Längtan efter Riket

onsdag 21 maj 2014

älvdans

Igår kväll. På vägen, hem från dagens möda och glädje, solen hade sjunkit genom horisonten, och i den daggrika kvällen steg de upp från diken och ängar –

ÄLVORNA

Ut ur marken strömmade de,
lätta på foten reste de sig
och dansade över ängen,
förenade sig när vinden
stod stum och höll andan

En storlom gav ljud
och på avstånd skällde
en rådjursbock –

de fattade varandras händer,
som molekyler bytte de
syreatomer med varann,
länkades till en kedja
av vit, flyktande dimma

dansade över ängen,
förde magin
in i kvällen.

lördag 17 maj 2014

tider

TID

Tiden rinner, den smälta isen
fångar ett löv, kastar
sig ut från fjällsidan

förenar sig
breddar sin väg till havet
blir ett med alltet

börjar om,

en gammal bok
som kramats
av generationer

burits genom tid
tydligen varit viktig
minns vad alla

glömt.

torsdag 15 maj 2014

När livet brister

LIVET

Den svartvita hackspetten
trummade inne i den gamla eken
– födosök och bobygge
på en gång

Stammen var fylld av bohål
och hålrum efter tiden
som alla satt djupa avtryck
i de långa livsfibrerna

som ännu bar sin mäktiga krona
för ekoxens och talgoxens bon
och skatan som byggde på höjden
i generationers generationer

vinkade lätt åt molnen
som rufsade om i trädkronan.
Ett brak och det som varit
stabilt genom sekler
störtade i gruset

När livet blir för stort att bära
och kreativiteten stöter
mot alla kanter
som snartmänniskan
trycker mot sin mjuka celldörr

brister banden,
och tålamodet
och själva livet
sätts i fråga.

R.I.P. Malik Bendjelloul

måndag 21 april 2014

Faste- och påskkalender

25 luckor. Riktigt bra teologi. Kyrkokritik. Omläsning med Paulus. Inspirerat av NT Wright. Poesi. Multitools.

Finns att få som pdf.

Inför vandringen med den Uppståndne.

söndag 20 april 2014

Vandringen med den Uppståndne

Eftertext: Vandringen med den Uppståndne

Vandringen med den Uppståndne börjar i påskdagsmorgonens tidiga soldis, innan dagen – och uppdraget – klarnat och blivit till den livsstig som är Kyrkans Väg till Det Stora Livet.

Vi går med den Uppståndne. Vilken uppståndelse det kan väcka.

Läs om Emmausvandrarna, Luk 24:13-35, och vandra med dem från Jerusalem.

TOMT

Vår tro är säregen
har ingen bild eller hemvist
inte ens en avgjutning,
blänkande av guld.

Templet – tomt på konst
korset utan straffade
graven tom,
till och med på lik

det tommaste evangeliet
verkar vara det mest innehållsrika –
ekot blir bättre där,
tomma rum fyllda av kärlek.

Från boken Poetisk teologi, 2014, Sahlberg

lördag 19 april 2014

Denna dag stod Kristus upp...

24: Påskdagen, Jesus och Uppståndelsen

Morgon. Uppståndelse. Dopets dag. Alla söndagars söndag. Påskdagen är kyrkans mest exklusiva söndag, varje soluppgång påminner oss om Påskens dag (kyrkorna vänds mot öster) – konnotaforen PÅSK är kyrkans solenergicentrum. Strängt taget varje söndag är en Påskdag.

Så ser kyrkans tradition ut, genom två tusen år. Och om jag varit mycket kritisk till flera moment under fastan och påsken har jag nog ingen invändning mot kyrkans påskbudskap. Det är hel och ren uppståndelsepredikan: Döden är besegrad. Livet vann, dess namn är Jesus. Halleluja.

Jag tror att det är påsken som räddat kyrkan. Medan hon krånglat till och rört till så mycket annat evangelium har hon kapitulerat inför det rena påskundret. Detta (och kanske själva juldagsbudskapet) är den eviga lovsångens kärna. GUD gör nytt.

