Den troende människan

Jag vaknade arg.

Den troende människan

Miljarder läggs på att lyssna efter ljudet av liv i universum. Råö är min granne. De gör det. Nu är de inbjudna att medverka vid framtagandet av en gigantisk hörapparat som ska placeras i Sydafrika (om jag fattade nyheten rätt). Att fånga ljudet av liv liknar berättelsen om nålen och höstacken. Och om vi hör något kan vi inget göra med det, eller åt det. Men miljarder!

Meteor- och meteoritskydd kan jag begripa. Och forskning i jordens inre, skapelseglöden vi kanar på. Men detta är ren, skär och naiv sk vetenskap. Jag säger skentro. Vi vill inte vara ensamma.

Hark! Det är vi inte. Hark.

Men att lyssna efter GUD är ovetenskapligt.

Ett liknande fenomen är mer folkligt spritt. (Och ja, jag vet att jag med min hydda inte borde tala i saken.) Kroppsdyrkan, fit-for, fit in, plastisk skönhet och gigantiska träningsinstitut med höga kostnader och långa köer som stjäl tid från allt annat. För att lägga år till livet. För att vägra dö.

Kommer nu med det grymma svaret, irl, vi ska alla dö! Alla. Tutte. Tot. Verloren.

(Dessutom har vi ännu inte skaffat oss en bra idé för hur gammallivet ska gestaltas.)

Men båda dessa excesser, en vetenskaplig chimär, och en populär, visar den troende människan.

Jag kan bara inte begripa att min tro kan hånas. Medan denna tro normeras. Och drar in miljarder.