GUDs makt

(Dagens text: Johannes evangelium, kap. 9. Dagens tema Trons kraft)

Ytterst var det GUDs makt som var Jesu sändning, liv och syfte. Skapelseropets: Liv bli till, ekade ännu över jorden. Den mäktigaste talar, med ljud av det späda barnets gråt, med kärlekens stumma språk av handling, och med vägen som gjorde mödan värd, som slutade, eller började, vid ett kors.

Det är denna nyanskalibrering jag kallar Den Nya Estetiken. Det är de stora pompösa sanningarna, som vi knappast kan härbärgera, och den innerliga tonen av vänskap, som tillsammans bildar livsackordet. Och där människan har gått så gruvligt vilse genom tusentals år.

Den som är blind ska få se, de som ser ser inget.
Den som är störst ska vara de andras tjänare.
Den som är först ska bli sist.

Ändå är detta Erövrarens språk. Hans, som vill bli allt och i alla. (Kol 3:11)


Balansakt

En tunn lina är spänd
genom landskapet
som en tvättlina,
eller gränswire
kanske polisens avspärrning
med blåvita band.

Livets balansaktris
går på linan
lätt som en ballerina
tung som livet

GUD

Tillvarons tyngsta namn
flyktig som morgonens dimma
genomskinlig som en spindels nät
har allt, och Alltet, i sin hand
men beredd att låta det
lyfta som en trettiograms grönfink.

TEMPEL

Nästan överdådigt indränkt
i helighet och luftiga metaforer
präster rör sig över heligt golv
Ändå bara ett hus byggt
av mänsklig hand.

HELIGHET

Oberörbar som en het eldslåga
flyktande som en tanke
upphöjd över allt och alla
men nära som hjärtat som slår
och handen som söker min hand.

GUDs RIKEs STORHET

Född i urtidens morgon, skapelsetidig,
beständig som en klippa
vidfamnad som sommarens himmel
och litet som ett senapskorn
som gror och växer långsamt,
bara långsamt.

JESUS

Han kom för att berätta och gestalta,
bilderna slogs upp som i ett modernt galleri
där vi vandrar genom salar
som sträcker sig genom årtusenden
och plötsligt är Han där,
och tvättar våra fötter.

Den tunna linan är spänd genom landskapet
På ena sidan: Högstämt och gravallvarligt.
På den andra en sommarens lek
genom grönskande hagar
där lärkan sjunger sitt
halleluja.

Livets balansaktris går på linan,
lätt som en ballerina, tung som livet
JESUS - Mästaren - sjöng vår frihets sång
spikad vid ett kors.


Jesus mötte bilderna som byggde Drömmen. Frihet från romarna, GUD åter på plats i deras mitt, den befriande guden som en gång hade lett sitt folk ut ur Egypten. Det Exodus som i varje tid påminde om Den Heliges Närhet - och folket som samtidigt erinrade sig om löftena: Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda. Men då, som nu, är det så lätt att metaforerna, de tunga symbolerna, ställer sig i vägen för de symboliserar. Templet var bilden av den närvarande guden, men blev helighetsskikt som skymde sikten. Messias var befriaren, men det var så svårt att se vad de behövde befrias ifrån.

Ännu rådde exilen. Det heliga rummet var inte möblerat. GUD var ännu inte där! Den romerska ockupation och folkets ofrihet tyddes som tyngden av GUDs straff. Ingen visste längre hur de skulle få Röda havets vatten att öppna sig för dem.

Folket levde i berättelsen, berättelsen var folket. Deras öron var uppspärrade och öppna - men de hörde inte Jesus. Deras ögon stod på vid gavel, men de såg inte.

Allvaret i den är berättelsen, och i alla berättelser, är att de landar i vårt knä. Vi som inte ser, inte hör.

Kungen kom, och lämnade. Ett tomt kors står kvar, och en tom grav där vi kan luta oss in.



(Om detta ska vi tala med varandra om i Centrumkyrka i Kållered, och på nätet, hösten och vintern 2013-2014.)






- Posted using BlogPress from my iPad