torsdag 30 oktober 2014

Är detta rätt formulerad kritik?


EQUMENIAKYRKAN har uttalat:

”Vi, Equmeniakyrkan, ser med stor oro på några av förslagen i den statsbudget regeringen nyligen presenterat. För oss som kyrka är det oroande att anslagen till trossamfund i det närmaste halveras under mandatperioden och att avdragen för gåvor slopas. Vi reagerar också starkt mot att den del av biståndsbudgeten som används för att finansiera flyktingmottagande ökar. Dessa förändringar innebär en ny ton i relation till civilsamhället.

Våra lokala församlingar, vårt nationella arbete och det internationella biståndsarbete vi bedriver själva inom Equmeniakyrkan och i gemenskap med bland annat Diakonia kommer att påverkas negativt. Vi befarar dessutom att förslagen kommer att slå ännu hårdare mot andra delar av civilsamhället, såsom nya kyrkor i Sverige och andra trossamfund. De föreslagna förändringarna drabbar vårt arbete för utsatta människor i Sverige och i världen. Equmeniakyrkan kan inte tro att detta har varit regeringens avsikt, varför vi starkt uppmanar regeringen att ompröva de nämnda förslagen.”

Undertecknat: ordförande Tomas Bjöersdorff och samfundsledare, Lasse Svensson.


Kyrkoföreträdarna kritiserar regeringen för tre saker: neddragning i anslagen till trossamfunden, slopad avdragsrätt och att ökningen av biståndsbudgetens del i kostnaden för flyktingmottagandet. I den ordningen.

Jag tycker att uttalandet väcker frågor.

För det första undrar jag vilket samband de ser mellan dessa tre budgetförslag?
För det andra oroar det mig att ordningen kan tolkas som en prioritering. För det tredje tycker jag att det saknas analys. Det är sällan klokt att sätta egenintresset först.

1. Biståndet är de utvecklade nationernas statligt (gemensamt) finansierade stöden för utvecklingen i världen. Formerna för och innehållet i biståndet är en komplex fråga. Hur ska det fördelas, hur mycket ska det styra självständiga nationer och vem är det som egentligen bestämmer vad som är viktigast att göra? Bistånd som formas för att gynna den egna inhemska produktionen blir lätt hånfullt medan bistånd till förmån för barn, kvinnor och mänskliga rättigheter mera oegennyttigt. Att en ökande del satsas på de effekter som flyktingströmmarna åstadkommer är inte orimligt, särskilt inte i en mer akut situation. Men jag tycker att det är bra om denna fördelning diskuteras, och är rädd för att den andel som nu öronmärks för våra egna initiala kostnader sänder fel signaler. Jag var på samma sätt en av få röster som hördes inne i regeringspartiet då biståndsbudgeten minskades under krisåren i mitten av 90-talet.

2. Avdragsrätten är inte en okomplicerad fråga. I Sverige valde vi under 1900-talet väg: Bidrag och stöd över statsbudgeten och inte välgörenhet där den fattige görs beroende av de mer välbesuttnes välvilja. Fördelen med det valet är att stödet blir generellt, trovärdigt och ickediskriminerande. Nackdelen är att det kan skapa en passivitet och att det anonymiserar solidariteten.

Avdragsrätten, som infördes av den borgerliga regeringen efter 2006, har ännu inte fått fäste, eller volym. Och den var starkt begränsad till ganska små summor. Dessutom var den nog onödigt krånglig.

3. Stödet till trossamfunden är inte heller en enkel fråga. De tillkom under 60- och 70-talet främst för att kompensera de övriga trossamfunden, vid sidan av Svenska kyrkan, för deras verksamhet. Sedan dess har mycket hänt. Efter år 2000 har i princip alla trossamfund samma rättsliga grund och likartade möjligheter att med statens hjälp finansiera sina verksamheter. Systemet med kyrkoavgift är det främsta instrumentet. Ur den synpunkten är det alls inte orimligt att förändra det gamla systemet.

Jag är inte övertygad om skälen för att stödja löpande vuxenverksamhet med generella bidrag. En helt annan sak är det med riktat stöd för barn, unga, sjuka, frihetsberövade etc. Jag tror att det som nu sker är en rimlig utveckling.

Sammantaget kritiserar jag främst den lite obegripliga prioriteringen som uttalandet för Equmeniakyrkan uttrycker. Analys och eftertanke saknas. Att vi har olika uppfattningar är inte problemet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar