Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Ackompanjerade och guidade av änglar. Krubban är skärningspunkt. Mellan himmel och jord. Och rymmer himmel och jord. Gudomligt och mänskligt. Ytterst är det Guds fortsatta kärlek till sin skapelse, till sin idé om skapelsen, som möter oss. I det mötet sker också konfrontationen mellan fattig och rik, landsbygd möter staden, kvinnan möter mansvärlden, de maktlösa kommer i fokus och Herodes spelar maktspelet förgäves. Det är här, i krubban som mötet sker. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.
Julens evangelium berättas för att beskriva tid och rum. Betlehem bär sin särskilda laddning, Herodes tidsätter händelsen. De vise männen sätter också kungafödseln i stallet i sitt globala perspektiv, stjärnan låter universum rikta ljuset mot denna plats, vid denna tid, med detta uppdrag.
Idag ska vi lyssna till just de sex figurer som gästar oss i det här stallet. Lammet, kon, åsnan, Josef, Maria och Jesus.
Lammet
Herdekulturen, de nomadiska folken, människor i rörelse som följde bästa betet, det öppna landskapet – det pastorala landskapet – säkert överdriven som idyll. Det var också kamp mot mörkret, natten, svälten, torkan, vilda djur. I Gamla testamentet är lammet mest bilden av det fredliga, det skyddsvärda – de som betade med lejon. Kung David vaktade får som ung – i just dessa trakter kring Betlehem. Jakob, en av patriarkerna, sysslar med avancerad avel och lurar sin dubbelsvärfar och släkting på stora delar av hans förmögenhet – räknad i antalet får. Men det är i Nya testamentet som offerlammet blir symbolen. Jesus blir Guds lamm – offret för världens synder – vi sjunger Guds rena lamm oskyldig, på korset för oss slaktad.
Om man vill upptäcker man denna rika bild redan i krubban. Lammet bär mildhetens budskap. Tillsammans med duvan är de de främsta offersymbolerna – och är bilden av freden.
Kon
Nötkreatur. Har inte förrän de sista dagarna hört storheten i ordet. Kreatur. Ett massord – har jag tyckt. ”Behandlas som kreatur.” ”Diktaturens kreatur” - var det så Palme sa. Nu hör jag istället Skapelseordet, det kreerade, creatura – creation. Nöt – det nyttiga och värdefulla. Det nyttigt skapade. Hon finns här. Guds nyttiga skapelse. Ligger här och idisslar – tuggar om – tillvarons under. Skapelsemaskinen – Skapad av Gud, tämjd av människor, fyller på människans förråd.
Klart att hon ska vara vid krubban. På ett sätt representerar hon det dubbla budskapet i dagen. Skapad av Gud, tänkt i himmelens tankar, och det som tämjts och avlats för människans grundläggande behov. Himmel och jord, Gud och människa.
Kons råmande till änglarnas sång. Jord och himmel besjunger undret i krubban. Hela skapelsen suckar och våndas, det är i Gud vi lever, rör oss och är till…
Livets kärnskapelse. Den tämjda oxen med fru – avel för livet. Mjölken, grädden och ostens moder…
Åsnan
Den bibliska kungasymbolen. Den andra bilden – motbilden. Hästen var maktens symbol. Snabb. Hög. Mäktig. Åsnan var Gudsrikets djur. Det arbetsamma. Det sega och uthålliga. Den envist framskridande.
Åsnan vid krubban, kanske den som följt dem från Galiléen, som tog dem till Egypten. Den ofta omdiktade, som ett slags alter ego för Jesus. Som åsåg händelserna när Guds rike trängde fram. Genom åsnan hör vi redan Hosiannaropen, då när Jesus begav sig mot Jerusalem. Dagen då riken kolliderade – den judiska och ockuperade staten med sin frustration under belägring, det ohotade romarriket som spände sina mäktiga tält över hela Medelhavsområdet, och Guds rike – det annorlunda. Det som fortsatte att finnas då alla riken spruckit sönder, då alla härskare torkat i sina gravar. Åsnan. En annorlunda symbol för Det Nya Uppdraget – Guds rike.
Det annorlunda kungaskapet, det nya rikets symbol. (jfr demokraterna i USA som har just åsnan som sin symbol.)