Uppstått har Jesus,
hurra, hurra
han lever, han lever
han lever än.

Gravars ingång känner vi alla – men utgången är mera subtil. Ett tro och ett liv med räckvidd genom gravrummet är vårt Stora Evangelium. Det Stora Livet bär oss in i Hoppets Rum, och vi går med Kristus.

EN TOM GRAV

Livet stötte
mot gravstenen –
inifrån

Dödens rum
blev evighetens,

dörren öppnades
och där bakom
en väg att vandra

för de verkligt levande.

fredag 18 april 2014

23: Jesus och döden (Påskafton)

GUD kunde verkligen dö. Livets allvar hängde med hela tiden, till dess yttersta gräns. Till utanför dess gräns. In i döden.

Därför led också Jesus
utanför stadsporten
för att med sitt blod rena folket.
Låt oss då gå ut till honom
utanför lägret
och dela hans smälek.

Heb 13:12-13

På besök i de dödas rike, utan tid, utan framtid, utan rum – det rum i tiden som tryggt förvarar dem åtskilda: De levande, De döda. GUD kom också dit. Jorden – Livets rike – var en synnerligen oväntad plats. Dödens rike en alldeles omöjlig destination för GUD.

Men dit gick Jesus. Och hade varit där redan tidigare. Hos Lasa- rus. Nu själv död. Nederstigen till dödsriket, därifrån...

Han hade verkligen varit där. Det är trons allra innersta vibrato.

DÖDENS MAN

Hela vägen
bekänner tron
hela vägen.

Utan undanflykter
hela vägen

hela vägen
gränslös kärlek.

torsdag 17 april 2014

22: Jesus och lidandet II (av 2), Långfredag (The Good Friday)

DAGEN FÖR EFTERTANKE

Korset är trons
verkliga centrum.

Det där innersta
där det verkligen gör ont,
och alla utvägar
är stängda.

Människa och GUD –

den ene törstar,
den andre sprider kärlek.

Jag törstar.
Fader, förlåt dem.

De två,
som en enda
samlar människa
och GUD
i enda kropp

i en enda uthållighet
i den enda kärleken.

21: Jesus och lidandet I (av 2) (Skärtorsdagen)

Korset gjorde ont. Dödsont. Men frågan är om inte sveken sved mer. Judas och Petrus. De som båda varit föremål för Jesu investering. Judas gick längst. Men Petrus. Petrus. Sovande i Getsemane. Svärdsutrustad. Förnekanden på Prästens gård. Sveket.

Sista stunden var kommen. Ett skört evangelium las i apostlarnas händer. Natten i örtagården talade inte mycket för en framtid. Uppdraget fullgjort. Och totalt misslyckat.

Jesu bön i Getsemane rymmer svekets hela plåga, Uppdragets totala ansvar, Känslan av att misslyckas, att inte stå rycken i sista backen. Lidandet är den sköra tråd som visar att det är på riktigt. Hit men inte längre, ändå en bit kvar.

I ÖRTAGÅRDEN

Ensammast av alla
i en hoper av kamrater
känna kniven mot strupen

och veta
att detta egentligen
inte är min strid

utsätta sig för det
som alla andra underlät.

tisdag 15 april 2014

20: Passionen II (av 2)

GUD hade, som Boken berättar, prövat många vägar. Kanske alla vägar.

Tondövheten hos ett folk – Människan – som bara såg sig själva hade blivit ett problem. GUD hade ett problem. Kärleken ekade obesvarad.

Jesus är den desperata kärleken. Kärlekstågets sista vagn. Där, på sista avsatsen, lämnar det tåget spår på marken. Spåren som styr rätt in i Människans hjärta. GUDs aviga kärlek tog flera anmärkningsvärda vägar: Tonårig mor, krubba i Betlehem, flyktingskap till Egypten, oansenlighetens storhet, finalt ett kors.

Bara under skinnet brinner passionen som förändrar. Det är på riktigt.

Bibelteologi: Sjunk in i 1 Kor 13.

