Paulus

En ny estetik

Det blir min rubrik för höstens samtal om Paulus och postkristendomen.

I förhållande till Paulus är den alls inte ny. Men dold, gömd, under nästan två tusen år av maktkyrklig läsning. Jag är både förvånad och upprörd över hur breven från Paulus inte lyckats blomma. Också i min egen förkunnelse.

Min nyckel handlar ju om att läsa breven i ordning, och tillsammans med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. (Breven: 1,2 Thess, 1,2 Kor, Gal, Rom, Fil, Ef, Kol och Filemon, 1 Tim, Titus och 2 Tim - skrivna mellan år 50-65.) (Det är egentligen bara om Gal och Fil vi kan diskutera dateringen. Jag tror dessutom att alla 13 breven tillkommit nära Paulus, under hans resor.)

Den nya estetiken handlar mest om att läsa frilagt från 2000 år av senare dogmatisk fyrkantisering. Många av dogmerna, och slitningarna under Kyrkans tid, är i sak inte "fel" men riskerar flytta fokus och sammantaget skapar de ett dogmpaket som kan hindra själva mötet med Jesus. Det som kom att bli helt avgörande för Paulus. Först, ca år 34, som det omtumlande mötet. I was blind so that I could see, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång om Paulus på Damaskusvägen. Sedan som den djupnande analysen med korset som avgörande katalysator (under perioden från ca år 51/53).

Estetiken tar inte sitt avstamp i kyrkans förklarande dogmer, eller i strider med allehanda avvikare, utan i tydningen, och konsekvenserna, av mötet med Jesus. Vad ville GUD oss?

Om detta kommer jag att tala - hösten 2013.






- Posted using BlogPress from my iPad

Paulus hösten 2013

Hösten med Paulus drar igång.

På tisdag 3 sep talar jag om Paulus, postkristendomen och församlingen då Equmeniakyrkan har sammandrag med våra regioner med bl a de nya regionala kyrkoledarna (biskoparna).

Styrsö kommer in med ett motsvarande upplägg.

Men, som ni ser, det finns plats för mer.
Boka mig. Tfn 070 5091436


(Den dubblerade posten nedan, om sorgen, hör hemma på min andra blogg. Men teknikidioten i mig lyckas inte få bort den. Istället kom den i två upplagor. Ack ja. )


- Posted using BlogPress from my iPad

Kyrkan är död - Leve Kyrkan

Prislista:

1 bok 120:- porto 36:-

Önskar du alla tre i serien

Längtan efter Riket (2011)
Längtans hus (2012) och
Kyrkan är död - Leve Kyrkan (2013)

Är priset 200:-, porto 48:-

Pris för försäljning i kyrkan eller studiecirkel. Tala med mig.

pa.sahlberg@gmail.com

TACK

Alla. Som gjorde mitt boksläpp till en dag att minnas.

Särskilt tack till Andreas Magnusson som sjöng Cash\'s Paulus in i våra hjärtan. Marie för assistans i alla led. Roger, Ingrid och Anna för efterbehandlingen.

Tack för blommor, växter och skivor.

Nu finns den. Kyrkan är död - Leve Kyrkan. Paulus och postkristendomen. Just order.

fre 3 maj från 16oo

Boksläpp

Just nu är böckerna på väg från trycket.

Kyrkan är död - Leve Kyrkan

Boksläpp för min senaste bok om Paulus.

Kyrkan är död - Leve Kyrkan! Om Paulus och postkristendomen.

Fredagen den 3 maj. Öppet hus kl 16- sista insläpp 1830. Centrumkyrkan, Kållered. Ga Riksv 73. 031 7952900

1630, 1730 och 1830 blir det ett kortare program där boken presenteras och kollegan Johnny Cash medverkar. 1830 en lite mer extended version med mera Cash.

Johnny Cash har skrivit en roman om Paulus på Damaskusvägen och mötet med Jesus: Man in White.

Andreas Magnusson (känd från indiepopbandet Pinto) sjunger Cash.

Pär Axel Sahlberg berättar kort om boken.


Johnny Cash

Paulus och postkristendomen

Nu är nya boken klar. 150s om Paulus i vår egen tid. Med utmaningar, fortsatta tramp på ömma tår och en ton vi ännu måste leta språk för. Läs, bli glad. Bli arg. Tänk själv.

120:- beställ nu för pinfärska böcker inom några veckor.

Palmsöndagen

Skuggan av ett kors faller över Jesu ansikte. Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. Fil 2:1-11

Vägen till korset är den kärlekens väg som GUD valde att gå. Vägen kantades av Hosiannarop – människorna anade Messiasmetaforen. Men snart skulle samma människomassor ropa Korsfäst. Det är nära mellan Hosianna och Korsfäst – de vilar på var sin sida om tungan.

