Kunskap om Herren skall uppfylla landet

Predikan, 29 dec 2013

Profetrösten siktar mot framtiden, och kontrasterar den tid då den hörs. Det är folkets förfall och olika perspektiv av exilen som mest är kuliss för profetens varning. Ett dunkelt då hörs: Abraham, Mose, David/Salomo och ett längtansfullt sedan får färg genom profetens ord. Det är varning, tröst och utopi som predikas. Och det är på en gång tidlöst (de goda principerna gäller i varje tid) och det är lätt – för oss – att läsa in Jesus i texterna. Jesajatexten i dagens gudstjänst är ett riktigt bra exempel på en sådan text.

Första punkten handlar om knytningen till kung David, och hans ätt.

En gren skall växa ur
Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Under några korta år ledde den lynnige, men säkert charmige David det lilla folket vid Medelhavets strand, 800/900 år före Jesus.

Saul/David/Salomo var de första tre kungarna under den korta blomstringstiden, innan riket sprack upp i två delar och ockupation och fångenskap präglade tiden. (En ny sådan ca 100-årsperiod återkommer under Mackabéerna, århundradet före Jesus, i skarven mellan det snabbt framväxande grekiska riket och sedan det mäktiga Romarriket.) Jishaj, eller Jesse som vi sjunger i psalmen Det är en ros utsprungen..., var Davids far (Ruth/Boas/Noomi, Oved, Jishaj, David, Salomo). Lukas är nästan övertydlig då han framgångsrikt placerar Jesu födelse i dessa trakter. Signalerna om vem Jesus är ska höras tydligt: Detta är Davids arvtagare, den bortsopade kungaätten är åter på plats, det är tecknet på att GUD hört många böner. Folket är räddat.

Detta utgör såväl datering, lokalisering och utgör själva grundtonen: GUD ser till sitt folk, räddningen är nära. Sedan kommer bestämningen, eller utopin: Hur det ska bli då GUD åter har kontroll. Men först presenteras bilden av den som skall komma. Som ska göra framtiden möjlig:

Han är fylld av Herrens ande,

Anden var inte, och är inte, en mystisk person som smyger i de bibliska buskarna, men är ffa metaforen för den gemenskap med GUD som präglar vårt liv. Anden är en handfast beskrivning, en stämpel på vår GUDsgemenskap. Vi tillhör GUD, och det märks. Hurdan är då Anden:

vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.

Sex facetter av GUD som speglas i tiden, den gudadrivna människans karakteristika.

Hur agerar då den som präglas av denna Ande? Idealet beskrivs i det följande, och det är nog utmanande för varje god ledare, men knyts till en bild av den väntade Messias, eller en ledare i den bästa anda med rötter i Davidsätten:

Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt
åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp
på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.

Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.

Denna, närmast poetiska bild, har likheter när Jesus hos Matt skildrar kärnan i Lagen. Matt 23:23 (rätten/rättvisan, barmhärtighet och trohet)

Och sedan den utopiska metaforen, en bild av annorlundahet, så här blir det då idealet blommar inför våra ögon:

Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.

Bli som barn. Hänförda, leva i nuet, beroende, skapande, relationella, maktlösa,

Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten. Jes 11:1-9

Paulus talade om sig själv, i samma ideala språkbruk, som Kristuskunskapens doft.

Ja, vad blir då evangelium av allt detta? En gudomligt inspirerad utopi? Eller en metafor av idealen?

Jo, jag tror att vi behöver utopin, spegla oss i idealen, men samtidigt är detta en varm och utmanande bild av Annorlundahet. GUD vill något annat, något mer av människors tillvaro. GUD vill inte mer av samma, men visar på något helt annorlunda. (Hur har dessa budskap kunnat leda till så många konflikter, krig, korståg, oförsonlighet... Jag fattar det inte.) Och nu då, då civilisationen blommar – vilka slutsatser drar vi?

3000 år sedan David, 2500 år sedan Jesaja. 2000 år sedan Jesus – och vad har vi uppnåt?

Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten.

I mitt arbete med Paulus kommer jag hela tiden tillbaka till en central mening, Romarbrevet 15:7: Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Det är så grundläggande, utmanande och utopiskt, men det finns inget annat sätt. Detta är hans läsning av korsets konsekvenser, och möjligheter. Evangelium är en handfast manual för liv. Det förvandlar oss, och världen.

