Summerar, summerar, summerar...

Poeten som vaknade i mig har nu koncentrerat Paulus, NT Wright (min och andras husteolog) och hur vi talar tro idag.

Med en text om kyrkoåret drar jag slutsatserna för tro i tiden.

12s summering av teologins kontext, 70s texter/dikter på vandring genom Kyrkoåret.

Tänker mig att texterna ska vandra genom några seminarier under vintern, och i det skick de eventuellt överlever bli en liten bok.

Vill du va med och ge mig motstånd? Behöver det.

Du kan få texterna som pdf, sedan hittar vi en dag eller två och borrar i frågan.

Hör av dig till pa.sahlberg@gmail.com.

Snart, snart börjar ett nytt Kyrkoår.

Antar att det egentligen sker på söndag, veckans första dag – den ständiga Påskdagen, eller möjligen när sabbatstimmen slår på lördagkvällen, eller kanske rent av fredag kväll. Snart, snart ett nytt kyrkoår, med de välsignade repriserna...




Mellan kyrkoåren

I skarven –
den sköra skarven,
ett mellanrum
av ingenting

mellan stororden,
ankomsterna:
Kristi återkomst –
framtiderna, och
Kungen som kommer
till Riket som icke är,

bilderna hovrar
över månadsskiftet
som skiftar mellan åren:
GUD vänder sitt ansikte till dem

bilden blir aldrig tydlig nog att äga
inte vag nog att bortse ifrån

ständigt granne med
novembermorgonen,
vägg i vägg kommer Kristus
– alltid nära,
aldrig långt borta.

Tematiken i kyrkoårets slut och dess början
är nära som två slags guld, eller rosor med olika
färg.

Himmelrikets flik skjuter in i gråmörkret.

Den snuskiga kyrkan

Homofrågan

Visst är det uppseendeväckande,
bland det som kan uppfattas
som mänskliga tillkortakommanden
är kärlekens arena den känsligaste

Celibat, giftermål,
skilsmässa och omgifte,
homosexualitet och sex

Kyrkan lever upp
när de nedre delarna talar
blir solklar i
definitionen av synd.

"My motivation was love,"
sa pastor Schaefer,
som nu stängs av
efter att ha vigt
sin egen son
vid kärleken.

"I think that's what Jesus
called us to do."

Oärlighet, orättvisa,
lögn och girighet –
Kyrkan blundar
med båda ögonen,

men sex – då står allt klart,
du gamla skenheliga kyrka.


- Posted using BlogPress from my iPad

En fresk

Predikan 17 nov Ekenkyrkan Vaksamhet och väntan, sö före Doms.

En fresk i vårt inre
Väntad och oväntad, överraskande

I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag främst för skräck, snarare för den djupaste lovsång.

Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension: Domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.

Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om.

---

Just nu är jag intresserad av metaforen, eller bilden, ikonen...

Det är de ord vi använder som rymmer en större verklighet, ord som liksom blir transparenta, eller som består av så många skikt att vi aldrig blir riktigt färdiga med dem. Fresken målades ju på ännu inte torkad puts, blir en del av väggen. Målningen var en levande materia, växte fram under formandet av den slutliga interiören.

Jag tror att jag nu har åtminstone tre ingångar i frågan om metaforer. Den första handlade om hur jag blev mer och mer medveten om hur orden, bilderna, symbolerna och metaforer förlorar sin lyskraft. Tillvaron plattas till i vår tid. Det postkristna temat handlar om det. Vi vill hantera tron bokstavligt. Skönhet, konst, religion, till och med kärlek blir omöjlig då. För mig har det blivit tydligt hur dogmerna kan komma att utgöra ett hinder för själva mötet med Jesus. Inte främst för deras innehåll, men för att de fokuserar yta, inte djup. De er helt enkelt för enkla svar på komplicerade frågor.

