PK 13

PK 13

Vad händer när orden och formerna blir ett skal? Ett kulturellt kitt eller en tunn förnissa? 

Jag märkte att när vi förnyade gudstjänsten de starkaste motreaktionerna kom från sällanbesökarna. De gick till kyrkan förstasdvent för en nostalgikick. Allt skulle vara som det alltid hade varit. Eller som det såg ut i minnenas vindskamrar. 

Folket blir som utpost till Riksantikvarien - man låser tillvaron till en viss tid och avfyrar minnets missiler. 

Nu finns allt färre som minns. Vi har kommit allt längre från en källa som ännu flödar. Det blir kulisser. 

Vägen till renovering är lång. Kyrkorna blir förvaltare av förfluten tid. Hus ska bevaras, restkulturen gör sig allt tydligare påmind. 

I andra ringhörnan de banala lösningarna. En Gud som ordnar allt, den privatiserade lyckoguden dyrkas. En flykt från tiden, ett datorspel i fiktion. 

Var är profeternas Gud? Jesu Gud som utmanade etablissemanget? De fromma fick alla sina fiskar varma. Det var inte orden, ens kulten som var fel, men Livet. Jesus - i evangeliernas tappning - var benhård. 

Postkristendomen måste bli en Livets tro. Hur gör vi det när vi samtidigt måste vara förvar för det lite nattståndna?