Ett nådens år

Predikan i Centrumkyrkan, Kållered FÖRSTA ADVENT - Ett nådens år (sö kl 11)
Sak 9:9-10, Matt 21:1-9

Folket blev entusiastiska. Människor, också de som inget visste om Jesus, drogs med. Man sjöng, hurrade, hyllade… Kristus kommer. Det är kyrkans centrala budskap. Det flyttar fokus från oss själva, men ställer ut oss på gatan. Där, på vägen som speglar rörelsen i vår tid, är människor på väg. Var och en kånkar på sitt eget öde. Varje människa sitter med sin uppsättning av bilder, och alla kämpar vi med att befria oss från vår egen självupptagenhet och istället se andra. Det är i detta seende, utåt, från oss själva, som vi upptäcker världen, och – paradoxalt nog – också oss själva. Sådan såg lärjungarnas resa ut, den vägen rymde alla de som samlades i Jerusalem och underhölls, och kanske utmanades, av Jesus som kom ridande på en åsna, och det utmanar också oss i vår egen tid.

Vi behöver, för egen del och, för vårt uppdrags skull återbesöka ”den gamla riksvägen” in i Jerusalem, liksom många andra av de platser där Jesus satte avtryck i människornas uppfattningar om sig själva och sin omvärld.

Det var nog inte många som begrep vem mannen var, han som red på åsnan. Men de drogs med i Hosianna-ropet. (Men det var i stort sett samma folkmassa som sedan övergick till att ropa Korsfäst!) Vi kan livligt föreställa oss hur olika bilder man hade av det som nu höll på att gå i uppfyllelse. Där fanns de revolutionära som närde hoppet om att det nu var dags att liva upproret mot ockupationsmakten. Kanske hade de vapen gömda hemma, ständigt beredda att lockas med i befrielsekampen. Andra såg en lantis som gjorde sig märkvärdig då han kom till huvudstaden. De drog på smilbanden, men var inte särskilt imponerade. Men där fanns också de som hade stött på den märklige predikanten tidigare. Han hade planterat nya tankar i deras sinnen. De hade börjat be på ett nytt sätt. Tron hade kopplat greppet om dem. Där fanns de som hade botats av Jesus. Han var symbolen för deras hälsa, de bar en tacksamhetsskuld till den mannen.

Där fanns säkert också de som anade att han var Messias. De som hade verklig anledning att sjunga Hosianna. Profetorden rasslade genom deras sinnen. De såg David – konungen – som en gång hade hållit samman landet, lagt grund för de goda år som blommat under kung Salomo. De kände lycka, men också bävan. De tillhörde nu den generation som såg Löftet gå i uppfyllelse.

Vi vet att besöket i Jerusalem innehöll de dramatiska dagarna som ledde till Jesu död. Där firas den sista måltiden, där överges lärjungarna i mitten av sitt tvivel och sina svek, när Jesus blir utlämnad till Maktens domstolar. I den staden står Korset – symbolen för Guds fullbordade kärleksgärning till sitt folk.

Palmsöndagens tema ligger tung över adventsdagen. Men den är nu mest av allt bilden av Ankomsten. För nu är det nästa skikt i Guds Frälsningsplan som blir synligt. Jerusalem, åsnan, till och med Mästaren är bilder av Kristus – konungen – som inträder i vårt liv, i vår tid, i vår vardag… Jesus Kristus står över alla tider, finns i alla tider och möter oss allra mest ur framtiden. Det finns en stark riktning i evangelium – det tar sikte på framtiden: Morgondagens utmaningar, Hoppet om det Eviga Livet, En framtid med Levande Gud.

Det är bra för oss att leva med dessa tre skikt, samtidigt. Barnet som talar till våra allra innersta känslor (när vi firar julen och inkarnationens under), Jesus – Mästaren som går vid vår sida (också när vi firar Palmsöndagens kluvna dag), och Kungen som har Framtiden och Domen i sin hand (Idag, på första söndagen i Advent). Allt detta är Jesus, det skildrar olika sidor av tilltalet som omfattar oss på alla sidor. För det är i honom vi lever, rör oss och är till…

Jag tror att det är entusiasmen som är Första Advents särskilda budskap. Hosiannaropen, folket drogs in i hyllningskören, palmkvistar och finaste manteln i vägens damm, alltsammans uttrycker den rörelse som lyfter oss ur vardagen. Det är en furste som kommer, en fredens furste, en annorlunda man.

Evangeliet tar oss inte ut ur världen, men ger en dimensionen av att vi ingår i något större, mera omfattande, ännu mera omvälvande. Jag skulle vilja se en större entusiasm hos oss. Vi vet att livet inte är enkelt, vi predikar inte Gud som en förenklare. Men vi är vissa om att vi ingår i en större familj, tillhör ett folk som sträcker sig genom alla skikt av tid och över alla gränser. Vi är Guds husfolk. Kanske inte grevar och baroner, inte de mest lyckade, inte de rikaste. Men vi har återknutit till den hemvist som anar Skapelseordet.

Det hörs ett ”Bliv!” bland gudsfolket. Vi ser ett barn födas, anar Guds kärlek, vi följer en unik vandring på Palestinas dammiga vägar, vi hör orden predikas, ser Ondskan skrämmas på flykten, anar Guds kärlek då hammarslagen ekar över Golgata och begapar Uppståndelsens oemotståndliga kraft då själva Döden möter sin överman.

En frimodighet höves gudsfolket. Silver och guld har jag inte, sa Petrus då han talade i Salomos pelargång, men vad jag har ger jag dig… Låt oss möta människor med en större frimodighet. Vi har inte svar på alla frågor. Men i vårt liv, och med våra ord, kan vi låta en annan verklighet komma i sikte. Den är som är störst är de andras tjänare. Jesus tvättade fötterna på sina lärjungar. Uppochnervända världen. Barnen gavs en hedersplats, bli som barn, sa Jesus. Änkans skärv var mer värd än den stora donationen. Ett vittnesbörd från kvinnan vid Sykars brunn brann till mer än prästerskapets rena lära. Den som är utan synd kastar första stenen…

Jag har talat om Gudsrikets annorlundahet. Det utmanar oss. Entusiastiskt sjöng folket Hosianna. Men ropen byttes senare ut till Korsfäst. Vad ropar vi - med våra liv och våra ord?

Den kristna tron blir allra tydligast under Advents- och Jultid. Det är så uppenbart att trons centrum ligger hos Gud – Gud som kommer till oss, tydligast genom Jesus Kristus. Ur det föds lovsången och tron.