Söndagspredikan. Tema Frälsningen.

Ungefär det här kan bli predikan i Ekenkyrkan i Kållered i morgon:

Kållered 27 okt 2013

Han vet inte hur

Mark 4:26-29
Med GUDs rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.

– han vet inte hur, vilken fantastisk text. En av Jesu allra rakaste, och kortaste liknelser. Med GUDs rike är det...

Vi kan bara ana hur människor undrade – frågan om hur GUD, och om GUD, var närvarande var den allra hetaste frågan i den Andra templets tid. Och den hade folket levt med i exilen i Babylonien, under den grekiska ockupationen under Alexander den Stores generaler, och under mackabéerna, då många började ana att den långa ökenvandringen var på väg att ta slut. Denna förväntan ligger som en rök över landskapet. Svaren var många, och olika. En del trodde GUDs närvaro närmast skulle märkas av svärden i deras händer. Prästerna trodde stenhårt på GUDs närvaro i templet, den stora byggarbetsplatsen under kung Herodes ingenjörer. Fariséerna drog snarare slutsatsen att GUD bor i sitt ord, och de bar kärnan av Torah i sina bönekläder.

Frälsningen var mer än annat en fråga om GUDs närvaro. Skulle GUD nu upprätta folket – och de det vittnesbörd som skulle övertyga alla folk? Att det fanns en stark personlig ton i detta var alldeles klart, men det handlade om riktningen för hela folket – gudsfolket.

Frälsningen var den Stora Handen som skulle rena dem, upprätta dem och leda dem till befrielse. Ytterst uttryckt som GUDs rike.

Riket

Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in

växer långsamt som ett senapskorn
med rum för alla himmelens fåglar
som söker ro närmast GUD.

Det vill bo i oss
och i utomhuset ställer
det allt och alla i ett nytt ljus
genomlysande, inträngande och
utmanande – en alternativ sanning.

Frälsningen
är inte främst det individuella
undanryckandet från det som tiden smälter
men den nya innerligheten, Den Stora Närvaron
som smyger sig på oss som ett barn

som vill ha
vatten att dricka
när natten torkar ut all trygghet
och ropar ut i öknens nattmörker
efter en hand att hålla.

Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in

Det liknar
inte andra riken,
saknar makthierarkier och gränsvakter
men är en brunn för törstiga getter
som klänger längs tidens hala klippor.

Tydligast manifesteras Riket
av mannen som reser sig
från sten vid sjön
och går mot Jerusalem
med sina lärjungar.

Gestaltningen av tillvarons
kärna, som får konturer
på insidan, passerar på vägen
där varochen går till sitt,
en annan värld är möjlig.

Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in

Konturerna av GUD
beskrivs bäst i ett skissblock
med ändringsbenägna streck
som låter ögat ana en
verklighet som tränger längre in.

Av sig själv bär jorden gröda,
vi kan ingenting göra –
ändå är det just det som
avgör, att vi lagt fröet i jorden
anförtrott våra allra hetaste

önskningar åt jorden som
tar emot det och låter det gro.

Jesus kom till det folk som längtade GUDs närvaro, det nya Exodus – uppbrottet – väntade på dem. GUD skulle bli tydlig inför deras ögon. En fantastisk förväntan.

Så kom GUD. Gick där på de dammiga vägarna, talade med dem, rörde vid dem... Och de förstod inte!

De såg inte GUD, all förväntan ställde sig ivägen. Fromheten gjorde dem blinda. Den Goda Viljan såg åt fel håll.

Det är detta evangelierna handlar om. Då. Och nu. Då. Som nu.

Utmaningarna är lika dramatiska för oss idag. Jag skulle vilja skildra det i tre perspektiv:

Känna igen – folket trodde att ockupationen av de främmande makterna, en personifierad och systematiserad ondska, var straffet som drabbade dem för ohörsamhet, olydnad och brister i efterlevnad. Det är profeternas samlade berättelse. Befrielsen handlade dock samtidigt om något större som något mer innerligt: Nämligen den urgamla, och alltid aktuella, frågan om hur en människa skulle leva i GUDs vilja. Varför gömmer du dig? – är GUDs första fråga. När Jesus förlät synder gjorde han det som bara kunde ske i templet. Det var en GUD som sprängde gränser.

Känna av – beröringen av GUDs närvaro genom Jesus är GUDs stora tillmötesgående. Jesus blev som en av oss, och kände som vi: Övergivenhet, ensamhet, sveket, misstron, självupptagenheten... Den medlidande guden är den andra dimensionen. GUD såg sitt folk under tryck, och sände sin frälsning. Uttåget ur Egypten är metaforen: Ett slavfolk blir fria, den nya nationen tar form. Den är embryonal – kan inte vara något annat – den nya verkligheten (GUDs rike) bryter in med sin totala Annorlundahet.

Känna på – det var ingen triumfvagn som förde Jesus till Jerusalem. Han kom på en åsna. Men det var tillräckligt tydligt för Hosiannaropen, som dock snart bytes mot ropen: Korsfäst! Uttydningen av den stora segern sker redan i Getsemane. Gånge denna kalk ifrån mig, men ske inte som jag vill, men som Du vill. Tronen blir ett kors. Sedan dess har kyrkan försökt tyda det i makttermer. Idag ska du vara med mig i paradiset, sa Jesus till korskollegan. Fick någon annan höra just det? Det är det tredje budskapet, tecknet på GUDs rike. Du måste födas på nytt. Ikläd dig den nya människan, ja ikläd dig herren Kristus.

GUDs rike är den alternativa verkligheten, alla är medbjudna. Jag tror inte att det är bekännelse som är dörren, men erkänsla. Eller kanske medkänsla. GUDs hjärta klappar vid tårar. Riket är nära när sorgen över vår brist är större än vår längtan till hybris.

Frälsningen kommer med GUDs rike, då Kristus blir allt och i alla.