfar och genmanipulation, kloning?
Som en rik man går Jakob därifrån, och med många barn. Sönerna är de 12 stammarnas fäder, de som sedan utgör Israels (Jakobs) barn, bara någon enda av stammarna blir kvar in i framtiden. De 12 stammarna möter sedan sin motsvarighet eller uppföljning, ersättning anser en del, i det nya förbundet; 12 lärjungar.

Därefter tar vi itu med Josef. Nästa vecka: 1 Mos kapitel 37-50. Vi kommer mest att stanna vid Josef som budgetminister hos Farao och grunden för det som sedan blir vandringen tillsammans med Moses.

Mycket spännande text. Men du har en hel vecka på dig. Välkommen med frågor, synpunkter, reflektioner. (på tisdag tar vi nästa avsnitt i Uppenbarelseboken - det håller på att dra ihop sig.)

torsdag 19 mars 2009

Boken

Håller vi på att få en situation där Bibeln används och läses av dem som vill använda den för hävda sina i förväg upprättade konservativa teorier om livet och vi andra låter dem få det?

Jag gör en liten undersökning på den här sidan. Läsarfrekvens säger inte allt. Långt därifrån.

I Bibeln möter vi människor som kämpar med sin tro, meningen med livet, uppdraget i att vara människa. Där kan vi spegla oss för att vinna tid, erhålla klarsyn, mejsla ut vad som är viktigt.

måndag 16 mars 2009

Kap 7 Den stora skaran inför tronen

Välkommen med frågor, reflektioner synpunkter.
Ti till ti följer vi Uppenbarelseboken, lö-lö läser vi Moseböckerna. Bläddra neråt så får du texterna i omvänd ordning.

Vi läser nu Uppenbarelsebokens 7:e kapitel.

”fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla fast jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller mot något träd.” (1) Jordens fyra vindar, vacker poesi eller primitiv världsbild? Välj själv.

Fyra är symbolen för det skapade, tre för det heliga, sju för helheten.
144 000, 12x 12 x tusen, symboliskt tal av de som stod med vita kläder, siffror – igen – som symboler. Det finns samfund som tolkar dem bokstavligt; siffertro av sorglig kvalitet.

”en stor skara som ingen kunde räkna” (9), nu blir det bättre poesi, och mer mänsklig ödmjukhet. Vacker text. Vi kan inte räkna ut Guds frälsningstal.

”De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon." (14-17)

Tältet och den gudomliga närvaron återkommer, med samma bilder i Upp 21. Här bär boken sitt starkaste vittnesbörd. Detta talas till folket under press, förföljelse och missunsamhet.

Beskriv vår tids ”antites”; idag stress – i himlen frid, här trolöshet – där…

Bibeltexterna från Bibeln.se, sökbar här intill. Glöm inte att ”ange läsfrekvens” i den lilla undersökningen till höger, längst upp.

Till nästa måndag läser vi Uppenbarelseboken kap. 8 och 9 Det jordiska helvetet bryter ut.

lördag 14 mars 2009

Avsnitt 10: Isak, den andre patriarken

1 Mos kap. 24-26

Isak är möjligen den av patriarkerna som kommer lite i kläm, han har inte Abrahams storhet, och inte Jakobs mera Petrusliknande personligt; som tar lite risker, talar vitt och brett och kör i diket emellanåt. Istället benämns han som den som Herren hade välsignat, räddat ur elden.

Abraham skickar en betrodd att på sina vägnar skaffa en hustru åt Isak. Mannen lägger sin hand mellan husfaderns lår – ett "hederligt" handslag, i den kulturen att röra vid det mest privata. Därefter följer den etniska diskussionen, med vem får man gifta sig? Ungefär som just nu det svenska kungahuset. En sorts uråldrig men sorglig sed om att värdera blodsband och skilda mellan människor. Isak uppmanas i sak att söka sig en hustru från fädernelandet. Han finner kusinen Rebecka. Brodern Laban kommer i spel då sedan Jakob ska söka sig sin hustru, då blir det tremänningarna Lea och Rakel. (Just i detta sammanhang är det hettiterna som man är trötta på, kan var så att när texten slutligen tar form är det konflikt med hettiterna och man söker historiska rötter för sin klagan. Ungefär som i evangelierna där fariséerna är ett slags huvudfiende, men de blev inte starka i synagogerna förrän när den unga kyrkan hade sin växtperiod.)