KÄRLEKEN

GUDs hjärta
slår för
oss,

rytmen
skakar
marken

Ett kors
kalibrerar
GUDs kärlek

Boken Längtan efter Riket

Saul/Paulus kunde svara på många frågor. Om GUD, om tro och hur man ska leva. Det intressanta är att han visste två gånger. Och svaren blir rätt olika.

Saul var farisé, en sträng fraktion i Palestina vid vår tideräknings början. Saul "andades mordlust" mot Jesuslärjungarna. På vägen till Damaskus fann han plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus som han förföljde. Paulus är sedan den person som betytt allra mest för den kristna kyrkan. Men han är inte alltid lättförstådd, och har misstolkats genom århundraden.

Böckerna som jag har skrivit berättar om just denna resa, men vill också gärna peka på det som betyder mycket för oss idag - 2000 år senare. Den leder till en omläsning av Bibeln.

Böckerna kan köpas hos författaren: 031 795 29 00 eller per E-post: pa.sahlberg@gmail.com

Längtan efter Riket, 129 s (2011)
Längtans hus, 146 s (2012)

100:- (150:- för två ex, Specialpris för studiecirklar) + porto

I denna blogg kommer en del tilläggsmaterial att presenteras. Här kan också frågor, kompletteringar, kritik redovisas.

Materialet finns också samlat, mera lättöverskådligt, på Centrumkyrkans församlings hemsida. Klicka på Paulus i rubrikraden så får du en översikt över kompletterande material.

Välkommen till ett samtal om vår allra heligaste tro.

Så här kanske Saul/Paulus liv har varit (extramaterial)

Jag har dragit nio slutsatser i min bok. Själv har jag samlat många fler. Förundras lite över hur jag gått omkring med Paulus i min ficka i alla dessa år, men inte riktigt tillåtit hembesöket förrän nu?

Materialet i vare sig Apostlagärningarna eller Paulus egna brev ger särskilt mycket material till några vidare djupstudier av hans personlighet eller psykologi. Ändå är det som om jag nu efter fyra månaders ockupation av Paulus tankevärld kommit honom ganska nära. Det är som en arbetskamrat som jag mer delat profession med, än en nära vän. Vi har inte talat om mycket annat än vad vi tänkt om GUD. Men visst, talar man så mycket med varandra och försöker tränga in i varandras tankar och serier av samband blir man på ett sätt bekant.

I min bok om Saul/Paulus har jag skisserat de yttre ramhändelserna som Nya testamentet berättar om. Där finns de kortfattade raderna hos Lukas i Apostlagärningarna om resorna, allt från första resan mot Damaskus till framkomsten till Rom, 26 år senare. (från ca år 34 till år 60). 13 av åren, de första, ligger nästan helt i mörker, de kommande är fyllda av fyra resor, sju tal och 13 brev (några av breven tillkom efter år 60).

Hos mig motsvaras de åren av min åttaåriga pastorstjänst i Trefaldighetskyrkan (som 32-åring till 40 åring), 12 år som riksdagsledamot och nu fem år i skrivartjänst. Jag kan i grova drag identifiera mig med Paulus. Antar att det låter förmätet, men jag menar inte det, bara att jag nu prövat hans skor ett kort tag och då tänkt Paulustankar i relation till mina egna resor genom livet.

Saul – ett liv
En fariseisk rabbi tog GUD på allvar från 12, gick i rabbinklass från 15 och gifte sig vid 18. Det mönstret bröt få. Troligen inte heller Paulus. Jag tog tron på allvar från konfirmationen, började Överås vid 18 och gifte mig vid 20.

Antar att Paulus gifte sig med en flicka från Tarsos, som pappan hade valt ut. Mera spännande hade varit om han äktade en översteprästerlig dotter. Då kanske hon fick skäl att lämna honom när det började glöda i hans liv och han ledde det delvis hemliga arbetet mot den växande kristna sekten – nasaréernas sekt som det står i anklagelseakten från Stora Rådet.