Inte endast tomten är naken

Julafton i folkhemmet

Kärnan är svårfunnen
mandeln i gröten
känslan av svunnen
tid, mitt i nutidsbröten

En tomte, kanske två
kilar i barnens sinnen
en röd och dyr, en lite grå
väcker sovande minnen

ljusa och glittriga fasader
döljer mörker i inomhuset
förväntans kluvna parader
bubblar i Höganäskruset

En Bumling föds hos Hedenhös
undret hos Betlehems herdar
bland vuxna män som frös
vet ej ännu ett barn de hedrar

först i Juldagens tidiga otta
slår undret upp sina svarta ögon
tittar in i civilisationens grotta
motar självupptagenhetens egon

Maria ser in i GUDs egen pupill
blir tårögd av undret i sina armar
undrar vad himlen nu henne vill
förstår att GUD sig förbarmar

om barnen som lekte en mening
förlorade den i kommersens dans
men som en himlens stilla maning
ett under i människans någonstans.

Juletiden bebådad

Bebådelsen

Tur och retur
kommer kärlekståget
in mot stationen
som ännu inte
har öppnat

en ängel fattar
stinsens spade
och visar rött
när det gnisslar
av bromsarna

mot skenorna
som styr rätt
in i människans
inre rum

Maria gör sig beredd
att ta emot livet
som lutar mot korset
där allting möts.

Ur julsviten Den heliga natten

I Bara ett barn

När himlen landar
sjunger änglarna
där lammen leker
tittut med kalvarna

Betlehems mjuka kullar
leker gömme med månen
som spejar ostvart,
lyssnar efter kameltramp

då sången rinner ner från höjden
som läcker av kärlek
över en värld som fryser
och drar filten runt kroppen

herdarna stannar i sömnporten
och drar efter andan,
omslutna av himmelens här
precis här

på herdarnas äng där David
en gång vaktat faderns får
och hört stegen av mannen
som krönte en kung

av bara ett barn.

Den knepiga metaforen

Metafor

Just avhört ett inlägg där begreppet metafor användes, analyserades och kritiserades.

Medger att det är ett svårt – men, tror jag, nödvändigt begrepp – som enklast kan beskrivas som en bild av ngt, mer eller mindre reellt. Talaren använde den träffande bilden av öknens skepp. De bär inga segel. Därmed blir realiteten en sak, och metaforen ngt annat.

Metaforen i mer kulturell kontext – och i teologisk menar jag – är mer mångskiktig. Den skildrar samtidigt en händelse och ett förlopp, och en vidare tydning. Den kan inte avkodas enbart som en distinkt händelse, utan är den händelsen och samtidigt sina många djupskikt av tydningar. Vi behöver både kunna se händelsen och förstå historiska kopplingar och framtida följder.

Korset är ett bra exempel. Troligen det bästa.

Det knyter an till GT-händelser (Abraham och Isak), är en metafor för Mose möte med GUD och lagtavlorna (som en metafor för mötet), Livets träd i Eden, och samtidigt den sinnliga (och blodiga) bilden av GUDs kärlek och därmed försoningens realitet.

Hur ska vi kunna enas om ett språkbruk? No #1 är nog att respektera varandra.

Och därmed är vi tillbaka vid försoningen.

Försoningen

Equmeniakyrkan bjuder till samtal om försoningen, som debatterats under den senaste tiden. Inför det samtalet vill jag gärna bredda perspektivet.



Olika, parallella bilder
Paulus använder minst 6-7 olika bilder för att illustrera försoningen: freden efter kriget (både vinnare och förlorare ska bjudas ett anständigt liv), friköpa (med anknytning till skuldsatta eller slavar – som i sin tur nog också har krigsmetaforen i bakgrunden), offer (med hela GTs komplexa offerkult i bakgrunden), spikad på förbannelsens trä (ställföreträdarroll, skuldebrevet uppspikat), m fl bilder. Då han talar konkret om försoningen (i Kol) är det försoningen mellan judar och ickejudar som är i första fokus. (Och för honom verkar det vara den naturliga konsekvensen av korset.)

Förbundet är ramen
Alla dessa bilder söker sin bakgrund i Pauli tydning av Förbundet. Ramverket för hela berättelsen är relationen mellan GUD och människan. Under kyrkans 2000-åriga historia har av och till anknytningen till Förbundet förlorat sin tydliga roll och andra metaforiska bilder kommit att dominera.

Om vi t.ex. tar med oss försoningen in i ett romerskt (eller västerländskt juridiskt system) händer något med bilderna som nog i grunden hade varit helt främmande för Paulus – i det här sammanhanget. Där opererar tanken med en tankeräcka som bygger på: Lag, som överträds, dom utdelas, och i den mån brottet kan sonas, leder det till avtjänat straff, försoning och därefter upprättelse. (Om domen var avrättning – vilket var vanligast – behövde de ju inte besvära sig med upprättelsen.)

Jag tror att vi måste slå fast att hela denna tankeräcka skulle ha varit helt främmande för Paulus, och troligen Jesus (liksom för alla som gjort avtryck i de båda testamentena).

Den paulinska utgångspunkten är Förbundet, i grunden sluts det mellan GUD och ett "folk", dvs det har i hög grad n kollektiv karaktär (vilket alls inte hindrar att det är tillämpligt på individer, ffa som ombud för just detta "folk"). Det är tydligt att Paulus försöker flytta fokus i detta upprättande av Förbundet, från den mer avtalsmässiga strukturen i samband med lagtavlorna – GUDs löfte om närvaro och folkets svar om lydnad – till relationen mellan GUD och Abram/Abraham, 430 år tidigare, som han skriver i Gal. Det främsta skälet för det är nog för att flytta fokus till Tro, som mindre handlar om tro på (GUD), men lita till (GUD). (Därmed betonar han också Abraham som trons förebild, och flyttar fokus från Mose som lagens förmedlare eller mottagare.)

Rättfärdiggörelsen
Hos Paulus blir det sedan tydligt hur denna tillitstro är grunden för Rättfärdiggörelsen, och i hoppet om Frälsning, något vi sträcker oss efter. Båda har sin bas i Jesu verk på korset (och uppståndelsen), men längs i tid från försoningsverket – in i framtiden och genom Hoppet om att förenas med Kristus – bakåt som ljuset som lyser på vår stig (det han två ggr kallar helgelsen).

Det är mot denna bakgrund han sedan för sina resonemang om Lagen, och särskilt Laggärningarnas brister.

Kolosserbrevet har nyckeln
Försoningen blir därför hos Paulus bilden av att Förbundet restaureras, genom Kristi verk. Att diskutera om det är GUD eller människan som är objekt – behöver försonas – är inte riktigt relevant. Det handlar om en återupprättad relation. Men det är GUD som genom Jesus Messias tar ansvar för hela resan. Som människa (och representant för "folket") och som GUD, sker just denna återförening på korset.

Paulus skriver: (Läs Kol 1:13-23) Och i fortsättningen: Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus. Kol 2:12-15

Pauli egen väg till denna djupförståelse hämtar sin kraft från både det fariseiska sammanhang som skolat honom, och från det omskapande mötet med Jesus Kristus, vars lärjungar han då förföljde. För honom går det en röd tråd från Abraham till korset.

Ett annat viktigt inslag i hur vi ser på Försoningen är hela det komplexa Rättfärdighetsbegreppet, som liksom försoningsbegreppet kanat runt med olika rättsliga eller mer forensiska tydningar.

Hos oss (med en västerländsk syn på lagen/normen) blir Rättfärdigheten lätt en bild av det perfekta – fullkomliga. En hög etisk standard på behörigt avstånd från Synd och synder. Men det är inte främst det som är den paulinska bilden. Rättfärdigheten är GUDs, ingen annan är Rättfärdig. Men vårt höga mål är att åter likna GUD – i rättfärdighet, men erfarenheten säger Paulus att vi når inte dit.

Den rättsliga bilden från Förbundets Domstol är bilden av GUD som – som Domare – möter sina "partner" i Förbundet. Som de svikit i lydnad kan nu GUD dra tillbaka sitt löfte om närvaro (som ju var avtalskomponenterna vid Sinai berg.) I korthet är denna domssituation (som nog judarna tänkte sig ha eskatologiska dimensioner) sådan att domslutet ligger helt i GUDs hand (evangelierna talar ju senare om att domen överlåtits åt Sonen). Domslutet handlar inte om att fastställa svarandens etiska standard, men hantera den uppkomna situationen (att människan (som Adam, enligt Paulus) vänt GUD ryggen). Detta domslut bygger helt på "kvaliteten" i domarens kapacitet. Om den Rättfärdige Domaren frikänner, blir den anklagade Rättfärdig.

Det finns intressanta historiska paralleller i den urgamla rättsordning vi finner på många platser på jorden. Formell lag saknas, men tvistemål, av olika slag, läggs fram inför en "domstol", ofta i form av ett äldsteråd, där tvisten slits. Den baserar sig då inte främst på en skriven, fastställd lag (eller en "korrekt" avkunnad dom), men är helt beroende av det klokskap och förtroende som Rådet besitter och åtnjuter. Domslutet blir formulerat så att rättvisa skipas och de tvistande parterna båda kan leva med beslutet och att freden åter tagit kommandot. Det är alltså Domstolens kvalitet som är garanten för domslutets kaliber. Och det är domstolens "kvalitet" som därmed smittar på den/de anklagade.

Som vi ser tar denna modell en helt annan utgångspunkt än den revanschistika som ligger i vår rättsliga modell (det vi kallar det statliga våldsmonopolet). Fred och upprättade relationer är såväl målet som metoden.

Korset är det centrala
Hos Paulus blir detta satt i ett nytt ljus då han på allvar sjunker ner i kontemplation inför korset. I, inte minst, Galaterbrevet blir detta tydligt. Jesu död på korset (och uppståndelsen) är nyckeln, GUD gjorde en återknuten relation – ett upprättat Förbund – möjligt genom Jesus Messias. "Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig." Gal 2. Och det är där som han blir så ohyggligt skarp. "Om Lagen kunde ge Rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö." Gal 2:21. Och senare, i 5e kapitlet, upprepar han denna tydlighet: "(annars) har ni alls ingen nytta av Kristus."

NT Wright har pekat på att den dom som judarna väntade, ytterst som ett uttryck för att GUD åter tog allt i sin hand, har därmed redan avkunnats, genom Jesu död på korset (och uppståndelsen). Den som delar tron på Jesus Kristus omfattas nu av det åter upprättade Förbundet. Och är Rättfärdig i just denna mening. Detta är Pauli tema i Romarbrevet.

I Rom kap 12-15, och på flera andra ställen i kortare satser, redogör sedan Paulus för vad detta i praktiken innebär. Det är konkreta följder och konsekvenser av vad korset ytterst betyder: "Kristi kropp, lemmar varandra till tjänst, ikläd er herren Jesus Kristus" och det kanske förnämsta av dem alla: Rom 15:7 "Godta varandra, så som Kristus har godtagit er till GUDs ära."

Behövde Jesus dö?
En annan fråga som kanske kan belysas är den knepiga frågan om Jesus Messias måste dö? När kyrkofäderna läste Paulus drog de därvidlag delvis olika slutsatser (också beroende på hur de värderade det vi ovan diskuterat). En märklig uppfattning kom att få viss spridning – Jesu ankomst var i GUDs plan, men döden blev en tilläggsuppgift. Denna skakiga syn på Jesu uppdrag lever i någon form kvar.

Inte minst är Kolosserbrevet den mest grundliga genomgången som Paulus bjuder oss. Ur det perspektivet råder nog ingen tvekan om att Jesu död var "beställd" redan när inkarnationen blev ett faktum. NT Wright menar att inkarnationen når sin kulmen, just på korset där Jesus samtidigt tar folkets ansvar och utlämnas som GUD. Det är den stora metaforen för den frälsning GUD genom vilken en nyskapelseakt startar om Förbundet.

Med denna ingång nedtonas temat av martyrium, och den juridiska soningsprocessen. Istället handlar det om hur Jesus Messias i sin unika person (åter) sammanfattar och binder samman himmel och jord. Förbundet har fått en ny startpunkt och tydligt en mer global omfattning (men Paulus menar att även den var ursprunglig, genom Abraham).

Det är på detta sätt vi nu måste tala om försoningen. En stor utmaning ligger framför oss.

Försoningen är själva utgångspunkten och har en större omfattning än vi kanske ser. Den utgör det nya paradigm som gäller för relationen mellan himmel och jord, mellan människor och troligen för relationen mellan människan och det skapade.
Tron på Försoningens krafter har en tydlig "religiös" dimension – och vår relation med GUD – och är samtidigt den dagordning som berör våra relationer med alla andra och allt annat.

