Bana väg för Herren

TREDJE ADVENT - Bana väg för Herren
Mal 4:4.6, Matt 11:12-19

Programmet för Guds kyrka; Bana väg för Herren. Se på Kållered. En gång en liten lantlig idyll. Några gårdar med ängar och åkrar som bredde ut sig i den flacka dalgången söder om de växande städerna i norr. Den smala riksvägen slingrade sig genom byn, som genom många byar. Historiskt hade byn varit gränsland. Sverige slutade här. Söder om oss tog det danska stormaktsriket vid. Här har krigats. Kungar har slagit sig ner. Och emellanåt har gränsen flyttats, och till slut eroderat. Sverige bredde ut sig.

Och inte bara Sverige. Mölndal bredde ut sig. Nya förorter skulle byggas. De gamla lantgårdarnas egendom köptes in. Järnvägen hade redan skurit genom dalgången, nu planerades också motorväg. Nya hus och områden, gårdarnas namn lever kvar i dalgången, men inga kor, eller hästar, får eller getter. Nu bor här 9000 människor. Nästan ingen har rötter från den gamla byn.
Tänk dig hur det här gick till. Transformeringen från avlägsen landsbygd till förorten som kännetecknas mer av vägen bort än hem. En gång ritad på ett kommunalt planeringsbord och beslutat i fullmäktige. Därefter rullades planen ut.

Idag är temat Bana väg för Herren. Det är utan tvekan kortbeskrivningen av kyrkans och församlings uppdrag, det som stressar oss så, oroar oss. Tittar vi tillbaka ser vi hur olika saker varit viktiga, i olika tider. I slutet av 1800-talet var det predikningarna, samlingarna kring Guds ord, i mindre grupper – klasser – eller i hyrda möteslokaler. Det fanns en kraft att mötas. Det gamla evangeliet blev nytt. Människor lyssnade, samlades, enades, formade församlingar. Vi ska inte glömma att det sociala kittet alltid varit en sorts biprodukt. Guds församling var en mötesplats, vänskapsband knöts, äktenskapstycken uppstod, familjer tog form. Senare var söndagsskolan den öppna famn som välkomnade barnen i Guds hus, och juniorer och ungdomsförening. Efter den första vågen av mötesattraktion var det under femtio år via MKU som det slogs i dörrar i Guds hus. De egna barnen var kärntruppen, med dem kamrater som växte in gemenskapen, blev ledare, tog ansvar. Det syddes och snickrades, åktes på läger. Den förtätade stämningen runt lägerbålet banade väg för Herren.

När konkurrensen från föreningsliv och teve marginaliserade den kanalen spelade sången och musiken roll. Man samlades kring ett intresse och när vänskapsband knöts banades nya vägar för Herren.

Ordet, vänner, intressen – alltsammans var de instrument som vägröjaren använde. Metodisterna talade om den förekommande nåden. Innan vi anade konturerna av Gudsriket var vi höljda av Guds kärlek – den förekommande nåden. Den klarnade till ett ömsesidigt ja, den frälsande nåden, och bredde ut en väg, den fullkomnande nåden.

Mitt bland alla andra riken öppnade Guds rike filial. Gränsande på alla sidor till människors erfarenhet gled en ny verklighet in. Fly det onda, gör det goda, använd nådemedlen, var John Wesleys korta recept.

Hur beskriver vi detta onda? Numera kanske vi undviker det. Talar hellre om det goda, om attraktiviteten. Men ondskan är personlig, men kan också vara strukturell. De första metodisterna såg slaveriet som synd, insåg att de var insatta i en struktur som drev på slavhandeln och beslutade sig för att starta en handelsbojkott mot socker. Sockret, och bomullen var den ena kommersiella trading-linjen; från Amerika till Europa. Från Afrika gick den svarta traden, slavar till Amerika, både i syd och i nord. Analysen krävde att man såg – eller insåg, att man begrep – kunde göra analysen, och att man gjorde sig redo att handla.
Ondskans riken. Ondskan har många ansikten, ofta förtäckta, maskerade. Gemensamt är kortsiktig vinning, ointresse för människors värde och förnedring som instrument. På ett sätt kan de sammanfattas i en egoismens perversion. Men de kan också kläs i ideologiska termer. Att köpa och sälja människor för sina egna behov måste betraktas som den mänskliga lågvattenpunkten; för sexuella ändamål, barn – för barnarbete eller prostitution, eller slaveri.

Självupptagenhetens riken. I Sydafrika har man ett ord för mänsklig gemenskap – Ubuntu. Man blir till i gemenskapen med andra, ditt liv är en bit av mitt liv, och mitt liv ingår i dina erfarenheter. Jag är ett vi. Vår tid har format en bild av individen, på gott och ont. Men alla inser vi att vi är mycket mer beroende av andra än vad vi vill erkänna. När det verkligen bränner till är människorna omkring oss viktigare än allting annat. Ett gäckande ondskans rike är detta självupptagenhetens rike.
Osynliggörandets riken. Är ett annat förrädiskt uttryck. Vi orkar, vill eller bryr oss inte om att se människor omkring oss. Vi har nog alla upplevt det, både i form av att det drabbat oss, men kanske vi också ser att vi har varit de som har blundat. De som sätter ord och ljus på det som ofta döljs avslöjar onda krafter.

Förnekelsens riken. De finns de som hävdar att klimathotet och fattigdomen är myter. Också andra sanningar förtigs. Denna strutsens strategi är inte särskilt smart. Som om det som inte syns inte finns. En dag segrar sanningen. Krisen växer till oanade proportioner.

Idag är Kållered en första landningsplats för människor från hela vår jord. Som flytt från riken som faller sönder, eller inte värnar sina medborgare, de kan vara människor som drabbas av ekologiska kriser, eller fattigdom som drivit dem på flykt. De kommer hit. Flyktingar och asylsökande. Ensamkommande barn. Splittrade familjer.

Berättelsen om Johannes döparen är en av Bibelns hjältehistorier. Han dog på Sanningens offerplats. Men dessförinnan hade han banat väg. Med sina lärjungar hade han talat ett kärvt budskap till sin tid. Omvänd er! Gör bättring!

Han döpte, det var Bättringens bad. Men mest av allt banade han väg för Jesus. Och såg det som naturligt att strålkastarljuset föll på Jesus, tvekade inför det rimliga i att det var han som skulle döpa Jesus. Han var ju inte ens värdig…
Fly det onda. Gör det goda.

För Johannes innebar det goda att vara vägröjaren. Han gjorde vad Jesus senare föreslog; Låt ert ljus lysa för människorna, de ser era goda gärningar och prisar Gud.

Vi kan inte alltid veta hur dessa goda yttringar av sann mänsklighet leder till hur vägar planeras och byggs. Inte visste alla söndagskollärare att de byggde den framtida församlingen? Juniorledaren visste inte att han just instruerade en blivande ledare i församling och samhälle. Körledaren visste inte att hon formade en röst för den svenska stjärnhimlen som senare kom att glädja många.

Men vi kan inte göra mer. Inte mer än att bana väg för Herren. Så ser samarbetet ut. Människor sår, men Gud ger växten.