En fresk

Predikan 17 nov Ekenkyrkan Vaksamhet och väntan, sö före Doms.

En fresk i vårt inre
Väntad och oväntad, överraskande

I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag främst för skräck, snarare för den djupaste lovsång.

Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension: Domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.

Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om.

---

Just nu är jag intresserad av metaforen, eller bilden, ikonen...

Det är de ord vi använder som rymmer en större verklighet, ord som liksom blir transparenta, eller som består av så många skikt att vi aldrig blir riktigt färdiga med dem. Fresken målades ju på ännu inte torkad puts, blir en del av väggen. Målningen var en levande materia, växte fram under formandet av den slutliga interiören.

Jag tror att jag nu har åtminstone tre ingångar i frågan om metaforer. Den första handlade om hur jag blev mer och mer medveten om hur orden, bilderna, symbolerna och metaforer förlorar sin lyskraft. Tillvaron plattas till i vår tid. Det postkristna temat handlar om det. Vi vill hantera tron bokstavligt. Skönhet, konst, religion, till och med kärlek blir omöjlig då. För mig har det blivit tydligt hur dogmerna kan komma att utgöra ett hinder för själva mötet med Jesus. Inte främst för deras innehåll, men för att de fokuserar yta, inte djup. De er helt enkelt för enkla svar på komplicerade frågor.

Det andra är mitt intresse för konst, ffa musiken och särskilt ordens konst – just nu är jag i en ström av poesins flöde av genomskinliga uttryck, och en stor beundrare av Tranströmer. Ord har ingen slutdestination. De flyger på egna vingar.

Det tredje var då jag hörde min favoritteolog i början av hösten, NT Wright, anglikansk teolog som, som jag, gått via Paulus in i evangeliet. Han talade om de fyra bestarna och Människan, eller Människosonen i Daniels bok. Och i en bimening frågar han oss varför vi läser bestarna metaforiskt men Människosonen bokstavligt?

Metaforen är det bästa ordet för detta, men det kan ändå tolkas lite tokigt, som om de är utan verklighetsförankring bara en bild. Men så är det inte. Det är bokstavligt en bild – ett foto av något verkligt, samtidigt som det är en avbildning, en blek kopia. Det rymmer samtidigt ljuset på bilden som den verklighet det skildrar.

Låt oss ta ett verkligt storord: GUD.

Tillvarons tyngsta namn, skriver jag i en dikt,
men dansar som morgonens dimma
genomskinlig som en spindels nät
har allt och Alltet i sin hand
men är beredd att låta det lyfta
som en tjugograms svala.

(En annan illustration är Templet. Det var symbolen för Den Heliges Närvaro, och samtidigt basstationen för offer och religiositet. Templet och riten blev synlig, dolde lätt det det skulle symbolisera.)

Det är först då orden får både skärpa och transparens som de hjälper oss att se djupen, och i den kristna tron är det gott siktdjup.

Jesu liknelser är ju just sådana metaforer. Och när vi läser dem måste vi lägga örat till marken och lyssna hur de lät då Jesus berättade dem, och då evangelisterna skrev ner dem, "när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."

En avgörande punkt, som jag tror vi har gett för lite intresse, är de bilder av förväntan som redan gick omkring i gränderna i Jerusalem. Av evangeliernas berättelse förstår vi tydligt att det var kring detta tema en stor del av diskussionerna handlade. Och att det fanns olika bilder. Gemensamt för många av dem handlade om Folket, Templet, Messias och Romarna, och alltsammans kunde samlas kring frågan om GUD. Är GUD här? Är GUD på vår sida? Vad vill GUD med oss?

Av Jesajatexten får vi en del svar. En del rätt oväntade, närmast uppseendeväckande. Om vi då inte använder metaforiska nycklar går vi helt vilse.

Av texten kan vi dra slutsatser, för det första

1. GUD är alltings tidlösa centrum, "min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet."

2. Till skillnad från i många andra texter går också himlen upp i rök. Surprise. Surprise.

3. Det tredje är att GUD inte här talar om den unika gräddfilen för Gudsfolket, utan talar istället om folken, "från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken". Och "fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt".

4. "Sion som ljuset för folken" är en undervärderad sanning som rinner genom hela Bibelboken, men blir särskilt tydlig hos Paulus och finns hos Jesus.

5. En uttydning av Messias var just den som kunde uppfattas som synonym med Lagen, eller ett restaurerat tempel, eller Gudsriket, nämligen Den närvarande guden.

6. Hos Paulus tar det, i överförd mening, formen av en fråga: "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"

Och just den frågan är evangeliets centrala kod: Såg människor GUD då de mötte Jesus? Det var ju just Paulus egen erfarenhet: Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.

Teologen NT Wright menar att det finns en kraft i att läsa GUDs kommande till världen som ett uttryck för GUDs vilja att restaurera sin Skapelse och inte minst människorna. Vi har hamnat i en tradition som vill ta oss ut ur världen, räddas från jorden, frälsas från världen, lösgöra oss från vedermödan och förgängelsen. Wright menar att det inte är det bibliska huvudspåret. Evangeliet är inte en flykt från världen, men en kallelse till världen, att utgöra hoppet för världen, att omskapa världen. GUD kom för att återupprätta.

På samma sätt är Jesu budskap en rekonstituering av begreppet Israel. Jesus kom inte till judendomen, hade inga planer på att stifta kristendomen, men hade ett centralt budskap: Lev med GUD, lev trogna GUD, utmanas av GUD, som både en tillhörighet och ett ansvar. Konsekvensen av livet med GUD är evangeliets Stora budskap. Och det ämnet blir ett konfliktområde mellan inte minst Jesus och fariséerna, de som stod så oerhört nära Jesus, i varje fall somliga av dem.

"Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."

På ett plan är ordet dåtida. Det var budskapet till just dom som lyssnade, just då. Jesus ville, som i många liknelser, göra människorna vakna för vem han själv var. Samtidigt har orden en tidlöshet – i alla tider har vi anledning att vara beredda, vi vet inget om GUDs tid och stund. Det är själva poängen med GUD som GUD: Vet mer än vi, är mer än vi, vill mer än vi – alla andra bilder av GUD skulle innebära att GUD upphörde att vara GUD.

Det stora, generella budskapet, ligger nog i orden: "Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande." Eller mer modernt uttryckt: "Kavla upp ärmarna och brinn." Jag tror att det är just här som fokus ligger, nu då vi närmar oss Domsöndagen. Bed och arbeta, arbeta och bed. "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"

Glöden är den värme
som driver oss
att gå ur oss själva
bli ett med det Liv
som skapar nytt.

Vi vet inget om tiden,
stunden, bara ett:
att Kristus är här,
i varje stund
som livet är,

utmanar vårt sinne,
vidgar vår värld
och ser allt därinne
som nu vill väcka
hoppfullhetens minne.

Vaksamhet och väntan
är inte tvekans paus
men uppkavlade ärmar,
beredda att få sprida
GUDs kärleks glöd.


Jag tror väl inte att vi längre skrämmer så många omkring oss, men kanske biter sig effektiva, men kanske inte alldeles kloka, bilder kvar i våra egna sinnen, kanske hos våra barn...

Domen, Jesus kommer tillbaka, en ska bli upptagen, en lämnas kvar, helvetet... Där finns så många onödigt använda ord, mest för att ingen av oss vet. Men också för att mycket av det budskapet nog i grunden har fel, särskilt då det ofta tar fel utgångspunkt.

Hos Paulus är det ännu en fråga i hans första två brev: breven till Thessalonikerna – där frågan vållat schism och oro. Han återvänder sedan i stort sett inte till dessa, mera spekulativa teser, medan vi har gott om dem hos tex Petrus och i Joh Upp.

I kärnan av Bibelns tro finns frågan, som jag beskrev: finns GUD här hos oss? (I grunden samma tema som hos P idag: märker ni inte att Jesus finns hos er.) Tron vilar trygg i tanken på att GUD skapat i tidens urmorgon, och vid skymningen är det samme GUD som tar emot. Tiden, livet, evigheten, Alltet vilar i GUDs hand. Debatten då, och kanske nu, handlar om vad GUD gör i tiden mellan skapelse och dom. En del har föreslagit: sover, andra att GUD observerar våra göranden (utvärderar oss), åter andra att GUD griper in. Kring detta får vi var och en fundera. Och förhålla oss, utifrån vår tro, våra erfarenheter och från förkunnelse och bibelläsning i församlingens gemenskap.

Själv ser jag främst att GUD är vårt sammanhang, det är i GUD vi lever, rör oss och är till, som Paulus sa det med lånade ord på Areopagen. På ett plan handlar tron väldigt lite om vad eller hur JAG tror, men att GUD tror på mig.

I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag för skräck, snarare för den djupaste lovsång.

Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension – domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.

Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om. Vi vet inte hur GUD skapade (det är en av debattpunkterna i Jobs bok, även om människan idag vet väldigt mycket mer), vi kan inte ersätta GUD, vi vet inte hur framtiden blir. Men vi kan lita till att också detta är i GUDs hand: Skaparhanden, Frälsarhanden och Domarhanden sitter på samme GUD. Det är livets och befrielsens budskap. Låt oss göra detta till evangelium, bara till evangelium.



Texterna:
Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt. Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor. Men min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet.
Jes 51:4-6

Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria.
2 Kor 13:5-9

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.
Luk 12:35-40