Godta varandra, så som Kristus har godtagit oss till GUDs ära. Rom 15:7

Tredje advent

Trito

Vägbyggaren

Bana väg,
ropar det ur kamelhårsulstern

nere vid älven
där nåden alltid rinner fram

han som är större passerar vattnet
när en duva
sjunger GUDs lov över nejden

där skopojken löser upp hans sandal
växer till när jag förminskas

när jaget
minskas

Mandela-familjen talade om

Spirit of Ubuntu, Barack Obama gjorde det...



UBUNTU

Himlen lånar färg från oceaner
och speglar sig i havet

Mitt jag blir till i ditt,
du blir till i mig,

sammankopplade
i en enda rytm

utandning
inandning

livet flämtar i oss.

Det krävs en by
för att fostra ett barn.

Ubuntu – det jag som är vi.

Min spegelbild rör sig emot mig.





(s39 med sikte på horisonten, Sahlberg)

GUDs rike är nära

Andra Advent (möjligen dagens predikan)


GUDs rike flyttar fram sina positioner, långt inne i vår grå vardag, samtidigt på snart sagt varje punkt något helt annorlunda. Det utmanar i hög grad inifrån, bär en alternativ sanning i djupet. En trojansk höst vid maktbytet, en fred som får våldet att blekna.

Riket kommer från alla håll
och försvinner i alla riktningar
tränger in i gränderna
där Makten demonstrerar
med stöveltramp mot
historiens gatstenar.

Alternativet är givet
de vackra idealen rinner ut
där alla goda intentioner
biter i gräset, och ser
storögt på spegelbilden
av förgängligheten –
blir beständig lycka.

Ekot av Makten
flyr bort över slätten,
i det inre byggs
beständighet
av värde
som varar.

Fredsriket handlar inte bara om saknat våld, men att se på medmänniskan med helt andra ögon. Markustexten indikerar fyra dimensioner:


• Tiden är inne
GUDs Kairos är på ett sätt varje tid. Det är alltid tid för skärpning, omvändelse står alltid på dagordningen. Men det är också den tid som skiljer ut sig – tiden är inne. Ögonblicket som omformar världen, tyder det på nytt.

Rimligen gör vi det lite banalt om all tid är GUDs tid. Då Jesus vandrade vägen fram var det på ett särskilt sätt GUDs tid. GUD hade ett ärende. Ett mycket speciellt ärende. Det finns andra sådana tider, då GUD bryter igenom. Och just dessa stunder kan spegla sig i just den tiden då GUD blev människa.

Mest av allt är det uttryck för GUDs stora kärlek – GUD blir tydlig i tiden. Men det stannar inte där. GUD vänder också upp och ned på världen. Jesu stora gestaltning av den nya tydningen av GUD är när han tvättar lärjungarnas fötter.

• Guds rike är nära
Orden hos Markus kan både läsas som det unika kairos som kommer med Jesus själv, och i mer generell förståelse. Men jag tror vi ska göra tydligt att det "kommande", vi firar i advent, är den metafor som tar sitt avstamp i den mycket konkreta situationen som rådde då. Gudsrikesmetaforen är den stora berättelsen, den börjar inte med Jesu kommande, och slutar inte i Bibelns berättelser. Närhetsprincipen har i grunden alltid varit GUDs men i människan har distans skapats. Människorna har inte kunnat skilja på GUDs avståndstagande helighet (GUD som något helt annat) till kärleksnärvarande helighet i alla tider (en hand att hålla).

I vår tid tror jag detta är vår stora utmaning. En nära GUD som samtidigt är det helt annorlunda.

GUD är alltid så kvalitativt annorlunda att vi inte förstår det eller greppar det med vår tanke, och samtidigt den mest närvarande. Gudsriketsmyntets två sidor stämmer inte med de mänskliga erfarenheterna. Men det finns nog paralleller: Kärleken är den konkreta kärlekshandlingen – mötet i samlaget – och de osynliga krafter som håller människor samman, också över stora avstånd. Tanken som det konkreta projektet som tar form, och en idé om tillvarons stora mysterier.

För Jesus var detta en påtaglig verklighet. Han talade och levde GUDs närvaro i en tid som var genomdränkt av religiositet, men inte av den sorten som förvandlade människor. Så var det då, hur är de nu?

• Omvänd er

Omvändelsen var då, liksom nu, kontroversiell. Inte minst då talet riktades till det folk som gjorde ett stort nummer av att vara Guds folk. Detta var Johannes stora budskap. Han erbjöd Johannesdopet som symbol och gestaltning för denna omvändelse. Livskorrigering var den permanenta tonen i den rådande religionen. Men omvändelse? Tittar vi på de bibliska texterna ökar användningen i de sista böckerna i Gamla testamentet, det betonas starkt i evangelierna och förekommer, men mycket sparsamt, hos Paulus.

Åter ska vi akta oss för att banalisera. Omvändelsen är inte bara en bestämd omvändelse, men ett nytt vägval. Ett ständigt nyval.


• Tro på budskapet

Så, vad är då budskapet? Det är ju den mest springande punkten i vår tydning av det Jesus ytterst gestaltar. Vad är kärnan i budskapet?

Vi vill kanske gärna se det som uppenbarelsen – grunden för kristentron. Men jag är inte säker på det. I grunden tror jag att den uppdelning mellan religioner i grunden är fel. Jesus (och Paulus) hade nog sett på skepsis till religionsgrundandet, särskilt separationen mellan judendom (eller judisk tro) och kristendom.

Det centrala budskapet måste nog summeras i frågan om relationen mellan GUD och människan, och därmed ytterst i relationen mellan människor. Det står s.a.s. ovanför religionsgränserna: Den bibliska berättelsen försöker ge oss en bild av denna relation. Ursprungsbilden gestaltas dels av Skapelsen, människan kommer ur GUDs tanke, detta "bliv" blir kött och blod, och blir en avbild – en bild – av GUD. (Till GUDs avbild skapade GUD dem.) Den mer utförliga bilden får vi sedan då Eden och villkoren där tecknas. GUD möter människorna ansikte mot ansikte, de lever i relation. Men relationen skadas. Närläser vi den texten ser vi att brottet är till en början på ett sätt omedvetet – det är valet av rådgivare som är en del av brottet – ormen underkänner regelverket, avvikelsen är sedan att människan åt av den förbjudna frukten. Och människan är mänsklig, inte redo att ta ansvar. Lögnen ställer sig mellan människan och GUD. Vi balanserar på gränsen mellan att (låtsas) vara GUD och att vara lika GUD. (Det är inte lätt att vara lika GUD då vi är så olika GUD.)

Tiden är inne
GUDs rike är nära
Omvänd er
Tro på budskapet, på ett sätt är det fyra nyanser: på en gång giltiga i alla tider, samtidigt unika tider då Tiden är inne.

Orden hör allra mest tydligt hemma hos Jesus. Och i varje dramatiskt skeende är allt inbäddat: kommande, födelse, tal, tecken och under, kors, grav och himmelsfärd, ändå är det inte begripligt varförsig.

Du måste födas på nytt – sa Jesus till Nicodemos. Se med nya ögon.




Bibeltexter

Gammaltestamentlig läsning
Jeremia kapitel 33, vers 14 - 16
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Till hebreerna kapitel 10, vers 32 - 39
Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: \qt Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.\qt* \qt Min rättfärdige skall leva genom sin tro.\qt* Men: \qt Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig.\qt* Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Evangeliet enligt Markus kapitel 1, vers 14 - 15
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Psaltaren
Psaltaren kapitel 85, vers 9 - 14
Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

med sikte på horisonten

Beställ nu, som julklapp till dig själv eller till andra.


Texter från en sittbrunn, med havet som granne.



Paulus är med, Tranströmer har påverkat,
PO Enquist och Göran Rosenberg lutar sig in.

107 s, hårda pärmar - layout Leif Tullhage.

150 kr inkl porto. (2 böcker 250:- inkl porto, 3 – 350 osv)

Köpt över disk hos mig: 120 kr

Epost pa.sahlberg (at) gmail.com

Nu har den simmat i land

Boken.





Boksläpp ons 4 dec Centrumkyrkan, Kållered. 18oo Teaparty, 19oo konsert och diktläsning. Per och CG Löfdahl, Bengt Bergman, Dannie och Marcus Schulz, Lena Huld m fl.

Välkommen.