Problemet med GUDs ord

Det levande ordet
23 feb (predikan i Centrumkyrkan, Kållered, sö 11oo)




Detta är ett problem.
Ett gigantiskt problem.
Ett olyckligt problem.

Det finns ingen bok som är spännande som den här boken. Den är inte unikt gammal (det finns texter som är äldre), men rätt gammal, men ingen annan bok har under så lång tid varit centralt placerad i människans huvudbibliotek.

Ändå är den ett problem.
Den tradition vi ingår i var från början ingen skriftreligion. Den tidigaste skriften – med helig status – är naturligtvis stentavlorna med budorden. Och så långt fram som med Jesus har vi vår förankring hos någon som på sin höjd skrev (eller ritade) i sanden.

Det levande Ordet i vår tros tradition är alltså inte det skrivna ordet. Det är istället något annat: Det handlande ordet. GUD sa sitt bliv – och det blev. Ett ord gör en resa: Från en tanke – en idé – till det hörbara ordet – som skapar.

Låt oss ta det från början. (Och det är det den här boken som berättar.)

Ljus bli till – är bokens första ord. Ingen var där och hörde det. Men Skapelsen tar sin början i ett ord – GUDs ord, det levande ordet. Jag tycker det är fantastiskt att människan så tidigt förstod att det börjar i ljuset. Hade jag skrivit skapelsens berättelse tror jag att jag hade börjat med jorden eller möjligen med havet. Det konkreta, uppvisbara. Något jag kunde lyfta, låta rinna mellan mina fingrar.

Men Skapelseakten börjar med ljus. (Alldeles som vetenskapen flera tusen år senare kommer fram till – the Big Bang.) och GUD själv är ljus, inget mörker finns i GUD. Och Ordet kom först, GUD ville ljus, och ljuset blev till.

Det levande ordet är alltså det handlande ordet.

Långt senare skriver Johannes den helt magnifika texten som vi har i Joh ev början – Johannesprologen. I ordet var liv och livet var människornas ljus. Alla som hörde de orden tog stöd i Skapelsens första ord.

Och ordet blev människa.

Människan Jesus – ordet Jesus – GUD blev människa. Fanns i GUDs tanke, var GUD, blev människa, handlade som GUD och som människa. Det är här som den mänskliga tanken tar språng som vi knappast ens kan tänka. GUD – evig, ljus, god, ursprunglig, närvarande – blir människa, en av oss.

Vi vandrar fram ett kort stycke. Och nås av nästa bliv.

Bli så till sinnes... (Fil 2)

Tankekedjan från Ljus bli till – ordet blev människa – och bli så till sinnes... är den mest centrala i vårt budskap. Detta bliv börjar hos GUD, gestaltas på ett unikt sätt av Jesus, och landar hos dig och mig: Bli så till sinnes som Kristus Jesus var.

I somras skrev jag en dikt med detta tema:

BLI
Ljus, bli till.
I mörkret dånar längtan
tyst för att inte röja sig,
obeveklig som en flod av tårar.

Och Ordet tog sitt tält
och slog upp det
i vår mittersta mitt
när solen sjönk
mot skogens avkortade horisont.

Bli så till sinnes
som den var,
som var och blev,
och led
och ledde till en sjö
där alla kunde bada.


Nu har v mött det levande ordet. Sexagesimas tema, det som också kallas för Reformationsdagen.

Luthers gärning hyllas. Med rätta. Han formade en stabil kyrkogren, vid rätt tid. Avlaten var metaforen för förfallet. Nåden, och tron, blev central – igen. Och han gav Bibeln åt folket.

Och då är vi tillbaka vid problemet. Boken.

Den är inte lättläst – men det är inte problemet. Den innehåller rader som är problem – men det är inte problemet. Men när boken uppfattas som Ordet, som GUDsordet, då har vi funnit problemet. (Precis som med Lagen (Torah), eller Templet, eller Folket...)

Ordet i samlad och tryckt form är symbolen för, eller metaforen för (eller bättre: mitt nyord Konnotaforen) GUDs ord. Orden berättar om Ordet. Men Ordet är GUD, och går numera på två ben (sedan Jesus). (Detta skiljer oss från, främst muslimen, som har sin uppenbarelse i Koranen som Profeten vittnar om. Vi har vår uppenbarelse i Kristus som Bibeln vittnar om.)

Så när vi lyfter Bibeln och säger, med darr på rösten: GUDs ord, har vi både rätt och fel. Beroende på hur vi förstår konnotaforen (metaforen med sina konnotationer).

Bibeln berättar om Ordet, Templet berättar om GUDs närvaro, Lagen berättar GUDs vilja. Kyrkan berättar GUDs kärlek.

När vi slår andra i huvudet med den här boken berättar vi att vi ingenting begripit.