Vi följder sedan (25) tvillingarna Esau och Jakob och den hungriges affär med sin arvslott, och i (27) nästa kapitel får vi en parallellberättelse om relationen till Avimelek, samt en ny diskussion om ”ståndsmässiga relationer”, Esau, likt tidigare Ismael, utsöndras ur den rätta arvslistan.

Till nästa vecka (kommentarer till fre 20 mars)Jakob, som också kallas Israel blir egendomsfolket huvudspår, hans klurighet och hårda arbete för sin hustru/sina hustrur skildras i 1 Mos kapitel 27-36, så nu tar vi ett rejält kliv och jag kommer enbart att göra halt vid Jakob i Betel, samt där du vill skjuta in dina frågor och synpunkter. Därefter tar vi itu med Josef.

måndag 9 mars 2009

Kapitel 4 och 5 ”Någon satt på tronen.”

Nu har Johannes omsorgsfullt adresserat, skapat intresse hos sina läsare i de olika ”typförsamlingarna” och nu siktar han in sig på framtiden. Det profetiska ordet har hittills använts för att väcka, nu blir det profetiskt i meningen framåtsyftande.

Kommentarer: Johannes står häpen och ser på dramat när allt är på väg att ställas på sin spets. Kom ihåg nyckelhålet vi använder för att förstå: ”Jubla över detta, du himmel och ni heliga och apostlar och profeter! Gud har /…/ gett er upprättelse.” (18:20).

Det är drastiska bilder av ett skarpt läge, men vi delar Johannes hoppfullhet, det finns ändå någon som kan bygga bron mellan himmel och jord. Lammet, den laddade symbolen av offer, renhet och fullkomling. Minns att det är den Jesus som var Gud och människa, som förenade allt och öppnade för den försoning som knyter Gud och mänsklighet tätt samman.

Kapitel 6 (jag lägger ut några trådar, du och jag läser och nästa tisdag kommenterar jag och vi vandrar vidare. Välkommen med ditt bidrag, frågor, förundran…)

Nu skildras bilden av förstörelsen, beskrivs som straff. De första tecken var vad som blottlades bakom de sju sigillen, sedan kommer bilderna av de sju basunerna.

1. Vit häst. Segrarens färg, måste nog tolkas som den skenbara segern, senare skildrat i ord om Antikrist, en skör enighet, fastän allt ser ut att till sist gå illa.

2. Eldröd häst. ”Rätten att ta freden från jorden”. Blod och krig, de grövsta instrumenten för mänsklig oförmåga och ondska.

3. Svart häst. Dyrtid, tid för ocker, ekonomisk kollaps.

4. Gulblek häst. Döden, hopplösheten.

5. Femte sigillet, martyrerna, de som ska få den vita klädnaden.

6. Sjätte sigillet; jordbävning (solen blev svart som en tagelsäck, hela månen blev som blod) – hela existensen skakar.

7. (kommer vi till nästa vecka, Den stora skaran)

"Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras stora vredesdag har kommit, och vem kan då bestå?" (6:16-17)

”Guds hemlighet fullbordats enligt det goda budskap han gett sina tjänare profeterna." (10:7)

Två centrala budskap; det ena är utmaningen: Vem kan då bestå? Den yttersta mänskliga frågan, vad är det som till slut är tillräckligt? Den andra knyter an till bokens huvudtema; Håll ut, Guds hemlighet fullbordas.

Vi läser i en tid av förföljelse och förtryck. Det är förenat med livsfara att vara en kristen, främmande gudar står som spön i backen. Förtrycket och nedtrycktheten är enorm; det är i det perspektivet vi måste läsa, men våra perspektiv kan komma att ställa andra frågor. Vilka?

Men
Det är också angeläget att se utmaningar i tiden och världen omkring oss. Kanske också vi tolkar det som nedräkning, men det finns alltid en alternativ modell; detta är uppmaningen till omvändelse, tro men också för rättvisa.

En avgörande läsning för all profetisk text är om det ska förstås som en ovillkorlig beskrivning av framtiden (oavsett om vi lyssnar till profetens varningsord) eller om det är skarp uppmaning till bättring.


Senast nästa må (16 mars) kommer du och jag med våra kommentarer på denna interaktiva sajt, och sedan fortsätter vi läsandet i Uppenbarelseboken (kap 7).

.

fredag 6 mars 2009

Avsnitt 9, Abraham

1 Mos kap. 21-23

Förbundet mellan Gud och Abraham som ombud för folket är en vattendelare i Gamla Testamentet. Nära gemenskap och förbund har vi anat redan tidigare, inte minst med Noa. Men nu blir det på allvar en pakt mellan parter. Guds löften till Abraham tar sikte på land och folk; Gud upprepar uppdraget att bli ett stort folk. Kraven på Abraham är ospecifika. Men tydligt är att tron får betydelse, och lydnaden. Det handlar inte om ett intellektuellt förhållningssätt, inte till allmän fromhet, men till att leva i gemenskap med Gud, och att ge denna relation prioritet. Abraham ställs inför svåra val, men den första prövningen handlar om att alls få några ättlingar, denne man som lockades att blicka upp mot stjärnorna; ”Medan jag stjärnorna räkna, växer min tro, mitt hopp.” Skaldade Levi Petrus.

Herren glömde inte sitt löfte (21:1).

Ismael förskjuts. Om vi läser det med dagens spänningar mellan judar och araber ser vi skikten, men också den gemensamma roten med Abraham, tydlig i GT och i Koranen, men från dessa båda ingångar; Isak och Ismael. Halvbröderna som sedan dess under 4000 år levt i spänning, harmoni och konflikter.

(Berättelsen om Ismael är intressant när vi betraktar hur respektfullt man hanterat berättelserna. Läser man kronologiskt är nu Ismael 12 år, men behandlas som ett spädbarn. Bara ett kan vara sant, men texten behandlar båda traditionerna med respekt, och låter dem smälta samman.)

Abraham sluter förbund med Avimalek.

OFFRET
Sedan ställer Gud Abraham inför ett omöjligt dilemma; valet mellan Gud (lyda Gud) och faderskapet. (22:1ff)

Läst med Nya Testamentet för ögonen blir det en profetisk bild; Gud tvingades offra sin son. Men läst som moralisk berättelse känner man kluvenhet. Ställer Gud sådana krav på oss?

Offret blir ett allt tydligare tema i Gamla förbundet. Det är den symboliska handlingen som återkommande vill justera vårt världsbild; vi ser av vem vi fått allt det goda, bekänner att Alltet tillför Gud och symboliskt bär vi åter en del av det. Men det finns ytterligare ett tema, och det är själva slaktandet. Då människan fattar slaktkniven blir hon herre över liv och död, hon träder in på Guds arena, där är hon en främling. Slaktandet sker därför inte lättvindigt, utan med stor respekt för livet. Slaktaren ska se djuret i ögonen, medveten om överträdelsen och nödvändigheten, djuret ska leva och snittet läggs så att blodet snabbt lämnar kroppen. Ytterligare ett tema är förstlingen; det är den första som trängt igenom moderslivet som på ett särskilt sätt är helgad till Gud. (Därav betoningen på ”den enfödde Sonen”, inte i första ett alltså, utan först – förstlingen.)

Isak utpekas som offerlammet; förstlingen, den älskade, som Gud tycks ställa krav på.
Vi vet hur det gick.

Symboliskt tänker sig berättaren att vi nu gått upp på Sion, (här kallat Moria berg). Platsen är där sedan Jerusalem ligger och templet byggs. Offret upprepas sedan under generationer, blodet rinner från klippan (som idag sticker upp ur klippmoskéns golv) och rinner ut i Gehennadalen, symbolen för platsen utan Gud.)

”Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.” (22:18)

Vi möter här den vers som för många står i centrum av Mellanösternkonflikten idag; annorlunda uttryckt; hur ska vi förhålla oss till den rätt Gud givit det judiska folket med hänvisning till detta ord? Detta är inte sammanhanget för hela frågans vidd, låt oss bara konstatera att Bibelns ord om en händelse för snart fyratusen år sedan ännu spelar roll.

Abrahams gravköp i Hebron ger oss ännu en anknytning till dagspolitik. Där finns nu heliga platser för judar och muslimer, knuten till Abraham. Konflikten kring denna plats är daglig. (23)

(23:10) Stadsporten. Det var platsen där affärer gjordes upp, överenskommelser träffades, konflikter löstes. Tingsrätten eller banken, är kanske den moderna liknelsen.


Till nästa vecka läser vi 1 Mos 24-26, det handlar om Isak. Abraham, Isak och Jakob är Israels patriarker.


.

måndag 2 mars 2009

Om att vara en läsare

Guds ord. Så brukar vi säga. Men vad betyder det egentligen? Har Gud skrivit Bibeln?

Åsikterna och perspektiven går isär. För mig är det rätt klart att Bibeln är nedskriven av olika människor, vid olika tidpunkter. Den rymmer texter som har berättats och vårdats, utsagor, profetior och beskrivningar av händelser. Många människor har hållit i pennan. Texterna är både skrivna och tolkade i troende gemenskaper; man har velat skildra sin vandring med Gud.

Att läsa Bibeln är som att göra en resa. Vi gör den tillsammans med andra människor, både de som finns omkring och med alla dem som i generationer läst den före oss. Ett starkt drag av helighet förmedlas i Guds ord, Gud finns i sitt ord, Gud finns i oss då vi läser. Bibeln och bönen hänger samman, vi håller på med det mänskliga samtalet med Gud.

Illustration; Läsare möter text:
Ett sammanhang – en skrivare – en tro – (allt mynnar i) en text. Denna text möter en läsare – som har en tro – som lever i sitt sammanhang.


Detta är en väg att förenklat beskriva vad som händer. Alla texter har sitt sammanhang, en del av dem känner vi inte, värderingar, orden och betydelser kan skifta över tid.

En människa med tro förmedlar sin begränsade och subjektiva bild – det samlas i en text som alltid innebär en förminskning, kanske en förenkling.

Texten kan rymma poesi och bilder som inte omedelbart förklarar sig. Läsaren möter orden ur sin miljö, men sina begränsningar och uppfattningar om ordet. Man läser i tro. Där sker ett spännande möte.

En enkel tolkningsregel är att man tolkar text med text; dvs olika bibelord bygger tillsammans en helhet. Man läser i tro och tron är gemenskap; tillsammans närmar vi oss det Heliga och möter Gud. En annan tolkningsnyckel är att läsa Bibeln med förståelse av att Jesus Kristus är Bibelns kärna och stjärna. Vi läser för att hämta kraft och inspiration, liksom kunskap och erfarenhet om Gud som uppenbarar sig genom sin Son, vår Frälsare Jesus Kristus. Vi läser tillsammans, fler ser mer och den heliga tron är i hög grad en gåva till gemenskapen av människor, i centrum finns Gud.

Vi behöver förhålla oss till ex text, ibland läsa "som det står", ibland ana sammahanget, budskapet i och bakom texten.

I denna bibelsajt läser vi bok för bok. Det finns olika uppfattningar om tempot, hur fort man går fram, men avsikten är att främst skapa sig ett sammanhang, i det finner man godbitar som man kan återvända till, smaka på, reflektera kring. Allt kräver sitt sammanhang, en del av det ger vi här.

Materialet kommer sedan att finnas tillgängligt på en hemsida som ger bättre överblick och möjliggör tillämpning och läsning i egen takt.