Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten

Jag gillar Johannes. Sammanhanget är lite rörigt, men han har ett budskap. Man måste alltid fundera över varför ett budskap ser ut som de gör. Vilka motbilder är det som talaren/skrivaren adresserar?

I Joh 7 handlar det om Messias – kan han komma från Galiléen? De skriftlärda sitter insnärjda i sin text. Davids ätt – Betlehem –Judéen, alls icke det bonniga nordlandet. Historien sveper som kråkvingar över etablissemanget. De kommer liksom inte undan. Historiens cirkelrörelser ska kännas igen. Men Jesus bryter bågarna, för in Gudsrikets nya dimension. (Men visst var har från Betlehem, så de kanske ändå läste rätt. Och av Davids ätt – på Josefs sida?! – hur får man egentligen ihop det?)
Men det stora budskapet tar sikte på enheten mellan Jesus och Den som har sänt. Det är Johannes stora bud, det är som en lång CV för Jesus. Matteus tog sin utgångspunkt i släkttavlan, Johannes i inkarnationen.

De – Jesus och Fadern – är ett som den historiska kontinuitet som uttrycks från far till son, till son, till son… (Jo, jag vet att detta är patriarkalt och ickejämställt – inte heller mot lillebror). Identiteten – det inre varat – bärs genom historien av generationerna. Den äldste sonen har rätt att tala å faderns vägnar, skriva avtal… Folket, inte minst eliten, värjde sig emot denna närmast intima relation med Gud - men just det var det som Johannes hört Jesus tala.

Detta hade dittills inte hänt, och inte sker det igen. Gud som människa, och ändå Gud.

Detta kyrkans kärnbudskap, den djupare identifikationen med Gudsuppdraget. Jesus som gestaltning av den mera avlägsna guden.

Till nästa vecka läser vi kap 8.

Ditt hår är som en flock getter som strömmar utför Gileads berg

Höga visan shir ha-shirim – egentligen sångernas sång

Visst är det kärlek det handlar om, närmast erotik. Som i all poesi finns där många bottnar, kanske är det Salomo som diktat, troligen är texten yngre än så.

Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor bakom din slöja. (4:1)

Läs och njut.

Till nästa vecka läser vi Jesaja 1-7, nu är det andra tonarter. Profeten varnar, lockar, uttyder och tolkar.

Här är en pojke som har fem kornbröd...

Joh 6

Brödkapitlet. Det börjar med en pojke som var redo att dela sin matsäck med tusen andra. Det var grabben som hade tro – till skillnad från lärjungarna som gick i troskolan. Jesus manifesterade gudsriket – något nytt, helt annorlunda. Delandets rike, undrens rike. Man kan grunna på vad som var det största undret; människor som gav av det lilla de hade så att alla fick – och det blev över; Jesus som välsignar och brödproduktionen gick igång. Jag ser inte motsatsen.

Johannes fortsätter att stryka under, betona, tydliggöra hur Jesus är Gud. Det går inte att skjuta in en knivspets dem emellan. Gud på två ben – inkarnationen. Jag är livets bröd. Jag-är-satsen återkommer genom Johannes. Jag är Vägen, Sanningen, Livet, Jag är den gode herden. Som Gud som presenterade sig för Mose; Jag är (Jag är den jag är). Som Paulus uttydde i Atén: I honom är det som vi lever, rör oss och är till.

Två ben som går på vatten. Och sedan bryter tvivlet ut. Jantelagen fanns redan där och då. ”Vem är han som kommer och tror att han är något…” Tillochmed i lärjungakretsen sprids tvivlet.

Och Jesu fråga: ”Inte vill väl också ni ge er iväg?”

Petrus – den alltid lika bredkäftade – men nu får han till det: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."


Till nästa ti läser vi Joh 7

.

Ordspråksboken

Ordspråksboken innehåller en samling, ofta vackert formulerade ordspråk i Salomos namn. Många uppmaningar påpekar att den gudfruktige vinner i längden och om visheten som Guds största gåva till människorna, det viktigaste att sträva efter i livet.

"Hur blir en människa vis? Första steget är att lita på Herren och visa respekt för honom." - 1:7

Ordspråksboken är formulerad som en lärobok i konsten att leva. Dess undervisning utmanar till ställningstagande och vägval. Ordspråksboken som bok har sammanställts på 500-talet f.Kr. men dess innehåll är huvudsakligen betydligt äldre. Det var inte ovanligt att en skriven text ”las i munnen” på en ”kändis”.

Till nästa vecka läser vi den vackra kärleksdikten Höga Visan. Den kan till vissa delar läsas på flera olika nivåer, också som text för relation till Gud.

Nu tar vi itu med den mer systematiska läsningen

och fortsätter i NT ti-ti, till nästa vecka gäller Joh 6 och i GT (fre-fre) har vi nu nått fram till Ordspråksboken.

Psalmerna och vishetslitteraturen kan inte kommenteras summariskt, där finns kornen utspridda och var och en får läsa.

Välkommen in i den gamla boken; där kan du spegla dig i andra människors erfarenheter och tro, där guidar Gud oss i livet, där följer vi Jesus rätt in i folkmassan...

Brann inte våra hjärtan...

Två av lärjungarna som hade följt Jesus var på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem, Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.

Han frågade: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" De stannade och såg sorgsna ut, och Kleopas svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar." - "Vad har hänt?" frågade han.

De svarade: "Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte."

Då sade han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut." Då följde han med in och stannade hos dem.

När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem.

Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?"

---

Brann det?

Påskdag

Vi ville gärna tro att allt nu var i sin ordning. Döden lagd bakom oss. Ondskan och människors svek ett minne blott. Det hade kostat på, men nu hade kärleken besegrat allt; prästerna, makterna, ondskan, svekfullheten, tvivlen, cynismen...

Men bibeltexten för dagen lämnar oss i dimman. Som en båt på land - redo att segla, men saknar elementen.

Texten slutar nämligen med orden: han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Det var inte på plats, inte hela jublet, eller vissheten. De var lämnade. Aningar fanns, tron grodde, men svaren dröjde.

Så ser det ut.

De fem stora scenerna som förbinder himmel och jord bär sina likheter:

1. Krubban, inkarnationen (Gud som är Gud blir också människa i Jesus) - Maria begrundade. Änglarna sjöng: Hosianna, Davids son... (Inkarnationen; Gud som sann Gud och sann människa har sin parallell i skapelsen; Gud sa sitt VARDE, som han utsa Ordet om uppenbarelsen i Joh 1)
2. Dopet. Joahnnes full av beundran. Himlen talar; Denne är min älskade son... (Folket räddades genom vattnet som delades, Herren som en molnstod om dagen och eldstod om natten)
3. Korset. Döden ser ut att avgå med segern, också denna gång. Tomas flyr in i tvivlet, Petrus undflyr genom att låtsas inte ingå. Himlen är förvånansvärt tyst, inga änglar ackompanjerar. Solen förmörkas, förlåten rämnar. Det är fullbordat, men himlen är kusligt tyst... (Mose ser in i det förlovade landet, men får inte komma dit, hela ökenvandringen är ett "ännu inte", vi hoppas och ser, men är ännu inte där...)
4. Graven. Tom. Änglarna ackompanjerar; varför söker ni honom bland de döda... Petrus går med sin undran... (Guds frånvaro har gäckat folket, man drogs till kortfristiga gudar och bilder, David ser templet, men får inte bygga det, profeterna talar, men vet inte riktigt vad det är de lovar)
5. Himmelsfärden, kröningen. Änglarna bekräftar Jesu ord. Undervisningen tar vid... (till slut blir kungaätten inrättad på tronen, David och Salomo glänser ett kort tag, innan allt är förlorat, bara löftet står kvar; vi är ständigt på väg...)

Mönstret kring Jesu fem scener; himlen bekräftar (utom vid korset då till och med himlen tiger), änglarna sjunger eller vittnar. (Allt är förutsagt i det gamla förbundet, aviserat, men ännu inte uttytt)

Där är vi: vi vet förhistorien, kan fortsättningen, men behöver på trons väg vandra in i dimman, okunskapens slöja viker, men inte lättköpt eller banalt, men med djupnande erfarenheter.

Där möter oss Påskens morgon, dopets söndag, alla söndagars söndag. Gryningsljuset anas, men där är vi inte ännu.

Påsken är fullbordandet, men samtidigt detta ännu icke, som är människans hopp.

Där lever vi vår kristna resa. Sanningen är viss - Uppståndelsen är ett faktum - men vi famnar efter övertygelsen och betydelsen.

Om detta ämnar jag predika idag i Centrumkyrkan. Vi vet hur det gick, men undrar än hur det ska gestaltas. Men säger: Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden.

Dag 7 "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." Luk. 23:46

Hemvisten för det gudomliga, och det mänskliga, är hos Fadern. Livet omgärdas och fylls av den närvaro som en gång skapade, en gång försonade, en gång bröt destruktionens och dödens villkor. Människans väg är att finna och ingå i den hand som bär livet.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 6. Det är fullbordat Joh 19:30

Det som ska göras är gjort. Det var redan too much då Gud blev människa i världens nya julmorgon, sedan ett liv som spändes mellan hopp och förtvivlan, nu korset. Mission Accomplished.
Ändå fanns det mer - graven fylld, snart tom - inget rum utan besök. Famnande världen i kärlek.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.

Dag 5 "Jag är törstig." Joh. 19:28

Åter slits vi mellan de stora frågorna – övergivenheten – och den nära längtan – törsten. Allt mänskligt är indraget i korsdramat – det är hela mänsklighetens helande heliga plats. Korset är ett globalt centrum i alla tider.

Bön:
I Stora veckan skingras flödena av orden.
Den nakna sanningen förenklas.
Det är på allvar.
Jesus talar från korset.
Kärleken triumferar.
Varje ord utmanar mig.
Amen.