Livet spänns mellan högstämda bekännelser och tydliga förnekanden – fråga Petrus. Eller mellan blodig förföljelse och missionens vedermöda – fråga Paulus. Mellan Dom och tvådda händer – fråga Pilatus. Mellan bön och offer den ena stunden, och en utlämnad Jesus Messias i nästa – fråga översteprästen. Mellan hjälpropen och föraktet – fråga rövarna på ömse sidor om Jesus på Golgata.
Döm inte, sa Paulus. Han visste hur svårt det var, han hade prövat både Lagens lydnadsväg och trons korsväg. Korset är placerat mitt i verkligheten. Den där verkligheten som är på riktigt, på den där platsen som visar hur svåra valen är.
Jag antar att vi alla har upplevt det: En sådan där vecka när Livet blir riktigt på allvar. Sjukdom, död, avgörande beslut – allt hänger som svärd på silkestrådar ifrån taket och närsomhelst kan en tråd ge vika. Det känns som luften stillnar, skiljeväggen mot döden blir tunn som en fladdrande tyllgardin, allt kan hända men vi anar doften av den stora katastrofen. Det är på riktig – och hela livet sätts i fråga.
Jesus visste att en sådan tid nu närmade sig. Den började med Hosianna och slutade med korsfäst, men alldeles slut var den inte, den där veckan som förändrade världen. Kanske är detta det unika med den Stora Veckan: Den har inget riktigt slut.
Men en början har den: Palmsöndagen – Vägen till korset.
Kyrkans unga tid spänns ut mellan detta romerska dödsstraff, nedkört i en klippa i Jerusalem och kejsar Konstantin den Stores vision då segertecknet syntes över hans armé: In hoc signo vinces (i detta tecken ska du segra). På ena sidan den flämtande lågan av en tro, på den andra en armé av övertygelse.
Korset är ett tecken som spretar: Det är bilden av död – och tecknet på liv. Uppgivenhetens tecken – och hoppets tecken.
Det är människans symbol för den avkunnade dödsdomen – och GUDs triumf över döden. Det var förbannelsens tecken – och vi gör korstecknet som tecken på välsignelse.
Skärtorsdagen ska vi samlas i skuggan av korset, se sveket och tröttheten – den mänskliga otålighetens två systrar. Långfredagen – the Good Friday – ska vi kontemplera vid GUDs avsikter, som Paulus läste dem, Påskdagen är det två tömda symboler som bär tron: ett tomt kors och en tom grav.
Tomas Tranströmer skriver:

Bakom var och en som går här svävar ett kors
som vill hinna upp oss,
gå förbi oss,
förena sig med oss.
Ur Gator i Shanghai, Tranströmer,
För levande och döda, 1989

I teologin är korset främst Livets Träd.

Herren GUD förvisade människorna från Edens trädgård, öster om Eden satte GUD keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till Livets träd,

läser vi i Genesis, första Mosebok. Denna människans ursprungsmiljö är det djupa minne som lever i vår personlighet: Den livgivande trädgården där människan vandrade med sin Herre och GUD och tog emot var dag som himmelens gåva. Människan var centrum i sitt eget universum, en bild av GUD. Men hon valde bort GUD, eller mera precist: Hon såg inte upp med vilka hon tog råd ifrån.
Inte anade hon då konsekvenserna av det utanförskap detta kom att medföra. Inte ens helt anade hon det då hon vandrade på världens stigar och undrade vilken av alla dessa stigar som leder till Eden. Bibeln målar bilden av den vilsne människan.
Paulus målar bilden av hemkomsten. Den momentana och fullständiga bilden av förvandling vid korset, i berättelsen hos den store Aposteln, är det som efterhand har gripit mig. Vi dör med Kristus och uppstår med honom. Den nya människan föds vid korset och graven. Hon är åter i Eden, eller kanske det nya Eden, hon ikläder sig herren Jesus Kristus och åter vänder GUD sitt ansikte mot henne. Och hon vänder sitt mot GUD.
Vägen till korset är vårt evangelium. Där finns mycket att kontemplera över, kanske kan vi ägna den Stora Veckan åt korset – GUDs kärleks märke.
Bakom var och en som går här svävar ett kors
som vill hinna upp oss,
gå förbi oss,
förena sig med oss.

Babel, Palle och framtiden

It\'s a long way to Tiperary...

Tittade på Babel i går. PO Enquist och Therese Söderlind på besök. Utmärkt samtal om deras två nya böcker. POs tydligen mera självbiografisk.

Tro, skuld , synd och frälsning på programmet. Reser frågor för en som sitter i sin skrivkammare och försöker hantera demonerna. It\'s a long, long way...

Så som det ännu talas om synder, skuld som ska erkännas och frälsning som ska vinnas eller erövras... Maktens avtryck i dessa bilder är djupt präglade, och överlagrade med allehanda.

Therese skriver i Bålberget om häxprocesser i Ångermanland för en tid sedan. Nu finns där en minnessten: Tidens tro drabbar människan.

I sanning. Intill tredje och fjärde led.

Inser hur viktig min Paulusomläsning är. Och hur långt det blir till revolutionen... Var kommer alla inskränkta, människofixerade och meritdrivna bilder ifrån? Och vad gör de med oss?

Den sista boken

i serien om Paulus och Postkristendom håller på att färdigställas.

Just nu ser framsidan ut så här: