Summan av predikan Alla Helgons dag 2013.

Helgonen & döden

Religionens existentiella kärna är döden och frågan om meningen med det korta jordelivet och rör sig i detta gränsland mellan liv och död, den enskildes korta sammanhang och de längre tidsserierna om familj, släkt, folk och mänsklighet, och relationen med GUD.

Den existentiella frågan har en tidsaxel som sträcker sig bakåt och framåt, den greppar tiden, och längs den skalan rör sig vårt jag längs livets stora linje – från GUD till GUD. Döden är kanske just den fråga som, mer än alla andra, får oss att medvetet granska livet. Livet och döden är lika nära som inandning och utandning.

Existensen är en fråga om att stå ut med vår ensamhet. Ensamma vid själva livsbrunnen, som handen som sist och slutligen avgör om vi ska ge eller ta emot. Öppna sig eller slutas.


livskällan

Ljudet av liv växer bland stenarna,
vattnet rinner upp från en underjordisk källa –
möter luften och hela skapelsens andning,
svarar ljuset med en doft av friskhet.

Liv möter liv, det skapande undret
föder förnyelse och förnyar meningen
i mossan som blöter sin fot, tar emot ljuset
och sträcker sig mot himlar som ingen når.

Ljudet av liv sjunger längs bäcken,
vidgas till ett brusande vatten
och kastar sig utför bergets sidor
till slättens hungriga, törstiga marker

som längtar näringen, får frön att gro,
sträcker sig genom de översta jordlagren
och griper luftens värme, äter av
fotosyntesen, som håller allt samman.

Intet är annorlunda med människors barn –
så utgör vi en enda kropp i Kristus –
lemmar, till för varandra, och får liv
att gro och grönska, växa samman.


"Helgon är de som i liv, i väsen och handling, klart och tydligt visar att Gud lever", sa Nathan Söderblom.

Kanske är FNs klimatpanel sådana helgon. De som nu visar så tydligt hur vi människor, alla tillsammans, utgör trådar i livsvarpen som spänts runt Skapelsen. I det djupaste beroendet, också av varandra.

Eller de fredstörstande som ropar efter fred i en osäker värld, de som flyr eller slås ned av oförsonlighet eller riskerar gå under i trycket från inskränkt nationalism.

Eller de som envist vägrar inordna sig i tidens ordningar med kommersiella eller andra kortsiktiga moden.

Eller de som vågar sina egna liv för det de tror är ännu viktigare.

Tron och mötet med GUD kan bara bäras in i framtiden som stråk av ljus, en spegelskärva som reflekterar himlen eller en ikon med djup bakom djup i sina uttryck.

Jag vill dela en dikt om metaforen – bilden eller kanske ikonen, som berättar om en verklighet som större än vad den ser ut. CS Lewis har i sin Narniaboksvit ett skåp, kanske som ett gammaldags klädskåp, i barnens rum, där innanför öppnar sig främmande världar som barnen besöker.

Metaforen

Den genomskinliga bilden,
ett fönster, en spegellik ikon,
ett skåp hos CS Lewis –
dörren till en annan värld.

Luftig som spindelns nät
med stora maskor,
men saknar inte fästpunkter
i handfast slaget tegel

Metaforens många skikt
får inte blåsas till damm,
möjligen till en glaspjäs –
tindrande av himlens alla färger

ändå flyktig så att den kan ses
från alla håll, på alla platser
underifrån och ovanifrån,
inifrån och utifrån.


Metaforen är liksom en Människans Higgsatom. Konkret och bergfast som urberget, men samtidigt rörlig som en svala som jagar sitt byte. Ett svart hål som samlar energier, med dragningskraft på allt omkring dem. I universum finns en dragningskraft som håller tillvaron samman – vi har en förmåga att dela upp, fragmentarisera.

Helgonens dag är en glugg mot himlen. Inte av etisk perfektion (den är en utopi), men öppningen som GUD söker mellan det mänskliga – som drömmer sitt ideal – och himlen som för evigt förlovat sig med det skapade, satt sina avtryck i sin Skapelse.

Död
Bibeln rör sig med dimensioner av död som vi inte omedelbart tar till oss. Den Stora Döden är att ha kommit bort från GUD, halkat ur GUDs vilja, inte leva i samklang med Alltet. Denna oförmåga att vara det vi är tänkta att bli är den Stora Synden, en skilsmässa från GUD. Den kroppsliga döden är då evigheten omfamnar oss.

Dessa storverkligheter kan beskrivas tekniskt. Hjärt- och hjärnaktivitet berättar om tillståndet. Ondskans grepp om oss visar avståndet till GUD. Men oftast är det mycket mera vagt. Eller kanske snarare mångdimensionellt. Vi lever längs linan som sträcker sig mellan liv och död, död och liv. Livet är större.

Den ena döden kan vi undvika, genom att leva nära GUD. Den andra är oundviklig, men för oss närmare GUD.

Uppståndelse
Uppståndelsen är Bibelns stora metafor för det gränslösa. För det som inte utgör en gravens bortre parentes. Livet sätts in i ett sammanhang som gör det större, snarare det än längre.

Metaforen uppståndelse är en av de dimensioner som Jesus Messias visade för oss. Du död var är din seger? Du död var är din udd? undrade Paulus. (1 Kor 15). När Jesus gick ut graven var det inte främst döden som besegrades, men själva intigheten, förruttnelsen eller förgängligheten. Livet hade återfått den spänst som ordet sökt i alla tider – idag kanske vi förstår det allra bäst genom metaforen kretsloppet. Livet – också vårt liv – är infört i ett större sammanhang.

Liv
Helgonens liv kan tjäna som exempel. De levde så att GUD glimtade till i tillvarons mörker. Inte som den stora avtäckta planen, som la allt tillrätta, svarade på alla frågorna. Nej, just som glimtar, ett ljus i mörkret, ett hopp i tröstlösheten och en slingrande stig som tar oss genom landskapet.

Helgonen visade hur livet tänjs ut i den evighet som samlas kring GUD, den GUD som möter oss i alla livets skiften, från evighet till evighet. Den kristna tron, och säkert i grunden också annan tro, är inte en uppsättning normer, dogmer eller teser. Den är snarare vad PO Enquist kallar högerhanna. En hand att hålla, en klok kamrat att vandra med. Sökande skönheten, meningen, Livet.

Vandringen med GUD till GUD lyser denna vandringens ofta igenväxta stig genom landskapet. Det är vägen som är resans mål.