Saul hade börjat sin rabbinbana hemma i Tarsos, fått stipendium till studier i Jerusalem, gått från anonym lärjunge till en alltmer glödande farisé, först hos Gamaliel, sedan till Shammais mera eldiga lära och kanske till och med sökt samröre med de revolutionära men ultrakonservativa seloterna. Han gifte sig med Saken. För det var tron och allvaret som var Saul/Paulus stora kärlek, det och arbetet. Och han tog sadelmakeriet på lika stort allvar, för det var sådan han var. Plikten framför allt, var hans logga.

Sådana människor kan bli rätt odrägliga. De blir som en finne i ändan på folk. Det kliar.

Han hade tjatat sig till ett rekommendationsbrev från översteprästen i Jerusalem för att i Damaskus hemsöka Jesuslärjungar. De hade alls ingen jurisdiktion över den arabiska huvudstaden men ibland gör man saker bara för en kortsiktig frist, bli av med Saul för en tid. Själv for han med stort allvar. Han hade en alldeles egen mission, GUD och han var partners. De ville samla det judiska folket i sann tro. I trohet mot Förbundet och genom att leva lagens bud sökte de Rättfärdigheten. Och om det inte gick skulle man med tvång tvinga människor till lydnad, och om det misslyckades kunde man döda dem, som man hade gjort med Stefanos.

FRL – var Sauls maxim. Förbundet, Rättfärdighet och Lydnad var de tre ledorden. För andra Shammailärjungar var det TR(F) som gällde. Torah och Rättfärdighet. Men påverkad av seloterna var lydnadstemat än starkare hos Saul, och Förbundet med GUD var det som drev dem. De sönderfall i fraktioner, som politiska grupperingar i extremtolkningarna. Saul var bland dem, och i varje vägval valde han det mest extrema sällskapet.

Damaskusvägens damm
I den andan begav han sig mot Damaskus. Han älskade GUD, ja han nitälskade. Det passade väl med hans andra yrkesprofession. Ritningen var exakt, det var mot den man skulle anpassa verkligheten. Om det var ett stycke läder som skulle böjas in i mallen för en sadel, eller om det var en människa som skulle krökas in under GUDs vilja var det inte så stor skillnad. Planen gällde! Vi stiftar bekantskap med en extremist. Övertygad om kraften i sitt sanningsljus. På sådana biter inga motargument, snarare blir det till ökad glöd i de passionerade men samvetslösa nitet. Sanningen var målad i eldskrift, det var en marschorder som ingen verklighet, eller tvivel, kunde bita på. Sådana människor får saker och ting gjorda. De tvingar omgivningen in i de mönster och de mallar som redan är uppgjorda.

Denna massiva yta är utan repa eller knyckling. Det hindrar dock inte att det i djupet av ett hjärta ändå finns en fjäder av misstro. Den svävar runt bland modeller och ritningar och stör bilden. Oftast viftas den undan, men svävar åter fram bland de stora övertygelserna. En sådan fanns i Saul. Någonstans blev det stora allvaret också en spegel för honom. Den stora teorin om laguppfyllelsens, och laggärningarnas karta, rymde en aning om den mänskliga otillräckligheten. Tänk om det ändå inte går? Om det nu är en villfarelse jag lever med, vad händer den dag då revorna släpper igenom ljuset? Torah är god, men det är minsann inte människan. Teorin håller, men gör verkligheten verkligen det? En aning ackompanjerade Sauls vandring mot Damaskus. Ingen av kamraterna i ressällskapet anade det. De reste som en union av övertygelse, i främmande territorium skulle de uppsöka och fängsla dem som hade lockats med i förkunnelsen från den farliga sekten som följde Jesus, som påstods uppstått och nu var centralpunkten i den rörelse som karvade hål i den samlade fasaden av det unika judefolket som hade en särskild union med Himmelens GUD. Saul samlade dem till dagens bönetimmar. De läste orden från kung David som stärkte deras själar. Deras lydnad för den Rättfärdighetens stig de följde livades och deras nit blev allt tydligare.

