"Konnotaforen"

Konnotationsmetafor (nytt ord: Konnotaforen)
Konnotation och metaforer

Ett ords konnotation är dess betydelse eller dess abstrakta definition. Motsatsen, denotationen, är alla de föremål som ordet syftar på. Konnotationen till ordet flicka är ung kvinna, denotationen är alla flickor, d.v.s. alla de miljontals människor som kan åsyftas när man säger ordet flicka. Konnotation är synonymt med begreppet intension (begreppsinnehåll); denotation är synonymt med extension (begreppsomfång). Inom logik och filosofisk semantik har begreppen använts sedan John Stuart Mill. Inom lingvistisk semantik kan konnotera även betyda beteckna, och inom normalprosan kan ordet användas i betydelsen; betydelse, bibetydelse, innebörd.

I en vidare bemärkelse har denotation/konnotation använts i betydelsen bokstavlig eller ursprunglig betydelse resp. kulturell, symbolisk, överförd betydelse: James Bond. Ur en denotativ synvinkel är han hjälten i ett antal populära agentromaner och agentfilmer. Men konnotationerna kring James Bond omfattar sådant som sexism, rasism, egendomliga föreställningar om det engelska, lyx, Bonds personliga idiosynkrasier, brittiska säkerhetstjänsten, kalla kriget, föreställningar om amerikaner och ryssar etc.

Vad är en metafor?

Ordet metafor kommer från grekiskans metaphora som betyder överföring, det i sin tur kommer från meta pherein, att föra eller flytta över. Metafor är en retorisk figur, en så kallad trop som betyder att ett uttryck tas från sitt naturliga sammanhang och används, eller flyttas över, i ett annat. Det uppstår då en meningsöverföring där en bokstavlig mening förbinds med en icke bokstavlig. Ett vanligt exempel är uttrycket ”tidens tand” för tidens nedbrytande kraft.

Det som förs över med metaforen är struktur och mening. ”Det er dog vigtigt at holde sig to ting for øje med dette begreb: For det første betyder denne overførsel ikke blot en overførsel af mening, men en forandring af både det, der overføres, och det, der overføres til. Heri ligger metaforens kreative aspekt.” (Fogh Jensen, Metaforens magt, 2001, s.9)

Språkets rikedom och komplexitet gör begreppet metafor svårdefinierat. Att säga att en metafor är ett uttryck som tas från sitt naturliga sammanhang och används i ett annat är att göra det för lätt för sig. I själva verket finns det många definitioner av vad en metafor är. Därtill tillkommer att det finns olika typer av metaforer och teoribildningar kring allt detta.

Stålhammar gör en fundamental uppdelning av metaforer i emotiva och kognitiva metaforer utifrån respektive användares avsikter: ”... den litterära metaforen är främst emotiv, upplevelseskapande, medan den allmänspråkliga eller vetenskapliga är kognitiv, informationsrelaterad. Om litterära metaforer är nyskapande, individuella, karakteristiskt särskiljande för en författare, ett verk eller en epok, är de kognitiva gemensamma för språkbrukarna inom en kultur: de förenar genom att referera till det gemensamma, det allmänt kända.” (Stålhammar, 1997)

Fogh Jensen gör en uppdelning mellan poetiska metaforer och vardagsspråkets slitna metaforer. Hans poetiska metaforer är detsamma som Stålhammars litterära eller emotiva metaforer. Det Fogh Jensen kallar slitna metaforer benämns oftast som döda metaforer. Det är metaforer som använts så länge att deras ursprungliga betydelser inte längre noteras. Stålhammar kallar dem också för ”stelnade, fossiliserade, petrifierade, konventionaliserade, fixerade och frusna” Jostein Gripsrud definierar metaforen som en implicit jämförelse och påpekar att vetenskapliga begrepp ofta är döda metaforer: ”Poängen är att metaforerna efter hand normaliseras genom sin upprepade användning, vilket gör att de förlorar sin metaforiska effekt inom den aktuella språkgemenskapen. De etablerade vetenskapliga begreppen är alltså döda metaforer ...” Döda metaforer är i relativt stor utsträckning lexikaliserade, det vill säga de får en egen betydelse som inte uppfattas metaforiskt och tas med i lexikon.

Om metaforen är en implicit jämförelse är liknelsen en explicit jämförelse, i en liknelse markeras alltså jämförelsen, ofta med ordet ”som”, till exempel: ”långsam som en snigel”.

Den aristoteliska definitionen av metaforbegreppet
Som Stålhammar påpekar i Metaforernas mönster går all metaforforskning tillbaka på Aristoteles: ”... citat ur Om Diktkonsten och Retoriken fungerar som metaforernas heliga skrifter – oavsett egna avsikter eller åsikter åberopar nästan alla metaforforskare dessa kortfattade, delvis fragmentariska uttalanden. Själva skrifternas lakoniska natur har lämnat fältet fritt för tolkningar och varierande översättningar.”

Vad Stålhammar menar med ”lakoniska natur” framgår kanske om vi tittar närmare på Aristoteles över tvåtusen år gamla definition av en metafor: ”Metafor är att ett ord som betecknar en sak förs över till en annan sak, antingen så att ordet förs över så att ett allmännare begrepp används i stället för ett mer speciellt, eller ett mer speciellt används för ett allmännare, eller ett speciellt för ett annat speciellt.

Arne Melberg tolkar Aristoteles definition såhär i inledningen till Om Diktkonsten: ”Den aristoteliska definitionen av metafor (...) bygger på det grekiska ordets bokstavliga betydelse av ’överföring’ och verkar underförstå en överföring av en oegentlig beteckning till det som icke-metaforen egentligen betecknar.”

I stora drag finns tre olika metaforteorier, alltså tre olika sätt att resonera kring metaforer och deras funktion: den klassiska eller traditionella metaforteorin som går tillbaka på Aristoteles och hänger ihop med den klassiska retoriken, den moderna metaforteorin samt en anti-aristotelisk metaforteori. Inom den klassiska retoriken betraktar man metaforen som ”estetik med ett retoriskt syfte” som Karlberg och Mral uttrycker det. Här ses metaforen som ett verktyg, en stilfigur som ”används för att ge variation i texten, men också för att väcka publikens känslor” (Karlberg & Mral, 1998, s.46).

Den moderna metaforteorin är i sin tur inte lika intresserad av estetik och retorik. Den hävdar att metaforer är ytterst närvarande i vårt vardagliga språk och tänkande, de till och med påverkar hur vi tänker kring saker. Den tredje mer radikalare teorin förklarar Melberg: ”Därmed öppnas en tredje väg i metaforteoriernas rike, en väg som gott kan kallas anti-aristotelisk. Den tredje vägen – som prövats av så olika moderna storheter som Friedrich Nietzsche, Hans-Georg Gadamer och Donald Davidson – leder till slutsatsen att allt språk är metaforiskt och att inga ord är egentliga ord.”

Melberg menar vidare att det som förenar den traditionella och moderna synen är de två led som konstituerar metaforen. Alltså de positionerna mellan vilka något överförs. De här leden betecknas olika av olika teoretiker, det som förenar dessa motsatspar är att de alla betecknar samma positioner: naturligt sammanhang – onaturligt sammanhang, allmänt – speciellt, egentligt – oegentligt, mer hanterbart – mindre hanterbart, känt – okänt.

Melberg formulerar det så här: ”Den traditionellt aristoteliska metafor-teorin förutsätter två led eller två termer, den ena (...) egentligare än den andra (...). Modernare metafor-teori har varit försiktigare med att kalla det bokstavliga ledet för det egentliga; den talar istället t.ex. om att spänningen mellan de två leden konstituerar metaforen. Traditionell som modern teori tänker i alla händelser vidare längs de två led som för Aristoteles var metaforens förutsättning: villkoret för att överföring skulle kunna ske.”

Ofta kallas dessa två led sakled och bildled, framförallt i Sverige. Sakledet betecknar det beskrivna och bildledet är själva metaforen. Stålhammar förklarar vilka andra termer som används för sak- och bildled: ”Bland de termer som används internationellt är I.A. Richards tenor och vehicle fortfarande de mest utbredda: med tenor förstås det begrepp som vehicle (eg. fordon) ska förmedla; de beröringspunkter som finns mellan dem kallas ibland ground, dvs den ’grund’ eller mark som de har gemensamt, något som inte alltid framgår, varför termen sällan används.”

Modern metaforteori

Stålhammar (1997) räknar i sin bok upp flera forskningsinriktningar inom metaforens område. Men den metaforsyn som blivit mest omtalad de senaste åren, säger hon, representeras av George Lakoff och Mark Johnson. Deras bok Metaphors we live by har närmast uppnått kultstatus. Lakoff och Johnson (1980) påpekar i förordet till boken att det traditionella filosofiska synsättet inte tillskriver metaforen någon egentlig roll i vår förståelse av vår värld och oss själva. De menar alltså att metaforen inte enbart är något estetiskt utan något som vi kan förstå oss själva genom: ”Metaphor is for most people a device of the poetic imagination and the rhetorical flourish – a matter of extraordinary rather than ordinary language. Moreover, metaphor is typically viewed as characteristic of language alone, a matter of words rather than thought or action. For this reason, most people think they can get along perfectly well without metaphor. We have found, on the contrary, that metaphor is pervasive in everyday life, not just in language but in thought and action. Our ordinary conceptual system, in terms of which we both think and act, is fundamentally metaphorical in nature.”

Metaforer är alltså ytterst närvarande i vårt vardagliga språk och tänkande. Metaforer finns överallt. Lakoff och Johnson visar genom otaliga exempel hur vi hela tiden använder oss av stora system av metaforer eller metaforiska koncept. Ett sådant koncept är MASKINER ÄR MÄNNISKOR – utifrån det konceptet konstruerar vi sedan en mängd metaforer som hela tiden används, till exempel ”telefonen är död”. De menar att dessa koncept kan få oss att förstå hur vi handlar: “Since metaphorical expressions in our language are tied to metaphorical concepts in a systematic way, we can use metaphorical linguistic expressions to study the nature of metaphorical concepts and to gain an understanding of the metaphorical nature of our activities.”

Lakoff och Johnson tar avstånd från den allmänna uppfattningen om döda metaforer som tycks råda bland forskare och teoretiker: “If any metaphorical expressions deserve to be called “dead”, it is these, though they do have a bare spark of life, in that they are understood partly in terms of marginal metaphorical concepts like A MOUNTAIN IS A PERSON.”

I citatet ovan menar de att om någon metafor ska betecknas som död, är det sådana som kommit till för att fylla luckor i språket, till exempel uttrycket ”bergets fot”, en sådan metafor ingår inte i något koncept, det vill säga man kan inte applicera en liknande metafor på bergets topp, att kalla det bergets huvud skulle låta fånigt. Att en metafor är död för att den är lexikaliserad håller de heller inte med om, tvärtom är det sådana subtila metaforer som vi i själva verket lever efter:
“They are “alive” in the most fundamental sense: they are metaphors we live by. The fact that they are conventionally fixed within the lexicon of English makes them no less alive Vidare gör Lakoff och Johnsson vissa uppdelningar mellan olika metafortyper och diskuterar deras uppkomst. Bland annat menar de att det metaforiska konceptet UPP ÄR BRA – NER ÄR DÅLIGT bygger på en erfarenhetsgrund (”experiental basis”) om hur världen är beskaffad. Det här exemplet med upp och ner ger i sin tur upphov till orienterande metaforer (”orientational metaphors”), till exempel: ”jag känner mig nere” eller ”jag steg i hierarkin”.

Förståelsehorisont, denotation och konnotation

Språklig kommunikation mellan människor kan beskrivas som en överföring eller förmedling av information av olika slag. Språket är då själva förutsättningen för informationsöverföringen och samtidigt dess system. I en grundläggande linjär kommunikationsmodell bör de tre viktiga elementen avsändare, budskap och mottagare finnas med eftersom de ingår i all kommunikation. Modellen ser ut på följande vis: en avsändare skickar eller sänder ut ett budskap som tas emot av en mottagare. När budskapet når mottagaren händer något intressant, mottagaren avkodar eller tolkar budskapet som avsändaren har kodat och skickat ut. En förutsättning för att budskapet skall kunna överföras och mottagas är att avsändaren och mottagaren har en gemensam kod som använts, det vill säga att de tolkar symbolerna eller tecknen i budskapet på samma sätt. Det som ska tolkas kan till exempel vara metaforer, liknelser eller analogier. Förhoppningsvis tolkar mottagaren informationen på det sätt som avsändaren avsett, det vill säga mottagaren förstår avsändarens metafor.

Det som till stor del avgör ifall tidningstext uppfattas korrekt är läsarens alla förutsättningar gällande förståelsen av en text. Dessa förutsättningar kallas med en hermeneutisk beteckning för förståelsehorisont. Alla tidigare erfarenheter och kunskaper har alltså betydelse för hur en läsare uppfattar en text. En tidning innehåller en mängd olika texter med inbördes flera olika förståelsenivåer, det vill säga läsaren behöver alltid mer eller mindre förkunskap om ett ämne som behandlas i en text för att kunna förstå den fullt ut.

Två andra begrepp som är viktiga för hur en metafor uppfattas är denotation och konnotation. Denotation är den första och direkta betydelsen av ett tecken eller ett ord. Konnotation är den andra och indirekta betydelsen. Det är viktigt att påpeka att konnotationen hos ett fenomen är lika välbekant som denotationen samt att innehållet i kanske främst konnotationen inte är fastslaget en gång för alla, utan varierar med tid och rum.

Det är även viktigt att skilja på konnotationer och associationer. Konnotationer är kulturellt vedertagna, ett slags kollektiva associationer, medan associationer är individuella och därför varierar mellan olika personer. De konnotativa betydelserna kan skilja mycket mellan olika kulturer och sammanhang, det innebär att dessa variationer är av stor betydelse för all slags kommunikation.

Hämtat från Björn Lindéns c-uppsats i journalistik (om metaforen i vetenskapsjournalistiska texter).

Teorier om metaforer

Det finns två grundläggande filosofiska uppfattningar om metaforer. Enligt den ena uppfattningen har metaforer endast en dekorativ funktion, enligt den andra har metaforer även en kognitiv funktion. Aristoteles kan sägas representera den förstnämnda uppfattningen. Mera explicit har denna uppfattning förespråkats av upplysningsfilosofer och nypositivister. Den andra uppfattningen enligt vilken metaforer även har en kognitiv funktion representeras bl.a. av Vico, romantikens filosofer, Nietzsche och hermeneutiska filosofer. Under senare tid har speciellt Lakoff och Johnson betonat metaforernas kognitiva betydelse.

Enligt äldre, "klassiska" teorier är syftet med metaforiska uttryck främst estetiska och retoriska: med metaforer kan poeter stimulera känslor och talare övertyga åhörare. Enligt den kognitiva synen på metaforer spelar metaforerna även en betydelsefull roll när vi förstår (eller missförstår) fenomen. Först och främst är metaforerna viktiga när vi försöker förstå nya, obekanta och abstrakta fenomen, men enligt en del teoretiker är metaforerna viktiga för förståelse i allmänhet. Ett förslag till en indelning av metaforteorier är följande: ersättningsteori, jämförelseteori, anomaliteori, interaktionsteori och domäninteraktionsteori.

Enligt ersättningsteorin innebär en metafor en ersättning av ett bokstavligt uttryck med ett bildligt uttryck. Skälet till ersättningen kan förutom estetiska och retoriska vara att metaforen utgör ett kortare sätt att uttrycka ett förhållande. Metaforer betraktas även som förkortade liknelser. Denna teori kan förefalla stämma väl överens med vissa metaforer, så som när en hjälpsam människa kallas ängel eller när erfarenheter som innebär ökade kunskaper eller djupare förståelse kallas en skola. Ersättningsteorin stöter dock på problem redan då det gäller metaforiska uttryck för fenomen som saknar bokstavliga uttryck.

Enligt jämförelseteorin bygger metaforen på likheter mellan sakledet och bildledet. Exempelvis metaforen "livet är en teater" tolkas här som liktydig med (liknelsen) "livet är som en teater". De gemensamma egenskaperna eller karaktärsdragen utgör metaforens grund. Vid jämförelsen mellan leden överförs dessa karaktärsdrag från bildledet till sakledet. Däremot överförs inte de av bildledets egenskaper som står i konflikt med de (från förut kända) egenskaper som sakledet har. Ett uppenbart problem med jämförelseteorin är att de påstådda gemensamma egenskaperna själva ofta är bildliga. De likheter som man ser mellan sakled och bildled behöver inte vara objektiva. De egenskaper (den konnotation eller det innehåll) som överförs från bildledet till sakledet kan bygga på felaktiga trosuppfattningar eller på den roll bildleden spelar i ett visst sammanhang.

Anomaliteorin utgår ifrån att ett bildligt användande av ett ord innebär en anomali. I motsats till jämförelseteorin tar anomaliteorin fasta på skillnaderna mellan bildled och sakled. Dessa olikheter, som ofta innebär att ett metaforiskt uttryck blir absurt om det tolkas bokstavligt, anses vara en förutsättning för metaforen. Först en abstraktion på en högre nivå, där man bortser från olikheterna, övervinner absurditeten. Mot anomaliteorin kan man invända att ett metaforiskt uttryck inte alltid utgör en absurditet då det tolkas bokstavligt. Uttryck och t.o.m. hela meningar kan ibland förstås så väl i bokstavlig som överförd betydelse.

Interaktionsteorin betraktar varken skillnaderna eller likheterna mellan sakled och bildled som grundläggande. Istället tar interaktionsteorin fasta på att de karaktärsdrag som överförs från bildledet till sakledet ofta själva är bildliga eller subjektiva. Medan bildleden påverkar förståelsen av sakledet påverkar även sakledet uppfattningen av bildledet. När man säger att en människa är ett svin överförs inte bara svinets egenskaper på människan, utan även mänskliga egenskaper på svinet. Interaktionsteorins kändaste företrädare och pionär är I. A. Richards, som lanserade termerna tenor och vehicle. Enligt Richards är metaforens betydelse ett resultat av växelverkan mellan två tankar.

Domeninteraktionsteorin ser förutom mellan bildled och sakled en växelverkan även mellan de sammanhang, områden eller domän i vilka de två leden hör hemma.

Ralf Wadenström, Helsingfors

Konnotationsmetafor

Jag skulle vilja testa begreppet konnotationsmetafor. Medger att det är långt och lite otympligt, men ger de bottnar som jag söker i att finna ett begrepp som visar transcendenten i ord och begrepp vi använder, inte minst inom teologin. Metaforen förstås i den meningen att den bär kognitiv mening och konnotationen att varje ord är ett transportmedel för mer än ordet egentligen kan täcka.

Tes: En konnotationsmetafor är de centrala begrepp som inte utan vidare kan förklaras; de bär i sig en historia, har vid varje tid och hos varje individ en mening, som kan förändras och transcenderar meningen. En konnotationsmetafor måste alltid uttalas som med "citationstecken", vilket innebär att den inte bara ska uppfattas symboliskt, allegoriskt eller i överförd betydelse.

Det mest dramatiska är naturligtvis ordet GUD. Kärnan i begreppet, inom flera religioner, är en bestämd och bitvis uppenbarad person, eller skulle vi kanske tala om gudom. Många ser GUD som upphov till eller synlig i det GUD skapat. Vidare är GUD relationell – söker gemenskap med det skapade. I olika trosföreställningar har GUD uppenbarat sig: I judendomen genom att visa sig för Mose och lämna över lagen, i kristen tro genom att Jesus uppfattas som en unik person som är både GUD och Människa, och genom t.ex. Islam där GUD / Allah ger profeten Koranen. Ordet (som konnotationsmetafor) är bärare av uppenbarelsen: Lagen – Jesus (och Ordet blev kött) – och Koranen.

Kärnan i konnotationsmetaforen är alltså bilden av en GUD som vänder sitt ansikte till Människan. Men detta möte kan aldrig förstås mer än som en sida, ett uttryck, för denne GUD. Det är snarare (för att använda en metafor) bara toppen av ett isberg, det mesta ligger dolt för betraktaren. I judisk rabbinsk tradition används metaforen lök om denna relation mellan GUD och Människa, eller i fråga om kundkapen om GUD. Varje blad i löken är hela löken, med sin doft och lökkänsla, och vi kan skala och skala och se mer och mer av löken, i en mening är den evig och finns i löken i vår hand och i doften i vår näsa.

När orden stelnar i en bestämd form förlorar de sin konnotationsmetaforen och blir dogmatiska, kantiga, rigida och distanserade. Jag söker alltså den ton som håller fast vid begreppens bestämda kärna utan att förlora deras mera glidande meningsskapande betydelse. De blir aldrig helt tillgängliga för oss, kommer inte i vår ägo, men vi ägs av orden, konnotationsmetaforen, eller med nyordet konnotaforen.