Vi har själva hört honom och vet

Vi möter den samariska kvinnan som blir ett vittne och skapar en rörelse för tro i Samarien. Ämbetsmannasonen blir botad och det noteras som det andra undret – vinundret i Kana första – allt placerat i Galiléen (och åter i Kana).

Vatten-ande-sanning är orden som för oss vidare in i Johannes evangelium.

Till nästa vecka läser vi Joh 5.

Gud ger Anden utan att mäta. (3:34)

forts Johannesevangeliet (kap 3)

Först samtalet med Nikodemus om att födas på nytt – född av vatten och ande. Den som kommer från himlen gör himmelens gärningar, men ni tror inte. Men, så följs de känna orden i Joh 3:16 av orden: ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” (17) Därför är det så tragiskt att höra dagens kristna hellre tala dom (mot andra) än frälsning för alla.

Kanske är det dock Johannes döparen som här presenterar det allra tydligaste vittnesbördet. Johannes´ lärjungar klagar över konkurrensen från Jesus, men Johannes är tydlig: ”Han ska bli större och jag ska bli mindre.” (30)

”Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand.”(35) Det är inkarnationens budskap, Jesus är Gud, förklarad och synlig, honom möter vi och följer. Tro på hans namn, uttrycket som används i den här texten, är inte främst bekännelse, inte högstämda ord, det är liv tillsammans med Jesus. Denna relationella form av tro är den Johannes talar vi – vi är i Jesus som är i oss.

Till nästa vecka läser vi kap 4. Inkarnation förblir temat; den samariska kvinnan och ämbetsmannasonen. Vatten-ande-sanning är orden som för oss vidare in i Johannes evangelium.

Vem avlar daggens droppar (38:28)

JOB

Gud är större än vad vi kan förstå (36:26)

Vi lämnar nu de historiska böckerna. De speglar såväl rörelsen mot en samlande tro som ett enande av ett folk. Olika historiska skikt görs synliga, men allt behandlas med stor respekt, man redigerar in också det man inte riktigt förstår, eller har ett sammanhang för, men kanske ligger det i gamla berättelser och ord en sanning som först senare kan förstås och ges en mening.

Med Job är det helt annorlunda. En i grunden fiktiv person och hans vänner illustrerar människans kamp med livet, och med Gud. Job välsignas och testas, närmast förbannas. Där finns vännerna som vill väl. Förklarar, lägger till rätta, försvarar Gud. Förlossaren blir en GT-lig förebild till Messias-Jesus. I Jobs bok ska man leva länge. Kliva ut och in i hans erfarenhet. Till slut, efter vännernas alla råd, Jobs egen klagan mot Gud, sitter han kvar med tre grundläggande frågor, giltiga i vår tid. De handlar alla om hur/vem Gud är. Job ställer fram tre teser:

Gud är varken god eller allsmäktig.
Gud är allsmäktig men inte god.
Gud är god men inte allsmäktig.

Använd dem som slagruta när du hör Jobs reflektion, lyssnar till vännerna och landar i slutsatserna. Var önskar vi att han skulle landa? Var landar han?

Kanske ska man tillfoga en fråga: Vad ska man säga om Jobs vänner? (och vad säger Gud om dem?)

Frågorna handlar i hög grad om vad Jobs (inbillade) rättfärdighet är värd. Slutet beskriver ett dramatiskt möte mellan en människa och Gud. Job, till skillnad från vännerna, underordnar sig – inser att mötet mellan Gud och människan inte kan ske på annat sätt, Guds rättvisa är god, mer det än allsmäktig.

(Det är intressant att vi kommit just hit nu då Gardell härjar i medierna, men visst känner vi igen frågorna?)

Boken slutar med den upprättade Job. Han ger sina döttrar namnen Lillduvan, Kanelblomman och Sminkdosan. Vad sägs om det?

Till nästa vecka läser vi Psaltaren, vi låter det pågå under mars månad, jag fyller på med några betraktelser.