Ända fram till den timmen då allt splittrades. De hade talat om Jesus, och lärjungarna. Förkunnelsen som ännu hördes efter den korsfäste mannen var på många sätt inte främmande för dem. På en lång rad punkter var han som vilken fariseisk rabbi som helst, Gamaliel och Jesus hade väldigt mycket det var överens om. Men på tok för liberala. De många ömma tår som Jesus hade trampat på hade till slut väckt många fariséers ilska. Mest outhärdligt var att höra den mannens anspråk på det himmelska ljuset, ja han sagt de förbjudna orden om att han var YHWH (Herrens) son. Var gång någon sa det gjordes det med en viskning. Det var så oerhört, borde inte sagts, och inte upprepas. Men den mannen hade sagt just de orden. Och förlåtit skulder och synder. Som om han var YHWH – en ny viskning.

”DU är den mannen!”
På ytan fanns ingenting som avslöjade att sanningens minut närmade sig. Men inne i Saul flämtade en låga av genuin oro. Tänk om han tog fel? Den GUD han älskade viskade i hans inre, han hade hört det länge, men ständigt slagit det ifrån sig. Kärleksglöden var så sammantvinnad med själva nitet – den ritning som de nu alla hade tolkat och levde med som karta för Rätt-färdighetens smala stig – att de inte såg människorna, bara den stora Planen. Men viskningen klingade inte bort. Istället växte den sig allt starkare.

Det var Natans ord som ständigt rann fram då han bad de stora orden från kung David. Han hade hört dem länge nu. Orden: ”Du är den mannen!” hade ekat, men bara svagt, som ljuden av en viskning. Natans övertygande berättelse om den fattige torparen som hade bestulits på sitt enda lamm, det som varit som ett barn i det påvra torpet, som en investering i ett stycke framtid. Godsägaren och storbonden tog det, av girighet då han skulle bjuda till fest. Vad betyder väl en fattig. David hade blivit rasande. Sagt att den mannen måste dö. Han tog parti för den svage. Och uttalade därmed sin egen dom. ”Du är den mannen”. Natan pekade på blodskulden av en utländsk legosoldat, ett nummer i raden av krigsmän i kungens anonyma maktskara. Uria. Anonymiteten hade fått ett namn. Hettiten Uria. Han främsta begåvning var den vackra Batseba, hans hustru. David hade redan tagit henne. ”Du är den mannen”.

Det var detta Saul hörde. Det fanns en djup spricka i David, detta var vad han, trots sitt motstånd, hörde då han läste Davids självförhärligande poesi. Han som frejdigt skrev om sitt rena samvete. En spricka i fasaden. Fanns det inte också en sådan hos Saul? Fanns det en så linjerät väg till Rättfärdigheten? Under många år hade den gått att vifta undan, den där fjädern och singlade ner över den perfekta kartbilden. ”Du är den mannen”, var en låga av tvivel som flämtade i Saul. Tänk om allt nit han nu la ner ändå var fåfängt görande? Att det ändå inte skulle leda honom till Rättfärdigheten? Torah var god, ingen tvekan om den saken. Men om han, till och med han, som var en så nitisk lär-junge inte var övertygad om ens sin egen förmåga att till punkt och prickar hålla och följa lagen – hur skulle det då gå med honom?
Men Saul sa inget. Det fanns absolut ingenting som avslöjade hans innersta tvivel. Istället eldade han vännerna med nitisk förkunnelse. Orden stänkte mod in i hans inre. Fjädern var bortviftad. Men hans erfarenhet sa honom att detta inte var den slutgiltiga bilden. ”Du är den mannen”.

Ljusskenet
Ett bländande ljussken från himlen. Orden räckte liksom inte till. Det var vännerna som talade om det. Själv hade Saul blivit förblindad redan då eldskenet flammade till över honom, och inte bara där. Inne i honom drev redan lågorna höga. De gjorde ont, men dödade honom inte, de brände rent, men förgjorde honom inte. Han visste plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus han förföljde.

Fjädern hade svävat ner mot kartans mitt. Snuddat vid den Heliges akronym, Herren stod det, men alla hörde ett inre YHWH. Nu la sig fjädern rätt över orden på Den Stora Planen. Ljusskenet hade släckt ljuset i Sauls ögon, men i sin inre syn såg han nu bara fjädern, det förbjudna GUDsnamnet och Jesus. Det var oerhört.