Det andra är mitt intresse för konst, ffa musiken och särskilt ordens konst – just nu är jag i en ström av poesins flöde av genomskinliga uttryck, och en stor beundrare av Tranströmer. Ord har ingen slutdestination. De flyger på egna vingar.

Det tredje var då jag hörde min favoritteolog i början av hösten, NT Wright, anglikansk teolog som, som jag, gått via Paulus in i evangeliet. Han talade om de fyra bestarna och Människan, eller Människosonen i Daniels bok. Och i en bimening frågar han oss varför vi läser bestarna metaforiskt men Människosonen bokstavligt?

Metaforen är det bästa ordet för detta, men det kan ändå tolkas lite tokigt, som om de är utan verklighetsförankring bara en bild. Men så är det inte. Det är bokstavligt en bild – ett foto av något verkligt, samtidigt som det är en avbildning, en blek kopia. Det rymmer samtidigt ljuset på bilden som den verklighet det skildrar.

Låt oss ta ett verkligt storord: GUD.

Tillvarons tyngsta namn, skriver jag i en dikt,
men dansar som morgonens dimma
genomskinlig som en spindels nät
har allt och Alltet i sin hand
men är beredd att låta det lyfta
som en tjugograms svala.

(En annan illustration är Templet. Det var symbolen för Den Heliges Närvaro, och samtidigt basstationen för offer och religiositet. Templet och riten blev synlig, dolde lätt det det skulle symbolisera.)

Det är först då orden får både skärpa och transparens som de hjälper oss att se djupen, och i den kristna tron är det gott siktdjup.

Jesu liknelser är ju just sådana metaforer. Och när vi läser dem måste vi lägga örat till marken och lyssna hur de lät då Jesus berättade dem, och då evangelisterna skrev ner dem, "när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."

En avgörande punkt, som jag tror vi har gett för lite intresse, är de bilder av förväntan som redan gick omkring i gränderna i Jerusalem. Av evangeliernas berättelse förstår vi tydligt att det var kring detta tema en stor del av diskussionerna handlade. Och att det fanns olika bilder. Gemensamt för många av dem handlade om Folket, Templet, Messias och Romarna, och alltsammans kunde samlas kring frågan om GUD. Är GUD här? Är GUD på vår sida? Vad vill GUD med oss?

Av Jesajatexten får vi en del svar. En del rätt oväntade, närmast uppseendeväckande. Om vi då inte använder metaforiska nycklar går vi helt vilse.

Av texten kan vi dra slutsatser, för det första

1. GUD är alltings tidlösa centrum, "min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet."

2. Till skillnad från i många andra texter går också himlen upp i rök. Surprise. Surprise.

3. Det tredje är att GUD inte här talar om den unika gräddfilen för Gudsfolket, utan talar istället om folken, "från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken". Och "fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt".

4. "Sion som ljuset för folken" är en undervärderad sanning som rinner genom hela Bibelboken, men blir särskilt tydlig hos Paulus och finns hos Jesus.

5. En uttydning av Messias var just den som kunde uppfattas som synonym med Lagen, eller ett restaurerat tempel, eller Gudsriket, nämligen Den närvarande guden.

6. Hos Paulus tar det, i överförd mening, formen av en fråga: "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"

Och just den frågan är evangeliets centrala kod: Såg människor GUD då de mötte Jesus? Det var ju just Paulus egen erfarenhet: Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.

Teologen NT Wright menar att det finns en kraft i att läsa GUDs kommande till världen som ett uttryck för GUDs vilja att restaurera sin Skapelse och inte minst människorna. Vi har hamnat i en tradition som vill ta oss ut ur världen, räddas från jorden, frälsas från världen, lösgöra oss från vedermödan och förgängelsen. Wright menar att det inte är det bibliska huvudspåret. Evangeliet är inte en flykt från världen, men en kallelse till världen, att utgöra hoppet för världen, att omskapa världen. GUD kom för att återupprätta.

På samma sätt är Jesu budskap en rekonstituering av begreppet Israel. Jesus kom inte till judendomen, hade inga planer på att stifta kristendomen, men hade ett centralt budskap: Lev med GUD, lev trogna GUD, utmanas av GUD, som både en tillhörighet och ett ansvar. Konsekvensen av livet med GUD är evangeliets Stora budskap. Och det ämnet blir ett konfliktområde mellan inte minst Jesus och fariséerna, de som stod så oerhört nära Jesus, i varje fall somliga av dem.

"Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."

På ett plan är ordet dåtida. Det var budskapet till just dom som lyssnade, just då. Jesus ville, som i många liknelser, göra människorna vakna för vem han själv var. Samtidigt har orden en tidlöshet – i alla tider har vi anledning att vara beredda, vi vet inget om GUDs tid och stund. Det är själva poängen med GUD som GUD: Vet mer än vi, är mer än vi, vill mer än vi – alla andra bilder av GUD skulle innebära att GUD upphörde att vara GUD.

Det stora, generella budskapet, ligger nog i orden: "Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande." Eller mer modernt uttryckt: "Kavla upp ärmarna och brinn." Jag tror att det är just här som fokus ligger, nu då vi närmar oss Domsöndagen. Bed och arbeta, arbeta och bed. "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"

Glöden är den värme
som driver oss
att gå ur oss själva
bli ett med det Liv
som skapar nytt.

Vi vet inget om tiden,
stunden, bara ett:
att Kristus är här,
i varje stund
som livet är,

utmanar vårt sinne,
vidgar vår värld
och ser allt därinne
som nu vill väcka
hoppfullhetens minne.

Vaksamhet och väntan
är inte tvekans paus
men uppkavlade ärmar,
beredda att få sprida
GUDs kärleks glöd.


Jag tror väl inte att vi längre skrämmer så många omkring oss, men kanske biter sig effektiva, men kanske inte alldeles kloka, bilder kvar i våra egna sinnen, kanske hos våra barn...

Domen, Jesus kommer tillbaka, en ska bli upptagen, en lämnas kvar, helvetet... Där finns så många onödigt använda ord, mest för att ingen av oss vet. Men också för att mycket av det budskapet nog i grunden har fel, särskilt då det ofta tar fel utgångspunkt.

Hos Paulus är det ännu en fråga i hans första två brev: breven till Thessalonikerna – där frågan vållat schism och oro. Han återvänder sedan i stort sett inte till dessa, mera spekulativa teser, medan vi har gott om dem hos tex Petrus och i Joh Upp.

I kärnan av Bibelns tro finns frågan, som jag beskrev: finns GUD här hos oss? (I grunden samma tema som hos P idag: märker ni inte att Jesus finns hos er.) Tron vilar trygg i tanken på att GUD skapat i tidens urmorgon, och vid skymningen är det samme GUD som tar emot. Tiden, livet, evigheten, Alltet vilar i GUDs hand. Debatten då, och kanske nu, handlar om vad GUD gör i tiden mellan skapelse och dom. En del har föreslagit: sover, andra att GUD observerar våra göranden (utvärderar oss), åter andra att GUD griper in. Kring detta får vi var och en fundera. Och förhålla oss, utifrån vår tro, våra erfarenheter och från förkunnelse och bibelläsning i församlingens gemenskap.

Själv ser jag främst att GUD är vårt sammanhang, det är i GUD vi lever, rör oss och är till, som Paulus sa det med lånade ord på Areopagen. På ett plan handlar tron väldigt lite om vad eller hur JAG tror, men att GUD tror på mig.

I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag för skräck, snarare för den djupaste lovsång.

Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension – domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.

Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om. Vi vet inte hur GUD skapade (det är en av debattpunkterna i Jobs bok, även om människan idag vet väldigt mycket mer), vi kan inte ersätta GUD, vi vet inte hur framtiden blir. Men vi kan lita till att också detta är i GUDs hand: Skaparhanden, Frälsarhanden och Domarhanden sitter på samme GUD. Det är livets och befrielsens budskap. Låt oss göra detta till evangelium, bara till evangelium.



Texterna:
Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt. Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor. Men min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet.
Jes 51:4-6

Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria.
2 Kor 13:5-9

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.
Luk 12:35-40

ordens elasticitet

Skriver på en diktsvit som vandrar med kyrkoåret.




Här ur sviten om Påskdagen.





VIII

Han har gått före er
gått längre in i livet,

hunnit undan förföljarna
som stannade i sin död

då portarna till evigheten
svängde upp på vid gavel

Den nya boken, snart hemma

Onsdagen den 4 dec kl 18-20 är du välkommen på Boksläpp, Centrumkyrkan, Kållered.

Kvällsmål med tea, bröd och ost, musik med Per och CG Löfdahl, Dannie och Marcus Schulz, diktläsning – konferencier Lena Huld.

Ingen anmälan, ingen kostnad, inget köptvång...

Klicka på bilden, så blir den mera läsbar.

Boken finns att köpa (från 1 dec 2013) i Centrumkyrkan, Kållered, eller där en ostronfärgad Volvo far fram genom mörkvintern, eller i en skogsbacke i Onsala.

Du kan också beställa per mail pa.sahlberg@gmail.com

(108 s, hård pärm)

Summan av predikan Alla Helgons dag 2013.

Helgonen & döden

Religionens existentiella kärna är döden och frågan om meningen med det korta jordelivet och rör sig i detta gränsland mellan liv och död, den enskildes korta sammanhang och de längre tidsserierna om familj, släkt, folk och mänsklighet, och relationen med GUD.

Den existentiella frågan har en tidsaxel som sträcker sig bakåt och framåt, den greppar tiden, och längs den skalan rör sig vårt jag längs livets stora linje – från GUD till GUD. Döden är kanske just den fråga som, mer än alla andra, får oss att medvetet granska livet. Livet och döden är lika nära som inandning och utandning.

Existensen är en fråga om att stå ut med vår ensamhet. Ensamma vid själva livsbrunnen, som handen som sist och slutligen avgör om vi ska ge eller ta emot. Öppna sig eller slutas.


livskällan

Ljudet av liv växer bland stenarna,
vattnet rinner upp från en underjordisk källa –
möter luften och hela skapelsens andning,
svarar ljuset med en doft av friskhet.

Liv möter liv, det skapande undret
föder förnyelse och förnyar meningen
i mossan som blöter sin fot, tar emot ljuset
och sträcker sig mot himlar som ingen når.

Ljudet av liv sjunger längs bäcken,
vidgas till ett brusande vatten
och kastar sig utför bergets sidor
till slättens hungriga, törstiga marker

som längtar näringen, får frön att gro,
sträcker sig genom de översta jordlagren
och griper luftens värme, äter av
fotosyntesen, som håller allt samman.

Intet är annorlunda med människors barn –
så utgör vi en enda kropp i Kristus –
lemmar, till för varandra, och får liv
att gro och grönska, växa samman.


"Helgon är de som i liv, i väsen och handling, klart och tydligt visar att Gud lever", sa Nathan Söderblom.

Kanske är FNs klimatpanel sådana helgon. De som nu visar så tydligt hur vi människor, alla tillsammans, utgör trådar i livsvarpen som spänts runt Skapelsen. I det djupaste beroendet, också av varandra.

Eller de fredstörstande som ropar efter fred i en osäker värld, de som flyr eller slås ned av oförsonlighet eller riskerar gå under i trycket från inskränkt nationalism.

Eller de som envist vägrar inordna sig i tidens ordningar med kommersiella eller andra kortsiktiga moden.

Eller de som vågar sina egna liv för det de tror är ännu viktigare.

Tron och mötet med GUD kan bara bäras in i framtiden som stråk av ljus, en spegelskärva som reflekterar himlen eller en ikon med djup bakom djup i sina uttryck.

