Paulus stora tal i grekiska huvudstaden

17:16-34 Paulus predikan i Aten

Paulus besöker Aten. Han börjar, eller utgår, som vanligt från synagogan. I varje ny stad blir det ett brohuvud och den katalysator man behöver för att lägga upp strategin för den nya platsen. Många kommer till tro och utgör sedan den bas som församlingen byggs utav. Men i Aten kommer Paulus också att diskutera med filosoferna, både epikuréer och stoiker. Där håller han sedan sitt tal på Areopagen.

Han tar sin utgångspunkt i en berömmande, lokalt färgad kommentar. Atenare, jag ser att ni är mycket noga med religiösa ting. Med detta initiala smicker kan han vänta respekt från åhörarna. Han tar sedan den första punkten som är altaret han hade sett, med inskriptionen ”Åt en okänd Gud.” Ett praktiskt ”reservaltare” om man nu hade missat någon gudom i den ganska digra uppsättningen från den grekiska olympen. ”Den som ni dyrkar men inte känner, det är vad jag förkunnar för er”, säger han. Sedan tar han punkt 2: Skaparguden. Funktionen understryks genom att citera ”en av era egna skalder” och säger ”i honom är det som vi lever, rör oss och är till.”

Den universala guden blir Pauli ingång. Vi är alla folk av en enda man (Adam) och vi utmanas nu, punkt 3, av den rättfärdige som ska döma världen, utsedd av Gud, han har nu uppstått.

Jesu nämns inte vid namn, men uppståndelsen får den extremet framskjutna roll som den hade i den unga kyrkans allra första förkunnelse.

Några kom till tro.

Detta är hela predikan, som Lukas återger det. Predikan är briljant som tal. Vi som ”kan fortsättningen” ser hur central den är.

Så är vi lämnade med kyrkans enda kända förkunnelse i ”postjudisk” tid, den som skulle kunna utgöra så mycket inspiration och ge så mycket kunskap.

Själv är Paulus tydligen inte nöjd med sin insats. Enligt Lukas lämnar han Aten och far till Korint, och i första korintierbrevet skriver Paulus att det inte var med förkrossande vältalighet eller vishet han kom. Det enda han ville veta av var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. I inledningen till brevet talar han om den korsfäste, en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna.

Vad Paulus försökte i Aten har i senare tider kallats för inkulturation. Man möter de referensramar människor har och placerar sedan in sina ”profilfrågor”. Kanske var det så manbarhetssymbolen som nordborna dansade kring vid midsommartid omvandlades till ett kors, midvinterblotet blev juletid och andra kulturuttryck flyttades in men omtolkades in i den missionerande kyrkans tro.

Var det inte genialt? Är det inte så vi ska göra det? Möta människors andlighet och hjälpa dem att sätta namn på sin tro och ge dem ett språk för deras trosliv?

Till nästa vecka läser vi vidare; kap 18-20