Mellan två kyrkoår

SKARVEN


I skarven – den sköra skarven,
ett mellanrum av ingenting

mellan stororden,
ankomsterna:
Kristi återkomst

framtiderna,

och Kungen
som kommer
med Nådens år
till Riket som icke är,

bilderna hovrar
över kyrkoårsskiftet

GUD vänder sitt ansikte till oss,
bilden blir aldrig tydlig nog att äga
inte vag nog att bortse ifrån

ständigt granne med novembermorgonen,
vägg i vägg kommer Kristus aldrig långt borta.

Himmelrikets flik skjuter in i gråmörkret.

Är detta rätt formulerad kritik?

EQUMENIAKYRKAN har uttalat:

”Vi, Equmeniakyrkan, ser med stor oro på några av förslagen i den statsbudget regeringen nyligen presenterat. För oss som kyrka är det oroande att anslagen till trossamfund i det närmaste halveras under mandatperioden och att avdragen för gåvor slopas. Vi reagerar också starkt mot att den del av biståndsbudgeten som används för att finansiera flyktingmottagande ökar. Dessa förändringar innebär en ny ton i relation till civilsamhället.

Våra lokala församlingar, vårt nationella arbete och det internationella biståndsarbete vi bedriver själva inom Equmeniakyrkan och i gemenskap med bland annat Diakonia kommer att påverkas negativt. Vi befarar dessutom att förslagen kommer att slå ännu hårdare mot andra delar av civilsamhället, såsom nya kyrkor i Sverige och andra trossamfund. De föreslagna förändringarna drabbar vårt arbete för utsatta människor i Sverige och i världen. Equmeniakyrkan kan inte tro att detta har varit regeringens avsikt, varför vi starkt uppmanar regeringen att ompröva de nämnda förslagen.”

Undertecknat: ordförande Tomas Bjöersdorff och samfundsledare, Lasse Svensson.


Kyrkoföreträdarna kritiserar regeringen för tre saker: neddragning i anslagen till trossamfunden, slopad avdragsrätt och att ökningen av biståndsbudgetens del i kostnaden för flyktingmottagandet. I den ordningen.

Jag tycker att uttalandet väcker frågor.

För det första undrar jag vilket samband de ser mellan dessa tre budgetförslag?
För det andra oroar det mig att ordningen kan tolkas som en prioritering. För det tredje tycker jag att det saknas analys. Det är sällan klokt att sätta egenintresset först.

1. Biståndet är de utvecklade nationernas statligt (gemensamt) finansierade stöden för utvecklingen i världen. Formerna för och innehållet i biståndet är en komplex fråga. Hur ska det fördelas, hur mycket ska det styra självständiga nationer och vem är det som egentligen bestämmer vad som är viktigast att göra? Bistånd som formas för att gynna den egna inhemska produktionen blir lätt hånfullt medan bistånd till förmån för barn, kvinnor och mänskliga rättigheter mera oegennyttigt. Att en ökande del satsas på de effekter som flyktingströmmarna åstadkommer är inte orimligt, särskilt inte i en mer akut situation. Men jag tycker att det är bra om denna fördelning diskuteras, och är rädd för att den andel som nu öronmärks för våra egna initiala kostnader sänder fel signaler. Jag var på samma sätt en av få röster som hördes inne i regeringspartiet då biståndsbudgeten minskades under krisåren i mitten av 90-talet.

2. Avdragsrätten är inte en okomplicerad fråga. I Sverige valde vi under 1900-talet väg: Bidrag och stöd över statsbudgeten och inte välgörenhet där den fattige görs beroende av de mer välbesuttnes välvilja. Fördelen med det valet är att stödet blir generellt, trovärdigt och ickediskriminerande. Nackdelen är att det kan skapa en passivitet och att det anonymiserar solidariteten.

Avdragsrätten, som infördes av den borgerliga regeringen efter 2006, har ännu inte fått fäste, eller volym. Och den var starkt begränsad till ganska små summor. Dessutom var den nog onödigt krånglig.

3. Stödet till trossamfunden är inte heller en enkel fråga. De tillkom under 60- och 70-talet främst för att kompensera de övriga trossamfunden, vid sidan av Svenska kyrkan, för deras verksamhet. Sedan dess har mycket hänt. Efter år 2000 har i princip alla trossamfund samma rättsliga grund och likartade möjligheter att med statens hjälp finansiera sina verksamheter. Systemet med kyrkoavgift är det främsta instrumentet. Ur den synpunkten är det alls inte orimligt att förändra det gamla systemet.

Jag är inte övertygad om skälen för att stödja löpande vuxenverksamhet med generella bidrag. En helt annan sak är det med riktat stöd för barn, unga, sjuka, frihetsberövade etc. Jag tror att det som nu sker är en rimlig utveckling.

Sammantaget kritiserar jag främst den lite obegripliga prioriteringen som uttalandet för Equmeniakyrkan uttrycker. Analys och eftertanke saknas. Att vi har olika uppfattningar är inte problemet.

som är du

BERÄTTELSEN


Bara jag
har min berättelse
som bara jag
berättar

mötet sker
bara då
någon
lyssnar

tränar mig
på att lyssna
till berättelsen

som är du.

Om döden

DÖDEN


Döden marscherar över kullarna,
föraktfullt och respektlöst
drar han ner i dalarna,
söker livsgnistan
och släcker den.

Olyckan, Cancern och Kriget
kommer ur hans armé,
marscherar i alla väder,
släcker, släcker och släcker,
hatar livet.

Vi känner honom på ryggen
ser de fallna, kända
liksom de okända och avlägsna
ser på tomheten
som utplånat Livet.

Vi vet att han kommer,
men välkomnar honom sällan,
vill dra ut på tiden,
hålla avståndet till
Den Stora Realiteten.

Hans skugga slår ut över dalen –
skördens tid är nu.
Vi vet att han kommer
men lever som om –
förhoppningsvis går han vilse.

Tidshavet, oceanen på andra sidan berget.

KYRKAN –
SKEPPET PÅ TIDENS HAV



I


BUREN AV VÅGEN

Sakta
gungar hon
på tidens våg

ankrad
på redden
ständigt beredd

med en
hemlig resrutt
dristigare än andras

ännu
har hon ej avseglat
ankaret har kilats fast
mellan ovilliga block:
Makten och Lättjan.


II


BRISEN


En bris blåser in frisk vind
från havet – som blinkar
med gnistrande solgator
som lockar att beträdas

Kaptenen ser bister ut
överväger att ge order:
Kapa trossen!
Men dröjer ännu med ordern

Det blåser in
frisk luft
österifrån,
soluppgångens bris



III


DÅ


Apostlar gick ut
med budskap till folken
att Kristus är GUD

De lade ett hav
mellan makternas hot
och livet i tro
på GUDs mäktiga Ord

ur döpelsens hav
steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn. (Olov Hartman, Ps 62:3)


IV


NU


Ett hugg
och skeppet
flyter fritt

seglen hissas
skotblocken gnisslar
Rorsman tar kurs
ut ur bukten

mot en ny verklighet


V


FÖRVANDLING


Dagen förvandlas
luften kan andas

Trefaldig treenighet

Ur Poetisk teologi, diktsviten på Trefaldighetsdagen.


IV

möblerat rum
för trons inre resa
som blir till ett liv
för mångfaldens enhet;
speglar himlen
mitt på jorden

V

kärlekens enda tanke
Relationell
inte alltid rationell
aldrig nationell
en gemenskap
som bär alla fram
i takt med den långsammaste.

Var detta livet?

Den grå gåsen


Vaknade
helt omsluten
hackade hål
inifrån

var detta livet?

Gosade mig
med syskonen
under mors vingar
delade allt

var detta livet?

Simmade
i den grunda viken
betade gröna alger
gungades lätt

var detta livet?

Prövade vingarna
såg nya perspektiv
av vikens blågröna vatten
och grå kobbar

var det inte detta
som var livet?

Höstdagen
samlade storsläkten
lyfte
och i perfekt formation
lämnade de viken

var det alltså detta
som var livet?

Såg länder
hav
och kontinenter

det var livet.

Läser Efraim, syriern

Hymnerna om tron, Artos. Just i en tid före kyrkan gled upp i Maktens knä och förlorade sin själ. Efraim var syrier, talade ett arameiskt närstående språk och strider, med poesins hjälp, mot Arius och hans efterföljare – den kanske allvarligaste konflikten i kyrkans långa historia.

Arius, som han tolkades, tonade ner Kristus, skapad av GUD, men inte själv GUD. Efraim tonar upp Sonen, den Förstfödde, och språket och bilderna känns tydligt igen från Paulus och senare Irenaeus (som levde mitt emellan de båda andra).

Efraim kom alltså från Syrien, men förvisades till Mindre Asien, nuvarande Turkiet. (Kyrkans tre stora, ovan nämnda, kommer alla från dessa trakter, men I verksam i nuv. Frankrike.) (Arius kom från Libyen, verksam i Egypten.)

Efraim talar om symboler, metaforer. Skulle gillat mitt uttryck Konnotaforer (av konnotationer och metaforer). Till och med en fågel på himlen vittnar för E om korset, titta efter själv. Sonen är, som hos Paulus, i centrum för Skapelsen, och mötet mellan himmel och jord. Han är i praktiken Skaparen, människorna bär, ursprungligen, hans bild. Och i argumentationen mot Arius (som aldrig nämns) blir det outsägliga, outgrundliga och osynliga hos Sonen det vi ska tillbedja. Inte utforska. Arianerna, och andra, kallas för forskare, eller utforskare, eller disputerarna. Men det outsägliga kan inte utforskas, men tillbedjas, äras, vördas.

Genom det nära vittnesbördet
skall man tro på det som är fjärran, säger E, s25, och

i liknelsen steg han ner ända till senapskornet. (s42)

I dispyten med arianerna argumenterar E ofta längs det här spåret:

Om vi inte räcker till för hans mänsklighet,
vem kan då räcka till
för hans osynliga gudom? (s53)

Det blir till slut en vacker, utmanande tro:

Öppna dina skatter för honom
och bär fram dina gärningar. (s54)

Efraim talar i form av Poetisk teologi. Hymnerna är många och långa, i en fantastisk översättning, och tolkning, av Sten Hidal.

Rekommenderas. Där finner vi tonen av kyrkans hjärta.

älvdans

Igår kväll. På vägen, hem från dagens möda och glädje, solen hade sjunkit genom horisonten, och i den daggrika kvällen steg de upp från diken och ängar –


ÄLVORNA


Ut ur marken strömmade de,
lätta på foten reste de sig
och dansade över ängen,
förenade sig när vinden
stod stum och höll andan

En storlom gav ljud
och på avstånd skällde
en rådjursbock –

de fattade varandras händer,
som molekyler bytte de
syreatomer med varann,
länkades till en kedja
av vit, flyktande dimma

dansade över ängen,
förde magin
in i kvällen.