2 Kung 18-25, Hiskia

I 2 Kung 17 kulminerar förfallet och i konflikten mellan fiendelaxeln Assyrien-Egypten faller först Israel/Nordriket och sedan Juda rike till assyrierna genom oheliga allianser, inte minst med riktning mot Egypten. Den assyriska fångenskapen startar. Assyrierna gör som alla ockupationsmakter och flyttar sitt folk till området. Vart och ett av folkgrupperna dyrkade sina egna gudar. 2 Kung 17:41 tas som intäkt för de definitioner som fortsatte att följa folket i Samaria (då texten skrivs, men detsamma gällde som uppfattning även under Nya testamentets tid).

Med Hiskia (18) blir det bättre ordningar i Jerusalem. I 19:14 finns ett fantastiskt avsnitt där den assyriske kungen hotar Jerusalem, skryter över sina bedrifter, Hiskia går till templet och breder ut smädebrevet, för att dela det med Gud. Profeten bistår honom. Jesaja stora tema om ”rest som ska räddas”. Denna rest – shear – är ett starkt bibliskt tema, ”resten” räddas.

I 21 tar den unge Manasse vid som tolvåring, och en ny omgång förfall tar vid. Sonen Amon är inte bättre han.

I 22 samlas hela historien samman. Det är sannolikt under den här tiden som skrifterna samlas, verkligheten skrivs samman till den historia vid hittills följt. Det är liksom en första kulmen av den stolta judiska historien.

Det är Josia som är kung, från åtta års ålder och regerade tills han blev 39.

I vers 8 ”finner prästen Hilkia bokrullen med lagen”. Nu formas huvuddragen av den judiska tron. I kap. 23 reformeras gudstjänsten, men den egyptiske kungen blir Josias fall.

Stora skatteutbetalningar sker som ”gäld” till Egypten och först ses nog Babylon som räddning, men nya vedermödor väntar. Nebukadnessar lät föra bort eliten från Jerusalem. Efter förnyad konflikt utvidgas deportationen.

I Andra Krönikeboken (som är ett slags parallellberättelse till Kungaböckarna) skrivs avslutningsvis att folket ska återvända.

Denna berättelse fortsätter sedan i Esra. Vi läser den till nästa vecka, nu byggs templet upp och tron restaureras, Esra kommer och tar ledningen, Nehemja, som är nästa bok, blir ståthållare. Det finns ett slags kontinuitet med Hiskias reformation.

Apg 18-20 - Sadelmakaren

Lite problematiskt är det att Paulus nu blivit sadelmakare, inte tältmakare. Är inte riktigt klar över om det är stor skillnad, jag menar man kanske gjorde både det ena och det andra. Tolkningen av lekman är dock densamma, och såväl sadeln som tältet tjänar sitt syfte som flexibel och rörlig – rörelsen märks.

Konfliktbilden är tydlig. Judarna drar sig inte ens från att dra sina konflikter till romersk domstol.

Den nya rörelsen hotar också kommersiella intressen. Apg 19.

I Apg 20 blir det nu ett vi – vi avseglade. Nu är det berättat med stor närvaro, en del av det som just berättats har samma närvaro, kanske var det någonstans i Mindre Asien som Lukas anslöt. Det är påfallande hur många gånger han använder ordet ”vi”. Han var verkligen angelägen.

Apg 21-26, Paulus anklagas men hävdar sin rätt som romersk medborgare. Jesu uppståndelse är den centrala frågan, ständigt betonad i den unga kyrkan, där hamnar han också mitt i den judiska debatten mellan olika parter.

Andra Kungaboken, kapitel 1-17

I 2 Kung 2 får vi Elias himmelsfärd, sedan en lång rad av misslyckade kungar, fram till ockupationen från assyrierna och den första reformationen under Hiskia, från kapitel 18.

Till nästa vecka 2 Kung 18-25

Paulus stora tal i grekiska huvudstaden

17:16-34 Paulus predikan i Aten

Paulus besöker Aten. Han börjar, eller utgår, som vanligt från synagogan. I varje ny stad blir det ett brohuvud och den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Många kommer till tro och utgör sedan den bas som församlingen byggs utav. Men i Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen.

Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker kan han vänta respekt från åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, med inskriptionen ”Åt en okänd Gud.” Ett praktiskt ”reservaltare” om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. ”Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er”, säger han. Sedan tar han punkt 2: Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera ”en av era egna skalder” och säger ”i honom är det som vi lever, rör oss och är till.”

Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt 3, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.

Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den extremet framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse.

Några kom till tro.

Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.

Så är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” tid, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap.

Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen till brevet talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.

Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så manbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades in i den missionerande kyrkans tro.

Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?

Till nästa vecka läser vi vidare; kap 18-20

OS i profetkamp - Elia vs Baalsprofeterna

I 17:e kapitlet träder gudsmannen Elia in på scenen..

”Bryt upp…” (17:3)

En änka i Sidon får uppleva Herrens välsignelse i torkans och hungerns tid.

Vi får den väldiga uppgörelsen mellan Baalsprofeterna och Elia.

Från 19:11 får vi följa Elias möte med Herren mitt i sin egen flykt och rädsla. Herren kom som en susning…

Elisa blir Elias lärjunge.

I slutet av 1 boken får vi en intressant uppgörelse mellan profeterna och frågan om vem som bär sanningens ande.

Till nästa vecka läser vi 2 Kung 1-17

Apostlamötet

Apg 15:1-17:15

Apostlamötet i Jerusalem, fortsatt missionsverksamhet i nuvarande Turkiet och över till Balkan.

Mötet med apostlarna i Jerusalem skildras från Paulus perspektiv, jag ser framför mig Paulus och Lukas i samtal, Paulus berättar om sina resor, och inte minst det laddade mötet med de andra

Petrus håller ett tal, kärnordet finns i 15:8-11. De sänder två bröder för att ge auktoritet åt besluten, med ett brev. Frågan var om evangeliet räckte utanför det judiska folket. "Den heliga Anden och vi har beslutat…”

I 16 introduceras Timotheos.

Till nästa vecka läser vi om Paulus i Athen. 17:16-34, en briljan retorikövning, men inte utan problem...

1 Kung 12-16

Rehabeam, Solomos son tar över i Jerusalem, Jerobeam som blev landsflyktig under Salomo vänder sig för de norra stammarna till Rehabeam och begär att det slavlika förhållandet för nord ska ge vika. De gamla rådgivarna gav den nye kungen kloka råd, medan de unga rådgivarna var oförsonliga (och grova i munnen). Tyvärr gjorde Rehabeam som de unga föreslog.

Jerobeam blir kung i Israel, det norra riket. Konflikten får sedan religiösa dimensioner, Jerobeam ser med avund på pilgrimsvandringen till Jerusalem och uppreser alternativa religiösa huvudorter i Dan och Betel. Var och en med symboliska tjurar. I summeriska tongångar sammanfattas sedan de kommande kungarna av var ätt, mer och mer beskrivs Israel i norr som de förfallna, men även i Jerusalem skiftar kvaliteten.

Det är tydligt att historien nu skrivs från perspektivet a reformation, först under Josia men framför allt till restaurationen efter den babyloniska fångenskapen.
Shilo spelar fortfarande en roll, som något av en autonom station mellan parterna, vaktande den urgamla rätten. Kanhända är det där som historien samlas, lagom kritisk till Jerusalem men rent fördömande av nordriket och israeliterna. Med det som bas sker sedan en ”reformation”.

Vi får sedan följa en tragisk lista av kungar, strider mellan folken och förgörelse av tidigare ätter.

Till nästa vecka läser vi 1 Kung 17-22

Apostlarnas gärningar 11-14

I elfte kapitlet ska nu den unga kyrkan ta till sig de erfarenheter som Petrus samlat. Han får kritik, samma kritik som senare riktas mot Paulus.

Den unga kyrkan håller sig till sina judiska rötter, men främlingar kommer i spel och, står det, i Antiochia kallas de för första gången kristna. Paulus håller tal till judar i diasporan. Han betonar dels länken till David och dels uppståndelsen, två av pelarna i den unga kyrkans förkunnelse, särskilt i judisk kontext.

Till nästa vecka: 15-17:15 Apostlamötet i Jerusalem, fortsatt missionsverksamhet i nuvarande Turkiet och över till Balkan.