Bröllopet i Kana (Joh 2)

Johannes predikar. Startar charmant i johannesprologen. Gud tar sin boning och tältar hos oss. Det är inkarnationens klara evangelium. Det första lärjungarna sedan frågar är ”Var bor du?” Den geografiska frågan: ”Hur hittar jag hem?” är sedan Johanni röda tråd. Därför tar han med oss på resan, han vet mycket väl att han inte är kronologisk, han kliver omkring i historien som det passar honom. Budskapet är ”Kom med och se!”

Men Johannes börjar ändå med undret i Kana:

De är på fest. Vinundret sker, Johannes summerar det som det första undret; Jesus visar sin härlighet och hans lärjungar trodde på honom. Gudsriket bryter in och väcker tro hos efterföljarna.

Jesu mor är mer drivande än Jesus, med dem går han sedan till Kafarnaum. Rörelsen från Galiléen till Jerusalem snabbsummeras av Johannes, i inledningen. Från landsbygden går han till centrum i norr; Kafarnaum, på norra stranden av Kinneret, Gennesarets sjö/Galileiska sjön, en korsväg; transporter från öster, långt bortifrån Kina och Indien, in mot centrum i det romerska riket. Där fanns en brännpunkt – ett handelscentrum – för världen samlad, men Jesu mission går till Jerusalem, mot det religiösa etablissemanget. Johannes driver sin tes, från början beskriva Jesu auktoritet; Jesus är Gud, sedan lägga ut detta tema med nedslag i Jerusalem (mycket Jerusalem), Samarien och i Galiléen. Det blir som scener för ett budskap. Efterhand, inte minst med det långa avskedstalet blir det orden som dominerar.

(2:23-25) Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla och inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.

Tro som svar på tecken, Gudsriket märks när det rör sig över jordytan.
Sedan kommer två meningar som man kan grunna länge på. Anförtrodde sig inte, kände dem alla, behövde inte höra någon vittna om människan. Och inkarnationens text: Han visste vad som fanns i människan.

Johannes är mycket summarisk. Vi – som inte är Jesus – behöver anförtro oss, känner inte alla, behöver höra vittnesbörden. Men Jesus är som om han samlar allt det mänskliga – därför är han Människan, och samtidigt Gud.

Till nästa vecka läser vi kap 3. Inkarnation förblir temat; Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand.

Vacker och smart

Ester

Det är skrytfest i borgen i Susa. Xerxes har huset fullt av sina underlydande provinskungar (127 provinser), från Indien till Etiopien. Bland allt vackert som presenteras vill kungen visa upp sin vackra hustru, hon vägrar. Kungen frågar rådgivarna till råds ”de som visste vad stunden krävde” (1:13). Det leder till nya förordningar, den feministiska revolutionen trycks tillbaka.

Kungen skulle välja ny drottning, vackra flickor från hela riket fördes till kungens harem, bland dem var Ester, juden Mordokajs fosterdotter. Givetvis var hon den skönaste av dem alla, hon blev drottning.

Ett attentat mot kungen upptäcktes och det var Ester som räddade livet på Xerxes. Mordokaj vägrade att underkasta sig en av Xerxes upphöjd provinskung, Haman som blev vred och beslutade om att döda – förinta – alla judarna, en bestämd dag.

De utsatta klädde sig i säck och aska. Esters räddningsaktion är elegant, Haman går på pumpen.

Mordokaj upphöjs, blir ”vicekung” med tillgång till Xerxes sigill.

Räddningen, äran i behåll, firas i Purimfesten. Så blir händelserna i Susa en bild av hoppet, räddning undan förintelse.

Nästa vecka läser vi JOBs bok, en kamp med Meningen.

Ordet blev människa

Johannes evangelium, kap 1 med Johannesprologen

Logos – Ordet. Redan här stöter vi problem, här finner också vi Johannes´ fokus. Logos betyder ordet, men förstås också som logik, kunskap, princip eller standard. Vi finner ordet ihop med vetenskapstermer: geologi, teologi, klimatologi… men också hos logopeden, som hjälper talet (Läran om eller kunskapen om).

