Kap 4. Orden

Från min bok om postkristendomska

Ord har laddning. Laddningen förändras över tid. Vi ser det tydligt när vi återvänder till tidigare Bibelöversättningar. Vi som vant oss vid den gamla texten kan ibland ha svårigheter med att överge de gamla kära och bekanta uttrycken. För oss har de en mening. Men om inte den meningen längre kommuniceras, vad har vi då? Wittgenstein, filosofen, menade att ord ibland måste plockas ut ur språket, rengöras och sedan åter sättas i cirkulation. Postkristendomska – kyrkans nya språk – handlar om det.

Detta avsnitt prövar en del av kyrkans ord, och ser på dess komplexitet, den förkunskap och bakgrund som kommer med be-greppen. Jesus har själv ett intressant resonemang när han måste försvara sig mot kritiken att inte han och lärjungarna lever ett lika asketiskt liv som Johannes och hans lärjungar. Jesus säger enligt Matteusevangeliet: "Man slår inte nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna, och vinet rinner ut och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, då har man kvar både vin och säckar" , men i Lukas evangelium tillfogas ytterligare en mening: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.”

Vi hamnar, eller kommer att hamna i, situationer där de gamla orden och uttrycken omhuldas av kyrkans folk, de som har Bibeln och traditionen i blodet, och de som senare söker sig in i gemenskapen med annan, icke-kristen, bakgrund riskerar att lämnas utanför.

Centrala kristna begrepp som synd, frälsning, omvändelse, bot, bättring, försoning, nåd, andedop, rättfärdiggörelse, pånyttfödelse är inte bara snåriga filosofiska konstruktioner, de bygger också på en Guds- och världsbild som kanske inte alls svarar mot människors grundläggande värderingar och perspektiv på tillvaron.

Många begrepp bygger på förståelsen av Gud som alltings centrum. Denna bild är ett faktum i kristen, och judisk tro, men är inte längre allmängods. För att kommunicera evangeliets verklighetsbild kan vi inte bara se till ”den rätta läran” utan måste också värdera de bilder människor själva kommer med. Om Gud i gammal kristen kultur kan sägas vara axiomet – i Gud är det som vi lever, rör oss och är till – är det idag en mer mångtydig bild; man kan tänka sig en tillvaro utan Gud, kanske olika gudar, människan har förstorats upp till att vara alltings mått (och mitt) och Sanningen har relativiserats.

Låt oss, för att ytterligare konkretisera detta, titta på några centrala begrepp i vår tro: Omvändelse, bön, ordet nåd, himmel och försoning.

OMVÄNDELSE: Internt har vi flera begrepp för omvändelse: frälsta, pånyttfödda, rättfärdiggjorda, troende kristna, bot, bättring, syndabefrielse… I kyrkans första hundra år anknöt dessa ord till den bild som kulturkristendomen lärt oss. De betyder att vi kommer tillkorta inför Gud, vi går inte Guds ärenden, vi tjänar Djävulen. I den lutherska kontexten har människor lärt sig orden: Jag fattig syndig människa… En människa kunde dra slutsatsen av sitt usla liv och i ljuset av kyrkans ord, inte minst väckelserörelsens församling, kunde en väg stakas ut till ett annat liv. Synd – skuld och skam hänger samman.

Idag är skam något helt annat. Skuld existerar enbart med anknytning till miljöskuld, eller i ekonomiska termer. Människor kan fortfarande känna brister, men det handlar då mer om att inte duga, inte se bra ut, inte räknas med. Det utvecklas inte i någon naturlig mening till en skuld som relaterar till Gud.

Omvändelse i betydelsen korrigerat liv är en helt annan sak. Det finns fortfarande ett värde i begreppet, men anknyter mer till de stora frågorna om fattigdomen i världen, livsstilsfrågor som knyter ihop oss med miljöskulden och klimathotet. Gud står inte för den individuella lösningen på mitt, eller mänsklighetens pro-blem.

Begreppet BÖN följer ett delvis annat mönster. Aftonbön och t.ex. bön om välsignelse över maten var en utbredd företeelse. I skolan fanns morgonbön. Bön – vet vi som kristna – är ett komplext fenomen som vi ytterst beskriver som vårt umgänge med Gud. Bönen är relationell. Bön och Bibel hänger samman – relationen gör oss bekanta med Guds hjärta, vi andas Gud.

Men bön i mer allmän mening, och där krisen slår till, är en renodlad räddningsplanka, sista utvägen. Man kan se små knäckar i den stora SOM-undersökningens statistik vid t.ex. Estoniakatastrofen - kris föder religiositet. Vi kan kalla det halmstråteologi. Så har det sett ut genom historien. Vid förra sekelskiftet drev en kometskräck på rörelsen till kyrkan. Men vad föder detta synsätt? Gud som fixaren, undergöraren, Den Stora Föräldern? Hur ser sambandet ut mellan kris- och räddarteologin och relationsteologin? Eller – kan vi fråga oss – ska vi medverka till denna i grunden rätt banala Gudsbild?

Ett annat område kommer med ordet NÅD. Det anknyter till omvändelsefrågan, men är komplicerat på det sättet att det rymmer en hel räcka av förutsättningar som ytterst knyter an till juridisk tolkningsanalys, det som var den stora försoningsstriden i ung missionskyrklighet, och ett klassiskt utformat system där distansen mellan Gud och människan betonades mer än närheten. Är man inte dömd (eller känner sig dömd) behöver man ingen nåd. Om Gud är aktör på en ”marknad” är det helt andra begrepp som ryms i den då aktuella världsbilden.

Vi rör oss alltså med begrepp som dels bygger på en lång rad av analyser och konfrontationer genom kyrkans historia och dels sådana som kommer ur en världsbild som kanske inte längre är vare sig relevant eller kommunicerar det som Bibeln faktiskt talar om.

Liknande är det med begreppet HIMMEL. Dels har vi det i samband med förståelsen av Guds rike, eller himmelriket. Men där finns också hela den teologi som följer av eskatologin och det kristna hoppet. I tider av stor fattigdom eller ofärd var naturligtvis himmelstemat något som anknöt till människors knapphet. Det var inte svårt att kontrastera sin egen belägenhet med en himmel – med gator av guld. Det var ungefär som för hebréerna som, då de var slavar i Egypten, längtade efter det egna landet och en situation som bjöd närmast arbetsfri försörjning; Landet som flyter av mjölk och honung. Mjölken från de vilda getterna och fåren, honung av vilda bin. Landet var som ett sprängfyllt skafferi, överlevnaden var möjlig utan slavdrivarnas piskor.

Men i evangeliet är himlen symbolordet för fullhetens rike, där vi ser Gud ansikte mot ansikte. Nu ser vi dunkelt som i en spegel… Väckelsens himmelska sånger sjungs ur erfarenheten av fattiglivet. Men vilka bilder gör sig människor idag? Kanske är himlen i deras drömmar en tid utan stress och press, om alls det finns rum för himlar? Det är också anmärkningsvärt att vi fortsätter att tala om himlen som om det är en plats. Det kan knappast sägas uttrycka så värst mycket teologisk reflektion.
Om inte Gud uppfattas som en realitet, och inte livet levs ur Guds hand, måste vi till och med fundera över attraktiviteten i något så centralt som evigheten och himlen. Allt behöver återpresenteras.

Med ordet FÖRSONING kommer åter frågan om Gudsrelationen i fokus. Straff och befrielse från straff är inga givna bilder för den moderna människan. Också vi måste fundera över vad som är det verkliga, reella innehållet, i dessa ord. Vi måste både fundera över frälsningen i dem, och den realitet den möter hos moderna människor med deras (vår?) världsbild.

Sammanfattningsvis, med denna rätt översiktliga illustration till min tes om kyrkans oförmåga att möta en ny värld, har vi en hel del hemläxa att göra. Den handlar om världen vi möter, om hur vi talar om Jesus med människor som inte har Bibeln och kyr-kans historia i blodet och vilka medvetna uttryck vår tro får i människors ögon.
Vilket innehåll har orden? Vad är omistlig kristendom? Hur nutyds dessa begrepp in i den världsbild som människor har?

Det handlar, som jag ser det, både om att tvätta orden, sätta dem i cirkulation i en ny tid, men det kan också handla om omprövning och betoningar av den tro som kanske skärptes i en alldeles speciell kontext och som nu måste slipas för en ny värld, möta nya tankar och utmaningar. Förenklingar och banaliseringar gröper ur orden. Detta är ett slags teologiskt och lexikalt arbete. I slutet av den här skriften redogör jag för en del av de predikningar som jag har hållit under sommaren 2010 där jag har försökt undvika den klassiska terminologin men predikat ett centralt evangelium. På motsvarande sätt rensade jag i psalmboken och inte många psalmer kunde användas om de i förväg laddade orden skulle undvikas.

Jag tror inte att vi den här vägen ”vänder trenden”. Det avgörande är, har alltid varit och kommer att förbli, hur Jesu lärjungar lever evangeliet troget och i vad mån människorna som kommer i kontakt med oss får syn på Jesus. Men processen i sig ger också oss anledning att återbesöka teologins grundbegrepp och låta dem lysa över vår tro och ge oss en spegel för våra ord om vårt hopp.