Vi måste bli en läsarrörelse

Frågan om bibelsyn, eller rättare, hur vi läser, fascinerar mig. På ytan ser det ut som om det finns några olika distinkta lägen:

• Bibeln är Guds ord. Gud är ren, hel, allsmäktig. Alltså speglar Ordet Gud. Guds ord kan inte ha fel. (Frågorna om på vilket språk, i vilken översättning går man hastigt förbi, likadant är det med en del innehåll; stening, omskärelse, kvinnans roll, äktenskap, skilsmässa och omgifte.)
• Bibeln innehåller Guds ord. Det måste förstås från helheten, det är människor som tyder och tolkar Gud. (Det kan lätt bli en relativiserad tolkningsmanöver; det man förstår använder man, annat drar man en slöja över.)
• Bibeln är en historisk bok, den berättar om människors erfarenhet av Gud, men kan inte läsas bokstavligt. (Man återvänder mera sällan till boken för att skaffa specifik lärdom, den används som litteratur, en bakgrundstext att förkunna från, tolkningen ges i vår tid, bland vår tids människor, som skiljer sig en hel del från Bibelns tid.)
• Bibeln är troende människors sagor. Vetenskap, mänsklig historia har visat att boken är obsolet. (Religion borde höra historien till, den har inte tillfört något gott.)

Alla fyra positionerna bekymrar mig. Jag är i en mening fundamentalist. Möjligen skulle jag kalla mig johannitiskt kristen. Joh 1 är Bibelns absoluta centralord; Ordet blev människa: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det… Och Ordet blev människa och bodde bland oss

Jesus, inkarnerad Gud – sann Gud och sann människa – är själva den centrala uppenbarelsen. (Till skillnad från muslimsk tro där Koranen är uppenbarelsen och Profeten vittnesbäraren). Om Jesus Kristus vittnar Bibeln, vi läser hela boken med Jesus som kärna och stjärna.

Det är människornas tro, sökandet efter tro, bevarandet av tron som driver hela bibelordet.

• Bibeln pekar på Gud (liksom hela tron som tar sikte på Gud).
• Gud tror på oss och vill ha relation med oss (hela Bibeln berättar om Guds vilja till gemenskap).
• Bibelns, och trons, mest centrala händelser är (1) Skapelsen (Gud sa sitt Varde), (2) när Gud blev människa (allt blev till genom det), (3) när Jesus döptes och himlen var öppen (denne är min älskade son), (4) korset (det är fullkomnat), (5) uppståndelsen (och han såg och trodde), (6) himmelsfärden (ni ska få kraft när den helige anden kommer över er) och (7) pingsten (ett dån som av en stormvind).
• Jesu ord ”Följ mig” är den centrala inbjudan (John Wesley sa: I offer them Christ)
• Vandringen med Jesus förvandlar mig (den gemensamma livsstigen lämnar oss inte oberörda).

Vi måste återvända till att leva i Ordet, livet tyds i gemenskapen där Skriften vägleder oss och utmanar oss att uttrycka, utveckla och gestalta vår tro.

Bibelläsningen innehåller olika moment, liksom den är skriven i olika språkliga gestaltningar:

 De historiska böckerna för sammanhang
 Vishets- och psalmlitteraturen för Din andakt och bön
 Evangelierna för att ”ta rygg på Jesus”
 Apostlagärningarna för att inspireras
 Breven för att undervisas
 Uppenbarelseboken och profettexterna för att hålla Dig till det centrala

Jag är övertygad om att det bara är som en läsarrörelse vi förnyas. Men läsningen görs hela tiden på nytt. Vi ska läsa ofta, läsa om, läsa sammanhang, läsa det vi ofta inte besöker, inte begränsa oss till perikoper eller kända texter, läsa olika översättningar, förhålla oss till det vi läser.

Gudsfolket, i dess olika tappningar, relaterar hela tiden sitt liv, sin tro och sina utmaningar till Gud. En central fråga för kristna är den enkla satsen: WWJD (What would Jesus do – hur skulle Jesus gjort).