Herakleitos, den grekiska filosofen, använder Logos för att tala om den mänskliga kunskapen och universums inneboende ordning. Hos Sokrates förekommer uttrycket mer i form av filosofi, det mänskliga tänkandet. Stoikerna däremot uppfattade den i mer upphöjd betydelse som universums själ.

I judisk och i kristen litteratur har ordet logos särskilt kommit att betyda Guds skapande och uppehållande ord, jfr begreppet Guds ord.

I Johannesprologen (Joh. 1:1-18) framställs Kristus som Guds logos som fanns hos Gud från begynnelsen och genom vilken allting har blivit till. Logos har till slut inkarnerats, det vill säga blivit människa ("kött") i Kristus.

Särskilt under de första kristna århundradena spelade tanken på Kristus som den preexistente och inkarnerade logos en stor roll, till exempel hos Justinus Martyren (logosteologi). Från 300-talet blev det vanligare att man i stället för logos talade om Sonen som den andra personen i Treenigheten, men ordet brukas även när man talar om den johanneiska teologin i Nya Testamentet.

Antitrinitarier lär att Logos inte är synonymt med Jesus och att Joh. 1:1 istället hänvisar till Guds sätt att uttrycka sig själv; hans anledning, syfte och planer, i synnerhet som de förts till handling. (från Wikipedia)

Hos retorikerna handlar det om en av tre delar i det goda talet; logos, ethos och pathos. (kunskap, etik/skäl och känsla)

Så – vad menade Johannes när han talade om Ordet/logos?

För mig har två dimensioner varit viktiga. Det ena (1) är parallellen till skapelseberättelsen, Gud sa sitt ”Bliv/varde” och jorden och allt skapat blev till. Gudsordet – fött i Guds tanke – är handling, materialiseras i det skapade. Guds avsikt blir till liv. På samma sätt som en konstnär har sina uttrycksmedel, som kan identifieras, är det med Gud. Det syns att det är Gud som ligger bakom, ja, mer än så, det finns något av Gud i det som finns, och vi kan så att säga gå bakvägen och finns Gud genom det som har skapats. Så var det då Gud valde att bli människa i Jesus Kristus.

Den andra (2) dimensionen är den totala identifikationen mellan Gud och Ordet/Sonen/Logos. Den är som elledningens kraft; identisk från turbinerna till elurtagen. Man kan bränna ihjäl sig på den, och den kan lysa min läslampa. Skapa dramatiska kortslutningar eller ladda min dators batterier. Ordet/Sonen/Logos är Gud, men identifierbar, sårbar, konkret och nära. Den påminner om Gud, för oss till Gud och är Gud.

De första fem versarna hos Johannes sammanfattar hela Skriften, och rymmer i allt väsentligt det som är kristen tros grund. Klipper vi samman de mest vitala versarna låter det så här:

(1-5) I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (14) Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (16-18) Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det här utsnittet kan du kopiera och trycka upp, memorera och leva i och av. Använd det som tolkningsnyckel för resten av Johannes, och i ditt kristna liv, när du bedömer predikningar och fattar dina beslut.

I Joh 1:43-50 har vi också Filippos geniala inbjudan då Natanael röjer sina tvivel: ”Följ med och se!”

Till nästa vecka läser vi Joh 2; bröllopet i Kana. Johannes går rätt på dramatiken med att konfrontera religiös skenhelighet i Jerusalem. Han satt ganska nöjd med sin prolog, i den hade han fångat essensen.

Jag befann mig i borgen i Susa (Nehemja)

Nehemja börjar som en gammal riddarroman. ”Jag befann mig i borgen i Susa…”

Esra stod för den andliga återkomsten, står Nehemja för den politiska, men så enkelt är det inte.

Utgångsläget efter deportationen var hårt: Jerusalems mur är raserad och portarna nedbrända… Nehemja reser dit för ockupationskungens räkning. Det startar som ett fantastiskt kollektivbyggverk. Men entusiasmen var möjligen större än smartnessen. De hånas, bilderna är målande. Ah, låt dem bygga, det blir inget av det, de rasar nog när en räv skuttar upp på dem.

