Predikan

Tacksägelsedagen 13 okt 2013

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.

Guds Rike kommer med en ny musik.
En ny ton hörs över det Heliga landet.
Stumma talar. Lama går. Blinda ser.

Syndare benådas, de betryckta frias.
Människor såg - men tycktes ändå inte se.
De begapade undret -
men undrade över vem mannen var.

Guds Rike bryter in -
men andra rikens realitet
dominerar bilden.

Det såg inte ut som en seger.
Syntes tvärdö på ett kors.

*** *** ***

Vi talade förra veckan om symbolerna. Templet, Kungen. De som skulle bära heligheten: GUD, i hanterbara storheter. Men som istället kom att stå i vägen för GUD. Skymde sikten. Teologen NT Wright talar om Jesus som det nya, mobila templet. Synder kunde förlåtas, en beröring av GUD var möjlig. Det som normalt skedde och hörde hemma i templet flyttades ut på gatan. Genom Jesus kom GUD nära. Ett nytt liv var möjligt. Ett nytt hopp bodde bland människorna.En aning av GUD.

Det är genom denna trådsmala glugg vi kikar. I vårt inre anas den nya tonen. Men där finns så mycket larm att undret dunstar, tunnas ut i obegriplighet.

JESUS gestaltade Riket. Det nya. Det annorlunda. Ännu två tusen är senare har vi inte dyrkat upp bilderna som blivit så överladdade med kyrkans makt. Språket och bilderna har kletat sig fast vid skönheten, dolt henne, förvanskat henne: Den nya annorlundaheten.

För att Jesu uppdrag skulle bli begripligt gick han in i den förväntan som då rådde. Tydningsmönstren var nedladdade i folkets berättelser sedan, bakåt, långt bak: Jesaja, David, Mose, Abraham och Noa. Folket levde med dessa berättelser. Ja, de var dessa berättelser. Deras stora fråga då, som nu, var: Hur är en människa en riktig jude? Vad är det judiska i mitt liv? (I kristendomen, sa en man i teveprogrammet igår om den judiska historien, handlar det om tro, i Islam om lydnad - den diskussionen skulle jag vilja delta i och försöka djupna.)

Dock, folket längtade efter GUD, spejade mot framtidshorisonten, men de såg inte att GUD hade kommit. Och nu gick där på vägen mitt framför dem. Så var det då. Är det så också nu?

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. Det är inte helt sannolikt att det blir som i drömmarna (att vi helt enkelt inte förstår), det klär inte längtan i realitet, orden hade inte räckt till, men de som ser ser att allt blivit nytt - alldeles nytt, otroligt nytt.

Vi lever själva med vår repetitiva bild av tiden. Den roterar som ett självspelande piano: Årstider, högtider, sådd och skörd, liv och död. Vi sänder ett tack till GUD för skörden, för lönen, för pensionen, för mat på bordet. Och vi anar att vi har GUD att tacka för vårt liv - ett liv med GUD.

Men det nya bryter inte igenom. Skapelsens och försoningens stora realitet kvarstår som en teoretisk och vacker idé. Vi talar om den, klär oss i den, kanske koketterar med den, men den genomsyrar inte våra liv.

Paulus - som själv kämpade som vi, och alla människor, i alla tider - ger oss två exempel. Det ena är när han i 1 Kor 11:17-22, undervisar om nattvarden, det andra är när han beskriver konflikten med Petrus, skildrad i Gal 2.

Om den ena eller andra vägen till GUD hade varit möjlig hade inte Kristus behövt dö. Gal 2:21.

De orden står som ett spjut och vibrerar mitt i våra sår. Livet är bara möjligt att leva och tyda därifrån. Vi tillber inga läror, och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring, i tro på Livets GUD.

Jesus delade inte en teori med oss. Han delade ett bröd.

Charles Wesley uttrycker det solklart, med hjälp av Anders Frostensson: Skapelsen ska nå fulländning, genom oss och våra liv, när vi tar emot den frälsning, som förvandlar oss till dig.

Min fråga till mig, och dig, är enkel: Tror vi det? (Fulländning, frälsning, liv)

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. GUD gör sitt. När gör vi vårt?

Gudsriket drog fram i Palestina då. I marginalen. Tecken och under sjöng Rikets sång. Men till och med det, som symboliserade skaparkraften, blev föremål för vår vördnad, eller längtan, inte Riket. Mitt i uppfyllelsen längtade man mot den dagen det skulle ske. Folket såg inte undret för att de väntade på undret.

Födelsen, vandringen, orden, resan upp till Jerusalem, korset, den tomma graven, himmelsfärden: Allt har skett, vi vittnar om det för varandra. Ändå är det som om vi fortfarande knappt står i portgången till vår resa. Den nya ton Jesus bar med sig skorrar i en annan tonart än den jordiska. Den kräver vår musikalitet, eller kanske en omvändelse.

Älska din nästa som dig själv. Orden var urgamla. Ouppfyllda. Ständigt ouppfyllda.

Läs Fil 2:
Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.

Lev i samma kärlek...









- Posted using BlogPress from my iPad