Ert ljus ska lysa för människorna,

sa Jesus.

In i novembermörkret talar Jesus dessa ord på Alla Helgons dag. ”Ert ljus ska lysa för människorna.”
Alla helgon är döda. Alla döda är inte helgon. Men godheten lyser in i vårt mörker. Vi minns dem, kanske inte som helgon, men vem frågar efter det – vi vet väl alla hur svårt det är att vara människa. En god gärning duger gott.
Ett ljus ger mörkret svar på tal.

Vågorna från Gennesarets sjö kluckade längs den steniga stranden. Den bördiga marken bredde ut sig innanför dem, idag växer det bananer och dadlar där, kanske var det andra grödor då – på Jesu tid. På längre avstånd reser sig branta kullar, där längst uppe låg de små städerna. Väl befästa, av människans hand, men också av skapelsekrafterna som hade veckat jordskorpan.

Jag har varit däruppe, i resterna av en av de små städerna som var och en klängde sig fast vid de branta klipporna. Även på natten glimmade de i den klara natten. Det var inga neonskyltar eller slösande gatuljus, bara små flämtande lågor från de små oljelamporna. ”En stad uppe på ett berg kan inte döljas”, sa Jesus och pekade. Läget var inte främst byggt för vacker utsikt, utan för att söka skydda sig. Fiender fanns överallt, man visste aldrig var.

Människornas gärning lyser. Jesus sa inget om att de samlas till stjärnor i kronan vi fått, men att, ”ert ljus lyser för människorna, de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Det är så det hänger ihop. Det är en annorlunda stjärnklans än i Idol, melodifestival och människors längtan efter sin stund i strålkastarljuset inför kameralinserna. Ljuset lyser för att ge oss vårt sammanhang. Inte vår berömmelse, inte tack, men lyser för att leda vägen fram till lovsången till Gud. Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud. Lärjungarna gjorde som vi, kivades om vem som var störst. Skvallrade på varandra, såg med missunsamhet. Jesus tvättade deras fötter och sa att den störste är de andras tjänare. Älska varandra, sa han. Ta vara på tillfället, sa han till Marta. Gläds över att era namn är skrivna i himmelen.

Nu berättar Jesus om hur det hänger ihop. Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud. Detta är helgonens vittnesbörd, de lyste inte för att synas, men för att peka på vägen till Gud. Men Jesus sa inte det om de andra, han sa det till sina lärjungar, till oss. ”Ert ljus ska lysa för människorna.”

Kanske är det just detta som gör evangeliet till det verkligt annorlunda. Inte minst i vår tid. Ljuset faller inte på den goda gärningen, eller dess upphovskvinna. Detta stämmer inte med våra uppfattningar. Egoism, berömdhet, beröm. 15 sekunder i strålkastarljuset, framför kameran. Det är inte det som är saken. Hela kristna tron har ett enda syfte; sända signaler om att vi hör Gud till. Att vi har lovsjungit att vi hör samman i den helhet som har Gud – skapare och fader, broder och frälsare, ande och hjälpare – som vårt sammanhang.

Det är detta som är helgonens bud. De skickar oss signaler om vem Gud är. Människornas gärning lyser. Jesus sa inget om att de samlas till stjärnor i kronan vi fått, men att de, ”då de lyser för människorna de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.” Ljuset lyser för att ge oss vårt sammanhang. Inte vår berömmelse, inte tack, men lyser för att leda vägen fram till lovsången till Gud. Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud. Ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. På det sättet är det vi som är Guds signalverk.

På Vinga byggdes en av Sveriges första ”telegrafer”, en dåtida ”digital” informationsteknologi. Vi talar om sextonhundratalet. En främmande båt, kanske en fiende dyker upp. En gigantisk skylt annonserar en kort kodifierad sifferkod, med 10 skyltar som kunde varieras, 512 varianter. Den tas emot av en beväring med kikare på Brännö och sattes upp där, för att sedan läsas av för den militära ledningen vid Kärringsberget, eller Västerberget som det står i sjökortet.

”Men”, sa jag när jag hörde om detta ute på Vinga. ”Det kunde ta flera minuter.” ”Det var snabbt”, svarade man mig, ”för fienden kunde det ta en vecka att segla in till Älvsborgs fästning!” Detta signalsystem var faktiskt i bruk ända till 1881. Den tioställiga koden berättade om fartygsnamn, nationalitet, kanske fanns där olika slags varningsnivåer. Vingatelegrafen.
Telegrafen i Guds rike är nog mer tekniskt raffinerad. Vi är tränade att fånga signaler – mest av fiendskap faktiskt. Vi är på vår vakt. Sedan jägartiden tyder vi tecknen, vill veta om det är dags att fly eller att gömma sig. Jesus försöker vrida vår blick utåt. Se och ge signaler som pekar – inte på oss själva, men mot Gud. Signalerna kontrollerades – pekar de på Gud, eller på mig eller dig?

Tro – goda gärningar – människor ser – prisar Gud.

Det är vårt arbete, som helgonens. Peka på Gud. Människor håller kollen på oss. Vem pekar vi på?

När Gudsriket etableras går det inte att dölja. Man sätter inte ett ljus i en burk, man sätter det på ljusstaken så att det syns. Vi trodde att det handlade om våra ord, vårt vittnesbörd. Jesus är tydlig som sikten en hög septemberdag; det handlar om vad vi gör. Helgonens liv värderades efter kraften i deras liv, och deras död. Pekade de på Gud?

Alla helgon är döda. Alla döda är inte helgon. Men godheten lyser in i vårt mörker. Vi minns dem, kanske inte som helgon, men vem frågar efter det – vi vet väl alla hur svårt det är att vara människa. En god gärning duger gott. Ett ljus ger mörkret svar på tal.

Predikan i Centrumkyrkan, Kållered 101106, Alla Helgons dag