Som vanligt hade gnällspikarna problem med visionerna. De klagade på att bygget tog tid för annat. På 52 dagar var det gjort. Där firade de sedan Lövhyggohögtiden. I 9:5 och framåt får vi syndabekännelsen, återkopplingen till historien.

Boken slutar med bön och äreteckning över Nehemja; Min Gud, kom ihåg detta och räkna mig det till godo. (13:31)

Till nästa vecka läser vi Esters bok, nu är det intriger på högsta nivå.

De goda hamnarna

Apostlagärningarna; Apg 27-28

Lukas reser med Paulus till Rom. Resan verkar oorganiserad, ungefär som en dåligt förberedd utvisning av flyktingar. Och det är i flyktingvatten de seglar. Lukas är troligen bara med i följet, via olika hamnar ger de sig iväg mot Rom.

De håller på att lida skeppsbrott söder om Italien, på väg upp i Adriatiska havet, men strandar på Malta där de infödda är vänliga mot dem.

I Rom samlar Paulus judarna, vill väl söka stöd och inte framstå som en sektmedlem. Men det slutar illa och Paulus skäller ut dem.

Under två år leder han sedan Missionen från Rom i husarrest.

(Troligen far han sedan till Spanien, men om det berättar inte Lukas.)

Apostlagärningarna är ett fantastiskt vittnesbörd om den unga kyrkans kamp, inne i sig själv, med människor av judisk tro, mot kommersiella krafter och inte minst övermakten.

Vi lever nu i Apostlagärningarnas förlängning. I varje stund, på varje plats är det vårt uppdrag att översätta och leva Gudsordet – Jesus Kristus i möte med världen.

Till nästa vecka skrider vi in i evangelierna. Vi börjar med Johannes och läser första kapitlet, där finns den s.k. Johannesprologen. Det kanske viktigaste avsnittet i hela Nya testamentet.

Riksinsamling för Jerusalem, Esra

Riksinsamling för templet i Jerusalem. Den persiske kungen i Babylon – Kyros – återger det deporterade folket friheten och lovar stöd för att renovera det krigshärjade Jerusalem.

Det var den folkliga eliten som nu återvände, drygt 40 000 personer, en medelstor svensk kommun. Därtill 8000 djur och mängder av silver och guld.

Men det skedde inte utan lokalt motstånd, maktskifte hindrade dem.

Under Esras uppreses reformationen. Det är inte bara templet som byggs upp och renas. Också blandäktenskap upplöses och förbjuds. Det är idén om det rena folket som blir vägen till restaureringen av den drabbade nationen.

Till nästa vecka läser vi Nehemja. Det är parallellberättelsen. Nehemja har den politiska makten, Esra den religiösa.

Apg 21-26, Paulus inför den romerska rätten

Paulus anklagas men hävdar sin rätt som romersk medborgare. Jesu uppståndelse är den centrala frågan, ständigt betonad i den unga kyrkan, där hamnar han också mitt i den judiska debatten mellan olika parter.

Konflikten mellan en del av judarna och den unga kyrkan skärps. Paulus anklagas och utber kommendantens löfte att få tala till det uppretade folket. I 22 får vi del av talet, Lukas står nedanför och antecknar.

Paulus tal är personligt. Han räddas i första fasen av sitt romerska medborgarskap, men överförs till Rådet. Frågan om uppståndelse i allmänhet, och Jesu uppståndelse i synnerhet kommer i centrum. Fariseer och saddukkeer hade olika uppfattningar. Inför Felix skärps kritiken och nu blir det tydligt att angreppsättet inriktar sig på att han splittrar judarna och tillhör i själva verket ”nasareernas sekt”, som sådan, med anknytning till Jesus från Nasaret (även om nasir också kan ges andra härledningar).

Två år blir Paulus kvar i tämligen fritt men skyddat boende. Felix ersattes av Festus. Och frågan blir aktuell igen.

Agrippa blir nästa instans.

Till nästa vecka läser vi ut Apostlagärningarna; Apg 27-28