I ett enda nu, som om en kraftig vind blåste, såg Saul att livet krävde nåd. Inte bara lag, inte bara laggärningar, inte den stege som de hade tyckt sig se vara rest mot himlen. Nåd.

Ordet var inte alls främmande för dem. Teoribildningen om GUDs nåd hade alltid förkunnats, men på något sätt hade den fått tonas ned. Om man redan vid Torahs begynnelse talade om nåd skulle ju orden mista sin kraft. Ett enda litet undantag skulle ju rasera det massiva bygget av lagefterföljelse. 613 bud låter övermäktigt, och det var de. Men när man såg att det var ett förbud om dagen (365) och en upplyftande sanning för varje ben i kroppen (248) var det liksom överkomligt. Buden gällde för hela året och för hela människan. Nåd. Det skulle ju vara som att be om ett misslyckande.

Nu talade de inte längre om Uppdraget. Men om ljuset. Reskamraterna tog Saul vid handen, de fortsatte vandringen mot Damaskus. Men nu var de inte längre gerillasoldater i nitisk mordlust, nu var det slagna hjältar som bara hoppades nå fram till den arabiska huvudstaden utan att drabbas av nya olyckor.

Saul sa inget. Han var helt upptagen av ljusskenet som blixtbelyst hans livsbana. Viskningen med orden ”Du är den mannen” hade helt tonat bort, bara namnet Jesus ekade nu i hans huvud. Jesus var den GUD han älskade. Detta borde sorteras. Teoretiskt analyseras, placeras i sitt sammanhang. Men inga tankemodeller tillät byggas, bara namnet Jesus ekade mellan tystnadens bergsidor.

Det yttre var lagt i mörker
I tre dar varade mörkret. Men det var inget mörker. Visserligen såg inte Saul dagens ljus, men i det inre brann det ljus som hade slagit honom till marken på vägen till Damaskus. Jesus var den GUDs rättfärdighet som han, och inte bara han, hade sökt med den långa stegen som var Torah. Det nästan alldeles förbjudna ordet NÅD hade fått grepp om honom. Och inte bara det. NÅDEN hade fått ett ansikte. GUD hade verkligen sänt sin räddning till världen.

I praktiken tog det Saul tretton år att tyda och sätta ord på det ljussken som hade slagit mordlusten och planen på Det Sanna Livet ur sadeln på den unge sadelmakaren. Han vittnade, som en nyomvänd, redan i Damaskus. Men nu, trettio år senare, insåg Paulus att det mest var förvirrade ord från en omskakad farisé. Han hade upprepat namnet Jesus, och satt det samman med den djupa lärdom han hade förvärvat vid alla sina år inom hörhåll för sina fariseiska lärare. Hans vandring genom Bibelboken med sin nye lärare – Jesus – hade gett färg och form i den bekanta vandringen med de gamla texterna. Framförallt hade de stannat inför Abram, som bytte namn till Abraham, efter mötet med GUD.

Abram/Abraham
Saul/Paulus hade sett att de var lika. Till och med namnbytet blev därför logiskt. Abram blev Abraham vid det Stora Mötet. Saul blev efter hand Paulus. (Han hade kallats det redan som ung. Den lille – Paulus – var då ett öknamn, nu blev det snarare en hederstitel: Den lille med det Stora Uppdraget.) Men inte bara det. Han såg hur nitiskt Abram hade rest altare på sin färd från sina fäders marker, i sökandet efter Landet som GUD lovat honom. Nitiska stenstaplar, och ihärdig bön. Som milstolpar som berättade om Abrams resa, i nit för rösten som hade kallat honom. Alldeles som Saul.

När Löftet plötsligt stod fram ur mörkret, som ett ljus, blev milstolparna till historia. En berättelse om GUD, men som ett ”ännu icke”. De talade om vandringens tunga steg, men blev till pilar som pekade mot GUD, och fram mot dagen då ljuset bröt igenom.

Profeten Jesaja, och Hosea och Mika var bland de bibeltexter som Jesus oftast vände åter till då han visade GUDs väg med sitt folk. Saul lyssnade, nickade igenkännande. Han fick hjälp med att till slut lägga det pussel och bilden växte fram. Bilden av GUD som skänkt människorna allt genom Jesus. Paulus, den gamle i Rom, såg tydligt hur det var två pussel som hade förvirrat honom, men med hjälp av det avgörande ljuset från Damaskusvägen hade nu bitarna lagts till rätta. Ilskan mot galaterna, som lockats av Petrus och andra till omskärelse, hade tillslut mognat bilderna i Paulus.

Han hade tagit avsked av kamraterna och tagit med sig de mest förtrogna och utanför Korinth under tre månader tillsammans formulerat Romarbrevet. Det var den text som mera slutgiltigt hade format konturerna av Paulus egen resa. Han hade provpredikat den i Troas, han hade varit så upptagen och uppfylld av sina ord att han först inte ens märkte att en ung man, som suttit i en fönsternisch, hade somnat och fallit ut genom fönstret. Det var som om orden ur hans Stora brev slagits omkull. Men GUD hade varit, precis som Paulus trodde, nåderik och låtit den unge mannen komma åter till livet. Istället för ett streck i räkningen hade ynglingen snarare understrukit Paulus ord. Adam och Jesus, den förste och siste Adam, hade på något sätt illustrerats av händelsen. Synden, sömnen, döden hade illustrerats, liksom nåden, uppståndelsen och livet.

Den gamle och ljuset
Den gamle Paulus, i solskenet utanför den hyrda bostaden i Rom, log vid minnet. Det hade varit hans stund. Mörkret stod tätt över husen i Troas, men ljuset hade lyst upp den natten. Då var han redo för Jerusalem. Alla varnade honom, men han trodde att orden han bar skulle måla bilden så tydlig att Petrus och de andra, ja till och med översteprästen skulle begripa.

Nu log han inte längre. Besvikelsen över de möten som ägde rum i Jerusalem hade gjort honom omskakad i sitt inre. Inte så att han tvivlade på orden, men känslan av att De Stora Orden inte nådde fram, inte förmådde måla bilden, gjorde honom förtvivlad. Just förtvivlad var nog ordet. Ja, inte ens när han från Troas hade rest till Miletos och kallade till sig de äldste från Efesos hade orden fått den sprängkraft som han drömde om.

Det var som orden inte räckte till. De fattiga bokstäverna kunde aldrig måla den sköna bild som hade drivit honom framför sig. Tydligare och tydligare hade han kommit fram till att inga ord kunde ge rättvisa åt Det Stora Mötet. Ändå kunde han inte avsluta raden av ord som ville förmedla det avgörande Evangeliet. Det fanns liksom inget annat sätt. Bara orden kunde berätta, åter och åter, om mötet med Jesus, och bara orden om nåd kunde stensätta vägen fram till GUD. Han talade, han skrev – och i sitt inre ropade han till kärlekens GUD.

Den ofattbart stora missräkningen var att hjulspåren av de gamla mönstren levde så starka. Det var som om den handfasta markeringen av omskärelsen helt ockuperat hans omgivning. Inte bara judarna, till och med de kristna grekerna lockades till den kroppsmarkering. Det var som om tron måste få ett kroppsligt uttryck, ett yttre bud.

Denna tanke hade plågat den gamle länge nu. Egentligen såg han det som sitt eget gigantiska misslyckande. Men så kunde det väl inte vara? Snarare var det väl så att tron på GUD, och mötet med den uppståndne var ett så oerhört stort existentiellt språng att människorna inte vågade just det hoppet. Därför tog de, alldeles som Saul hade gjort, och kramade de halmstrån som man kunde ta på, peka på, tillgodogöra sig.

Egentligen löste inte heller Paulus den gordiska knuten. Ordens väg tar till sist alldeles slut. Det väglösa landskapet tar över, och kanske är det först där som mötet kan äga rum. Där, i den yttersta utmarken av mänsklig uppgivenhet och utsatthet kan mötet äga rum. Men först där. Och sist där.