Josef
Gudsrikets stuntman. Så nära strålkastarljuset, men ständigt i skuggan av anfadern David och sonen Salomo, överflyglad av sin unga trolovade, för att inte tala om hur han blev utkonkurrerad av styvsonen Jesus.
Hantverkaren, den grå snickaren i Nasaret. Som lärde Jesus ett yrke, snickaren från de galileiska bergen. Vi vet inte vad som var hans stora insats. Hur viktigt var det att han var ättling till ett avsomnat, storslaget kungahus? Hans närvaro inympade den gudomligt oäkta sonen i det stolta judiska folket – var det så det var? Som Mose – fast tvärtom. Mose fostrades vid det egyptiska hovet – men kände kraften i sina hebreiska rötter. Jesus – med gudomligt ursprung – men rotad i judisk bergsmylla. Båda kallades ut ur Egypten, främlingslandet.
Kanske står Josef här som symbolen för oss. Vi främlingar, stuntmän på himmelsscenen. Vi drar inte strålkastarljuset på oss, men står där i ljuskäglans utkant och är redo att försvara huvudrollsinnehavarna.
Den hårt arbetande styvpappan. Hantverkarens ädla ämbete. Familjens beskyddare, den maskuline mannen, dock öppen för andliga drömmar och lyhördhet för himlen.
Maria
Om ljuset föll vid sidan av Josef, så satt Maria i flödande ljus. Hon, som mitt i rampfebern, överöstes av intryck, bilder hon sedan samlade och värnade. Och begrundade. Detta vackra och andliga ord. Begrundandets människa. Sorterande intrycken av sitt gudomliga möte, det Stora Uppdraget, och sedan oron för den självständige sonen, som var hennes förstfödde, men ändå så autonom, fri. Folk föll för honom. Och Hon var alltid med, hela vägen till korset, till den öppna graven. På första parkett när himlen kramade jorden.
Gudaföderskan. Omedvetet medveten om sin unika tjänst. Himlen och jorden skar i Maria det möteskors av dödligt och odödligt, ”just kluven av ett svärd” som Britt-Marie Ireblad skriver i sin dikt om Maria, hon var förebilden för det möte som är vårt möte. Som låter himlen utmana jorden, och jorden och det mänskliga ställa krav på himmelen.
Den unga kvinnan som begrundade. Som vågade göra det Gud ville, som vågade vara nära Jesus och vågade begrunda fragmenten av det stora.
Jesus
Sist i sextetten. Jesus. Ännu just ett barn. Frälsaransvaret och glorian vilar i barnets sömn. Livets stora uppdrag får anstå. Nu är det dags att sova. Vad betyder då änglar, herdar, kor som råmar, åsnor som skriar eller Vise männens guld, myrra och rökelse. Inget av allt detta går upp mot sömnen som släcker intrycken, som söker tystnaden i trygg sömn som på tankarnas fragment av dagen bildar kudde. Inget av världens och himlens ansvar stör i denna stund barnets trygga sömn. Omvärlden är nedsläckt, i det inre vilar barnet i sin stolta förvissning om att vara medelpunkten.
Nu är inte tid att oroa sig över att bli alla tiders mest kända namn. Inget svek, inga kungliga möten, inget kors, ingenting stör denna stund av helig sömn.
Ännu ett barn. Men som alla barn den potential som är ett liv. Som bär gener och arvet, släktens förhoppningar, men som banar sig sin väg till framtiden. I denna stund av vila ryms det stora verk som utgjorde människovärldens existentiella centrum. Vilande i Uppdragets obevekliga Storhet.
Det är här vi möter Gud idag. Som herdarna. Krubban är skärningspunkt. Historien – med Betlehem, konung David, folkets räddning – möter framtiden – något alldeles nytt bryter fram.
Detta är Krubbans evangelium.
Människoson
O Guds människoson,
du som sprängde vår gräns
mot den himmelska glädjen i tiden,
lär mitt hjärta att se
vem du kommer ifrån
innan levnadens dag är förliden.
Fil 2:1-5
Dikten ur Britt-Marie Ireblads diktsamling Hjärta till hjärta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar