Längtan efter Riket: Kanske en bokfront

Boken Längtan efter Riket

Saul/Paulus kunde svara på många frågor. Om GUD, om tro och hur man ska leva. Det intressanta är att han visste två gånger. Och svaren blir rätt olika.

Saul var farisé, en sträng fraktion i Palestina vid vår tideräknings början. Saul "andades mordlust" mot Jesuslärjungarna. På vägen till Damaskus fann han plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus som han förföljde. Paulus är sedan den person som betytt allra mest för den kristna kyrkan. Men han är inte alltid lättförstådd, och har misstolkats genom århundraden.

Böckerna som jag har skrivit berättar om just denna resa, men vill också gärna peka på det som betyder mycket för oss idag - 2000 år senare. Den leder till en omläsning av Bibeln.

Böckerna kan köpas hos författaren: 031 795 29 00 eller per E-post: pa.sahlberg@gmail.com

Längtan efter Riket, 129 s (2011)
Längtans hus, 146 s (2012)

100:- (150:- för två ex, Specialpris för studiecirklar) + porto

I denna blogg kommer en del tilläggsmaterial att presenteras. Här kan också frågor, kompletteringar, kritik redovisas.

Materialet finns också samlat, mera lättöverskådligt, på Centrumkyrkans församlings hemsida. Klicka på Paulus i rubrikraden så får du en översikt över kompletterande material.

Välkommen till ett samtal om vår allra heligaste tro.

Så här kanske Saul/Paulus liv har varit (extramaterial)

Jag har dragit nio slutsatser i min bok. Själv har jag samlat många fler. Förundras lite över hur jag gått omkring med Paulus i min ficka i alla dessa år, men inte riktigt tillåtit hembesöket förrän nu?

Materialet i vare sig Apostlagärningarna eller Paulus egna brev ger särskilt mycket material till några vidare djupstudier av hans personlighet eller psykologi. Ändå är det som om jag nu efter fyra månaders ockupation av Paulus tankevärld kommit honom ganska nära. Det är som en arbetskamrat som jag mer delat profession med, än en nära vän. Vi har inte talat om mycket annat än vad vi tänkt om GUD. Men visst, talar man så mycket med varandra och försöker tränga in i varandras tankar och serier av samband blir man på ett sätt bekant.

I min bok om Saul/Paulus har jag skisserat de yttre ramhändelserna som Nya testamentet berättar om. Där finns de kortfattade raderna hos Lukas i Apostlagärningarna om resorna, allt från första resan mot Damaskus till framkomsten till Rom, 26 år senare. (från ca år 34 till år 60). 13 av åren, de första, ligger nästan helt i mörker, de kommande är fyllda av fyra resor, sju tal och 13 brev (några av breven tillkom efter år 60).

Hos mig motsvaras de åren av min åttaåriga pastorstjänst i Trefaldighetskyrkan (som 32-åring till 40 åring), 12 år som riksdagsledamot och nu fem år i skrivartjänst. Jag kan i grova drag identifiera mig med Paulus. Antar att det låter förmätet, men jag menar inte det, bara att jag nu prövat hans skor ett kort tag och då tänkt Paulustankar i relation till mina egna resor genom livet.

Saul – ett liv
En fariseisk rabbi tog GUD på allvar från 12, gick i rabbinklass från 15 och gifte sig vid 18. Det mönstret bröt få. Troligen inte heller Paulus. Jag tog tron på allvar från konfirmationen, började Överås vid 18 och gifte mig vid 20.

Antar att Paulus gifte sig med en flicka från Tarsos, som pappan hade valt ut. Mera spännande hade varit om han äktade en översteprästerlig dotter. Då kanske hon fick skäl att lämna honom när det började glöda i hans liv och han ledde det delvis hemliga arbetet mot den växande kristna sekten – nasaréernas sekt som det står i anklagelseakten från Stora Rådet.

Saul hade börjat sin rabbinbana hemma i Tarsos, fått stipendium till studier i Jerusalem, gått från anonym lärjunge till en alltmer glödande farisé, först hos Gamaliel, sedan till Shammais mera eldiga lära och kanske till och med sökt samröre med de revolutionära men ultrakonservativa seloterna. Han gifte sig med Saken. För det var tron och allvaret som var Saul/Paulus stora kärlek, det och arbetet. Och han tog sadelmakeriet på lika stort allvar, för det var sådan han var. Plikten framför allt, var hans logga.

Sådana människor kan bli rätt odrägliga. De blir som en finne i ändan på folk. Det kliar.

Han hade tjatat sig till ett rekommendationsbrev från översteprästen i Jerusalem för att i Damaskus hemsöka Jesuslärjungar. De hade alls ingen jurisdiktion över den arabiska huvudstaden men ibland gör man saker bara för en kortsiktig frist, bli av med Saul för en tid. Själv for han med stort allvar. Han hade en alldeles egen mission, GUD och han var partners. De ville samla det judiska folket i sann tro. I trohet mot Förbundet och genom att leva lagens bud sökte de Rättfärdigheten. Och om det inte gick skulle man med tvång tvinga människor till lydnad, och om det misslyckades kunde man döda dem, som man hade gjort med Stefanos.

FRL – var Sauls maxim. Förbundet, Rättfärdighet och Lydnad var de tre ledorden. För andra Shammailärjungar var det TR(F) som gällde. Torah och Rättfärdighet. Men påverkad av seloterna var lydnadstemat än starkare hos Saul, och Förbundet med GUD var det som drev dem. De sönderfall i fraktioner, som politiska grupperingar i extremtolkningarna. Saul var bland dem, och i varje vägval valde han det mest extrema sällskapet.

Damaskusvägens damm
I den andan begav han sig mot Damaskus. Han älskade GUD, ja han nitälskade. Det passade väl med hans andra yrkesprofession. Ritningen var exakt, det var mot den man skulle anpassa verkligheten. Om det var ett stycke läder som skulle böjas in i mallen för en sadel, eller om det var en människa som skulle krökas in under GUDs vilja var det inte så stor skillnad. Planen gällde! Vi stiftar bekantskap med en extremist. Övertygad om kraften i sitt sanningsljus. På sådana biter inga motargument, snarare blir det till ökad glöd i de passionerade men samvetslösa nitet. Sanningen var målad i eldskrift, det var en marschorder som ingen verklighet, eller tvivel, kunde bita på. Sådana människor får saker och ting gjorda. De tvingar omgivningen in i de mönster och de mallar som redan är uppgjorda.

Denna massiva yta är utan repa eller knyckling. Det hindrar dock inte att det i djupet av ett hjärta ändå finns en fjäder av misstro. Den svävar runt bland modeller och ritningar och stör bilden. Oftast viftas den undan, men svävar åter fram bland de stora övertygelserna. En sådan fanns i Saul. Någonstans blev det stora allvaret också en spegel för honom. Den stora teorin om laguppfyllelsens, och laggärningarnas karta, rymde en aning om den mänskliga otillräckligheten. Tänk om det ändå inte går? Om det nu är en villfarelse jag lever med, vad händer den dag då revorna släpper igenom ljuset? Torah är god, men det är minsann inte människan. Teorin håller, men gör verkligheten verkligen det? En aning ackompanjerade Sauls vandring mot Damaskus. Ingen av kamraterna i ressällskapet anade det. De reste som en union av övertygelse, i främmande territorium skulle de uppsöka och fängsla dem som hade lockats med i förkunnelsen från den farliga sekten som följde Jesus, som påstods uppstått och nu var centralpunkten i den rörelse som karvade hål i den samlade fasaden av det unika judefolket som hade en särskild union med Himmelens GUD. Saul samlade dem till dagens bönetimmar. De läste orden från kung David som stärkte deras själar. Deras lydnad för den Rättfärdighetens stig de följde livades och deras nit blev allt tydligare.

Ända fram till den timmen då allt splittrades. De hade talat om Jesus, och lärjungarna. Förkunnelsen som ännu hördes efter den korsfäste mannen var på många sätt inte främmande för dem. På en lång rad punkter var han som vilken fariseisk rabbi som helst, Gamaliel och Jesus hade väldigt mycket det var överens om. Men på tok för liberala. De många ömma tår som Jesus hade trampat på hade till slut väckt många fariséers ilska. Mest outhärdligt var att höra den mannens anspråk på det himmelska ljuset, ja han sagt de förbjudna orden om att han var YHWH (Herrens) son. Var gång någon sa det gjordes det med en viskning. Det var så oerhört, borde inte sagts, och inte upprepas. Men den mannen hade sagt just de orden. Och förlåtit skulder och synder. Som om han var YHWH – en ny viskning.

”DU är den mannen!”
På ytan fanns ingenting som avslöjade att sanningens minut närmade sig. Men inne i Saul flämtade en låga av genuin oro. Tänk om han tog fel? Den GUD han älskade viskade i hans inre, han hade hört det länge, men ständigt slagit det ifrån sig. Kärleksglöden var så sammantvinnad med själva nitet – den ritning som de nu alla hade tolkat och levde med som karta för Rätt-färdighetens smala stig – att de inte såg människorna, bara den stora Planen. Men viskningen klingade inte bort. Istället växte den sig allt starkare.

Det var Natans ord som ständigt rann fram då han bad de stora orden från kung David. Han hade hört dem länge nu. Orden: ”Du är den mannen!” hade ekat, men bara svagt, som ljuden av en viskning. Natans övertygande berättelse om den fattige torparen som hade bestulits på sitt enda lamm, det som varit som ett barn i det påvra torpet, som en investering i ett stycke framtid. Godsägaren och storbonden tog det, av girighet då han skulle bjuda till fest. Vad betyder väl en fattig. David hade blivit rasande. Sagt att den mannen måste dö. Han tog parti för den svage. Och uttalade därmed sin egen dom. ”Du är den mannen”. Natan pekade på blodskulden av en utländsk legosoldat, ett nummer i raden av krigsmän i kungens anonyma maktskara. Uria. Anonymiteten hade fått ett namn. Hettiten Uria. Han främsta begåvning var den vackra Batseba, hans hustru. David hade redan tagit henne. ”Du är den mannen”.

Det var detta Saul hörde. Det fanns en djup spricka i David, detta var vad han, trots sitt motstånd, hörde då han läste Davids självförhärligande poesi. Han som frejdigt skrev om sitt rena samvete. En spricka i fasaden. Fanns det inte också en sådan hos Saul? Fanns det en så linjerät väg till Rättfärdigheten? Under många år hade den gått att vifta undan, den där fjädern och singlade ner över den perfekta kartbilden. ”Du är den mannen”, var en låga av tvivel som flämtade i Saul. Tänk om allt nit han nu la ner ändå var fåfängt görande? Att det ändå inte skulle leda honom till Rättfärdigheten? Torah var god, ingen tvekan om den saken. Men om han, till och med han, som var en så nitisk lär-junge inte var övertygad om ens sin egen förmåga att till punkt och prickar hålla och följa lagen – hur skulle det då gå med honom?
Men Saul sa inget. Det fanns absolut ingenting som avslöjade hans innersta tvivel. Istället eldade han vännerna med nitisk förkunnelse. Orden stänkte mod in i hans inre. Fjädern var bortviftad. Men hans erfarenhet sa honom att detta inte var den slutgiltiga bilden. ”Du är den mannen”.

Ljusskenet
Ett bländande ljussken från himlen. Orden räckte liksom inte till. Det var vännerna som talade om det. Själv hade Saul blivit förblindad redan då eldskenet flammade till över honom, och inte bara där. Inne i honom drev redan lågorna höga. De gjorde ont, men dödade honom inte, de brände rent, men förgjorde honom inte. Han visste plötsligt att den GUD han älskade var den Jesus han förföljde.

Fjädern hade svävat ner mot kartans mitt. Snuddat vid den Heliges akronym, Herren stod det, men alla hörde ett inre YHWH. Nu la sig fjädern rätt över orden på Den Stora Planen. Ljusskenet hade släckt ljuset i Sauls ögon, men i sin inre syn såg han nu bara fjädern, det förbjudna GUDsnamnet och Jesus. Det var oerhört.

I ett enda nu, som om en kraftig vind blåste, såg Saul att livet krävde nåd. Inte bara lag, inte bara laggärningar, inte den stege som de hade tyckt sig se vara rest mot himlen. Nåd.

Ordet var inte alls främmande för dem. Teoribildningen om GUDs nåd hade alltid förkunnats, men på något sätt hade den fått tonas ned. Om man redan vid Torahs begynnelse talade om nåd skulle ju orden mista sin kraft. Ett enda litet undantag skulle ju rasera det massiva bygget av lagefterföljelse. 613 bud låter övermäktigt, och det var de. Men när man såg att det var ett förbud om dagen (365) och en upplyftande sanning för varje ben i kroppen (248) var det liksom överkomligt. Buden gällde för hela året och för hela människan. Nåd. Det skulle ju vara som att be om ett misslyckande.

Nu talade de inte längre om Uppdraget. Men om ljuset. Reskamraterna tog Saul vid handen, de fortsatte vandringen mot Damaskus. Men nu var de inte längre gerillasoldater i nitisk mordlust, nu var det slagna hjältar som bara hoppades nå fram till den arabiska huvudstaden utan att drabbas av nya olyckor.

Saul sa inget. Han var helt upptagen av ljusskenet som blixtbelyst hans livsbana. Viskningen med orden ”Du är den mannen” hade helt tonat bort, bara namnet Jesus ekade nu i hans huvud. Jesus var den GUD han älskade. Detta borde sorteras. Teoretiskt analyseras, placeras i sitt sammanhang. Men inga tankemodeller tillät byggas, bara namnet Jesus ekade mellan tystnadens bergsidor.

Det yttre var lagt i mörker
I tre dar varade mörkret. Men det var inget mörker. Visserligen såg inte Saul dagens ljus, men i det inre brann det ljus som hade slagit honom till marken på vägen till Damaskus. Jesus var den GUDs rättfärdighet som han, och inte bara han, hade sökt med den långa stegen som var Torah. Det nästan alldeles förbjudna ordet NÅD hade fått grepp om honom. Och inte bara det. NÅDEN hade fått ett ansikte. GUD hade verkligen sänt sin räddning till världen.

I praktiken tog det Saul tretton år att tyda och sätta ord på det ljussken som hade slagit mordlusten och planen på Det Sanna Livet ur sadeln på den unge sadelmakaren. Han vittnade, som en nyomvänd, redan i Damaskus. Men nu, trettio år senare, insåg Paulus att det mest var förvirrade ord från en omskakad farisé. Han hade upprepat namnet Jesus, och satt det samman med den djupa lärdom han hade förvärvat vid alla sina år inom hörhåll för sina fariseiska lärare. Hans vandring genom Bibelboken med sin nye lärare – Jesus – hade gett färg och form i den bekanta vandringen med de gamla texterna. Framförallt hade de stannat inför Abram, som bytte namn till Abraham, efter mötet med GUD.

Abram/Abraham
Saul/Paulus hade sett att de var lika. Till och med namnbytet blev därför logiskt. Abram blev Abraham vid det Stora Mötet. Saul blev efter hand Paulus. (Han hade kallats det redan som ung. Den lille – Paulus – var då ett öknamn, nu blev det snarare en hederstitel: Den lille med det Stora Uppdraget.) Men inte bara det. Han såg hur nitiskt Abram hade rest altare på sin färd från sina fäders marker, i sökandet efter Landet som GUD lovat honom. Nitiska stenstaplar, och ihärdig bön. Som milstolpar som berättade om Abrams resa, i nit för rösten som hade kallat honom. Alldeles som Saul.

När Löftet plötsligt stod fram ur mörkret, som ett ljus, blev milstolparna till historia. En berättelse om GUD, men som ett ”ännu icke”. De talade om vandringens tunga steg, men blev till pilar som pekade mot GUD, och fram mot dagen då ljuset bröt igenom.