Jag vill dela en dikt om metaforen – bilden eller kanske ikonen, som berättar om en verklighet som större än vad den ser ut. CS Lewis har i sin Narniaboksvit ett skåp, kanske som ett gammaldags klädskåp, i barnens rum, där innanför öppnar sig främmande världar som barnen besöker.

Metaforen

Den genomskinliga bilden,
ett fönster, en spegellik ikon,
ett skåp hos CS Lewis –
dörren till en annan värld.

Luftig som spindelns nät
med stora maskor,
men saknar inte fästpunkter
i handfast slaget tegel

Metaforens många skikt
får inte blåsas till damm,
möjligen till en glaspjäs –
tindrande av himlens alla färger

ändå flyktig så att den kan ses
från alla håll, på alla platser
underifrån och ovanifrån,
inifrån och utifrån.


Metaforen är liksom en Människans Higgsatom. Konkret och bergfast som urberget, men samtidigt rörlig som en svala som jagar sitt byte. Ett svart hål som samlar energier, med dragningskraft på allt omkring dem. I universum finns en dragningskraft som håller tillvaron samman – vi har en förmåga att dela upp, fragmentarisera.

Helgonens dag är en glugg mot himlen. Inte av etisk perfektion (den är en utopi), men öppningen som GUD söker mellan det mänskliga – som drömmer sitt ideal – och himlen som för evigt förlovat sig med det skapade, satt sina avtryck i sin Skapelse.

Död
Bibeln rör sig med dimensioner av död som vi inte omedelbart tar till oss. Den Stora Döden är att ha kommit bort från GUD, halkat ur GUDs vilja, inte leva i samklang med Alltet. Denna oförmåga att vara det vi är tänkta att bli är den Stora Synden, en skilsmässa från GUD. Den kroppsliga döden är då evigheten omfamnar oss.

Dessa storverkligheter kan beskrivas tekniskt. Hjärt- och hjärnaktivitet berättar om tillståndet. Ondskans grepp om oss visar avståndet till GUD. Men oftast är det mycket mera vagt. Eller kanske snarare mångdimensionellt. Vi lever längs linan som sträcker sig mellan liv och död, död och liv. Livet är större.

Den ena döden kan vi undvika, genom att leva nära GUD. Den andra är oundviklig, men för oss närmare GUD.

Uppståndelse
Uppståndelsen är Bibelns stora metafor för det gränslösa. För det som inte utgör en gravens bortre parentes. Livet sätts in i ett sammanhang som gör det större, snarare det än längre.

Metaforen uppståndelse är en av de dimensioner som Jesus Messias visade för oss. Du död var är din seger? Du död var är din udd? undrade Paulus. (1 Kor 15). När Jesus gick ut graven var det inte främst döden som besegrades, men själva intigheten, förruttnelsen eller förgängligheten. Livet hade återfått den spänst som ordet sökt i alla tider – idag kanske vi förstår det allra bäst genom metaforen kretsloppet. Livet – också vårt liv – är infört i ett större sammanhang.

Liv
Helgonens liv kan tjäna som exempel. De levde så att GUD glimtade till i tillvarons mörker. Inte som den stora avtäckta planen, som la allt tillrätta, svarade på alla frågorna. Nej, just som glimtar, ett ljus i mörkret, ett hopp i tröstlösheten och en slingrande stig som tar oss genom landskapet.

Helgonen visade hur livet tänjs ut i den evighet som samlas kring GUD, den GUD som möter oss i alla livets skiften, från evighet till evighet. Den kristna tron, och säkert i grunden också annan tro, är inte en uppsättning normer, dogmer eller teser. Den är snarare vad PO Enquist kallar högerhanna. En hand att hålla, en klok kamrat att vandra med. Sökande skönheten, meningen, Livet.

Vandringen med GUD till GUD lyser denna vandringens ofta igenväxta stig genom landskapet. Det är vägen som är resans mål.