Försoningen

Equmeniakyrkan bjuder till samtal om försoningen, som debatterats under den senaste tiden. Inför det samtalet vill jag gärna bredda perspektivet.



Olika, parallella bilder
Paulus använder minst 6-7 olika bilder för att illustrera försoningen: freden efter kriget (både vinnare och förlorare ska bjudas ett anständigt liv), friköpa (med anknytning till skuldsatta eller slavar – som i sin tur nog också har krigsmetaforen i bakgrunden), offer (med hela GTs komplexa offerkult i bakgrunden), spikad på förbannelsens trä (ställföreträdarroll, skuldebrevet uppspikat), m fl bilder. Då han talar konkret om försoningen (i Kol) är det försoningen mellan judar och ickejudar som är i första fokus. (Och för honom verkar det vara den naturliga konsekvensen av korset.)

Förbundet är ramen
Alla dessa bilder söker sin bakgrund i Pauli tydning av Förbundet. Ramverket för hela berättelsen är relationen mellan GUD och människan. Under kyrkans 2000-åriga historia har av och till anknytningen till Förbundet förlorat sin tydliga roll och andra metaforiska bilder kommit att dominera.

Om vi t.ex. tar med oss försoningen in i ett romerskt (eller västerländskt juridiskt system) händer något med bilderna som nog i grunden hade varit helt främmande för Paulus – i det här sammanhanget. Där opererar tanken med en tankeräcka som bygger på: Lag, som överträds, dom utdelas, och i den mån brottet kan sonas, leder det till avtjänat straff, försoning och därefter upprättelse. (Om domen var avrättning – vilket var vanligast – behövde de ju inte besvära sig med upprättelsen.)

Jag tror att vi måste slå fast att hela denna tankeräcka skulle ha varit helt främmande för Paulus, och troligen Jesus (liksom för alla som gjort avtryck i de båda testamentena).

Den paulinska utgångspunkten är Förbundet, i grunden sluts det mellan GUD och ett "folk", dvs det har i hög grad n kollektiv karaktär (vilket alls inte hindrar att det är tillämpligt på individer, ffa som ombud för just detta "folk"). Det är tydligt att Paulus försöker flytta fokus i detta upprättande av Förbundet, från den mer avtalsmässiga strukturen i samband med lagtavlorna – GUDs löfte om närvaro och folkets svar om lydnad – till relationen mellan GUD och Abram/Abraham, 430 år tidigare, som han skriver i Gal. Det främsta skälet för det är nog för att flytta fokus till Tro, som mindre handlar om tro på (GUD), men lita till (GUD). (Därmed betonar han också Abraham som trons förebild, och flyttar fokus från Mose som lagens förmedlare eller mottagare.)

Rättfärdiggörelsen
Hos Paulus blir det sedan tydligt hur denna tillitstro är grunden för Rättfärdiggörelsen, och i hoppet om Frälsning, något vi sträcker oss efter. Båda har sin bas i Jesu verk på korset (och uppståndelsen), men längs i tid från försoningsverket – in i framtiden och genom Hoppet om att förenas med Kristus – bakåt som ljuset som lyser på vår stig (det han två ggr kallar helgelsen).

Det är mot denna bakgrund han sedan för sina resonemang om Lagen, och särskilt Laggärningarnas brister.

Kolosserbrevet har nyckeln
Försoningen blir därför hos Paulus bilden av att Förbundet restaureras, genom Kristi verk. Att diskutera om det är GUD eller människan som är objekt – behöver försonas – är inte riktigt relevant. Det handlar om en återupprättad relation. Men det är GUD som genom Jesus Messias tar ansvar för hela resan. Som människa (och representant för "folket") och som GUD, sker just denna återförening på korset.

Paulus skriver: (Läs Kol 1:13-23) Och i fortsättningen: Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus. Kol 2:12-15

Pauli egen väg till denna djupförståelse hämtar sin kraft från både det fariseiska sammanhang som skolat honom, och från det omskapande mötet med Jesus Kristus, vars lärjungar han då förföljde. För honom går det en röd tråd från Abraham till korset.

Ett annat viktigt inslag i hur vi ser på Försoningen är hela det komplexa Rättfärdighetsbegreppet, som liksom försoningsbegreppet kanat runt med olika rättsliga eller mer forensiska tydningar.

Hos oss (med en västerländsk syn på lagen/normen) blir Rättfärdigheten lätt en bild av det perfekta – fullkomliga. En hög etisk standard på behörigt avstånd från Synd och synder. Men det är inte främst det som är den paulinska bilden. Rättfärdigheten är GUDs, ingen annan är Rättfärdig. Men vårt höga mål är att åter likna GUD – i rättfärdighet, men erfarenheten säger Paulus att vi når inte dit.

Den rättsliga bilden från Förbundets Domstol är bilden av GUD som – som Domare – möter sina "partner" i Förbundet. Som de svikit i lydnad kan nu GUD dra tillbaka sitt löfte om närvaro (som ju var avtalskomponenterna vid Sinai berg.) I korthet är denna domssituation (som nog judarna tänkte sig ha eskatologiska dimensioner) sådan att domslutet ligger helt i GUDs hand (evangelierna talar ju senare om att domen överlåtits åt Sonen). Domslutet handlar inte om att fastställa svarandens etiska standard, men hantera den uppkomna situationen (att människan (som Adam, enligt Paulus) vänt GUD ryggen). Detta domslut bygger helt på "kvaliteten" i domarens kapacitet. Om den Rättfärdige Domaren frikänner, blir den anklagade Rättfärdig.

Det finns intressanta historiska paralleller i den urgamla rättsordning vi finner på många platser på jorden. Formell lag saknas, men tvistemål, av olika slag, läggs fram inför en "domstol", ofta i form av ett äldsteråd, där tvisten slits. Den baserar sig då inte främst på en skriven, fastställd lag (eller en "korrekt" avkunnad dom), men är helt beroende av det klokskap och förtroende som Rådet besitter och åtnjuter. Domslutet blir formulerat så att rättvisa skipas och de tvistande parterna båda kan leva med beslutet och att freden åter tagit kommandot. Det är alltså Domstolens kvalitet som är garanten för domslutets kaliber. Och det är domstolens "kvalitet" som därmed smittar på den/de anklagade.

Som vi ser tar denna modell en helt annan utgångspunkt än den revanschistika som ligger i vår rättsliga modell (det vi kallar det statliga våldsmonopolet). Fred och upprättade relationer är såväl målet som metoden.

Korset är det centrala
Hos Paulus blir detta satt i ett nytt ljus då han på allvar sjunker ner i kontemplation inför korset. I, inte minst, Galaterbrevet blir detta tydligt. Jesu död på korset (och uppståndelsen) är nyckeln, GUD gjorde en återknuten relation – ett upprättat Förbund – möjligt genom Jesus Messias. "Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig." Gal 2. Och det är där som han blir så ohyggligt skarp. "Om Lagen kunde ge Rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö." Gal 2:21. Och senare, i 5e kapitlet, upprepar han denna tydlighet: "(annars) har ni alls ingen nytta av Kristus."

NT Wright har pekat på att den dom som judarna väntade, ytterst som ett uttryck för att GUD åter tog allt i sin hand, har därmed redan avkunnats, genom Jesu död på korset (och uppståndelsen). Den som delar tron på Jesus Kristus omfattas nu av det åter upprättade Förbundet. Och är Rättfärdig i just denna mening. Detta är Pauli tema i Romarbrevet.

I Rom kap 12-15, och på flera andra ställen i kortare satser, redogör sedan Paulus för vad detta i praktiken innebär. Det är konkreta följder och konsekvenser av vad korset ytterst betyder: "Kristi kropp, lemmar varandra till tjänst, ikläd er herren Jesus Kristus" och det kanske förnämsta av dem alla: Rom 15:7 "Godta varandra, så som Kristus har godtagit er till GUDs ära."

Behövde Jesus dö?
En annan fråga som kanske kan belysas är den knepiga frågan om Jesus Messias måste dö? När kyrkofäderna läste Paulus drog de därvidlag delvis olika slutsatser (också beroende på hur de värderade det vi ovan diskuterat). En märklig uppfattning kom att få viss spridning – Jesu ankomst var i GUDs plan, men döden blev en tilläggsuppgift. Denna skakiga syn på Jesu uppdrag lever i någon form kvar.

Inte minst är Kolosserbrevet den mest grundliga genomgången som Paulus bjuder oss. Ur det perspektivet råder nog ingen tvekan om att Jesu död var "beställd" redan när inkarnationen blev ett faktum. NT Wright menar att inkarnationen når sin kulmen, just på korset där Jesus samtidigt tar folkets ansvar och utlämnas som GUD. Det är den stora metaforen för den frälsning GUD genom vilken en nyskapelseakt startar om Förbundet.

Med denna ingång nedtonas temat av martyrium, och den juridiska soningsprocessen. Istället handlar det om hur Jesus Messias i sin unika person (åter) sammanfattar och binder samman himmel och jord. Förbundet har fått en ny startpunkt och tydligt en mer global omfattning (men Paulus menar att även den var ursprunglig, genom Abraham).

Det är på detta sätt vi nu måste tala om försoningen. En stor utmaning ligger framför oss.

Försoningen är själva utgångspunkten och har en större omfattning än vi kanske ser. Den utgör det nya paradigm som gäller för relationen mellan himmel och jord, mellan människor och troligen för relationen mellan människan och det skapade.
Tron på Försoningens krafter har en tydlig "religiös" dimension – och vår relation med GUD – och är samtidigt den dagordning som berör våra relationer med alla andra och allt annat.

Godta varandra, så som Kristus har godtagit oss till GUDs ära. Rom 15:7