Profeten Jesaja, och Hosea och Mika var bland de bibeltexter som Jesus oftast vände åter till då han visade GUDs väg med sitt folk. Saul lyssnade, nickade igenkännande. Han fick hjälp med att till slut lägga det pussel och bilden växte fram. Bilden av GUD som skänkt människorna allt genom Jesus. Paulus, den gamle i Rom, såg tydligt hur det var två pussel som hade förvirrat honom, men med hjälp av det avgörande ljuset från Damaskusvägen hade nu bitarna lagts till rätta. Ilskan mot galaterna, som lockats av Petrus och andra till omskärelse, hade tillslut mognat bilderna i Paulus.

Han hade tagit avsked av kamraterna och tagit med sig de mest förtrogna och utanför Korinth under tre månader tillsammans formulerat Romarbrevet. Det var den text som mera slutgiltigt hade format konturerna av Paulus egen resa. Han hade provpredikat den i Troas, han hade varit så upptagen och uppfylld av sina ord att han först inte ens märkte att en ung man, som suttit i en fönsternisch, hade somnat och fallit ut genom fönstret. Det var som om orden ur hans Stora brev slagits omkull. Men GUD hade varit, precis som Paulus trodde, nåderik och låtit den unge mannen komma åter till livet. Istället för ett streck i räkningen hade ynglingen snarare understrukit Paulus ord. Adam och Jesus, den förste och siste Adam, hade på något sätt illustrerats av händelsen. Synden, sömnen, döden hade illustrerats, liksom nåden, uppståndelsen och livet.

Den gamle och ljuset
Den gamle Paulus, i solskenet utanför den hyrda bostaden i Rom, log vid minnet. Det hade varit hans stund. Mörkret stod tätt över husen i Troas, men ljuset hade lyst upp den natten. Då var han redo för Jerusalem. Alla varnade honom, men han trodde att orden han bar skulle måla bilden så tydlig att Petrus och de andra, ja till och med översteprästen skulle begripa.

Nu log han inte längre. Besvikelsen över de möten som ägde rum i Jerusalem hade gjort honom omskakad i sitt inre. Inte så att han tvivlade på orden, men känslan av att De Stora Orden inte nådde fram, inte förmådde måla bilden, gjorde honom förtvivlad. Just förtvivlad var nog ordet. Ja, inte ens när han från Troas hade rest till Miletos och kallade till sig de äldste från Efesos hade orden fått den sprängkraft som han drömde om.

Det var som orden inte räckte till. De fattiga bokstäverna kunde aldrig måla den sköna bild som hade drivit honom framför sig. Tydligare och tydligare hade han kommit fram till att inga ord kunde ge rättvisa åt Det Stora Mötet. Ändå kunde han inte avsluta raden av ord som ville förmedla det avgörande Evangeliet. Det fanns liksom inget annat sätt. Bara orden kunde berätta, åter och åter, om mötet med Jesus, och bara orden om nåd kunde stensätta vägen fram till GUD. Han talade, han skrev – och i sitt inre ropade han till kärlekens GUD.

Den ofattbart stora missräkningen var att hjulspåren av de gamla mönstren levde så starka. Det var som om den handfasta markeringen av omskärelsen helt ockuperat hans omgivning. Inte bara judarna, till och med de kristna grekerna lockades till den kroppsmarkering. Det var som om tron måste få ett kroppsligt uttryck, ett yttre bud.

Denna tanke hade plågat den gamle länge nu. Egentligen såg han det som sitt eget gigantiska misslyckande. Men så kunde det väl inte vara? Snarare var det väl så att tron på GUD, och mötet med den uppståndne var ett så oerhört stort existentiellt språng att människorna inte vågade just det hoppet. Därför tog de, alldeles som Saul hade gjort, och kramade de halmstrån som man kunde ta på, peka på, tillgodogöra sig.

Egentligen löste inte heller Paulus den gordiska knuten. Ordens väg tar till sist alldeles slut. Det väglösa landskapet tar över, och kanske är det först där som mötet kan äga rum. Där, i den yttersta utmarken av mänsklig uppgivenhet och utsatthet kan mötet äga rum. Men först där. Och sist där.

torsdag 10 oktober 2013

Kanske en bokfront

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggarkiv