PK 14, sista avsnittet för nu

Är i slutredigerartagen om mina texter i ämnet postkristendomska. Dels en argumenterande del som ger skäl för vår reflektion, och dels en text kristen tro i koncentrat som talar om Jesus med människor som inte har Bibeln i blodet.

Ett avsnitt som jag nu ska revidera är det jag har skrivit om några bibliska grundbegrepp; omvändelse, nåd och innehållet och förståelsen av begreppet bön.

Den mest kritiska frågan handlar nog om nådesbegreppet. Här rör vi oss mellan modern förståelse, som jag menar mer hämtar sina bilder och paradigm från marknaden: Tron blir en marknadsfråga, har den attraktivitet ”säljer den”, om inte förlorar den all kraft. Den bibliska tron bygger ju mera direkt på relationen mellan Gud och människa. Det är skillnad på en bild av Gud som människan står i skuld till, eller om en tro på en Gud ska ”sälja sig” på en marknad.

Den klassiska trons grund i detta avseende hämtar sina grundläggande paradigm från en helt annan tid. Auktoriteten eller överheten behövde aldrig argumentera för sin rätt, den var gudagiven eller en del av det naturliga förhållandet. Jag menar att vår tid bygger dessa relationer på helt andra principer. Och detta ”drabbar” gudsperspektivet.

Man kan se genomslagen av detta pardigmskifte på föräldrars relation till sina barn. Jag vet inte om fler ser det jag ser när jag ser unga föräldrar. Men deras respekt för sina barn både imponerar och oroar mig. Barnet får en dignitet som barn inte har haft. De är små kungar. De ska motiveras, servas, skyddas… För att göra det blir föräldrarna en serviceinrättning; barn skjutsas, barnet bestämmer vad och när det ska äta, tålamod testas eller utmanas inte, barnet ska istället roas och underhållas. Det är fult att ha tråkigt.

Med detta vill jag inte hylla bilden av barnet som något ofärdigt som ska formas, fostras, tuktas, trimmas. Men jag ser risker i ett falskbyggt imperium som inte egentligen har någon som helst effekt utanför hemmet egna väggar – där ute är tillvaron vass och farlig, kungarikets makt är mycket begränsat.

Vi – menar jag – fostrar små odrägliga egoister, och dagen då det går upp för de små telningarna att kungadömet har snäva gränser blir en ohyggligt tuff påminnelse om livets realiteter.

Ska vi älska Gud för att Gud är bussig, eller för att Gud är Skaparen och själva Livets grundvillkor? Ska vi ha relation med Gud för att Gud är ett bra tidsfördriv, eller för att det står i överensstämmelse med vår bestämning? Är Gud ett val bland många, som bara själv kan motivera sin relevans, och då konkurrerar ut andra värdebestämningar?

Avståndet mellan paradigmet som Bibeln bygger på och tidens verklighetsuppfattning är enormt. Ser vi det? Säg gärna att jag har fel. Jag har gärna det. För detta är i grunden riktigt besvärligt. Och jag tror inte det bara handlar om postkristendomska generationen, också äldre har redan vaggats in i tidens gestaltningar. Lydnad, lärjungaskap, livsnormer är ute. Människan har ingen skuld till Gud. Om någon har skuld är det Gud som inte skyddar oss i tillräcklig grad.

Nästa vecka
drar jag igång bibelläsandet igen. Då läser vi färdigt NT - det är evangelierna det handlar om, och GT.