1 ÅR MED BIBELN

Ett år, över hundra bloggposter, bibelläsningen rullar på.

Nya testamentet är snart genomgånget; halva Apostlagärningarna och resten av de 22 breven och böckerna. Slutet av Apg och evangelierna kvar. Har inte riktigt bestämt hur jag ska nalka mig evangelierna, ska de läsas var för sig eller ska deras gemensamma teckning gälla, Johannes evangelium för sig och synoptikerna för sig? Har några veckor kvar innan jag måste besluta mig för en strategi.

Gamla testamentet läser vi från början, lämnar snart den historiska kronologin, profetböcker och vishetslitteratur väntar. 2010 lär inte räcka till för hela GT.

Vet inte hur många som vandrar med mig. Hoppades locka till mera bibelbruk. Valde den långsamma grå vandringen genom bibelns böcker och historia. Jag tror att vi behöver sammanhang, chans att bekanta oss med helheter, se komplexiteten.

Bibelbruket annars blir lätt snuttifierat, vi läser favorittexter eller söndagens texter. Det blir som ett smörgåsbord där vi väljer favoriter, konfronterar oss inte med helheter och de långa dragen. Eller så läser vi inte alls.

Tror på kraften i det Ord som troende människor burit, förvaltat och försökt leva i genom tusentals år. Som drev människor till mission, inte alltid med en begriplig bild av vad de ville åstadkomma. Missionen har rymt exploatering och kulturmord, men det finns i grunden inga skäl att ifrågasätta den goda viljan, men visst har kunskaper saknats, avsikten kan också ha varit grumlad.

Bibeln kan inte främst läsas som en moralisk skrift. Inte heller som vetenskap. Den ska läsas som den eviga relationen mellan Gud och människorna. Guds vilja möter människans ovilja att ta ansvar. Den öppnar för nya djup, vandringen i det inre är utan gräns, perspektivet är evigheten.

Tron är inte en bestämd volym av kunskap eller dogmer. Tro är gemenskap med Gud, med människor och det skapade. Bibeln öppnar dörrar till detta inre liv, samtidigt som den utmanar för ansvarsfullt liv. En del menar att tro och evangelium mer handlar om estetik, mindre om regelverk.

Välkommen till fortsättningen. I Bibelbruket möter vi Gud, och oss själva.
Idag, den 12 januari, har vi vandrat ett år, men vi har en del kvar att finna, grunna på och leva i.

PS. Bibeln.se har nu återöppnats, med delvis nytt innehåll och en variant, just nu, för sökningen, som åter fungerar. Läs artikel i Dagen. DS

1 Kung 12-16

Rehabeam, Solomos son tar över i Jerusalem, Jerobeam som blev landsflyktig under Salomo vänder sig för de norra stammarna till Rehabeam och begär att det slavlika förhållandet för nord ska ge vika. De gamla rådgivarna gav den nye kungen kloka råd, medan de unga rådgivarna var oförsonliga (och grova i munnen). Tyvärr gjorde Rehabeam som de unga föreslog.

Jerobeam blir kung i Israel, det norra riket. Konflikten får sedan religiösa dimensioner, Jerobeam ser med avund på pilgrimsvandringen till Jerusalem och uppreser alternativa religiösa huvudorter i Dan och Betel. Var och en med symboliska tjurar. I summariska tongångar sammanfattas sedan de kommande kungarna av var ätt, mer och mer beskrivs Israel i norr som de förfallna, men även i Jerusalem skiftar kvaliteten.

Det är tydligt att historien nu skrivs från ett bestämt perspektiv som tar sikte på reformationen, först under Josia, sedan i och med återkomsten från Babylon..

Shilo spelar fortfarande en roll, som något av en autonom station mellan parterna, vaktande den urgamla rätten. Kanhända är det där som historien samlas, lagom kritisk till Jerusalem men rent fördömande av nordriket och israeliterna. Med det som bas sker sedan en ”reformation”.

Vi får sedan följa en tragisk lista av kungar, strider mellan folken och förgörelse av tidigare ätter.

Till nästa vecka läser vi 1 Kung 17-22