GUDs rike är nära

Andra Advent (möjligen dagens predikan)


GUDs rike flyttar fram sina positioner, långt inne i vår grå vardag, samtidigt på snart sagt varje punkt något helt annorlunda. Det utmanar i hög grad inifrån, bär en alternativ sanning i djupet. En trojansk höst vid maktbytet, en fred som får våldet att blekna.

Riket kommer från alla håll
och försvinner i alla riktningar
tränger in i gränderna
där Makten demonstrerar
med stöveltramp mot
historiens gatstenar.

Alternativet är givet
de vackra idealen rinner ut
där alla goda intentioner
biter i gräset, och ser
storögt på spegelbilden
av förgängligheten –
blir beständig lycka.

Ekot av Makten
flyr bort över slätten,
i det inre byggs
beständighet
av värde
som varar.

Fredsriket handlar inte bara om saknat våld, men att se på medmänniskan med helt andra ögon. Markustexten indikerar fyra dimensioner:


• Tiden är inne
GUDs Kairos är på ett sätt varje tid. Det är alltid tid för skärpning, omvändelse står alltid på dagordningen. Men det är också den tid som skiljer ut sig – tiden är inne. Ögonblicket som omformar världen, tyder det på nytt.

Rimligen gör vi det lite banalt om all tid är GUDs tid. Då Jesus vandrade vägen fram var det på ett särskilt sätt GUDs tid. GUD hade ett ärende. Ett mycket speciellt ärende. Det finns andra sådana tider, då GUD bryter igenom. Och just dessa stunder kan spegla sig i just den tiden då GUD blev människa.

Mest av allt är det uttryck för GUDs stora kärlek – GUD blir tydlig i tiden. Men det stannar inte där. GUD vänder också upp och ned på världen. Jesu stora gestaltning av den nya tydningen av GUD är när han tvättar lärjungarnas fötter.

• Guds rike är nära
Orden hos Markus kan både läsas som det unika kairos som kommer med Jesus själv, och i mer generell förståelse. Men jag tror vi ska göra tydligt att det "kommande", vi firar i advent, är den metafor som tar sitt avstamp i den mycket konkreta situationen som rådde då. Gudsrikesmetaforen är den stora berättelsen, den börjar inte med Jesu kommande, och slutar inte i Bibelns berättelser. Närhetsprincipen har i grunden alltid varit GUDs men i människan har distans skapats. Människorna har inte kunnat skilja på GUDs avståndstagande helighet (GUD som något helt annat) till kärleksnärvarande helighet i alla tider (en hand att hålla).

I vår tid tror jag detta är vår stora utmaning. En nära GUD som samtidigt är det helt annorlunda.

GUD är alltid så kvalitativt annorlunda att vi inte förstår det eller greppar det med vår tanke, och samtidigt den mest närvarande. Gudsriketsmyntets två sidor stämmer inte med de mänskliga erfarenheterna. Men det finns nog paralleller: Kärleken är den konkreta kärlekshandlingen – mötet i samlaget – och de osynliga krafter som håller människor samman, också över stora avstånd. Tanken som det konkreta projektet som tar form, och en idé om tillvarons stora mysterier.

För Jesus var detta en påtaglig verklighet. Han talade och levde GUDs närvaro i en tid som var genomdränkt av religiositet, men inte av den sorten som förvandlade människor. Så var det då, hur är de nu?

• Omvänd er

Omvändelsen var då, liksom nu, kontroversiell. Inte minst då talet riktades till det folk som gjorde ett stort nummer av att vara Guds folk. Detta var Johannes stora budskap. Han erbjöd Johannesdopet som symbol och gestaltning för denna omvändelse. Livskorrigering var den permanenta tonen i den rådande religionen. Men omvändelse? Tittar vi på de bibliska texterna ökar användningen i de sista böckerna i Gamla testamentet, det betonas starkt i evangelierna och förekommer, men mycket sparsamt, hos Paulus.

Åter ska vi akta oss för att banalisera. Omvändelsen är inte bara en bestämd omvändelse, men ett nytt vägval. Ett ständigt nyval.


• Tro på budskapet

Så, vad är då budskapet? Det är ju den mest springande punkten i vår tydning av det Jesus ytterst gestaltar. Vad är kärnan i budskapet?

Vi vill kanske gärna se det som uppenbarelsen – grunden för kristentron. Men jag är inte säker på det. I grunden tror jag att den uppdelning mellan religioner i grunden är fel. Jesus (och Paulus) hade nog sett på skepsis till religionsgrundandet, särskilt separationen mellan judendom (eller judisk tro) och kristendom.

Det centrala budskapet måste nog summeras i frågan om relationen mellan GUD och människan, och därmed ytterst i relationen mellan människor. Det står s.a.s. ovanför religionsgränserna: Den bibliska berättelsen försöker ge oss en bild av denna relation. Ursprungsbilden gestaltas dels av Skapelsen, människan kommer ur GUDs tanke, detta "bliv" blir kött och blod, och blir en avbild – en bild – av GUD. (Till GUDs avbild skapade GUD dem.) Den mer utförliga bilden får vi sedan då Eden och villkoren där tecknas. GUD möter människorna ansikte mot ansikte, de lever i relation. Men relationen skadas. Närläser vi den texten ser vi att brottet är till en början på ett sätt omedvetet – det är valet av rådgivare som är en del av brottet – ormen underkänner regelverket, avvikelsen är sedan att människan åt av den förbjudna frukten. Och människan är mänsklig, inte redo att ta ansvar. Lögnen ställer sig mellan människan och GUD. Vi balanserar på gränsen mellan att (låtsas) vara GUD och att vara lika GUD. (Det är inte lätt att vara lika GUD då vi är så olika GUD.)

Tiden är inne
GUDs rike är nära
Omvänd er
Tro på budskapet, på ett sätt är det fyra nyanser: på en gång giltiga i alla tider, samtidigt unika tider då Tiden är inne.

Orden hör allra mest tydligt hemma hos Jesus. Och i varje dramatiskt skeende är allt inbäddat: kommande, födelse, tal, tecken och under, kors, grav och himmelsfärd, ändå är det inte begripligt varförsig.

Du måste födas på nytt – sa Jesus till Nicodemos. Se med nya ögon.




Bibeltexter

Gammaltestamentlig läsning
Jeremia kapitel 33, vers 14 - 16
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.

Epistel
Till hebreerna kapitel 10, vers 32 - 39
Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: \qt Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.\qt* \qt Min rättfärdige skall leva genom sin tro.\qt* Men: \qt Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig.\qt* Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Evangelium
Evangeliet enligt Markus kapitel 1, vers 14 - 15
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Psaltaren
Psaltaren kapitel 85, vers 9 - 14
Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.