som är du

BERÄTTELSEN


Bara jag
har min berättelse
som bara jag
berättar

mötet sker
bara då
någon
lyssnar

tränar mig
på att lyssna
till berättelsen

som är du.

Om döden

DÖDEN


Döden marscherar över kullarna,
föraktfullt och respektlöst
drar han ner i dalarna,
söker livsgnistan
och släcker den.

Olyckan, Cancern och Kriget
kommer ur hans armé,
marscherar i alla väder,
släcker, släcker och släcker,
hatar livet.

Vi känner honom på ryggen
ser de fallna, kända
liksom de okända och avlägsna
ser på tomheten
som utplånat Livet.

Vi vet att han kommer,
men välkomnar honom sällan,
vill dra ut på tiden,
hålla avståndet till
Den Stora Realiteten.

Hans skugga slår ut över dalen –
skördens tid är nu.
Vi vet att han kommer
men lever som om –
förhoppningsvis går han vilse.

Tidshavet, oceanen på andra sidan berget.

KYRKAN –
SKEPPET PÅ TIDENS HAV



I


BUREN AV VÅGEN

Sakta
gungar hon
på tidens våg

ankrad
på redden
ständigt beredd

med en
hemlig resrutt
dristigare än andras

ännu
har hon ej avseglat
ankaret har kilats fast
mellan ovilliga block:
Makten och Lättjan.


II


BRISEN


En bris blåser in frisk vind
från havet – som blinkar
med gnistrande solgator
som lockar att beträdas

Kaptenen ser bister ut
överväger att ge order:
Kapa trossen!
Men dröjer ännu med ordern

Det blåser in
frisk luft
österifrån,
soluppgångens bris



III


DÅ


Apostlar gick ut
med budskap till folken
att Kristus är GUD

De lade ett hav
mellan makternas hot
och livet i tro
på GUDs mäktiga Ord

ur döpelsens hav
steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn. (Olov Hartman, Ps 62:3)


IV


NU


Ett hugg
och skeppet
flyter fritt

seglen hissas
skotblocken gnisslar
Rorsman tar kurs
ut ur bukten

mot en ny verklighet


V


FÖRVANDLING


Dagen förvandlas
luften kan andas

Trefaldig treenighet

Ur Poetisk teologi, diktsviten på Trefaldighetsdagen.


IV

möblerat rum
för trons inre resa
som blir till ett liv
för mångfaldens enhet;
speglar himlen
mitt på jorden

V

kärlekens enda tanke
Relationell
inte alltid rationell
aldrig nationell
en gemenskap
som bär alla fram
i takt med den långsammaste.

Var detta livet?

Den grå gåsen


Vaknade
helt omsluten
hackade hål
inifrån

var detta livet?

Gosade mig
med syskonen
under mors vingar
delade allt

var detta livet?

Simmade
i den grunda viken
betade gröna alger
gungades lätt

var detta livet?

Prövade vingarna
såg nya perspektiv
av vikens blågröna vatten
och grå kobbar

var det inte detta
som var livet?

Höstdagen
samlade storsläkten
lyfte
och i perfekt formation
lämnade de viken

var det alltså detta
som var livet?

Såg länder
hav
och kontinenter

det var livet.

Läser Efraim, syriern

Hymnerna om tron, Artos. Just i en tid före kyrkan gled upp i Maktens knä och förlorade sin själ. Efraim var syrier, talade ett arameiskt närstående språk och strider, med poesins hjälp, mot Arius och hans efterföljare – den kanske allvarligaste konflikten i kyrkans långa historia.

Arius, som han tolkades, tonade ner Kristus, skapad av GUD, men inte själv GUD. Efraim tonar upp Sonen, den Förstfödde, och språket och bilderna känns tydligt igen från Paulus och senare Irenaeus (som levde mitt emellan de båda andra).

Efraim kom alltså från Syrien, men förvisades till Mindre Asien, nuvarande Turkiet. (Kyrkans tre stora, ovan nämnda, kommer alla från dessa trakter, men I verksam i nuv. Frankrike.) (Arius kom från Libyen, verksam i Egypten.)

Efraim talar om symboler, metaforer. Skulle gillat mitt uttryck Konnotaforer (av konnotationer och metaforer). Till och med en fågel på himlen vittnar för E om korset, titta efter själv. Sonen är, som hos Paulus, i centrum för Skapelsen, och mötet mellan himmel och jord. Han är i praktiken Skaparen, människorna bär, ursprungligen, hans bild. Och i argumentationen mot Arius (som aldrig nämns) blir det outsägliga, outgrundliga och osynliga hos Sonen det vi ska tillbedja. Inte utforska. Arianerna, och andra, kallas för forskare, eller utforskare, eller disputerarna. Men det outsägliga kan inte utforskas, men tillbedjas, äras, vördas.

Genom det nära vittnesbördet
skall man tro på det som är fjärran, säger E, s25, och

i liknelsen steg han ner ända till senapskornet. (s42)

I dispyten med arianerna argumenterar E ofta längs det här spåret:

Om vi inte räcker till för hans mänsklighet,
vem kan då räcka till
för hans osynliga gudom? (s53)

Det blir till slut en vacker, utmanande tro:

Öppna dina skatter för honom
och bär fram dina gärningar. (s54)

Efraim talar i form av Poetisk teologi. Hymnerna är många och långa, i en fantastisk översättning, och tolkning, av Sten Hidal.

Rekommenderas. Där finner vi tonen av kyrkans hjärta.

älvdans

Igår kväll. På vägen, hem från dagens möda och glädje, solen hade sjunkit genom horisonten, och i den daggrika kvällen steg de upp från diken och ängar –


ÄLVORNA


Ut ur marken strömmade de,
lätta på foten reste de sig
och dansade över ängen,
förenade sig när vinden
stod stum och höll andan

En storlom gav ljud
och på avstånd skällde
en rådjursbock –

de fattade varandras händer,
som molekyler bytte de
syreatomer med varann,
länkades till en kedja
av vit, flyktande dimma

dansade över ängen,
förde magin
in i kvällen.

tider

TID


Tiden rinner, den smälta isen
fångar ett löv, kastar
sig ut från fjällsidan

förenar sig
breddar sin väg till havet
blir ett med alltet

börjar om,

en gammal bok
som kramats
av generationer

burits genom tid
tydligen varit viktig
minns vad alla

glömt.

När livet brister

LIVET


Den svartvita hackspetten
trummade inne i den gamla eken
– födosök och bobygge
på en gång

Stammen var fylld av bohål
och hålrum efter tiden
som alla satt djupa avtryck
i de långa livsfibrerna

som ännu bar sin mäktiga krona
för ekoxens och talgoxens bon
och skatan som byggde på höjden
i generationers generationer

vinkade lätt åt molnen
som rufsade om i trädkronan.
Ett brak och det som varit
stabilt genom sekler
störtade i gruset

När livet blir för stort att bära
och kreativiteten stöter
mot alla kanter
som snartmänniskan
trycker mot sin mjuka celldörr

brister banden,
och tålamodet
och själva livet
sätts i fråga.

R.I.P. Malik Bendjelloul